Nekromanti Bakom SL-skärmen kan ingen se dig rulla

[MattiasLejbrink]

Om man som SL väljer att slå tärningarna bakom skärmen spelar det ju ingen roll om man hittar på värdena eller inte givet att man klarar av att hålla masken. Frågan är varför man då ens känner behovet av att rulla tärningar som SL över huvud taget. Det blir som Turing-testet - om ingen spelare kan avgöra huruvida det var ett riktigt slag eller påhittat spelar det ingen roll.

Angränsande: om ett äventyr är rälsat men spelarna upplever att de har valfrihet spelar det ingen roll att det var rälsat, samma logik som ovan.

Själv rullar jag tärningar som SL för att bli överraskad, typ. Men jag funderar på att antingen sluta eller börja rulla tärningar öppet. När det kommer till det senare påståendet anser jag att rälsning, som inte upplevs som rälsning, ger grymma möjligheter till en bra spelarupplevelse eftersom äventyret kan täcka ett händelseförlopp mer ingående än det kan täcka många.

Vad tycker ni?

 

[konami_code]

Håller med. Jag slår "aldrig" (jag har gjort det en gång under 3 års spelledande, jag var trött och ångrade mig, jag borde inte slagit det slaget) om resultat eller bortser från ett slaget resultat, då rullar jag hellre inte alls. Alla mina slag har innan jag slår dem ett hyfsat beslut taget om vad som händer vid olika utfall och de skall följas utan pardon. Vidare slår jag dem öppet i den mån som det fungerar, dels för att det blir roligare så och dels för att mina spelare skall kunna lita på mig.

Den större delen av mina dolda slag kommer snarare av att jag vill att det skall gå snabbt så jag gör en slagserie som mina spelare inte hinner med att titta på.Tärningarna har vid många tillfällen avgjort kampanjens öde, nu senast en dvärg som lyckades vinna tirakernas respekt genom några riktigt fina slag och därmed också blottlägga en kampanjtwist som för denne skulle vara okänd.

 

[kloptok]

Om jag till att börja med begränsar mig till spel med tydlig spelledarroll: Jag slår som SL tärning för att införa ett slumpmoment i spelet när jag inte har en tydlig idé om vad som "borde" hända eller när jag inte har auktoriteten att bestämma vad som ska ske. I de fall jag äger den narrativa auktoriteten undviker jag att slå tärning när utgången är oviktig eller om jag redan bestämt mig för vad jag vill ska hända. Spelarna slår tärning när de vill utföra en handling som har en osäker utgång. Där funkar tärningsdelen också som en säkerhet gentemot spelledarens auktoritet.

I spel utan tydlig spelledarroll är tärningar och slumpmoment fortfarande intressanta för att ta spelet i oväntade riktningar, och i vissa fall som en säkerhet gentemot de andra spelarnas narrativa auktoritet.

För mig handlar det helt enkelt om att en viktig del av rollspelandet i de flesta spel är just inslaget av osäkerhet - att inte veta hur historien ska sluta. Det är den osäkerheten man skapar med hjälp av slumpmoment.

I övrigt tycker jag att ett fudgat tärningsslag är ett onödigt tärningsslag.

 

[JJoghans]

Det har ju hänt mer än en gång att jag rullat tärningar för att hålla spelarna "på tårna", dvs som en meta-effekt som får dem att undra vad som händer. Jag har dock slutat med det. Typ.

 

[Rymdhamster]

Frågan är varför man då ens känner behovet av att rulla tärningar som SL över huvud taget.

Å ena sidan har du helt rätt i ditt resonemang, å andra sidan har du totalt fel. Samtidigt.

Förut körde jag alltid mina slag bakom SL-skärmen eftersom jag som SL ville att reglerna skulle kontrollera omständigheterna men samtidigt ville jag inte att spelarna skulle kunna dra några slutsatser av VAD jag slog. Om det så var mängden tärningar, typen av tärning eller värdet jag slog fram. Jag ville inte att de skulle veta ifall vaktposten såg dem när de försökte smyga sig fram till muren. Jag ville inte att de skulle veta att den där fienden hade MINT 74% i tvåhandsvapen. Jag ville inte att de skulle veta att besvärjelsen som den där magikern la låg på nivå 10.

Sen hände två saker:

1. Jag blev blödig. Jag började fubba mer och mer med tärnignarna för att jag tyckte att resultatet blev "för elakt" för spelarna. Detta i kombination med att jag alltid gjorde allt motstånd ganska snällt.

2. Jag spelade med ett par SL:ar som slog ALLA slag öppet, och ett par som slog NÄSTAN ALLA slag öppet. Det jag framför allt märkte var att det kan vara rätt stämingshöjande att dra lite slutsatser av vad SL slog för något och vad som händer till följd av det, ofta på ett sätt som känns rätt naturligt. Det är klart att man märker om någon man slåss mot är brutalbra, att se honom lyckas på 74% när man själv tyckte att man var överdjävlig på 60 får en dels att respektera moståndaren, dels att bli lite rädd.

Det här med att slå nästan alla slag öppet visade sig vara min gyllene medelväg. Nu slår jag alla slag öppet där effekterna antingen är ögonblickliga eller där rollpersonerna faktiskt kan observera förlopet som jag slår för. Vilket i princip är alla slag jag slår.

Så SL-skärmen övergick till att bara användas för att dölja mina papper, vilket innebar att den var mer ivägen än till nytta så den åkte bort helt och hållet. Ofast har jag mina papper på en skrivbräda i handen, eller så struntar jag i allt hemlighetsmakeri och lägger dem framför mig. De flesta spelare har vett nog att inte tjuvkika, och de som gör det (nästan alltid av ren obetänksamhet och en grundläggande nyfikenhet i still med "den där bilden såg cool ut" snarare än "undrar vad som kommer hända sen) brukar nästan aldrig registera vad de ser utan har glömt allt fem minuter senare när nån drar ett intressant skämt. De två eller tre dolda slag jag slår på ett spelmöte nu för tiden (och jag tycker om att slå tärningar) döljs lätt bakom handen eller bakom skrivplattan.

Men jag håller inte alls med dig om att dolda slag lika gärna skulle kunna vara inga slag. Dolda slag är fortfarande slag. Det är först när man börjar ignorera vad man slog som man lika gärna kan sluta slå alls.

 

[krank]

Om man som SL väljer att slå tärningarna bakom skärmen spelar det ju ingen roll om man hittar på värdena eller inte givet att man klarar av att hålla masken. Frågan är varför man då ens känner behovet av att rulla tärningar som SL över huvud taget. Det blir som Turing-testet - om ingen spelare kan avgöra huruvida det var ett riktigt slag eller påhittat spelar det ingen roll.

Angränsande: om ett äventyr är rälsat men spelarna upplever att de har valfrihet spelar det ingen roll att det var rälsat, samma logik som ovan.

Själv rullar jag tärningar som SL för att bli överraskad, typ. Men jag funderar på att antingen sluta eller börja rulla tärningar öppet. När det kommer till det senare påståendet anser jag att rälsning, som inte upplevs som rälsning, ger grymma möjligheter till en bra spelarupplevelse eftersom äventyret kan täcka ett händelseförlopp mer ingående än det kan täcka många.

Vad tycker ni?

Oj, den här gamla klassikern...

Jag hatar egentligen tärningar och jag hatar egentligen regelmekanik. Helst spelar jag bara "regellöst" (i betydelsen "inga tärningar, värden, poäng eller tärningar eller tabeller etc).

Men, jag har svagheter som SL. Jag har svårt att bedöma rimligheten i vissa fall, och då är det skönt att rulla en tärning och sen avgöra om man vill använda utfallet. Ibland vill jag inte bestämma. Men reglerna ser jag i grunden som SL-hjälp.


Med förbehåll för att detta givetvis bara gäller mig, i min föredragna spelstil, och inte är mer allmängiltigt än så.

 

[krank]

Men jag håller inte alls med dig om att dolda slag lika gärna skulle kunna vara inga slag. Dolda slag är fortfarande slag. Det är först när man börjar ignorera vad man slog som man lika gärna kan sluta slå alls.

Jag håller inte med alls. Ett slag kan ge inspiration som inte fanns där innan, och underlätta beslutsfattandet, även om man väljer ett annat resultat än det tärningen visar.



Generellt har jag jättesvårt för argument av typen "om X, så kan man lika gärna Y". Jag har väldigt sällan sett såna argument användas till något vettigt. Det blir mest trams av typen "om jag inte får styra plotten kan jag lika gärna se på film".

 

[Staffan]

Jag fuskar inte med tärningar, och slår dem öppet om det inte är något spelarna inte ska veta om. Jag fuskar hellre med omständigheterna i äventyret än med utfallet av tärningarna - om rollpersonerna har fått oproportionerligt mycket stryk kanske de hittar lite extra healing potions eller något. Men om tärningarna visar på att orken crittar rollpersonen och får ner dem till minus tokmycket hit points... ja det är sånt som händer. Rollformulär är billiga.

 

[Rymdhamster]

Ett slag kan ge inspiration som inte fanns där innan, och underlätta beslutsfattandet, även om man väljer ett annat resultat än det tärningen visar.

Ah! Men då har du ju inte ignorerat vad du slog. Ofta hade jag bestämt mig för vad jag tyckte borde hända innan jag slog, men det var ju tärningen som skulle styra så jag slog i alla fall, men när tärningen då slog fel så sket jag i det och körde ändå som jag hade bestämt, och när tärningen slog rätt så gottade jag mig åt att jag minsann lät tärningen bestämma. Så inte nog med att jag ignorerade resultatet, jag ljög för mig själv.

Ledsen om jag går in på semantik här, men för mig är det du pratar om en helt annan sak än att ignorera vad man slog =)

 

[Mannen i skogen]

Har börjat slå mer och mer öppet; tänker att det blir mer spännande för spelarna om de vet att jag inte tänker hjälpa dem genom att låtsas att det gick bra för dem.

 

[krank]

Ah! Men då har du ju inte ignorerat vad du slog. Ofta hade jag bestämt mig för vad jag tyckte borde hända innan jag slog, men det var ju tärningen som skulle styra så jag slog i alla fall, men när tärningen då slog fel så sket jag i det och körde ändå som jag hade bestämt, och när tärningen slog rätt så gottade jag mig åt att jag minsann lät tärningen bestämma. Så inte nog med att jag ignorerade resultatet, jag ljög för mig själv.

Men då hävdar jag ändå att tärningen hjälpte dig att bestämma dig. Så har jag gjort många gånger; har "egentligen" bestämt mig för A, rullar tärning för att avgöra A eller B, rullar B, väljer ändå A. Det duger för mig.

För om du bokstavligen ska ignorera tärningen så ska du ju inte ens läsa av den... Läser du av den så påverkar den ditt beslut eller hur du tänker.


Sedan har jag noll problem med rent ignorerande heller. Jag har definitivt rullat tärning bakom skärm eller dolt enbart för att få spelarna lite nervösa...

 

[Krille]

Jag har en spelledarskärm när jag kör D&D5, mest för att skärmen är ett bra ställe att ha referensdata på.

Att jag inte slår slagen öppna slag framför skärmen är att då behöver jag periskop och en meter längre armar.

 

[Fenhorn]

Slår så många slag jag kan öppet, men vissa slag måste ju slås dolt för att spelarna inte veta. Men jag försöker slå så många slag öppet. Jag kör inte med 'fudge' vad gäller tärningsslag men jag kan ibland slå slag som jag på förhand planerat att ignorera, då för att få spelarna att tro att något är på gång. Det finns andra bättre sätt att balansera upp en scen på om det är så att man känner att man måste det.

 

[MattiasLejbrink]

Har börjat slå mer och mer öppet; tänker att det blir mer spännande för spelarna om de vet att jag inte tänker hjälpa dem genom att låtsas att det gick bra för dem.

Som spelare kunde jag verkligen uppskatta att SL körde vissa viktiga slag "i det öppna". Då var det ofta potentiellt livshotande eller i vart fall extremt viktiga situationer. Visst kunde man bli sur om slaget gick "fel" men spännande var det! Det skulle jag nog vilja ha som spelare idag också, men jag har förstått att inte alla spelare uppskattar detta.

 

[God45]

Spelledare som hittar på vad det står på tärningarna borde inte vara spelledare.

 

[krank]

Forumiter som inte pallar att andra spelar på sätt de själva inte uppskattar borde...

 

[God45]

Forumiter som inte pallar att andra spelar på sätt de själva inte uppskattar borde...

För att ljuga för sina spelare är acceptabelt beteende.

 

[Ydram]

Jag varierar mig jättemycket. Beror på spel. Beror på spelgrupp. Beror på situation. Beror på hur mycket kaffe jag har kvar i koppen etc.

Mina spelgrupper är generellt personer som "gillar" regler. De uppskattar själva spelmekaniken och spänningen med slag. Och de uppskattar storyn. Så jag kör helt laglöst med vad jag tycker funkar bäst i varje given situation. Jag fuskar/ignorerar tärningar till förbehåll för storyn, så att kanske vissa skurkar överlever ett annars dödande attack. Jag är dock noga att spelaren ändå får cred för sin prestation, vilket oftast resulterar i skurken är utslagen och kravlar sig iväg i skydd. Det gör jag även för spelarna, håller de på att tokdö vid nått tillfälle som är egentligen en jäkla massa otur så kan jag rädda dem... Till ett pris.

Idag slår jag de flesta slagen öppna, och då är jag mer konsekvent med att hålla mig till resultatet. Sedan eftersom det finns så mycket modifikationer som inte spelarna känner till så kan jag ändå fuska då.
Ibland slår jag dem dolt, och då gör jag lite som jag känner. I säkert över 95% av fallen så kör jag enligt vad tärningen säger, men ibland så ändrar jag det.
Ibland slår jag dolt, helt i onödan eftersom det inte fanns någon skurk eller fälla. Bara för att det ska bli lite meta-stämning.

Jag är väldigt pragmatiskt. Mina spelare ska ha kul. Jag ska ha kul. Och oftast är regler och tärningar kul, så jag håller mig oftast till det. Men riskerar vi en total party kill pga dåliga slag/otur, så fuskar jag lite.

 

[krank]

För att ljuga för sina spelare är acceptabelt beteende.

Ja.
Framför allt om de är införstådda med att de, under spelmötet, kan bli ljugna för.

 

[Tre solar]

När jag spelar rollspel ljuger vi hela tiden. Vi är typ i en värld som inte finns och kallar varandra saker som vi inte heter och ibland så säger vi att det står saker på en bit plast som egentligen inte alls står där för att vi ändrar oss och andra gånger så står det där men istället för att säga "13" så ljuger vi och säger att det betyder att du lyckades fast egentligen betyder det bara siffran mellan tolv och fjorton.

Men det kanske bara är vi, så säg inget till min spelargrupp.