Barnrollspel som inkörsport

[Svarte Faraonen]

Diskussionen om Nelly Rapp-rollspelet gjorde att jag började fundera på en sak. Jag vet att vissa personer här har spelat rollspel med sina barn och därvid använt rollspel som varit gjorda för detta ändamål. Det jag undrar är i vilken mån barnen blir mer självgående rollspelare i takt med att tiden lider. Börjar de spela andra rollspel senare? Går de vidare från att spela med familjen till att spela med sina kompisar? Helt enkelt, i vilken mån fungerar barnrollspelen som ett sätt att fostra autonomi i rollspelandet?

 

[luddwig]

Jag har spellett Handbok för superhjältar och De fördömda för mina syskonbarn. Barnen tycker att det är superrolig och vill spela mer. Deras föräldrar, som inte är nördiga på något vis, har också varit med och spelat vid ett tillfälle. Det föll väl ut och sannolikt kommer föräldrarna att vara med fler gånger. Ett av barnen har också pratat om att hon vill spelleda för sina kompisar i framtiden men än så länge tycker hon att det verkar för svårt. Hon är bara nio år.

 

[Svarte Faraonen]

Jag har spellett Handbok för superhjältar och De fördömda för mina syskonbarn. Barnen tycker att det är superrolig och vill spela mer. Deras föräldrar, som inte är nördiga på något vis, har också varit med och spelat vid ett tillfälle. Det föll väl ut och sannolikt kommer föräldrarna att vara med fler gånger. Ett av barnen har också pratat om att hon vill spelleda för sina kompisar i framtiden men än så länge tycker hon att det verkar för svårt. Hon är bara nio år.

Nio är onekligen lite tidigt för att säga hur det kommer att falla ut. Egentligen hade man ju velat ha exempel från en mer långsiktig utveckling. Äventyr har varit ute i tio år nu – finns det några exempel på, låt säga, någon som började spela det med en sexåring som numera är en spelmässigt självgående sextonåring?

 

[anth]

Det finns två sorters rollspelare: de som bara spelar och de som även spelleder.
Jag antar att du med självgående och autonomi menar de som blir spelledare.

Så frågan är egentligen: om en vuxen, som kan spela rollspel, spelleder för barnen och sedan slutar: kommer något av barnen ta på sig rollen som spelledare, eller kommer alla barnen att sluta spela rollspel?

Återigen: det krävs en speciell personlighet för att man ska vilja bli spelledare, så det är mer frågan om något av barnen har den personligheten, än att något av barnen har en förälder som spelar rollspel.

Kort sagt: jag tror inte att barn till rollspelare är mer benägna att bli spelledare än andra barn.

Om frågan gällde om de kommer att fortsätta spela rollspel, utan att bli spelledare är det mer frågan om de hittar nya spelgrupper eller ej - vilket inte har ett dyft att göra med om deras föräldrar är aktiva rollspelare eller ej.

 

[Dr_Dängrot]

Jag har inga egna barn men rollspelande vänner med rollspelande barn så tar info ifrån det.

En vän har spelat barnrollspel/anpassat rollspel med ett av sina barn och där det barnet nu är tonåring och helt självständig i sitt rollspelande och skriver äventyr och spelleder sin egen grupp och designar egna spel på hobbynivå men där fanns också ett genuint intresse för rollspel och nördiga saker ifrån början ifrån barnets sida så hen hade troligtvis sökt sig till rollspelande och uppnått självständighet inom det utan sin förälders inblandning . barnspel/anpassat rollspel ledde däremot troligtvis till autonomitet i ett tidigare skede än vad som skulle skett utan förälderns vägledning genom anpassat rollspelande.

 

[Rangertheman]

Vi började med en hemmabyggd My Little Pony-variant av Sagospelet Äventyr när dottern var fem eller sex. Sedan körde vi en del Tassar & Morrhår. Redan då satt hon och skapade ett eget rollspel medan vi vuxna spelade Symbaroum. Hon har varit spelledare i Tails of Equestria flera gånger, bland annat på Unicon. Nu spelar hon mest D&D med @RasmusL som spelledare. Rasmus äldsta har varit spelledare för Mörk Borg, när D&D-gänget spelade det några gånger. Vår dotter har en plan på att spelleda Nordiska väsen för oss vuxna, men har inte haft tid att preppa. Jag tror att hon även är så pass insatt i D&D att hon skulle kunna spelleda det. Hon fyller 13 om några månader.

 

[Asta_Echo]

Jag ser ingen anledning att man måste ha "barnrollspel"när man spelar med barn. När min dotter är gammal nog för att spela så kommer jag köra riktiga rollspel med henne, men kanske lite enklare till att börja med. Man behöver inte köra med alla regler från början, men att kasta bort pengar på onödiga spel bara för barn känns inte som något en långtidsarbetslös har att lägga pengar på.

 

[Bifur]

Svår fråga. Jag tror inte "barnrollspelen" har så stor betydelse egentligen som spel betraktade. Min generella bild är att exempelvis Äventyr och Handbok för superhjältar (vilka har många kvalitéer) är lite för komplexa för sin målgrupp rent mekaniskt. Däremot är de viktiga i val av tema och bildspråk, och fyller därmed sin funktion. Handbok för superhjältar var uppskattat av mina barn när det kom (nu är de lite gamla) och jag översatte även en lite modifierad variant av Warrior Cats-rollspelet till min dotter. Och jag har spelat rollspel till och från med mina barn sedan de var 6-7 år, fast ofta väldigt enkla egna varianter.

Det sagt upplever jag att nästa steg, till eget autonomt spelande är komplicerat för dem att ta. Mina barn har då och då SLat små äventyr för sina vänner men även om det skett för att de velat har formatet varit uppstyrt av mig. Det bröts inte förrän jag arrangerade en spelgrupp åt min son när han var 11 - och då inte primärt med hans kompisar utan barn som var allmänt intresserade. Sen SLade jag dem flera pass och satte småningom ett äventyr i handen på en av dem och sa "nu ska du SLa det här, gå hem och läs på" och sen samma sak med nästa och så vidare. Nu när de är 13 rullar det på och de gör egna grejer men de spelar fortfarande inget spel som inte jag satt i handen på dem. De köper inga spel eller äventyr själva.

Min hypotes, anekdotiskt baserad på runt 10 barn utan tidigare social koppling, är att det handlar om läsning och sociala umgängesformer. Utan att tala om "dagens ungdom" kan jag konstatera att de inte läser på det viset som många rollspel kräver för att ta dem vidare självständigt. Ingen av dem nöjesläser monsterböcker eller äventyr för att det är spännande. Därtill umgås de inte heller till vardags i grupp vilket gör rollspelsgrupper lite konstlade (för dem). Sonens spelgrupp funkade, tror jag, för att det blev en aktivitet med mig som ledare, med träffar varje vecka i en spellokal etc. Det är nog först det senaste året eller så de börjar greppa att om det ska bli något spel behöver någon förbereda det, även om det inte är vad hen tycker är roligast. Och de är fortfarande inte på nivån att de själva reglerar när och var deras spelande sker - skulle jag sluta fixa det praktiska är det tyvärr nog rätt stor risk att de skulle sluta träffas, trots att de har superkul.

Men det finns säkert en tröskel vid någon ålder (16? 17? jag vet inte) när de här utmaningarna försvinner och man mer självklart tar sig an spelandet mer autonomt (lika väl som aktivitet X), och är man intresserad av rollspel då är det nog inte så viktigt om man spelat förr. (Eller det underbygger så klart intresset, men kanske inte autonomin i sig.)

 

[krank]

Jag ser ingen anledning att man måste ha "barnrollspel"när man spelar med barn.

Utan att på något sätt lägga mig i det ekonomiska argumentet – givetvis prioriterar man sina inköp utifrån ekonomi, jag tror ingen här försöker tvinga någon med små medel att köpa något – så ser jag absolut en poäng med rollspel grundade i barnkultur.

Det är absolut inte så att man "måste" ha dem. Men på samma sätt som det blir lite snett att hävda t.ex. att "nybörjare behöver inga enmklare regelsystem" för att man själv började med Eon, så kan det ju vara så att det ökar chansen, breddar gruppen som fastnar och fortsätter, etc.

Spel som Handbok för Superhjältar och nu Nelly Rapp-grejen är ju grundade i media som barnen redan är engagerade i. Med andra ord möter man barnen där de är istället för att enbart erbjuda sådant man själv redan är insatt i.

Se det såhär: Låt oss ta 40 barn.

10 av dem hittar rollspel själva, utan vuxens inblandning.
10 av dem blir introducerade av sina föräldrar, genom de spel föräldrarna gillar eller väljer ut. Och de fastnar, och fortsätter självmant.
Ytterligare 10 av dem blir också introducerade av sina föräldrar, genom de spel föräldrarna gillar eller väljer ut. Men de fastnar inte, tycker inte att spelen är roliga, tröttnar.
Ytterligare 10 av dem vägrar när föräldrarna försöker truga.

De där första 15 finns såklart.
Men av de där 20 sista barnen – hade fler av dem kunnat tänka sig testa, om spelet låtit dem spela karaktärer i böcker de redan läser? Kanske är det 5 av dem som läst Handbok för superhjältar, och 5 som läst Nelly Rapp. Där har vi 10 barn som kanske kan få en lite smidigare väg in i hobbyn.


Så måste? Nä, det hävdar nog ingen.
Men det kan nog innebära en mnjukare väg in i hobbyn för en del som annars inte hittat hit…

 

[Bifur]

Det finns två sorters rollspelare: de som bara spelar och de som även spelleder.
Jag antar att du med självgående och autonomi menar de som blir spelledare.

Jag skulle med autonomi mena ett eget driv och intresse för att spela rollspel - hitta spelgrupper, organisera träffar, vara nyfiken på nya spel. Det behöver inte betyda att man gillar att spelleda.

Återigen: det krävs en speciell personlighet för att man ska vilja bli spelledare, så det är mer frågan om något av barnen har den personligheten, än att något av barnen har en förälder som spelar rollspel.

Mja, jag tror nog man kan lära sig rollen - framför allt dess sociala funktion (nödvändig för att kunna spela), men även att uppskatta att det är ett annat sätt att delta.

 

[anth]

Jag ser ingen anledning att man måste ha "barnrollspel"när man spelar med barn.

Du låter inte en nioåring titta på Alien eller Terror on Elm Street.
På samma sätt låter du inte en nioåring spela CoC.

 

[anth]

Jag skulle med autonomi mena ett eget driv och intresse för att spela rollspel - hitta spelgrupper, organisera träffar, vara nyfiken på nya spel. Det behöver inte betyda att man gillar att spelleda.

Vilket jag lade till i slutet på mitt inlägg.

Om frågan gällde om de kommer att fortsätta spela rollspel, utan att bli spelledare är det mer frågan om de hittar nya spelgrupper eller ej - vilket inte har ett dyft att göra med om deras föräldrar är aktiva rollspelare eller ej.

.

Mja, jag tror nog man kan lära sig rollen - framför allt dess sociala funktion (nödvändig för att kunna spela), men även att uppskatta att det är ett annat sätt att delta.

Det är inte frågan om att kunna lära sig.
Det är frågan om att vilja lära sig.
Det finns massor med saker som jag kunde ha lärt mig, men som jag inte velat.

Det många missar är att de flesta forumiterna här inte bara är rollspelare, utan spelledare - vilket är ganska ovanligt.
Det brukar dyka upp nya inlägg här ett par gånger om året som handlar om spelgrupper som letar spelledare.
Allt som oftast brukar någon fråga: "men varför börjar inte någon av er att spelleda?"
Svaret är alltid: "Vi vill inte".

 

[God45]

Svaret är alltid: "Vi vill inte".

Alltså, svaret är egentligen alltid ”Vår föregående spelledare fick det att verka svårt och mystiskt som om han var en fucking illusionist så nu vågar vi inte.”

 

[krank]

Det är frågan om att vilja lära sig.

Fast "viljan" är ju knappast något statiskt. Om det är så att många inte vill, men det vore bra om de ville, så är det klart man kan arbeta för att fler ska vilja.

Det är en central del i mitt yrke, om inte annat – skulle jag lägga armarna i kors och säga "nähä, synd för dig" varje gång en elev inte ville lära sig något skulle ju inte så mycket bli gjort. Och extern motivation i form av straff, betyg, belöningar etc är ganska dåliga grejer – det blir bara kortsiktig vinst, men man väcker inget livslångt lärande direkt.

Så självklart kan man väcka intresse för saker, framför allt är ju målet alltid att skapa den där inre motivationen. Den uppstår inte ur ett vacuum, den är ingen magisk själslig egenskap eller så.

 

[erikt]

Alltså, svaret är egentligen alltid ”Vår föregående spelledare fick det att verka svårt och mystiskt som om han var en fucking illusionist så nu vågar vi inte.”

Nej, det tror jag nästan aldrig är det riktiga svaret.

 

[God45]

Nej, det tror jag nästan aldrig är det riktiga svaret.

Alltid.

 

[Dr_Dängrot]

Tror inte just att det är spelledaren som får det att verka mystiskt och svårt , spelledaren kan kanske bidra till en känsla av att jag skulle aldrig klara det här lila bra men inte till att mystifiera och försvåra spelet i folks medvetande om nu hen inte medvetet gör så .

Jag tror snarare det här är för svårt och mystiskt är ett fenomen som uppstår när Kalle för första gången öppnar en rollspelsbok och ser att hen skall ta in och förstå 20 sidor generella regler, 15 sidor magiregler , 25 sidor stridsregler och 140 sidor världsinfo. Jag tror det är där som det svåra och motviljan mot att vilja spelleda uppstår snarare än att observera spelledaren

 

[Stareater]

Jag har kört en del rollspel med min dotter sedan hon var 8-9 år (hon är 14 nu) och det har funkat bra. Vi började med äventyr men gick rätt snabbt vidare till andra spel eftersom det fanns andra spel i hyllan som lockade mer.

Vi spelar fortfarande och i en av de spellgrupperna som jag är med i är vi bägge spelare. Det har dock inte blivit så att hon är särskilt självgående med rollspelandet eftersom det är svårt att hitta många andra i hennes egen ålder att spela med. De spelgrupper som vi känner till är rätt slutna kompisgäng och de fokuserade nästan enbart på spel i D&D 5e. De är 2-3 stycken intresserade tjejer, men ingen av dem är typen som axlar bördan som spelledare.

De anmäler sig dock som lag till konvent och spelar tillsammans med oss vuxna i en familje-spelgrupp.

 

[anth]

Fast "viljan" är ju knappast något statiskt. Om det är så att många inte vill, men det vore bra om de ville, så är det klart man kan arbeta för att fler ska vilja.

Det är en central del i mitt yrke, om inte annat – skulle jag lägga armarna i kors och säga "nähä, synd för dig" varje gång en elev inte ville lära sig något skulle ju inte så mycket bli gjort. Och extern motivation i form av straff, betyg, belöningar etc är ganska dåliga grejer – det blir bara kortsiktig vinst, men man väcker inget livslångt lärande direkt.

Så självklart kan man väcka intresse för saker, framför allt är ju målet alltid att skapa den där inre motivationen. Den uppstår inte ur ett vacuum, den är ingen magisk själslig egenskap eller så.

Det var du själv som skrev:
" Ytterligare 10 av dem vägrar när föräldrarna försöker truga."

Det gäller inte bara att truga någon att börja spela rollspel.
Det gäller lika mycket att truga någon att bli spelledare.

Jag börjar misstänka att problemets kärna inte är hur man får unga att bli aktiva rollspelare/spelledare,
utan hur man får en rollspelare, oavsett ålder, att våga börja spelleda.

 

[afUttermark]

Jag har varit Sl för min dotter en gång. Hon hade väl lite roligt. Jag tyckte inte det var kul. Vi har roligare när vi spelar kort eller yatzy tycker jag. Själv började jag spela som tioåring med mina kompisar för att någon fått spelet i julklapp. Om man bara köper spel till sina barn och lämnar dem därhän, vad händer då?