Barnrollspel som inkörsport

[Sömniga Isaac]

Jag har varit Sl för min dotter en gång. Hon hade väl lite roligt. Jag tyckte inte det var kul. Vi har roligare när vi spelar kort eller yatzy tycker jag. Själv började jag spela som tioåring med mina kompisar för att någon fått spelet i julklapp. Om man bara köper spel till sina barn och lämnar dem därhän, vad händer då?

Det här är en bra fråga, det ska dock tillägas att till skillnad mot när vi vara yngre så ser landskapet runt våra barn helt annorlunda ut. Idag finns det mer som konkurrerar om uppmärksamheten och kan fylla luckan ganska snabbt om något upplevs som tråkigt eller långtråkigt. Så jag har svårt att se att barn och unga självmant skulle plocka upp en bok eller ett tyngre spel om det samtidigt finns saker som är enklare att plocka upp runt om dem.

 

[afUttermark]

Alltså jag tycker det är tråkigt att spelleda vuxna som inte spelat rollspel innan. Barn som inte spelat innan känns inte som min kopp te. Men jag ska ge mitt barn ett rollspel till jul och ett till födelsedag. Och sen hotar jag henne med att hon kommer få rollspel i resten av sitt liv om hon inte börjar spela själv

 

[Dr_Dängrot]

Håller med @Sömniga Isaac i hens analys.

Barn har idag jämfört med när vi var unga (född 82) ett helt annat nöjesutbud . Idag finns internet och spel i telefonen , det finns multipla streamingtjänster , Playstation 5 ,Xbox X , online spel mm mm som inte fanns när vi var unga.

Vilket gör att barn idag behöver inte göra samma ansträngning för att bli underhållna , varför skall man läsa nån tråkig gammal spelbok när man man kan lira onlinespel med polarna med en knapptryckning liksom

 

[Sömniga Isaac]

Alltså jag tycker det är tråkigt att spelleda vuxna som inte spelat rollspel innan. Barn som inte spelat innan känns inte som min kopp te. Men jag ska ge mitt barn ett rollspel till jul och ett till födelsedag. Och sen hotar jag henne med att hon kommer få rollspel i resten av sitt liv om hon inte börjar spela själv

Jag tror du hittat en given strategi för att gjuta ett livslångt förakt mot rollspel

 

[anth]

Jag har varit Sl för min dotter en gång. Hon hade väl lite roligt. Jag tyckte inte det var kul. Vi har roligare när vi spelar kort eller yatzy tycker jag. Själv började jag spela som tioåring med mina kompisar för att någon fått spelet i julklapp. Om man bara köper spel till sina barn och lämnar dem därhän, vad händer då?

Det beror på hur komplicerat spelet är vs. hur drivna barnen är.
Om man ger något till barn som de förstår och tycker verkar roligt så är de självgående.

Ex 1.
När jag fick DoD (svarta Elric-boxen) i julklapp tyckte jag det var jätteroligt, men jag förstod inte hur man skulle göra.
Det dröjde ett par månader tills jag fick tag på en kompis som redan spelade som förklarade för mig hur det fungerade.

Ex 2.
Min första dator var en VIC20.
Man kunde köpa spel-cartridge, plugga in i datorn - buslätt!
Kompisar hade också VIC20 och vi lärde oss snabbt hur man kopierade spel av varandra - buslätt!
Programmeringsspråket var BASIC och det följde med en förhållandevis pedagogisk bok så jag skrev snart mina egna program och spel (så bra de kan bli med 3,5 kb RAM) - buslätt!
Jag var helt självgående och mina föräldrar hade ingen koll på vad jag gjorde med datorn.

Min poäng:
Om rollspel är pedagogiskt skrivna så nybörjare kan förstå vad man ska göra är barn självgående.
Men antalet pedagogiskt skriva rollpel behöver jag inte ens en hel hand för att räkna upp - det räcker med ett par fingrar.
Och då har jag en samling med ett par hundra rollspel.
Det är jobbigt att skriva rollspel för nybörjare, så de flesta rollspel förutsätter att man redan vet hur man ska spela (vilket inte barn vet).

 

[Stareater]

Alltså jag tycker det är tråkigt att spelleda vuxna som inte spelat rollspel innan. Barn som inte spelat innan känns inte som min kopp te. Men jag ska ge mitt barn ett rollspel till jul och ett till födelsedag. Och sen hotar jag henne med att hon kommer få rollspel i resten av sitt liv om hon inte börjar spela själv

Jag har inga problem med att spelleda yngre och oerfarna och gör det ofta på konvent/rollspelskvällar. Det som är riktigt svårt är att vara spelare till en ung och oerfaren spelledare.

Jag har någon gång hoppat in som extra spelare i någon grupp med unga spelare och fått en väldigt ung och oerfaren spelledare. Att sitta som spelare och inte överglänsa andra spelare med kreativ problemlösning eller hämma spelledarens entusiasm genom att komma med "förbättringsförslag" kan verkligen pröva ens tålamod ibland.

 

[Lemur]

Jag har kört lite spel med min dotter (som är 6 år) och hon älskar det. Ibland hittar hon på egna äventyr och spelleder med mig som spelare, det är ofta uppdrag som är helt omöjliga att lösa varpå hon skrattar rått åt mina patetiska försök.
Jag hörde att hon försökte spela med en av sina kompisar en gång men polaren ville hellre pyssla.

Edit: vi har kört Sagospelet, Tales of Equestria och S&W Whitebox. Måste säga att spel särskilt anpassade för barn är överskattat, tycker Whitebox är det som har funkat bäst än så länge.

 

[Bifur]

Om man bara köper spel till sina barn och lämnar dem därhän, vad händer då?

Ingenting

Jag börjar misstänka att problemets kärna inte är hur man får unga att bli aktiva rollspelare/spelledare,
utan hur man får en rollspelare, oavsett ålder, att våga börja spelleda.

Fast även om det är sant så kan barn fortfarande ha andra förutsättningar (än vuxna). Nej, verkligt nybörjarvänliga spel är inte så vanliga men även dem behöver man ha motivation att läsa och förstå, oavsett om man är SL eller ej. Och det är som @Sömniga Isaac skriver en högre tröskel för barn idag.

 

[APM]

När det kommer till att få barn till att börja spelleda rollspel tror jag att alla publicerade regelverk som finns är helt onödiga och till och med kontraproduktiva. En tärning, lite papper och penna kommer man hur långt med som helst.

Så länge man får med dem på aktiviteten i dess allra enklaste form så kommer det visa sig om de fastnar för mediet eller ej. Låt skaparglädjen och fantasin komma före allt annat. Säg aldrig nej, bara spinn vidare på deras idéer.

Jag spelade ett helt improviserat rollspel med nioåringar på fritids, och det dröjde inte många gånger förrän de började göra egna världar som de spelledde varandra i. Hade jag haft en regelbok som jag läste om regelsystem och setting i hade de aldrig känt sig fria att skapa på det sättet de gjorde nu - det är jag helt övertygad om. Tröskeln hade varit för hög.

När det kommer till att spelleda barn som vuxen tror jag dock att ett riktigt bra regelsystem kan vara till stort stöd. men jag har tyvärr inte hittat något sådant än.

 

[Björn den gode]

Jag spellade en del "Äventyr" med mina syskonbarn när dom var mindre, och i vart fall en av dom fastnade för rollspel (1 av 3), och tror att alla också rollspelat på konvent (drakar & bananer), men måste ändå ha gjort något fel för nu är hon 13 och spelleder D&D5 för sina kompisar och inte något konstigt indielir... Nåväl.