Jag har varit Sl för min dotter en gång. Hon hade väl lite roligt. Jag tyckte inte det var kul. Vi har roligare när vi spelar kort eller yatzy tycker jag. Själv började jag spela som tioåring med mina kompisar för att någon fått spelet i julklapp. Om man bara köper spel till sina barn och lämnar dem därhän, vad händer då?
Det beror på hur komplicerat spelet är vs. hur drivna barnen är.
Om man ger något till barn som de förstår och tycker verkar roligt så är de självgående.
Ex 1.
När jag fick DoD (svarta Elric-boxen) i julklapp tyckte jag det var jätteroligt, men jag förstod inte hur man skulle göra.
Det dröjde ett par månader tills jag fick tag på en kompis som redan spelade som förklarade för mig hur det fungerade.
Ex 2.
Min första dator var en VIC20.
Man kunde köpa spel-cartridge, plugga in i datorn - buslätt!
Kompisar hade också VIC20 och vi lärde oss snabbt hur man kopierade spel av varandra - buslätt!
Programmeringsspråket var BASIC och det följde med en förhållandevis pedagogisk bok så jag skrev snart mina egna program och spel (så bra de kan bli med 3,5 kb RAM) - buslätt!
Jag var helt självgående och mina föräldrar hade ingen koll på vad jag gjorde med datorn.
Min poäng:
Om rollspel är pedagogiskt skrivna så nybörjare kan förstå vad man ska göra är barn självgående.
Men antalet pedagogiskt skriva rollpel behöver jag inte ens en hel hand för att räkna upp - det räcker med ett par fingrar.
Och då har jag en samling med ett par hundra rollspel.
Det är jobbigt att skriva rollspel för nybörjare, så de flesta rollspel förutsätter att man redan vet hur man ska spela (vilket inte barn vet).