[tar för givet att ni alla somnat nu]
Trots sitt goda humör tidigare under kvällen, är der Taringail som sover oroligast. Dina drömmar för dig från Mogoras korta, men varma omfamning, till hundra ansiktslösa kvinnor du spenderat nätterna med, du ser din gamla mentor, som läxar upp dig efter att ha misslyckats med att utföra din första polymorph förvandlingsbesvärjelse på en livrädd ekorre, och du ser armeer av orker som rusar mot horder av människor och alver, båda sidorna i blodstänkta rustningar, och med brinnande hat i ögonen, fast fixerade på punkten där de vill begrava sina svärd i sina mostståndares halsar och skrev.
Sedan ser du ett rum, en sovkammare på en taverna, Alla i sälskapet tycks ligga där. Den gamla orken sover lätt med händerna knäppta på magen, och din halvalviske kompanjon slumrar med ett bekymrat, nästan grymt, ansiktsuttryck bredvid dig. Du ser en lång, smal kvinna, med askgrå hy, långt svart stripigt hår, och en röd och svart tatuering under ena ögat. Hon går genom sovsalen, spöklikt tyst, och tittar på er. Sedan vänder hon sig till Akuro, som ligger i en säng längre bort. Hon lägger en hand på hans axel, och hans ögon spärras upp i... Fasa. Smärta. Du trodde aldrig att en ork kunde se ut på det viser.
Från platsen där hon satte ner handen ser du hur Akuros hud börjar flagna av och gå upp i aska, och han skriker av smärta och vrede.
Den hemska mardrömmen väcker dig.
Du kan fortfarande inte röra dig helt de första sekunderna, utan bara titta dig omkring. Genom en springa i tältet ser du en ung, men storvuxen ork, med nästan alla tänder utslagna, som smyger sig genom ert läger med en kniv i högsta hugg, följd av två kamrater.
]