Ansvaret att tråckla med speldatum är det jag uppskattar allra minst med spelledarrollen. Det är för mig den starkaste faktorn till engagemangdipp och ökar risken för plötslig kampanjdöd. Men måste det vara så? Det är ju förhoppningsvis inte för spelledarens skull vi samlas, utan för att var och en vill vara där. Jag har vid olika tillfällen kunnat helt delegera ut speldatum-tråcklandet till andra i gruppen (när jag saknat tid och energi till just det), eller fått ansvaret att rotera mellan deltagarna. Det senare har den fördelen att alla får känna på hur drygt det kan vara, och blir mer införstådda hur de ska agera för att underlätta när ansvaret inte är deras.
Det kan också vara mycket värt att sätta vissa sociala spelregler för just de här bitarna inför en kampanj. Alltså sätta upp en enkel punktlista för vad spelgruppen kan komma överens om. Exempel på sådana punkter som sällan får några mothugg är: "Försök komma i tid - eller meddela dig", "Försök svara på tidsförslag så snabbt som möjligt", "Kan du inte någon föreslagen tid - föreslå istället tider när du kan" (den sista tycker jag personligen gör stor skillnad för att få driv i det samtalet). Visst kan man hävda att flera av dessa hör till implicit hyfs, men det hjälper att göra dem explicita, tro mig.
Vill också passa på att exemplifiera hur det här med sociala spelregler kan vidgas och utnyttjas på olika sätt. Har ni i spelgruppen till exempel olika behov av att socialisera under ett spelmöte kan det vara värt att nå någon form av överenskommelse, typ "20 minuter i början ägnar vi åt snack, sedan kör vi igång". Kör man med tunga teman eller om det finns behov av reflektion i största allmänhet så är "Vi avrundar med en runda kring hur vi upplevde spelmötet" värt att överväga. Det går också att utnyttja dem för att arbeta upp en viss stämning kring bordet, likt "Vi bidrar med engagemang och energi även när vi inte själva deltar i en specifik scen" (för visst blir det direkt tätare när någon "ooh!":ar eller hejar på i bakgrunden) eller "Vi drar inte skämt eller skrattar under spelmötet" (vilken killjoy! Men skratt förlöser spänning och är därför kontraproduktiva för sådant som skräck och annat obehag - en försvarsmekanism vi ofta utnyttjar helt omedvetet).
Sådana spelregler brukar jag sedan se till att falla tillbaka på och nämna när någon bryter mot dem. Inte för att peka ut eller skämma, utan för att arbeta in dem. Målet är ju att de ska underlätta - och de fungerar som bäst när de så att säga sitter i deltagarnas ryggmärg, och när alla bidrar till att upprätthålla dem.
Sedan finns kategorin som aldrig lär sig, absolut, och då får man faktiskt ställa sig frågan om det är värt besväret att spela med dem. Kanske inte dumpar dem rakt av, utan först lyfta med dem så sakligt det går att det är så man upplever situationen och vad som är konsekvensen av det.
