Nekromanti Behöver vi verkligen spelvärldar?

[Rickard]

I Ereb Altor så lämnades mitten på kartan fri så att spelledan kunde fylla i det själv, vilket jag tyckte var smart. Det var dock mindre smart att de aldrig (i böckerna) sade det rakt ut, men det var gängse konsensus på den tiden att inte tilltala läsaren specifikt. När jag skulle välja en plats i Ereb valde jag den plats som det fanns knapphändig information, nämligen Berendien. Där fanns Kandra i en modul, det fanns ett grannland med inbördeskrig och ett som förde en öppen piratpolitik. Utöver detta fanns det även ett skogsalvsområde och ett grannland med barbarer. Detta använde jag för att sedan bygga ut landet med sådant jag ville ha. Något jag starkt ogillar är när jag måste plöja igenom mängder av texter för att hitta stoff jag kan använda. Varför har jag köpt boken om jag måste sålla ut sådant jag vill ha? Detta gäller både regelsystem och värld.

Om jag ska ha någon spelvärld vill jag har startskott så att jag kan komma igång och bygga själv. Fast egentligen tycker jag (detaljerade) spelvärldar är förlegade. Spelvärldsinformation kan man baka in i regelsystemet och som äventyrskrokar. Unknown armies tycker jag gör detta på ett suveränt sätt, där regler blandas med världsinformation som blandas med rykten om världen om Världen Vi Inte Vet Om.

/Han som borde käka något, istället för att sluka böcker

 

[Ram]

Min fråga var specifikt till Genesis. Jag vet att han får sina kickar ur andra grejjor än jag och jag funderar på vad som är hans idealnivå av kringfluff.

Vad gäller dina punkter så håller jag med dig dock, även om jag inte är så benhård på dessa punkter. Jag rekommenderar alla och envar att kolla in DeBracys Bläck för ett spel som klarar av att spela klassisk lättviktksfanatasy helt utan värld.

 

[Mogger]

Jag håller med. Jag föredrar settings som i Lady Blackbird, Dogs in the Vineyard och Mouse Guard. I dessa spel så är världen en del av spelet. Världen bygger spelet och kan inte separeras från systemet (även om den kan ersättas). Öht är det här en av de två saker jag intresserar mig för just nu (och är anledningen till att Revolver vilar). Spelvärldars fruitful void (alltså det som står mellan raderna och som framgår först när den används i spel) och hur karaktärerna samverkar. Det senare har inget med det här att göra dock, och Mouse Guard visar ändå var skåpet ska stå.

 

[Ram]

Fast egentligen tycker jag (detaljerade) spelvärldar är förlegade. Spelvärldsinformation kan man baka in i regelsystemet och som äventyrskrokar. Unknown armies tycker jag gör detta på ett suveränt sätt, där regler blandas med världsinformation som blandas med rykten om världen om Världen Vi Inte Vet Om.

Håller delvis med. Jag håller med om att detaljerade världsbeskrivningar utan kampanjfokus är lite out-of-date utan gillar snarare att världen spänns upp löst beskriven av en världsmodul och att specifik infomation ges ur de kampanjer som utspelar sig i en viss region och då levereras komplett med äventyr, plot hooks, personer, organisationer, andra företeelser etc.

 

[Ram]

Jag föredrar settings som i Lady Blackbird, Dogs in the Vineyard och Mouse Guard. I dessa spel så är världen en del av spelet. Världen bygger spelet och kan inte separeras från systemet (även om den kan ersättas).

Vad är det som gör att DitV och MG inte kan separeras från sina respektive världar och hur menar du att de inte kan separeras men ersättas...?

 

[Mogger]

Vad är det som gör att DitV och MG inte kan separeras från sina respektive världar och hur menar du att de inte kan separeras men ersättas...?

I båda spelen så bygger man scenarion utav spelvärlden, direkt. Inte som i andra spel utan det finns en formalia som man utgår ifrån. I Dogs bygger du en stad fylld av konflikter och i MG bygger du ett farligt uppdrag. Du kan inte bygga en stad eller ett uppdrag utan settingen, men du kan byta ut settingen mot en annan som drivs av liknande konflikter.

Klassiska tradspel lägger ingen större vikt vid att settingen ska vara en katalysator i sig utan använder sig istället av scenarion. I spelen jag räknade upp så är settingen och scenariot samma sak. I Lady Blackbird är det kanske allra tydligast där settingen utgår från karaktärernas situation. Alla dessa spel fokuserar slutligen främst på karaktärernas val och utveckling och settingen är ytterligare ett verktyg för att gör det tydligare.

 

[Ram]

Ah, du menar så. Då är jag med. Jag fick för mig att du menade att det fanns någon sorts hårda kopplingar mellan världen och systemet, något som jag inte riktigt såg...

 

[Genesis]

Min fråga var specifikt till Genesis. Jag vet att han får sina kickar ur andra grejjor än jag och jag funderar på vad som är hans idealnivå av kringfluff.

En mening, ungefär. Mer än så är slöseri med utrymme för mina syften. Oskrivna blad hade ingen spelvärld och Det sjätte inseglet har en som beskrivs med en mening: "Hela Europas historia på samma gång, plus zeppelinare". Utpost har inte heller en spelvärld, förutom "Ni befinner er långt ute i rymden av någon anledning".

Enda anledningen till att 6i och Utpost har såpass mycket spelvärld som de har är för att det är tråkigt att layouta ett generiskt rollspel.

Sedan finns det spel som måste ha en viss sorts spelvärld för att fungera, såsom Dogs och MG, som nämnts. Då är det en annan femma. För sådana spel är det lagom med så mycket info som finns i Dogs. Mouse Guard har alldeles för mycket fluff för att jag skulle vilja spelleda det.

Mitt nuvarande projekt "Att resa sig upp" kräver postapokalyps. Temat funkar inte om inte världen gått under. Därför är det också spelvärlden. "Världen gick under på nå't sätt". En mening, vilket alltså är min idealnivå. Det är dock en viktig mening som behövs för spelet, vilket inte är fallet med 6i och Utpost, som skulle kunnat klara sig utan sina meningar.

Sedan är det ju såklart relevant att såväl Oskrivna blad som Utpost, Det sjätte inseglet och Att resa sig upp har procedurer för att skapa den del av spelvärlden som är relevant för spel.

 

[Ram]

Sedan är det ju såklart relevant att såväl Oskrivna blad som Utpost, Det sjätte inseglet och Att resa sig upp har procedurer för att skapa den del av spelvärlden som är relevant för spel.

Hm. Men det här är väl en lite intressant särskiljning, är det inte? Du skiljer alltså på värld och det output som du har från de delar som genereras ur de procedurer som du nämner som i sin tur (antar jag) kommer att innehålla världsspecifik information?

 

[krank]

En mening, ungefär. Mer än så är slöseri med utrymme för mina syften.

Bara en snabb reflektion: Det är precis så jag känner för regler. "Använd ett realistiskt system för nutidsgrejs" är alldeles tillräckligt för mina syften, eller "använd ett episkt regelsystem för fantasymiljö"... =)

 

[Genesis]

Hm. Men det här är väl en lite intressant särskiljning, är det inte? Du skiljer alltså på värld och det output som du har från de delar som genereras ur de procedurer som du nämner som i sin tur (antar jag) kommer att innehålla världsspecifik information?

Ja.

Det är ungefär som skillnaden mellan en ny tröja du sytt själv, efter egna mått, som du är stolt över, och någon annans använda tröja, där originalägaren antagligen hade en annan klädsmak, en annan storlek och har inte tvättat den.

 

[wilper]

Fast spelvärlden blir ju i praktiken mycket större än en mening. Nu har jag iofs bara spelat Utpost av spelen du pratar om. Men det sker ett visst gemensamt världsbyggande innan man kommer igång med spelet.

Det kan bli nog så rika spelvärldar. Men istället för att dikteras externt så är de något gruppen har tagit fram internt. Sådana världar funkar riktigt bra, jag har spelat kampanj på det viset och det har också gått bra.

Interna spelvärldar är centralt i de flesta av spelen jag gillar. Bläck är också ett sådant spel, mitt nyutkomna Medan världen går under är det och Kadettspelet är det. Fördelen är (som tidigare har sagts av andra på annat håll i tråden) att om man gör spelvärlden tillsammans är alla lika insatta i den, och man tar lättare sig friheter med den. Utan att skrämmas av en yttre skriven Sanning i en bok.

Jag gillar dock spelvärldar som ger mig mer än jag kan improvisera fram på en kafferast. Den yttersta domen har en värld som i och för sig kan sammanfattas väldigt smidigt, men som har ett enormt djup under ytan. Spelet tar upp religion och religösa motsättningar på ett sätt som jag tycker är intressant, men som jag aldrig skulle kunna improvisera fram själv eftersom jag är för dåligt insatt i sådana saker i verkligheten.

För att komma med ett exempel på ett känt spel så är Changeling ett spel vars värld jag gärna underkastar mig. Jag hade iofs kunnat improvisera något i den stilen på stående fot, men det hade bara varit för att jag kunde referera till Changelings värld i processen.

 

[Wyldstorm]

Problemet finns inte i mina ögon..
Vill du inte ha med någon värld, klipp ut de sidorna ur boken & var glad.

Jag menar, du ser saker som:

Jag kan inte ha
två religioner som är osams och påväg mot krig, för det
är ju flera hundratals mil emellan.

-Som ett problem?
Tänk korstågen.
Nån dumjävel som folk lyssnar på av religiösa anledningar säger åt folk att föra & erövra nåt 300-400 mil bort...
Verkligheten är konstigare än fantasin, bara man lär känna den.

JAG behöver spelvärldar av ren lathet & enkelhet, men vill du inte ha den så är det väl inget som säger att du inte kan klippa i din egen bok?

 

[krank]

Ja.

Det är ungefär som skillnaden mellan en ny tröja du sytt själv, efter egna mått, som du är stolt över, och någon annans använda tröja, där originalägaren antagligen hade en annan klädsmak, en annan storlek och har inte tvättat den.

är det inte du som brukar snacka om att du vill uppleva någon annans vision, och inte bara anpassa allting efter din egen smak?

Eller visstnä, det gäller ju bara regelsystem =)

 

[krank]

JAG behöver spelvärldar av ren lathet & enkelhet, men vill du inte ha den så är det väl inget som säger att du inte kan klippa i din egen bok?

Indeed.

generellt tycker jag att på samma sätt som det är enklare att ta bort realism/trovärdighet ur ett system än att stoppa in om det inte finns, så är det lättare att strunta i världsinformation som finns än att alltid behöva hitta på allting själv.

 

[Ram]

Ja.

Det är ungefär som skillnaden mellan en ny tröja du sytt själv, efter egna mått, som du är stolt över, och någon annans använda tröja, där originalägaren antagligen hade en annan klädsmak, en annan storlek och har inte tvättat den.

Well, jag kan inte sy så min tröja lär falla sönder till ingenting så jag antar att liknelsen bär viss riktighet...

Fast jag förstår vad du menar, det är skilnad när saker genereras runt RP snarare än att RP stoppas in i en kontext och jag vet att du inte bryr dig om omgivningen så värst när du spelar. Så jag köper det även om jag fortfarande hävdar att det är lite av en världsförpackningsfråga.

 

[Gurgeh]

Problemet finns inte i mina ögon..
Vill du inte ha med någon värld, klipp ut de sidorna ur boken & var glad.

Det är inte riktigt så enkelt att bara skaka av sig en existerande värld. Fördelen med en värld som man skapar tillsammans enligt riktlinjer som bestäms av spelreglerna är att alla närvarande kommer att känna till lika mycket om världen, eftersom de var där när sakerna definierades. Om världen redan finns där fungerar spelet bra om alla spelare känner till den ordentligt. Om de inte gör det kommer den existerande världen istället att vara ivägen för improvisationer, eftersom olika spelare vet olika mycket om olika saker i den, och det finns en övervägande risk att det spelarna hittar på motsäger det som andra spelare vet. Och i sådana fall är en viss kunskap sämre än ingen kunskap alls.

Till saken hör att jag definitivt föredrar en spelvärld som skapas runt spelbordet framför en som man måste lära sig innan.

/tobias

 

[Genesis]

Well, jag kan inte sy så min tröja lär falla sönder till ingenting så jag antar att liknelsen bär viss riktighet...

Jo, du har rätt. Att sy sin egen tröja är att hitta på spelvärlden utan hjälp av regelsystemet. Får du verktygen av reglerna så är det som att få en måttbeställd tröja.

 

[krank]

Jo, du har rätt. Att sy sin egen tröja är att hitta på spelvärlden utan hjälp av regelsystemet. Får du verktygen av reglerna så är det som att få en måttbeställd tröja.

Mer som att få materialet och en instruktionsvideo på Youtube...

 

[Svarte Faraonen]

Jag älskar spelvärldar. Särskilt när de har tillräckligt med substans för att man ska kunna göra övergripande förändringar i dem och de fortfarande är omedelbart igenkännliga. Bättre för mycket än för litet, det finns få saker som gör rollspelsskapande så andefattigt som minimalism.