Nekromanti Behöver vi verkligen spelvärldar?

[.:Warwolt:.]

Jag älskar spelvärldar. Särskilt när de har tillräckligt med substans för att man ska kunna göra övergripande förändringar i dem och de fortfarande är omedelbart igenkännliga. Bättre för mycket än för litet, det finns få saker som gör rollspelsskapande så andefattigt som minimalism.

En sanning med modifikation, minimalistika världar kan ge mer utrymme åt improvisation.

 

[Svarte Faraonen]

En sanning med modifikation, minimalistika världar kan ge mer utrymme åt improvisation.

Och knappt en enda ingrediens att improvisera med.

 

[Mogger]

En sanning med modifikation, minimalistika världar kan ge mer utrymme åt improvisation.

Och knappt en enda ingrediens att improvisera med.

Nja, just när det gäller minimalistiska världar så brukar varje enskild ingrediens vara med av en orsak - för att den behövs. En spelvärld som inte har det uttalade syftet slänger ofta in mer än vad som behövs, för ett enskilt scenario vid ett givet tillfälle, men menar samtidigt att resten fyller sin funktion vare sig man använder det eller inte. Och jag säger inte emot. Anledningen till att jag föredrar världar som bygger på ett koncept och en stämning framför världar som bygger på detaljism är för att jag inte har tid att plugga, och för att min spelgrupp inte har tid att plugga.

Men, det finns fler saker att ta i beaktande - kampanjer. Jag tycker att kampanjer (från 3 spelmöten till 50+) erbjuder det bästa av rollspel. Och här är spelvärldar oerhört viktigt. Man kan grovt säga att de olika världstyperna utvecklas på olika sätt. Byggas ut respektive avtäckas. Beroende på hur insatt spelvärlden är så kan en rik spelvärld vara oerhört intressant att spela kampanjer med.

Så, man ska vara försiktig med att döma ut spelvärldar. De ser alla ut som de gör av en orsak och passar olika syften. Jag skulle exempelvis idag ha väldigt svårt att improvisera utifrån Eons spelvärld eftersom jag bara skulle känna mig hämmad av den ofantliga materialmängden, medan jag utan problem kan improvisera i en spelvärld som är "Sword & Sorcery" eller vad som helst. För 10 år sedan dyrkade jag Mundana och hade stenkoll på allt den världen hade att erbjuda och kunde lätt använda allt, om än inte på samma gång.

Så, man väljer det man har mest användning för. Det finns inga objektiva sanningar om att det är svårare eller enklare att använda olika världar. Subjektiva däremot finns det massor av! Idag är världar som Mundana direkt hämmande för mig. Jag skulle inte ens drömma om att dra igång en kampanj där eller i en liknande värld.

 

[Ram]

Skitbra och klockren analys.

 

[Svarte Faraonen]

Riktigt bra inlägg. Du förklarar mer eller mindre helt varför jag gillar spelvärldar -- jag har ett väldigt ljummet intresse för oneshots utanför konvent. Dessutom finns en del rent simulationistiskt nöje -- mycket av poängen med den Mundanakarta jag länkade till i tråden är att man kan sitta och säga "hur gick det här till?", "här borde det uppstå konflikter", och så vidare. Det är dock en form av nöje som kräver en rejäl buy-in genom att man måste ha viss koll på världen innan man kan ägna sig åt det.

 

[Mogger]

Beroende på hur insatt spelvärlden är så kan en rik spelvärld vara oerhört intressant att spela kampanjer med.

Rättelse:
Beroende på hur insatt spelgruppen är så kan en rik spelvärld vara oerhört intressant att spela kampanjer med.

Heh, annars blir det lustigt.

 

[Beastslayer]

Jag behöver en spelvärld för att gå igång på ett rollspel och jag skiter faktiskt komplett i reglerna, det är mest en bonus om det är bra designade.

Köper jag ett rollspel idag så är det till 100 procent för att få kampanjvärlden.

 

[ripperdoc]

Jag behöver en spelvärld för att gå igång på ett rollspel och jag skiter faktiskt komplett i reglerna, det är mest en bonus om det är bra designade.

Köper jag ett rollspel idag så är det till 100 procent för att få kampanjvärlden.

Kan bara hålla med!