Rickard
Urverk speldesign
För intressant deltråd för att dränkas i en annan tråd.
Samberättandet
Även här kan tärningslagen spela roll, som Feng Shui där spelaren får äran att beskriva handlingen om slaget är tillräckligt högt över svårighetsgraden (varför finns inte denna lösning i det traditionella "perfekta slag"?). Feng Shui vill lära ut spelardeltagandet genom att maskera samberättarregler som vanliga regler. Jag skulle kunna hålla en lång harang om detta, men du förstår nog. Fast man behöver ju inte bara ge berättandet som belöning för ett bra tärningsslag. Man kan lika gärna hitta på saker eller personer i miljön som presenteras i handlingen och belönas genom att man kan använda sig av dem.
<center><hr noshade size="1" width="80%"></center>
Fast nu snackar du om gestaltandet... Jag har alltid haft en regel i DoD att om man märkbart försöker följa ett personlighetsdrag så får man ett XP. Fast nu på senare tid har jag tänkt efter lite. Vad spelar det för roll om spelarna gestaltar sina karaktärer? Jag ser hellre att de är med och berättar sin historia, vilket i sin tur förvisso blandar in karaktärsgestaltningen men att endast fokusera på detaljen att besätta sin roll... är enligt mig något vajsing med.
Varför? För om man är djupt inåtgående så roar man endast sig själv. Om man istället är väldigt utåtriktad; det är ju precis samma sak. Man roar sig själv, eftersom man faktiskt snor tid från andra (nä, den är inte klockren, men jag får gå vidare). Det jag tycker man borde få "belöning" för, är om man roar de andra; alltså när man bjuder på en fängslande historia. Vad bidrar egentligen en rollgestaltare till speltillfället?
/Han som kommer hacka av foten på den som kommer med det okreativa "stämning"
<font size="1">[edit] Nu när jag tänker efter, borde jag ha döpt tråden till "Rollgestaltandet tillhör historieberättandet" eller den mer provokativa "Gestaltningen är självisk".</font size>
Det är en grej jag tycker du har glömt och det är...från [url="http://forum.rollspel.nu/showpost.php?Number=961173" said:detta inlägg[/url]]
Som jag upplever det är det klassiska sättet att belöna gott rollspelande inriktat mot i huvudsak tärningsrullande. Ungefär enligt den här modellen:
Tärningstekniskt rollspelande
Träningsteknik är det mest klassiska belönandet, du får xp eller en bok för att lyckas med dina slag och med det en chans att förbättra din karaktär.
Probelmlösande rollspel
Också en klassisk variant, som ger poäng för folk när de klarar gåtor, eller "löser" plotten. Oftast belöningar i samma poängsystem som det tärningstekniska rollspelet.
Gestaltande rollspel
För agerande, in och utlevelse. Godtycklig belöning från spelledaren med samma kriterier som det tärningstekniska.
/.../
Nu är åtminstone jag intresserad av att uppmuntra gestaltandet, snarare än tärningstekniken eller problemlösandet...
/.../
Och så är jag nyfiken på om det finns andra aspekter av gott rollspelande som man skulle kunna vilja belöna.
Samberättandet
Även här kan tärningslagen spela roll, som Feng Shui där spelaren får äran att beskriva handlingen om slaget är tillräckligt högt över svårighetsgraden (varför finns inte denna lösning i det traditionella "perfekta slag"?). Feng Shui vill lära ut spelardeltagandet genom att maskera samberättarregler som vanliga regler. Jag skulle kunna hålla en lång harang om detta, men du förstår nog. Fast man behöver ju inte bara ge berättandet som belöning för ett bra tärningsslag. Man kan lika gärna hitta på saker eller personer i miljön som presenteras i handlingen och belönas genom att man kan använda sig av dem.
<center><hr noshade size="1" width="80%"></center>
Fast nu snackar du om gestaltandet... Jag har alltid haft en regel i DoD att om man märkbart försöker följa ett personlighetsdrag så får man ett XP. Fast nu på senare tid har jag tänkt efter lite. Vad spelar det för roll om spelarna gestaltar sina karaktärer? Jag ser hellre att de är med och berättar sin historia, vilket i sin tur förvisso blandar in karaktärsgestaltningen men att endast fokusera på detaljen att besätta sin roll... är enligt mig något vajsing med.
Varför? För om man är djupt inåtgående så roar man endast sig själv. Om man istället är väldigt utåtriktad; det är ju precis samma sak. Man roar sig själv, eftersom man faktiskt snor tid från andra (nä, den är inte klockren, men jag får gå vidare). Det jag tycker man borde få "belöning" för, är om man roar de andra; alltså när man bjuder på en fängslande historia. Vad bidrar egentligen en rollgestaltare till speltillfället?
/Han som kommer hacka av foten på den som kommer med det okreativa "stämning"
<font size="1">[edit] Nu när jag tänker efter, borde jag ha döpt tråden till "Rollgestaltandet tillhör historieberättandet" eller den mer provokativa "Gestaltningen är självisk".</font size>