Blyga spelare (långt igen)
"Men, om du har en spelare med dåligt självförtroende så kommer du inte att kunna förbättra spelandet på de sätt du nämner. Det räcker egentligen med att man är blyg så faller det. Jag har inga bättre förslag - men jag vet att det inte skulle funka. Praktiskt.
(och jag är inte pessimist)"
Jo, du är pessimist i det här fallet. Jag går igenom punkterna i föregående inlägg (som inte är avgränsade eller uppställda på något genomtänkt sätt ska sägas) en för en och applicerar dem på en person som är blyg och osäker.
Snacka med folk mellan spelmötena för att kolla vad de tycker om kampanjen och de andras sätt att spela.
Det är definitivt större chans att en blyg person vågar ta upp saker mellan spelmötena och när man är ensam med vederbörande jämfört med att han säger någon inför fem personer under pågående spel. Om vi nu antar att den blyge personen inte säger något självmant då heller så gäller det att fråga vederbörande vad han tycker. Grejen här är dock att inte ställa frågor av typen: "tycker du det fungerar bra?" eftersom den blyge då bara säger: "javisst". Istället gäller det att sätta saker mot varandra så att man får vederbörande att ta ställning och att se till att det inte finns något "fel" svar (man får alltså inte själv svara på frågan först och på så sätt pressa den blyge att hålla med). Det är också bra om man kan vinkla frågan så att det blir något av ett ställningstagande mellan positiva saker eftersom den blyge är rädd för att klämma ur sig något som kan tolkas som direkt kritik. Exempel på öppna frågor där man kan få den blyge att säga vad han tycker är:
"Jag sitter just nu och skissar på nästa kampanj. Vad tycker du; ska den vara mer stadsorienterad med intriger som den vi spelade i höstas eller vill du hellre lira en vildmarkskampanj igen?"
"Vad för typ av rollperson tycker du är roligast att spela?"
"Ska vi fortsätta att vara tre man som spelar kampanjen eller borde jag försöka leta upp några fler?"
Jämför med mindre bra frågor som:
"Jag tänkte göra en stadskampanj igen, tycker det är lite segt med vildmark. Det har du inget emot va?"
"Tycker inte du också att det är trist med folk som alltid ska spela såna där jäkla fighterrollpersoner?"
"Steffe frågade om han fick vara med oss och spela, men det räcker väl med det antal som vi är nu, eller vad säger du?"
Genom att få höra en blyges synpunkter på vad han vill spela för kampanjer, hur han vill att spelgruppen ska se ut och vad han gillar för rollpersoner och utmaningar kan man se till att spelet passar honom och att han känner att hans åsikter och medverkan betyder något.
Ta upp eventuella problem med berörd person utan att ha åhörare närvarande.
I ett läge där hela spelgruppen sitter och lyssnar kommer den blyge absolut inte att våga säga sin uppfattning och han kommer att känna sig utpekad. Är man ensam med honom är dessutom lättare att lägga upp samtalen som man önskar och göra retoriska finter, t ex att säga "jag tycker det varit lite väl mycket fightande i spelet på sistone" istället för ett mer direkt angrepp som "du måste sluta med dina våldstendenser i spelet". När man är ensam med honom behöver man ju bara tänka på hur han tar emot det man säger istället för vad ett gäng olika personer tycker. Man riskerar inte heller att någon annan säger något olämpligt som förstör möjligheterna till en konstruktiv dialog.
A och O i konflikthantering är att man diskuterar det som någon gör, inte vederbörande som person. Att diskutera något som man gör (eller inte gör) går ofta bra medan något som upplevs som kritik mot ens person ofta leder till skyttegravskrig mellan parterna.
Inget skillnad mellan blyga och icke-blyga personer.
Undvika prestigesituationer genom att inte låta sina funderingar om någons spelande förvandlas till något så konkret som betyg, rangordning av spelare, belöning till en men inte de andra o s v. Belöningar och diskussioner om hur någon fungerar bör absolut inte kopplas samman; titta t ex på vettiga arbetsplatser där man separerar lönesamtal och medarbetarsamtal (diskussion om hur medarbetaren tycker att det går för honom och hur arbetsplatsen fungerar) från varandra för att undvika att konkreta "belöningar" inverkar på diskussionen.
Minst lika viktigt när det gäller blyga personer som icke-blyga.
Koncentrera sig på att prata om det som man tycker att folk gör bra och lyfta fram det.
Väldigt viktigt när det gäller den som är osäker. Hur ska man kunna få någon mer säker och talför om man inte uppmuntrar personen och ger den positiv respons? Att någon blir blyg och osäker beror ju många gånger på att vederbörande får skit för det mesta som den gör medan han inte får höra att han gör något bra. Att inte veta vad som är bra gör ju en person osäker.
Prata med varandra mellan kampanjerna om hur man vill att spelet ska se ut, vad man vill ha med i kampanjen m m. Ju mer delaktig en spelare känner sig desto mer engagerad blir han och desto mer trivs han med sin rollperson. Detta i sin tur bidrar till "bättre" karaktärsspel och att inte en eller flera i gruppen blir passiva och känner sig utanför spelet.
En blyg spelare känner sig lätt utanför om han sitter och är tyst under spelmötena och sen inte har någon kontakt med rollspelandet förrän det är dags att spela igen. Självklart känner han att han är viktig och tar mer initiativ om någon annan i spelgruppen ringer för att diskutera spelet, i stil med "har du några idéer om hur vi ska kunna infiltrera greve Grymmings slott nästa gång" eller "jag funderar på om min nästa rollperson ska vara tjuv eller magiker. Vilket tror du är roligast att spela och vad tror du passar bäst i vår grupp?"
Förändringar av en rollpersons prestationsförmåga bör kopplas till det som händer i spelvärlden. Förändringar som beror på yttre händelser, som spelarens förmåga att gestalta sin rollperson eller vad spelledaren tycker om spelaren eller dennes sätt att spela, tar bort fokus från inlevelsen. Inlevelse i rollpersonen och spelvärlden är som jag ser det viktigt för hur "bra" spelandet blir.
Att känna att man sysslar med något som kräver prestationer och man blir jämförd med varandra skapar stress och press. Den som är osäker är den som förlorar mest på detta medan den som är självsäker och "duktig" klarar det bättre. Eftersom den som är blyg och osäker troligtvis inte kan gestalta sin rollperson lika fritt som de andra och inte vågar komma med lika många idéer och synpunkter kommer han att få sämre "betyg" än de andra vilket gör att han blir än mer rädd för att göra bort sig o s v. En ond cirkel.
Strunta i vad regelböckerna säger om förbättring av rollpersoner och bedömning av folks spelande. Diskutera istället inom gruppen vad ni tycker är prioriterat för att få ett kul spelande och gör en lösning som passar er, ni har fasen så mycket bättre koll på det än någon spelkonstruktör. Bättre koll än mig med för den delen. Det jag vet är vad som passar mig och de som jag spelar och spelat med och jag är vid det här laget väldigt säker på vad jag tycker.
Du känner dina medspelare bättre än jag eller någon regelbok gör. Alltså kan du anpassa ert sätt att spela efter vad deltagarna har för personlighet och starka och svaga sidor istället för att gå efter mer generella råd som ofta riktar sig till någon sorts "genomsnittsperson". Den som är blyg är i det avseendet inte "genomsnittlig" och det är alltså bra om man kan anpassa sitt beteende efter detta.
För övrigt kan sägas att jag vid flera tillfällen varit med om att ha en blyg och osäker spelare i gruppen som till en början inte säger ett ord utom när han får en direkt fråga. När spelaren upplevt att det han gör och säger faktiskt har betydelse och att de andra vill ha honom med har han vågat ta för sig mer. Jag har varit med om detta såväl när jag gick i grundskolan som flera år efter att jag passerat 20-strecket och tror inte att det rör sig om några unika tillfällen. Viktigt när det gällt att få igång de tysta och osäkra spelarna har varit att spela i små grupper. Kanske spelledare och två spelare eller solospel. När det inte finns någon annan som kommer på idéer snabbare, som överröstar eller kritiserar dem eller som kör sitt race och tvingar de andra att hänga på så har de växt som spelare. En bra grej kan också vara att låta deras rollpersoner har något speciellt att komma med som gör dem betydelsefulla. Kanske har de en kontakt eller en social ställning som gör att de kan få information eller göra saker som ingen annan kan. Detta gör då att de andra spelarna kommer att vända sig spelaren ifråga och be honom att göra saker vilket gör att han känner sig betydelsefull och att de andra har förtroende för honom.
Om det däremot är spelledaren som är blyg och osäker och inte vågar prata med folk så är det värre. Såhär på rak arm kan jag inte komma på några bra råd i det läget eller erinra mig några erfarenheter av att en blyg spelledare utvecklats och blivit riktigt bra. Den hårda sanningen är att de bra spelledare jag har haft har alla varit säkra på sig själva och talföra.
Till sist kan sägas att det är en sak att snacka om hur man bör göra och att verkligen göra det. Jag påstår inte att jag är någon fantom på att se alla tänkbara problem i en spelgrupp och lösa dem men att presentera mina tankar och erfarenheter för andra och få deras synpunkter kan säkert ge en del i a f, det skiljer väl från person till person. Och även om man inte håller med om allt som någon skriver så kan det ju vara givande att fundera på varför man inte tycker det eller varför det inte stämmer.
Du har inte funderat på en karriär som psykolog förresten?
Nix, ska jag byta jobb så får det bli till rollspelskonstruktör, men av någon anledning har det fortfarande inte dykt upp några spelföretagsägare med tjocka sedelbuntar och knackat på min dörr... Men du är givetvis välkommen att skicka ett mail eller slå en signal om du har några personliga problem som du behöver snacka om! <img src="<<GRAEMLIN_URL>>/smile.gif" alt="" />
Arcana
"Men, om du har en spelare med dåligt självförtroende så kommer du inte att kunna förbättra spelandet på de sätt du nämner. Det räcker egentligen med att man är blyg så faller det. Jag har inga bättre förslag - men jag vet att det inte skulle funka. Praktiskt.
(och jag är inte pessimist)"
Jo, du är pessimist i det här fallet. Jag går igenom punkterna i föregående inlägg (som inte är avgränsade eller uppställda på något genomtänkt sätt ska sägas) en för en och applicerar dem på en person som är blyg och osäker.
Snacka med folk mellan spelmötena för att kolla vad de tycker om kampanjen och de andras sätt att spela.
Det är definitivt större chans att en blyg person vågar ta upp saker mellan spelmötena och när man är ensam med vederbörande jämfört med att han säger någon inför fem personer under pågående spel. Om vi nu antar att den blyge personen inte säger något självmant då heller så gäller det att fråga vederbörande vad han tycker. Grejen här är dock att inte ställa frågor av typen: "tycker du det fungerar bra?" eftersom den blyge då bara säger: "javisst". Istället gäller det att sätta saker mot varandra så att man får vederbörande att ta ställning och att se till att det inte finns något "fel" svar (man får alltså inte själv svara på frågan först och på så sätt pressa den blyge att hålla med). Det är också bra om man kan vinkla frågan så att det blir något av ett ställningstagande mellan positiva saker eftersom den blyge är rädd för att klämma ur sig något som kan tolkas som direkt kritik. Exempel på öppna frågor där man kan få den blyge att säga vad han tycker är:
"Jag sitter just nu och skissar på nästa kampanj. Vad tycker du; ska den vara mer stadsorienterad med intriger som den vi spelade i höstas eller vill du hellre lira en vildmarkskampanj igen?"
"Vad för typ av rollperson tycker du är roligast att spela?"
"Ska vi fortsätta att vara tre man som spelar kampanjen eller borde jag försöka leta upp några fler?"
Jämför med mindre bra frågor som:
"Jag tänkte göra en stadskampanj igen, tycker det är lite segt med vildmark. Det har du inget emot va?"
"Tycker inte du också att det är trist med folk som alltid ska spela såna där jäkla fighterrollpersoner?"
"Steffe frågade om han fick vara med oss och spela, men det räcker väl med det antal som vi är nu, eller vad säger du?"
Genom att få höra en blyges synpunkter på vad han vill spela för kampanjer, hur han vill att spelgruppen ska se ut och vad han gillar för rollpersoner och utmaningar kan man se till att spelet passar honom och att han känner att hans åsikter och medverkan betyder något.
Ta upp eventuella problem med berörd person utan att ha åhörare närvarande.
I ett läge där hela spelgruppen sitter och lyssnar kommer den blyge absolut inte att våga säga sin uppfattning och han kommer att känna sig utpekad. Är man ensam med honom är dessutom lättare att lägga upp samtalen som man önskar och göra retoriska finter, t ex att säga "jag tycker det varit lite väl mycket fightande i spelet på sistone" istället för ett mer direkt angrepp som "du måste sluta med dina våldstendenser i spelet". När man är ensam med honom behöver man ju bara tänka på hur han tar emot det man säger istället för vad ett gäng olika personer tycker. Man riskerar inte heller att någon annan säger något olämpligt som förstör möjligheterna till en konstruktiv dialog.
A och O i konflikthantering är att man diskuterar det som någon gör, inte vederbörande som person. Att diskutera något som man gör (eller inte gör) går ofta bra medan något som upplevs som kritik mot ens person ofta leder till skyttegravskrig mellan parterna.
Inget skillnad mellan blyga och icke-blyga personer.
Undvika prestigesituationer genom att inte låta sina funderingar om någons spelande förvandlas till något så konkret som betyg, rangordning av spelare, belöning till en men inte de andra o s v. Belöningar och diskussioner om hur någon fungerar bör absolut inte kopplas samman; titta t ex på vettiga arbetsplatser där man separerar lönesamtal och medarbetarsamtal (diskussion om hur medarbetaren tycker att det går för honom och hur arbetsplatsen fungerar) från varandra för att undvika att konkreta "belöningar" inverkar på diskussionen.
Minst lika viktigt när det gäller blyga personer som icke-blyga.
Koncentrera sig på att prata om det som man tycker att folk gör bra och lyfta fram det.
Väldigt viktigt när det gäller den som är osäker. Hur ska man kunna få någon mer säker och talför om man inte uppmuntrar personen och ger den positiv respons? Att någon blir blyg och osäker beror ju många gånger på att vederbörande får skit för det mesta som den gör medan han inte får höra att han gör något bra. Att inte veta vad som är bra gör ju en person osäker.
Prata med varandra mellan kampanjerna om hur man vill att spelet ska se ut, vad man vill ha med i kampanjen m m. Ju mer delaktig en spelare känner sig desto mer engagerad blir han och desto mer trivs han med sin rollperson. Detta i sin tur bidrar till "bättre" karaktärsspel och att inte en eller flera i gruppen blir passiva och känner sig utanför spelet.
En blyg spelare känner sig lätt utanför om han sitter och är tyst under spelmötena och sen inte har någon kontakt med rollspelandet förrän det är dags att spela igen. Självklart känner han att han är viktig och tar mer initiativ om någon annan i spelgruppen ringer för att diskutera spelet, i stil med "har du några idéer om hur vi ska kunna infiltrera greve Grymmings slott nästa gång" eller "jag funderar på om min nästa rollperson ska vara tjuv eller magiker. Vilket tror du är roligast att spela och vad tror du passar bäst i vår grupp?"
Förändringar av en rollpersons prestationsförmåga bör kopplas till det som händer i spelvärlden. Förändringar som beror på yttre händelser, som spelarens förmåga att gestalta sin rollperson eller vad spelledaren tycker om spelaren eller dennes sätt att spela, tar bort fokus från inlevelsen. Inlevelse i rollpersonen och spelvärlden är som jag ser det viktigt för hur "bra" spelandet blir.
Att känna att man sysslar med något som kräver prestationer och man blir jämförd med varandra skapar stress och press. Den som är osäker är den som förlorar mest på detta medan den som är självsäker och "duktig" klarar det bättre. Eftersom den som är blyg och osäker troligtvis inte kan gestalta sin rollperson lika fritt som de andra och inte vågar komma med lika många idéer och synpunkter kommer han att få sämre "betyg" än de andra vilket gör att han blir än mer rädd för att göra bort sig o s v. En ond cirkel.
Strunta i vad regelböckerna säger om förbättring av rollpersoner och bedömning av folks spelande. Diskutera istället inom gruppen vad ni tycker är prioriterat för att få ett kul spelande och gör en lösning som passar er, ni har fasen så mycket bättre koll på det än någon spelkonstruktör. Bättre koll än mig med för den delen. Det jag vet är vad som passar mig och de som jag spelar och spelat med och jag är vid det här laget väldigt säker på vad jag tycker.
Du känner dina medspelare bättre än jag eller någon regelbok gör. Alltså kan du anpassa ert sätt att spela efter vad deltagarna har för personlighet och starka och svaga sidor istället för att gå efter mer generella råd som ofta riktar sig till någon sorts "genomsnittsperson". Den som är blyg är i det avseendet inte "genomsnittlig" och det är alltså bra om man kan anpassa sitt beteende efter detta.
För övrigt kan sägas att jag vid flera tillfällen varit med om att ha en blyg och osäker spelare i gruppen som till en början inte säger ett ord utom när han får en direkt fråga. När spelaren upplevt att det han gör och säger faktiskt har betydelse och att de andra vill ha honom med har han vågat ta för sig mer. Jag har varit med om detta såväl när jag gick i grundskolan som flera år efter att jag passerat 20-strecket och tror inte att det rör sig om några unika tillfällen. Viktigt när det gällt att få igång de tysta och osäkra spelarna har varit att spela i små grupper. Kanske spelledare och två spelare eller solospel. När det inte finns någon annan som kommer på idéer snabbare, som överröstar eller kritiserar dem eller som kör sitt race och tvingar de andra att hänga på så har de växt som spelare. En bra grej kan också vara att låta deras rollpersoner har något speciellt att komma med som gör dem betydelsefulla. Kanske har de en kontakt eller en social ställning som gör att de kan få information eller göra saker som ingen annan kan. Detta gör då att de andra spelarna kommer att vända sig spelaren ifråga och be honom att göra saker vilket gör att han känner sig betydelsefull och att de andra har förtroende för honom.
Om det däremot är spelledaren som är blyg och osäker och inte vågar prata med folk så är det värre. Såhär på rak arm kan jag inte komma på några bra råd i det läget eller erinra mig några erfarenheter av att en blyg spelledare utvecklats och blivit riktigt bra. Den hårda sanningen är att de bra spelledare jag har haft har alla varit säkra på sig själva och talföra.
Till sist kan sägas att det är en sak att snacka om hur man bör göra och att verkligen göra det. Jag påstår inte att jag är någon fantom på att se alla tänkbara problem i en spelgrupp och lösa dem men att presentera mina tankar och erfarenheter för andra och få deras synpunkter kan säkert ge en del i a f, det skiljer väl från person till person. Och även om man inte håller med om allt som någon skriver så kan det ju vara givande att fundera på varför man inte tycker det eller varför det inte stämmer.
Du har inte funderat på en karriär som psykolog förresten?
Nix, ska jag byta jobb så får det bli till rollspelskonstruktör, men av någon anledning har det fortfarande inte dykt upp några spelföretagsägare med tjocka sedelbuntar och knackat på min dörr... Men du är givetvis välkommen att skicka ett mail eller slå en signal om du har några personliga problem som du behöver snacka om! <img src="<<GRAEMLIN_URL>>/smile.gif" alt="" />
Arcana
)
(Stilla leende)
Det är mao inte speciellt klurigt att spela sin roll någon så när och alltså undvika låga poäng. Med nuvarande spelgruppen kan jag inte tänka mig att ge mindre än en 3:a, och som jag redan sagt tror jag att hela gänget kommer att få samma poäng. Dessa poäng är enda sättet att bli bättre på i Feng Shui så jag kan inte gärna skippa dem helt, det skulle störa spelarna mer tror jag.
