Nekromanti Berättelsefokuserat rollspel och klichéer...

[krank]

Nä, jag kom inte på en bättre titel.

I tråden om orcher och hajar kom jag på en grej, som jag tänkte dra med er, för att se om idén har nån relevans.

Först och främst ett antagande: Ni som pysslar med berättelsefokuserat rollspelande, alltså inte nödvändigtvis narrativism utan just rollspel med fokus på att skapa en schysst berättelse i allmänhet - jag upplever en tendens att använda klichéer och stereoptyper, "symboler" och "bilder". Stämmer den bilden? Blir det mycket rena "ädla vildar", "Modiga hjältar", "kacklande ondingar" och så vidare? Jag vet att framförallt narrativister men änven andra jobbar mycket med att göra huvudpersonerna (rollpersonerna) mer mångdimensionella genom att utmana rollpersonernas värderingar och så... Men hur är det med SLP:er?



Om vi tar orcher/negrer som ett exempel: Om man vill använda "den ädle vilden" så är orchen ett utmärkt sätt att använda denna stereotyp utan att behöva dras med några obehagliga kopplingar till verkligheten (något jag accepterar, även om jag personligen föredrar just kopplingar till verkligheten). MEN - blir det verkligen en bättre berättelse av att den ädle vilden uppträder i en så oförfalskad form? Blir det inte en mer intressant berättelse om man istället använder en mörkhyad person och därmed av olika skäl "tvingas" att skapa mer mångfacetterade karaktärer?

Det är dent, jag börjar bli förkyld, och jag har säkert fattat en hel del saker helt fel. jag är bara tacksam om nån kan visa mig vart jag har fel.

 

[Man Mountainman]

Du måste komma ihåg att det är skillnad mellan "berättelsefokuserat rollspel" och berättelser rätt och slätt. Det här var något jag försökte poängtera i Bortom berättelsen... för döva öron.

Vissa gillar stiliserade berättelser, andra vill ha mer realistiska sådana, men oavsett vilket som gäller så kommer inte ens smak med avseende på traditionella berättelser nödvändigtvis att ha något att göra med ens smak när det gäller berättelser i rollspel, och det är viktigt att undvika den motsatta slutsatsen! Rollspel skiljer sig i flera strukturella hänseenden från traditionella berättelsemedia.

I lovtal till standardfantasyn försökte jag mig på en analys av de stiliserade formernas betydelse för rollspelsmediet. Kanske är detta hela historien; kanske är det bara en del av en förklaring som även måste omfatta spelarnas tycke när det kommer till traditionella berättelser. Men hur som helst så måste man nog inse att ett rollspels-historieberättande ställer delvis andra krav på sina utövare, och leder till delvis andra sorters estetisk tillfredsställelse.

 

[Mogger]

Stämmer den bilden?

Nej.

Varifrån kommer det här?

 

[Robert Jonsson]

Får hålla med Måns. Jag tycker inte det stämmer - i alla fall inte för mig som tycker det är viktigt med berättelsen och att det bör finnas en sådan planerad och klar innan man sätter sig vid spelbordet.

Visst, det händer att man använder någon kliché men ofta är det för att framhäva någonting eller snabbt slå an en stämning. Det är ganska långt ifrån tesen att alla är symboler eller klichéer. Så jag tycker inte heller det är korrekt antaget. I alla fall inte för mig.

 

[krank]

Nej.

Varifrån kommer det här?

Ingen aning, faktiskt. Det är därför jag är så nöjd att jag lyft det, för att jag ska kunna få klarhet.

Jag tror att det har att göra med att en hel del av de saker som utropats som "awesome" här på forumet, bland annat i vrållådan, ofta handlat om grejer som tidsresande ninjor och den sortens... högstadie-coolhet. Vilket jag nu när jag tänker efter antagligen har att göra med vilka som hänger i vrållådan...

Överlag skulle jag önska mig fler spelrapporter och krönikor från berättelsefokuserat spelande. Jag har ju sett ett par som varit bra, men jag skulle vilja se fler. Det känns som att det är det enda sättet för mig att egentligen få en inblick i vad det är ni pysslar med.

 

[Dimfrost]

Överlag skulle jag önska mig fler spelrapporter och krönikor från berättelsefokuserat spelande. Jag har ju sett ett par som varit bra, men jag skulle vilja se fler. Det känns som att det är det enda sättet för mig att egentligen få en inblick i vad det är ni pysslar med.

Tja, du har ju läst vår rapport om Haragada från förra hösten. Det visar i alla fall rätt tydligt hur just vi spelar när vi kör en kortare kampanj. (Det kan skilja sig lite om det handlar om att testa ett spel för kortare eller längre period, då spelets inriktning i större utsträckning får styra.)

 

[Sodivra]

Ingen aning, faktiskt. Det är därför jag är så nöjd att jag lyft det, för att jag ska kunna få klarhet.

Jag tror att det har att göra med att en hel del av de saker som utropats som "awesome" här på forumet, bland annat i vrållådan, ofta handlat om grejer som tidsresande ninjor och den sortens... högstadie-coolhet. Vilket jag nu när jag tänker efter antagligen har att göra med vilka som hänger i vrållådan...

Överlag skulle jag önska mig fler spelrapporter och krönikor från berättelsefokuserat spelande. Jag har ju sett ett par som varit bra, men jag skulle vilja se fler. Det känns som att det är det enda sättet för mig att egentligen få en inblick i vad det är ni pysslar med.

Awesome är ju ett ord för just högstadiecoolhet. Iallafall jag använder det lite ironiskt, och helst ska man göra ett riff på en luftgitarr också, som Dnalor.

Har du kollat "Månens Hemligheter"? Där kör vi helt klart berättelsefokuserat, med mycket metasnack och spelare som försöker tänka poetiskt och bjuda på sig själv. Den har inte uppdaterats på länge, men jag tänkte slänga in korta rapporter från de senaste spelmötena i den... så småningom...

 

[Mogger]

Först, stereotyper och karikatyrer slänger jag in när jag är trött, eller inte lyckas tänka. Det händer alltså ibland, men jag ser sällan någon poäng med det.

Överlag skulle jag önska mig fler spelrapporter och krönikor från berättelsefokuserat spelande. Jag har ju sett ett par som varit bra, men jag skulle vilja se fler. Det känns som att det är det enda sättet för mig att egentligen få en inblick i vad det är ni pysslar med.

Jag ska försöka slänga upp något nästa gång vi spelar något kul.

 

[Svarte Faraonen]

När jag spelar Berättelser från Staden brukar något sådant halka med. Ibland har jag dragit nytta av stadens 1800-talsfiktion och slängt in klichéer som kan tyckas en aning... suspekta ("En lömsk oriental", till exempel). I Primetime Adventures upplevde jag att karaktärerna började som hyfsat stereotypa ("socialt hämmad duktig flicka", "dryg indiesnobb" och "hygglig kille med svårt förflutet"), men raskt utvecklades till något mer individuellt. Mitt övriga spelledande har egentligen inte varit vidare berättelsefokuserat.

 

[Genesis]

3:16 är litet som PTA. Rollpersonerna börjar som ganska stereotypa (i och med att det tar typ fem minuter att göra dem), men utvecklas genom spel till mer nyanserade (tror jag. Jag har inte spelat mer än en gång) genom flashbackscener och sån't.

Många berättelsefokuserade spel är dessutom narrativistiska, och då gäller följande:

* Rollpersoner kan inte vara stereotypa, eftersom adresserandet av premissen kommer att undersöka dem på djupet.
* Spelledarpersoner kan gärna vara stereotypa, eftersom de är relativt perifera och inte får dra fokus från rollpersonerna. Har du en massa intressanta och mångfacetterade spelledarpersoner så snor de showen, liksom. Men det går säkert att fixa intressanta SLP, också. Men jag ser inte poängen, från en narrativistisk synvinkel. Allt utom rollpersonerna är liksom verktyg som används för att undersöka dem.

 

[soda_UBBT]

* Spelledarpersoner kan gärna vara stereotypa, eftersom de är relativt perifera och inte får dra fokus från rollpersonerna. Har du en massa intressanta och mångfacetterade spelledarpersoner så snor de showen, liksom. Men det går säkert att fixa intressanta SLP, också. Men jag ser inte poängen, från en narrativistisk synvinkel. Allt utom rollpersonerna är liksom verktyg som används för att undersöka dem.

Right on. John Wick uttryckte detta på ett väldigt bra sätt i Houses of The Blooded. Jag parafraserar: 'En protagonist är någon som förändrar sig i en historia, en antagonist är någon som instigerar förändringen.'

Att gå från abstrakt till detaljerat och sedan stöta och blöta givna preferenser är i mycket kraften som för en historia vidare. Alla historier.

Att berättelsefokuserat spel skulle vara mer klicheeigt är tradspel är ju bara löjligt. Som att jämföra farten hos ett jetplan med en krokig hoppkäpp.