Nekromanti Beskriv en cool besvärjelse

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,318
Location
Helsingborg
Beskriv en besvärjelse som andas stämning.. Det vore kul att se vad andra tycker är stämningsfullt.. Beskriv med egna ord, antingen som en förklaring över vad som kan hända, som en beskrivning under ett rollspelstillfälle eller som en del av en berättelse.. Kan en besvärjelse vara ball i grund eller kan besvärjelser bli balla bara i ett sammanhang? <-- retorisk fråga, så svara inte.. Visa istället!

/Han behöver lite hjälp med detta
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,025
Location
Linköping
Det blev en liten saga

Det blev en liten saga.

Feadon tittade upp mot himlen som nästan var helt klar. Några enstaka moln blandades med de lysande stjärnorna och fullmånen vars magiska glans helt dominerade skyn. Tiden var inne. Bara vid en fullmåne kunde den livsgivande magin fungera. Hoppas bara inte det var försent, Miralis livlösa kropp luktade inte särskilt trevligt efter så lång väntan och Feadons vänner hade bönat honom om att inte försöka genomföra ritualen. "Du är inte tillräckligt kunnig för att kontrollera de magiska flödena.", "Kraften kommer förgöra dig.", "Låt oss ordna en begravning så hon får vila i frid." Givetvis kunde han inte lyssna på dem, det här var något han måste göra. Tanken på att leva enbart ett halvt liv efter Miralis död fick hela Feadons själ att skrika av smärta. Om ritualen misslyckades, om han inte skulle kunna kontrollera de krafter han tänkte åkalla så hoppades Feadon på att själv dö. Misslyckades han så skulle inget längre spela någon roll.

Allt var förberett. Miralis livlösa kropp låg naken på den bara marken. De fem spjuten var nerstuckna i marken runt henne, med spetsarna pekandes mot himlen. Feadon hade ritat den magiska tecknet för liv i fårblod på hennes bröst och var nu reda att börja. Han började mässandet av de uråldriga verserna med mycket låg röst för att hela tiden öka sin röststyrka.

Det här kommer aldrig att fungera, sa Hegion skeptiskt där han stod på behörigt avstånd och tuggade på en bit bröd. Ingen svarade honom och Hegion vred på sig för att se vad som stod på. Alla de övriga i sällskapet tittade upp mot himlen så Hegion tittande instinktivt uppåt han med. Det verkade som om himlen själv fått liv. Moln virvlade över himlavalven i hastigheter som han aldrig tidigare skådad. Brödbiten föll ur hans hand medan Hegion mumlade, det är inte möjligt. Det är inte möjligt. Feadon är inte ens en magiker än, hur skulle han någonsin kunna åstadkomma något sådant.

Energin i luften skrämde upp hästarna och Aeolas som självsäkert tagit på sig uppgiften att se över dem hade inte en chans att hålla dem. Det var bara att låta dem galoppera sin väg och leta reda på dem imorgon. Hur kunde luften ha förändrat sig så fort? Den kändes tjock och konstig och hindrade snabba rörelser. Aeolas bet sig i läppen när ett enormt muller från molnen ovanför gruppen brakade loss.

Feadon var fullständigt genomsvett, ritualen hade pågått i kanske en minut och han kände redan hur hans krafter var på upphällningen. Vad hade han väntat sig, han var bara en magilärling, hur skulle han kunna kontrollera all denna kraft. En minnesblick fick honom att minnas vad mäster Yeod sagt: när du låter du hjärta guida dig, visa dig vägen så kommer magin aldrig svika dig. Har du kunskapen om magins syfte så är det du som kontrollerar den och inte tvärtom. Feadon ignorerade krampkänslorna och fortsatte mässandet.

Den första blixten slog ner i ett högt träd ett hundratal meter bort. Den ursinniga kraften i blixten fullständigt splittrade det mäktiga trädet som om det vore en tandpetare. Moniz skakade på huvudet. Han hade bevittnat flera oväder i sina dagar, men det som var i gärningarna här var så mycket kraftigare. Den ilska himlen svarade med när den tvingades ur sin naturliga rytm var fruktansvärd. Moniz bad en stilla bön att Feadon visste vad han gjorde. De hade inte blivit förvarnade om att det skulle bli ett sådant oväder och Feadon var trots allt ingen magiker än. Gjorde vi fel som lät honom göra det här, tänkte Moniz, och varför gjorde vi honom sällskap?

Hegion skakade uppgivet på huvudet när de tunga regndropparna började falla. Han svepte sin huva tätare omkring sig och bevittnade hur ännu ett mäktigt träd förvandlades till stickor. Detta dån, han hade aldrig hört något liknande och det var som om luften bar ljudvågorna på ett annorlunda sätt. Det gick inte att stå still när mullret från blixtrarna svepte förbi. Hela marken darrade. Bara inte en blixt slår ner på oss, tänkte Hegion, för då är vi alla dömda.

Feadon mässade inte längre, han skrek med hela sin styrka. Det var på väg att glida honom ur händerna. Vad hade han gjort, det här skulle inte bara förgöra honom utan även hans vänner. En rädsla kom över honom och fick honom att tappa skärpan. Himlen svarade omedelbart med en blixtnedslag så våldsamt att Feadons vänner alla slogs till marken. Feadon själv stod fortfarande upp, halvt förblindad av det extrema ljus som blixten gav. Rädslan gick över i hat och ilska. Skulle han kosta alla livet genom sin feghet? Aldrig! Vreden gjorde honom stark och han fortsatte mässandet samtidigt som han höjde sina händer mot himlen.

Aeolas han knappt resa sig upp innan han såg Feadon höja sin händer mot skyn vilket fullkomligt släppte lös himlens ilska. En blixt för varjer spjut. Eld, jord, vatten, luft och liv. Energin och ljuset var inte från denna värld och Aeolas försökte förtvivlat skydda sina ögon när han likt ett löv slungades iväg i kraften från blixtnedslagen.

Feadon var med ens helt lugn. All vrede var borta, alla känslor var tomma, inga ljud hördes, allt var vitt. Han böjde sig ner och rörde försiktigt vid symbolen på Miralis bröst. Blixtarna följde hans rörelse och strålade in i Miralis med full kraft. Hennes kropp vreds i ofattbara plågor medan hennes själv tvingades tillbaka in i köttet. Plötsligt var allt över. Inga fler blixtar, molnen skingrades för att åter låta månen och stjärnorna dominera himlavalvet.

Moniz, Hegion och Aeolas stod och tittade ner på magikerlärlingen där han låg bredvid sin käresta. Moniz hade konstaterat att de bägge hade puls men låg i djup sömn. Feadon hade ett leende på läpparna och hade troligtvis inte en aning om att hela hans kropp var täckt av brännskador. Det var som tusan, sa Hegion, det här trodde jag inte om honom.

---------

Annars så är ju "Jag lägger en Återuppliva på henne" rätt stämningsfullt också. :gremsmile:
 

Jaggernaut

Hero
Joined
6 Aug 2003
Messages
941
En cool besvärjelse som vi använt flera gånger är

Gullivers långörade cylinderflux

Då magikern drar upp en kanin ur en hatt

Orginellt men effektfullt.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
3,266
Location
Borås, Sverige
Re: Det blev en liten saga

Snyggt.

Tja antar att det är i ett sådant läge man inte vill fumla med sin besvärjelse. Menar effekten hade väl lika väl kunnat bli att hon återkom som en vampyr eller annan vandöd. Eller så hade besvärjelsen dragit sin kraft från den/de personer runtomkring...

Ja, jag är elak. =^_^=

/Ulfgeir
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Kan en besvärjelse vara ball i grund och kan besvärjelser bli balla bara i ett sammanhang?

Haha, var tvungen att svara, på frågan, bara för att du inte vill det.. :gremwink:

Nå, jag vill ju inte vara sämre än Feuflux, så här kommer en berättelse:

Den korta ynglingen verkade harmlös vid första anblicken. Klädd i en alldaglig kåpa som skylde en troligtvis bräcklig lekamen och med mjuka, feminina ansiktsdrag såg han barnslig ut, lite åt det androgyna hållet. Men varför spelade då ett hånleende över hans tunna läppar? Greash, som varit på resande fot under mer än två veckors tid, kände sig sliten och inte på humör för några lekar. På flykt undan några av de mest ökända prisjägarna på kontinenten hade han ständigt tvingats vara på sin vakt och därför inte fått mycket sömn eller något näringsrikt till livs. Han ville vara ifred. Han ville inte bli störd.

"Unge man, var vänlig och tala om för mig vad du vill, eller kliv ur min väg. Jag har rest långt och har föga tolerans för oförskämdheter."

Ynglingen verkade skratta tyst för sig själv. Den pösiga huvan dolde helt hans ögon i skuggor, och Greash fick känslan av att något inte stod rätt till. Så plötsligt tog ynglingen till orda, med en hes och obehaglig stämma som genomsyrades av en underliggande ton som fick Greash nackhår att resa sig.

"Nej, min vän. Jag kommer inte att flytta på mig. Du ska däremot lyssna på mig och för din egen skull göra som jag säger. Dina vapen är verkningslösa här."

Svaret fick Greash att förvånat haja till. Först kände han en inomboende oro växa sig starkare. Vem var denna yngling? Var han en av Gråskäggs lakejer? Så förbyttes oron mot en känsla av extrem irritation. Vem var denne spoling att säga åt honom vad han ska göra? Med en utstuderad, långsam rörelse drog han så sitt tvåhandssvärd ur sin skida på ryggen och hoppades att detta skulle vara fullt tillräckligt för att få pojken att flytta på sig. Men han röjde inte med en rörelse, inte med en min vad som pågick i hans sinne.

"Sista varningen, Greash. Lämna över dina vapen och överlämna dig till mig. Jag garanterar dig att alternativet är många resor värre."

All den trötthet, irritation och förtvivlan som Greash burit på kulminerade i ett fruktansvärt raseri som gav honom nya krafter. Med beslutsamma steg närmade han sig så den korta, bräckliga gestalten. Ynglingen höjde med ens sina beniga, knotiga fingrar och viskade några obehagligt kantiga fraser. Blå blixtrar började dansa mellan hans händer och luften skimrade av urladdningen. Så gestikulerade plötsligt den unge magikern mot Greash och han kände en svag ilning i sitt inre. Sedan försvann ljuset, och kvar stod hans självsäkert leende fiende. Var det bara ett trick? Ett bländverk för att kuva hans stridslust? Greash hade varit med om liknande situationer tidigare, och de som försökt dupera honom hade fått betala dyrt för det misstaget. Rasande kastade han sig fram och genomborrade ynglingen i magtrakten, pressade sitt tvåhandssvärd ända in till hjaltet genom kött och ben, varefter han kastade en blick på spolingens ansikte. Det han fick se chockerade honom. Ynglingens ögon var helt blodröda, och det självsäkra leendet hade inte lämnat hans anlete. Från det förmodade såret i hans mage flöt inget blod och hans fötter stod fortfarande stadigt på marken.

Greash hostade till. En rödskimrande bubbla lämnade hans läppar och sprack, varefter rännilar av blod strömmade ner för hans orakade haka. Vad var detta för trolldom? En snabb blick ner avslöjade en växande röd fläck under hans smutsiga tunika. Livet lämnade hans kropp samtidigt som han sjönk till knä på marken. Hur var detta möjligt? Ynglingen hånlog ner mot honom och väste:

"Med hälsningar från Gråskägg, dåre!"

Vågor av yrsel genomfor Greash sinne innan det svartnade för hans ögon.

Hmm, blev inte så mycket besvärjelse och inte så bra... Men jag gjorde ett försök iaf. Berätta nu vad du menar med detta kryptiska inlägg!
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Lögnare

Kom aldrig mer och säg att du inte är bra på stämningsfulla texter. Den här berättelsen rockar ju, grabben! :gremsmile:
 

GrottrolletNaug

Swashbuckler
Joined
12 Dec 2001
Messages
3,026
Location
Uppsala
Exalted här ett magisystem som är tänkt att vara fantastiskt med betoning på fantasi. Magisystemet har några få begränsningar, men annars kan man göra vad som helst med det. Begränsningarna är att man inte kan återuppväcka de döda. De döda förblir just så, döda. Man kan inte resa bakåt i tiden, men framåt går typ. Och slutligen så kan man inte ändra på himlavalvet. Annars så kan man gå wild n' crazy.

En besvärjelse som jag personligen tycker är väldigt charmig är The Flight of Separation. Magikern förvandlar sig själv till en flock av fåglar efter hans stil, personlighet och tycke. Dessa flyger iväg åt alla möjliga håll och samlas sedan en bit bort (kanske en halv kilometer om man är ganska mäktig). Den perfekta besvärjelsen för de där dramatiska entréerna och sortierna! :gremsmile:

Annars har vi ju alltid den där sociala besvärjelsen som gör att du alltid måste hålla dig extremt underdånigt mot alla i din närhet. Din förmåga till handling begränsas inte, men sättet du gör det på blir alltid extremt underdånigt. Om du t.ex. bestämmer dig för att anfalla någon så blir det i stil med "Förlåt mig så hemskt mycket din yttersta överhöghet för att jag befläckar din rustning med mitt gräsliga svärd". Totalt förödande i sociala situationer :gremwink:

En annan rolig social besvärjelse är att besvärjaren bestämmer ett spörsmål som är förbjudet och varje gång den besvärjade försöker tala om det så kräks han upp en mängd små vita maskar och larver :gremsmile: Är onekligen också väldigt effektiv i sociala situationer.

Mer stridsrelaterat så är jag alltid lika förtjust i Death of Obsidian Butterflies, vilken åkallar en storm av sylvassa fjärilar byggda av obsidian (en slags svart sten) som susar fram genom rummet. Dom skär, bryts och går sönder på allt i deras väg och helt enkelt skapar förstörelse på stor nivå över ett helt område. Och dessutom med stil. Sylvassa stenfjärilar är helt enkelt snyggare än "Eldboll E3".


Märk väl att alla besvärjelser jag beskrivit kommer från den lägsta av de tre cirklarna av magi i Exalted :gremsmile:


/Naug, Exalted-o-fil
 

Jaggernaut

Hero
Joined
6 Aug 2003
Messages
941
vafan!? (OT)

Det där har jag inte skrivit så att alla vet det.

Så går det då man lämnar datorn obevakad en stund då man är med sina vänner.
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Två till

Ok, Han(-Solo?), här får du ett par snabbt ihopslängda, allmänt skrivna besvärjelser till din tråd:

Frammana löss

Varaktighet: Magikerns Psy handlingsrundor eller motsvarande
Effekt: En handfull per effekt eller motsvarande
Räckvidd: Magikern kan se målet
Konsekvenser: Mål måste göra en kontroll mot Psy eller motsvarande varje handlingsrunda för att undvika att klia sig

Magikern frammanar en handfull löss per effektgrad eller motsvarande i valfri region på offret. Klådan som uppstår som en följd av detta innebär att ett psykiskt kontrollslag måste göra varje handlingsrunda. Misslyckas slaget innebär det att målet för besvärjelsen inte kan göra något annat vettigt än att klia sig frenetiskt under handlingsrundan.

Skifta identitet

Varaktighet: Magikerns Psy handlingsrundor eller motsvarande
Effekt: 2 personer skiftar identitet under varaktigheten
Räckvidd: Beröring
Konsekvenser: Förvirringen som uppstår innebär att de drabbade får negativa modifikationer på allt de tar sig för

Mål för besvärjelsen är 2 personer i magikerns omedelbara närhet. Magikern måste komma i direktkontakt med målen för att besvärjelsen ska få effekt. Dessutom måste magikern övervinna målen för besvärjelsens Psy eller motsvarande innan besvärjelsen träder i kraft.
 

GrottrolletNaug

Swashbuckler
Joined
12 Dec 2001
Messages
3,026
Location
Uppsala
Oh oh! Två till!

Två till krafter från Exalted som jag är väldigt förtjust i.


Siderierna är en typ av Exalterade/upphöjda/halvgudar som idkar ödet som sin kraftkälla och kan kontrollera och väva med relativ enkelhet. De har en kraft i Dodge-trädet som gör följande.

I de första 2 minuterna av ett socialt möte eller de första 3 stridsrundorna i ett stridsmöte, så kan siderierna aktivera kraften och han var aldrig där när mötet skulle startats ( :gremlaugh: ). (Tolkning: Eftersom tidsresor är omöjliga i Exalted så får man tolka det som att sideriern i fråga fick en profetia av mönsterspindlarna, jungfrurna, sitt departement i himlen eller någon annan lokal gud)


Den andra kraften tillhör Lunarerna av samma spel, vars kraftkälla ligger i naturen och djurlivet. De är mäktiga formförändrare vilket kommer demonstreras i den här kraften.

Kraften är nämligen att man när som helst, för en minimal kostnad, byter kön. Detta är inte bara något enkelt illusionstrick eller en kosmetisk förändring. Utan karaktären byter verkligen kön med allt vad det innebär. Enda begränsningen är att man inte kan byta kön från kvinna till man om man är gravid. Då är man fast i sitt kön. Detta ger den lite lustiga effekten att det där med kön inte är så hemskt viktigt för lunarer. Särskilt inte dom som kommer från kastet Föränderlig måne (som har en fallenhet för formförändringar). Det tilltalar mig eftersom jag gillar allting som androgynt eller rent allmänt leker med könsgränserna :gremsmile:


/Naug, androgyno-o-fil? :gremblush:
 
G

Guest

Guest
Okej, jag flippade ut ordentligt här. Kanske skulle korta ner historien något men orkar inte ikväll. Det är egentligen två besvärjelser som dykt upp när vi har suttit och slörollspelat klockan tre på natten och flippat ut ordentligt.
I vilket fall. Håll till godo.

Snön knastrade under fötterna på de två männen när de sakta gick ner för den ödsliga gatan, luften kändes tunn och kylan stack som en kniv för varje andetag de tog. Deras fackla lyste knappt upp marken när de tog sig fram med sinnena på helspänn.
De var båda trötta, kalla och väldigt förbannade. I två timmar hade de letat efter kvinnan och det hade inte blivit varmare sen de började.

Den längre av dem skrek till och höjde sitt armborst mot en skugga som snabbt försvann in mellan två hus, pilen ven iväg och satte sig med ett dovt ljud i en husvägg samtidigt som de två började springa mot skuggan så snabbt deras stelfrusna leder tillät.

Den kortare, beväpnad med en kort klubba rundade hörnet först och möttes av ett grått moln som kastades i hans ansikte, en skarp smärta högg honom i ögonen och det kändes som en någon tvingat ner en rasp i hans hals. Han tappade klubban och föll ner på knä och började hulka medan hans ögon rann och magen vände sig på honom.
Hans vän noterade knappt hans tillstånd utan vräkte honom åt sidan och spanade in gränden, kvinnan stod där inne med ryggen mot en husvägg. Mörka ögon glödde av hat mot honom när han sakta drog sitt svärd och började röra sig mot skuggan.
Då rörde hon sig plötsligt, hon tog två steg framåt och slängde ut med en arm mot honom. Han hann precis se hur något blänkte till innan han kände något trubbigt slå in hans panna, han vacklade ett steg bakåt och tog sig för pannan.
Något blött och kladdigt rann nerför hans ansikte. Han vände upp ansiktet mot kvinnan men gränden var plötsligt mycket längre, han skymtade knappt kvinnan i änden av den.
Han försökte höjde sin svärdsarm för att måtta ett slag mot henne, men svärdet föll ur hans veka fingrar. Benen vek sig under honom och han föll raklång ner i snön, ett ihärdigt gnisslande började mala i hans öron.

Hans kompanjon som lyckats resa sig upp försökte nå sitt armborst men det intensiva illamåendet överkom honom igen och han föll tillbaka på knä. Han stirrade skräckslaget på kvinnan då hon sakta gick mot honom, som skuggan av en stor svart fågel rörde hon sig, graciöst och fullständigt ljudlöst. En våg av skräck färdades genom hans kropp och en stor klump tvingades sig ut ur hans mun, med ett ljudligt och vått ljud rann den nerför hans bröst.

Kvinnan bockade sig ner och plockade upp svärdet från marken, det var ett kort, brett svärd utan några utsmyckningar. Mannen som tappat det skrek till och hävde sig upp i sittande ställning och hans rygg slog i husväggen. Hans andetag lätt som om de kom från en åttio år gammal man. Kvinnan tittade på honom, fortfarande med samma hat i blicken. Det malande ljudet i hans öron växte hela tiden, en enorm huvudvärk vred sig i hans huvud. Han tog sig för pannan men bara känslan av sin egen hand brann som eld mot hans frostbitna hud. Svarta fläckar dök upp framför ögonen på honom, de dansade runt i gränden med samma långsamma rörelser som kvinnan. Han stirrade på henne och försökte säga något, be om nåd, att be henne få ormen som vred sig i hans huvud att sluta. Men hans tunga var för stor och vällde ut mellan tänderna på honom. Samtidigt försökte den kortare av de två krypa bort, bort från kvinnan och bort från smärtan. Men hans kamrat stön fick honom att vända på huvudet.
Trots mörkret och smärtan såg han tydligt vad som hände, hans vän satt med ryggen mot väggen och försökte tafatt sträcka sig efter kvinnan som stod vid hans fötter. Då hördes ett sjukligt vått ljud, som ett ägg som krossades mot en gata. Vännen gav i från sig ett gurgel och tryckte sina händer mot sitt huvud samtidigt som hans ben sprattlade okontrollerat. Mellan hans fingrar vällde något svart ut, det rann nerför väggen och slog i gatan. Ett hest skrik, som från en fågel hördes och blandades med vännens dödsgrugel. Armarna föll livlöst ner medan benen fortsatte sprattla. Och ut ur resterna av huvudet klättrade en stor, blänkande fåge. Den sträckte darrande på sin taniga vingar och skrek hungrigt mot kvinnan. Hon ignorerade den och vände sig istället mot den kvarvarande mannen. Han föll tillbaka och halkade i den isiga snön. Han försökte få fäste på den snorhala trottoaren men halkade med sin vantbeklädda händer. Istället vällde illamåendet över honom igen och han tog sig för munnen när ännu en klump trängde sig ut, handen hade endast effekten att kleta ut massan på hans haka. Stanken från hans uppkastning gav upphov till ännu en attack och hans mage vännde sig ut och in när ännu mer av hans maginnehåll kastades mot trottoaren. Hans uppkastningar gjorde underlaget ännu halare och hans fåfänga försök att kravla sig upp resulterade bara i att hans haka slog i marken åtföljd av en skarp smärta.
Omgivningen började snurra och han slet av sig en av sina handskar för att kunna trycka ner det som var på väg upp ur hans strupe. Men det som ville ut var för starkt, hans hand tvingades åt sidan när en svart levande massa vällde ut mellan hans läppar. Han hörde tjattret och såg deras små, blänkande svarta kroppar kräla i hans uppkastningar. I hans mage rörde sig fortfarande deras syskon, han såg på dem medan fullständig panik löpte genom hans hjärna. Deras små blöta kroppar hävde sig klumpigt omkring i snön som färgats av hans maginnehåll och deras fjädrar klibbade när de gav ifrån sina ynkliga hungerskrik. Äckel och rädsla fick hans kropp att ta till sina sista krafter och han snurrade runt, upp på fötter samtidigt som ännu mer av de fruktansvärda krypen vällde ut ur hans mun och föll som en enda varelse mot marken. Han stod på darrande ben och vände blicken mot gränden. Där stod kvinnan, på hennes axel satt en stor svart fågel, större än någon fågel mannen tidigare hade sett. Samma hat som lyste i kvinnans ögon strålade ut ur bestens och ett hest ski åtföljde vinandet från svärdet som plötsligt sjönk in i hans hals. Han såg hur hans blod stänkte över kvinnans ansikte när han gled ner mot marken.
Kvinnan torkade sig med sin handske och kastade den sedan på marken bredvid kötthögen. Hon började sedan gå nerför gatan medans de små svarta fåglarna hopplöst försökte släpta sina svaga kroppar efter henne.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
En kväll i Chronopia [tjockbajslång]

Det var jag, min barndomsvän, en nyfunnen bekant; gåtmästaren Aaron Dufva, och dennes hyrsvärd; två rödhåriga åldringar med långa skägg, som snarare såg ut som profeter än de gladiatorveteraner de var. Vi satt alla som hänförda av den fantastiska gåtmästaren. Hans karisma var ojämförlig. Där han satt i det dunkelt belysta hörnet av tavernan så tycktes han nästan sluka upp ljuset från de flackande lågor som brann i taklamporna. Alla blickar i lokalen var ständigt vända emot honom.

"...och visste ni att det gift som alvädlingar av Spindelns hus i den här staden enbart behöver framställa i en flaska av er tummes storlek för att sedan kunna tjäna mer pengar än vad den här tavernan lyckas omsätta i en hel månad, det giftet är enbart marginellt mer dödligt än vad goblinerna i kloakerna har ett överflöd av, och det helt gratis, dessutom?" Vi satt alla och häpnade när vi hörde detta. Aaron kisade listigt med sina glittrande grå ögon och tittade omkring sig, såsom om han ville förvisa sig om att ingen tjuvlyssnade, innan han fortsatte: "Bajs. Goblinerna doppar träpålar i sin avföring och använder dem i sina fällor. I avträdet finns livsfarliga bakterier, även i vårt eget. Faktum är att det just är dessa bakterier som är de riktiga banemännen i de flesta hugg och stick som skadar buken. Alver betalar alltså dyra pengar för något som goblinerna massproducerar genom att bara... äta och vänta." Fniss och skratt hördes i lokalen. Aaron var en sann skattkista när det gällde den här sortens små underfundigheter. Tidigare under kvällen hade han avslöjat varför alla folk med skickliga magiker har utvecklat stadsskick som centreras kring maktfullkomliga regenter, varför drakoniterna tappade sitt enorma övertag i dekrypteringens konst när de tvangs börja bokföra med människornas bokstavstecken, och varför en wongos alltid utmanövrerar en alv i affärsuppgörelser fastän alverna alltid har ett försprång framför människorna och fastän människorna i sin tur brukar ha ett övertag över wongoserna. "En vara är enklare och billigare att förflytta än en alv. Alver har släktband och förpliktelser som förhindrar henne att röra sig ledigt. Eftersom alverna har störst inflytande över handeln i staden så bestämmer de att handeln ska ske på varans villkor; bäst vara till lägst pris gör störst vinst. Den som visar lägst respekt för kunden och arbetarna till förmån för lönsamheten, den vinner. Hos wongoserna är det tvärtom; de är födda såsom vagabonder men är usla på att bära och frakta varor. Där gäller det istället att den arbetsgivare som i störst utsträckning är redo att skära ned på lönsamheten till förmån för goda förhållanden med arbetarna och kunderna, han vinner. Resten tvingas lägga ned. Människorna i sin tur tvingas leva i det ekonomiska klimat som alverna har bestämt fastän de är födda till att leva under samma vilkor som wongoserna. Därför har de ett ideologiskt vapen att använda mot wongoserna, medan samma vapen slår tillbaka mot alverna själva när de försöker göra förhandlingar med wongoserna." Medan Aaron fortsatte att förklara hur alverna, till skillnad från människorna, inte var beredda att rucka på deras ekonomiska principer, så kom det in två män i svartlackerade rustningar genom dörren och släppte in en kall blåst som fick taklampan att fladdra till, som av skräck. Det var inte bara vinternatten som fick våra hjärtan att frysa till is.

Den ene svartgardisten blockerade disciplinerat ytterdörren medan den andre raskt blickade runt i lokalen för att sedan vandra fram till vårt bord. Min barndomskamrat var på väg att sträcka sig efter sitt kortsvärd innan jag hann stoppa honom och signalera, med en skrämd blick, att det här inte var den rätta tiden och platsen för dumdristiga hjältedåd.

"Uppviglaren, demagogen och lögnaren?" väste en ogudaktig röst mellan gliporna i svartgardistens hjälm. I de små ögonhålen glittrade två hotfulla pupiller som tycktes vänta på att någon i sällskapet skulle göra något förhastat. Ingen reagerade. Han sträckte sig långsamt efter sitt långsvärd, drog ut det ur sin skida, pekade med det på Aaron och repeterade sin anklagelse: "Herr Dufva, uppviglaren, demagogen och lögnaren?" innan han sträckte fram sin högra hand och pekade med även denna på gåtmästaren, som om inte svärdet hade varit tillräckligt hotfullt.

"Ja, ja och nej," svarade Dufva med en orörlig min, som om han inte hade lagt märke till knekten förrän nu. "Innan du presenterar dig, får jag gissa vem du är?" Det här var ingen vid bordet beredd på. Till och med svartgardisten tycktes ha blivit förvånad, även om han inte gav något svar. Aaron smuttade behärskat på sitt vinglas, såsom han ofta gjorde i sina små konstpauser, innan han granskade gardisten från topp till tå och började kisa med sina små listiga grå ögon.
"Du är människa, men kommer från högländernas marker. Du har inte varit svartgardist i mer än en vecka, du kan inte läsa och du är rädd för att någon ska få reda på var dina egentliga sympatier ligger."

Gardisten stod som förstenad. Svärdsspetsen gungade med skälvande rörelser i luften. Förvånat sträckte han sig efter en av sina amuletter han bar om halsen, tog upp den mot hjälmen och betraktade den, som för att förvisa sig att den fortfarande satt fast vid sin kedja.
"Vad är det för trolldom du använder mot mig?" väste han. "Jag är immun mot alla kända besvärjelser!" Hotfullheten var nästan borta nu. Det här var en ung, skrämd ynglings röst.

"Ditt uttal på demagog, med din benägenhet att uttala å-ljud som o-ljud, skvallrade om ditt ursprung. Inte första gången, men väl när du tappat fattningen och repeterade frågan. Vidare så är många delar av din rustning - de du har fått ta på själv - antingen spegelvända eller reglementsvidriga. Du ser ut så som man skulle kunna se ut om man inte kan läsa reglementet och om man istället skulle försöka gå efter det egna minnet av andra gardister. Den antimagiska amuletten du bär om halsen har en för kort kedja, precis som de andra symboler du har hängandes på bröstet. Du har kortat dessa kedjor själv, för att förvisa dig om att de adrig ska komma att vila på hjärtat i ditt bröst. Innanför rustningen gissar jag att du bär på den symbol som du verkligen håller kär; med tanke på att du är nordman så skulle jag förmoda att det är en snöflinga av bergskristall. Dina sympatier ligger hos snöhäxan. Slutligen så antar jag att du precis har klarat dig igenom svartgardisternas invigningsrit och fått kejsarens emblem brännmärkt i din högra handflata. Därför håller du svärdet försiktigt i din vänstra hand medan -hupp!"

Jag hann aldrig förstå vad som hade hänt, men helt oväntat så slängde Aaron sitt vinglas mot svartgardisten, och när jag väl kom till sans så stod den kejserlige vakten med vinglaset i sin högra hand. Aaron satte sig lugnt tillrätta och fortsatte därefter: "...medan dina reflexer fortfarande bär vittne om vilken hand som egentligen är din sanna svärdsarm."

Jag tror att jag glömde bort att andas i en hel minut.

"Men..." stammade svartgardisten, och plötsligt reagerade vi alla då vi omedelbart kunde höra att något var allvarligt fel. "...allt det där är ju fel."

Vi trodde knappt våra ögon när mannen framför oss tog av sig sin hjälm och visade att han i själva verket var en orch. Jag var tvungen att blinka och nypa mig själv i armen när jag insåg att mannens rustning var identiskt likadan med hans vän som vaktade utgången. Allt som Aaron pekat ut åt oss var nu som bortblåst, förutom vinglaset som fortfarande hölls i orchens högra hand. Han tittade på glaset och höjde på axlarna som om inte detta var bevis nog på att allt som Dufva sagt åt oss var fantasifulla påhitt. "Om min hand är brännskadad, hur kan jag då hålla så hårt om glaset?" Som ett uttryck för orchisk övertalningskonst så krossade han därefter glaset i handen utan att röra en min, innan han fortsatte: "Jag är en ambidexter, se."

Den fäktningsmanöver han därefter utförde med vänsterhanden, som snart kom att leda till de två rödhåriga hyrsvärdens död, var nog för att undanröja varje kvarvarande droppe av tvivel. När Aaron bars ut ur lokalen så skrek han, men vi ville inte längre lyssna. Hade vi varit så förtrollade av hans karisma att vi tog hans ord som sanning? Jag var nära att tro att det var just så som händelserna under kvällen kunde förklaras, men så slog mig plötsligt en gnista av insiktsfullhet och jag vände mig istället mot min barndomsvän, fast besluten om att försöka lösa den här gåtan innan kvällen var över.

"Så, vilka är det som har anlitat dig? Spindlarnas hus? Köpmannagillet? Vem av Aarons fiender har varit tillräckligt klok för att ge dig uppdraget?" Han började omedelbart att skratta. När han tittade in i mina ögon så bad jag till gud att han inte skulle syna min bluff.
"Var det så uppenbart att det var jag som låg bakom?" frågade han, uppriktigt förvånad.
"Självklart," ljög jag, och fortsatte: "Men jag vet ännu inte hur du gick till väga."
"Infrianden," svarade han kort. "Jag kan visa något för dem som önskar se det."
"Illusioner?"
"Nej, bländverk är något annat. De är vilseledande. Ett infriande kan aldrig förvåna dig, bara uppfylla dina önskningar"
"Såsom den vise läromästaren önskade kunna hitta svaga punkter hos de vakter som anlänt för att arrestera honom?" föreslog jag med en slug blick.
"...och som ni alla andra satt och önskade att han skulle ha rätt, åtminstone tills jag avbröt förtrollningen," fyllde min kamrat i. Sedan hejdade han sig, väntade ett ögonblick och spände därefter sina ögon i mina: "Mira, jag skulle vilja att du följde med mig hem ikväll."

"Va?!" En sådan fräckhet! Det hade jag aldrig väntat mig. Det sätt som han därpå började att skratta gjorde mig omedelbart djupt generad. Jag hade fallit i en av hans fällor. "Det där var ett infriande till, inte sant?"
"De är väldigt avslöjande, som du säkert inser," flinade han.
"Okej, jag följer med dig. Så snart du svarar på min fråga."
"Din fråga?" Han kliade sig förstrött om hakan.
"Vem var de som anlitade dig? Det kan ju inte ha varit kejsaren själv, så vem är det som kan ha velat se Aaron Dufva inför rättegång av Svarta Gardet?"
"Önskar du att han fortfarande var här hos oss?"
"Inte direkt, även om jag högaktar stora tänkare."
"Då kan du vara säker på att personen som sitter på andra sidan om dig inte är någon inbillning," svarade han med en blinkning.

Vi gick ut tillsammans. Jag, min barndomsvän, en nyfunnen bekant; gåtmästaren Aaron Dufva, och dennes hyrsvärd. När vi kom ut på gatan så kunde vi inte låta bli att skratta hysteriskt åt tanken på svartgardisten som önskat arrestera den farlige filosofen i en blodig uppgörelse så mycket att han inbillade sig se drömmen slå in.

/Rising
ville med detta säga att magisk stämning har med historien och karaktärerna att göra. Men mest tyckte jag det var roligt att skriva. (Och så vore det ju häftigt med infrianden i ett rollspel, förstås)
 

Staffan

Myrmidon
Joined
7 Jun 2000
Messages
4,228
Location
Lund
Re: Oh oh! Två till!

Tolkning: Eftersom tidsresor är omöjliga i Exalted så får man tolka det som att sideriern i fråga fick en profetia av mönsterspindlarna, jungfrurna, sitt departement i himlen eller någon annan lokal gud
Enligt vad jag vill minnas från en absurt stor tråd på rpg.net där Rebecca Borgstrom hade en hel del att säga om allt möjligt Sidereal-relaterat så kombinerar kraften i fråga följande effekter:
* Perfekt undvikande.
* Teleportering ut ur situationen.
* Modifikation av andra inblandades minnen.

Ingen magi i Exalted kan ändra på det som hänt, så förmågan tar inte bort eventuell skada som redan tagits (på någondera sidan). Det hela förklaras i allmänna ordalag under "On Memory" på sidan 131.

Men siderier har i allmänhet en hel del riktigt bisarra förmågor. När man blir lite tuffare så finns ju pseudo-combon Charcoal March of Spiders Form (ger tre oberoende handlingar per runda) + Grandmother Spider Mastery (alla obeväpnade stridskonstattacker man gör denna runda påverkar alla motståndare man kan se) + Pattern Spider Touch (i stället för att göra skada med en stridskonstattack kan man ändra målets natur), med vilken man kan förvandla en hel armé till kycklingar.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Drömmar & Nazgûl-faktor [Kort, med Ymir-mått mätt]

Jag har på sistone blivit mycket för subtil magi; hypnos, illusionism, dold psykisk påverkan. Delvis kommer det kanske av att jag spelleder Eon - spektakulär blaffamagi är svårare att bortförklara med dess regelsystem -, men på det hela taget sysslar de tuffaste magikerna i min långkörarkampanj med intrikta och flummiga, men inte särskilt visuellt storslagna, grejer. Men en besvärjelses tuffhetsfaktor beror i hög grad på dess brukares. Det är hur dennes attitydvärde samverkar med besvärjelsens effekt, visuellt och mentalt, som gör den kool. Således detta:

Favoriten av mina kampanjers nekromantiker är Kumbanigash den Svarte. Efter tusentals år har han genomgått någon slags subliminering eller kraftig omvärdering av sina principer - från att ha varit en überond klichénekromantikerlord a'la Warhammer har han blivit en tämligen sympatisk, emotionell och sarkastisk figur som helt och hållet agerar med världens bästa i åtanke. Kanske beror det på att han kärade ned sig halvdemonen Inalea någon gång för hundratals år sedan - det vågar jag inte uttala mig om. Nu är han hursomhelst rätt reko (om du inte är hans fiende, då är du död). Kumbanigash är förstås en stor nekromantiker fortfarande, och omger sig med demoner och vandöda och sysslar med klassisk förruttnelsemagi a'la DoD, men hans stora grej är snarare listiga små besvärjelser som får alla att vara skiträdda för honom. Hans favorit är en effektkombination som kallas "Kumbanigashs fasansfulla uppenbarelse" (beskrivs här). Det är en verklig moralknäckare, som dels gör offret förlamat av fasa och dels får Kumbanigash att se direkt skräckinjagande ut. Med tanke på att han redan är vandöd, jättestor och knatar runt i en uråldrig metallrustning med taggar, ornamentik och nekrofaktor värdig en black metal-sångares våta drömmar är effekten av det senare ganska påtaglig. Som komplement tillämpar han diverse psykologiska ledartaktiker, tex en lyd-mig-eller-jag-slår-ihjäl-dig och stora, otäcka vapen som signalerar en klar "crush puny mortal"-attityd.

Kumbanigash styrka ligger helt enkelt primärt i att han är en odödlig vandöd, en erfaren ledare och lömsk i största allmänhet. Det är att hans magi mest är ett komplement som gör den så stämningsfull. (Eller nåt).


Häftigast magi i samma kampanj har dock raunlänningarnas överstepräst Orlik stått för. Han är egentligen en tidlös, metafysisk entitet från Urmörkrets värld, men har besatt kroppen av en dödlig häxmästare. Dennes schamanistiska magi har vävts ihop med entitetens egen och blivit den illusoriska, otäcka drömmagi Orlik brukar. Genom hypnotiska blickar med sina glödande ögon tränger han in i folks själar och våldtar dem mentalt, läser tankar och drömmar och förvrider desamma, och manipulerar tid och rum på drömska, mycket flummiga sätt. Det hela blir otäckare av att han aldrig yttrar ett ord - som raunländsk präst har han igensydd mun, och en blek, kåpklädd kropp täckt av bisarra ärrtatueringar för att hedra raunernas gud. Orlik är helt enkelt en ljudlös, mörk uppenbarelse som tränger igenom en med sin blick, krossar ens mod och fullständigt förvrider ens verklighetsuppfattning. Sedan går han lugnt fram och avrättar offren med sin dolk, eller låter dem ligga i små gråtande, hysteriska paket och sakta förgås av psykos.

Orliks två mest framträdande besvärjelseknep hittils består båda i grunden av att han tränger in i offrets minne och läser av det. Sedan kan han dra fram något offret fruktar, ångestfyllda minnen och negativa känslor såväl som undermedvetna skräckbilder, och skapa illusioner som anspelar på det.
Detta medför en distinkt, och ack så intressant, begränsning - ju mer sårbar någon är mentalt, desto lättare är det för Orlik att krossa dem. På så vis kunde han med blott en besvärjelse och några blickar fullständigt bryta ned den psykotiska halvdemonen Inalea, medan hennes mer mentalt stabila vänner inte var alls lika sårbara. När Pendragons rollperson Nicoz först angrep Orlik frammanade denne en skenbild av Nicoz hustru, torterad, skadad och död, men det gjorde bara Nicoz ännu argare och mer besluten att ha ihjäl häxmästaren. Då byggde Orlik snabbt på sin illusion, och lät Nicoz se hur hans nyfödda dotter slets ur hustruns döda armar av L'wethme, en skuggvarelse som förmodligen är hans far. Den här gången funkade det. Nicoz blev hysteriskt förbannad och började slåss mot illusionen av L'wethme istället, och distraherades så av striden att Orlik lugnt kunde gå fram och köra sin dolk i honom.

Orliks andra framträdande magiska prestation gick ut på att fånga Eleas rollperson Thizara och hennes väninna i en dröm. Det hela var riktigt sadistiskt uträknat - Thizara är egentligen en prinsessa från ett forntidsrike som utplånades av ett upproriskt prästerskap, men hennes minnen av denna avlägsna tid låg djupt begravda i hennes undermedvetna. Nu frammande Orlik dem alla i ett slag, slungade henne tillbaka till hennes roll som prästinna vid konungens hov, och såg till att hela drömmen tedde sig som ett verkligt paradis. Allt är lyckligt för henne i bronsåldershovet, fjärran problemen i hennes riktiga liv, utom det faktum att Orliks gestalt då och då dyker upp i folkmassorna och stirrar elakt på henne. Men han bidar sin tid, och låter Thizara uppgå helt i illusionen. Glömt är för henne allt hemskt som hände sedan, och hon är så lycklig.

Sedan börjar tvivlet gro inom henne. Hon hittar en galen flicka som prästinnorna plockat upp ute i markerna, hon yrar hela tiden om att "nekrokraterna" har väckt någon märklig kraft. Flickan är Zhanima, Thizaras väninna från nutiden, och hon förstår instinktivt att de känner varandra, trots att nutiden är något hon halvt om halvt glömt bort. Hursomhelst gör Thizara som Zhanima säger, och beger sig till nekrokraternas, prästernas, ziggurat för att se vad de håller på med. Och precis då hon ska stoppa dem dyker Orlik upp ur skuggorna och hugger ned hennes väninna, och nekrokraterna rusar ned i zigguratens mörker och stänger portarna om sig. Thizara skyndar tillbaka till hovet, medan prästerna fullbordar sin apokalyptiska ritual. (I själva verket använde de en atombomb från en svunnen eon, men det antydde jag knappt). Så plötsligt försvinner zigguraten i ett bländade ljus medan prästerna teleporterar sig åt tjotahejti, och hela det pseudominoiska forntidsrikets huvudstad går under i eld, ljus och tryckvåg. Thizara ensam överlever, sedan konungen kastat sig över sin dotter och bränts sönder ovanpå henne. Hon reser sig panikslagen och brännskadad ur asklagret och ruinerna, bara för att se Orlik stå framför henne och hånle. Nånstans där tänkte han att hon skulle få fullständigt mentalt sammanbrott, men nu minns hon sitt riktiga liv i det nutida Mundana, och ges styrka av Zamara, sin andra själshälft (lång historia). Så hon bryter inte ihop, utan står på sig, om än för skadad för att slåss, och förolämpar Orlik. Men så lätt erkänner han sig inte besegrad. Hans telepatiska stämma väser bara i hennes huvud: "nåväl...stanna då här, för evigt", och så försvinner han, och lämnar henne fängslad i drömmen. Hennes riktiga kropp ligger sovande i en säng i det riktiga Mundana, där hennes vänner desperat försöker hitta ett sätt att väcka henne innan det är försent. Hennes kropp ådrar sig nämnligen alla skador hon fick i drömmen. (Väninnan Zhanima som är i samma tillstånd är redan så gott som döende efter Orliks knivhugg). Nå, tillslut ger sig ovan nämnde Nicoz, Pendragons rollperson, in i Thizaras drömvärld med hjälp av en avfällig raunländsk schaman, och hittar där Thizara och Zhanima, som kollapsar i hans armar. Thizara lyckas nu ta sig ut på egen hand och vakna, medan Nicoz måste hjälpa Zhanima genom ett labyrintliknande system av dimmiga hallar som Orlik skapat, och där ligger denne fortfarande på lur. Till sist klarar sig Nicoz och Zhanima hursomhelst undan genom en drakes ingripande, och Orlik är besegrad...för tillfället.

Nu svävade jag kanske ut alldeles för mycket. Det händer så lätt. Jag hoppas hursomhelst jag lyckades beskriva det hela någorlunda adekvat. Av Thizaras spelare Björns reaktion att döma var det oerhört lyckat, men äras den som äras bör - det hade inte blivit hälften så tät stämning om inte Björn spelat med i drömmen i så hög grad.

Nå..., vulgära mangabimbos och sylvassa obsidianfjärilar i all ära, men det där var stämningsfull magi a'la Ymir.

- Ymir, borde sova nu
 

GrottrolletNaug

Swashbuckler
Joined
12 Dec 2001
Messages
3,026
Location
Uppsala
Re: Oh oh! Två till!

"Enligt vad jag vill minnas från en absurt stor tråd på rpg.net där Rebecca Borgstrom hade en hel del att säga om allt möjligt Sidereal-relaterat så kombinerar kraften i fråga följande effekter:
* Perfekt undvikande.
* Teleportering ut ur situationen.
* Modifikation av andra inblandades minnen."


Den sista verkar helt klart vettigast. Teleportering är ju Exalted tydligen ganska svårt (himmelska cirkelns magi) och perfekt undvikande går inte så skönt i klang med att situationen aldrig inträffat. Minnesmodifikation passar dessutom siderierna bäst :gremsmile:


"Men siderier har i allmänhet en hel del riktigt bisarra förmågor. När man blir lite tuffare så finns ju pseudo-combon Charcoal March of Spiders Form (ger tre oberoende handlingar per runda) + Grandmother Spider Mastery (alla obeväpnade stridskonstattacker man gör denna runda påverkar alla motståndare man kan se) + Pattern Spider Touch (i stället för att göra skada med en stridskonstattack kan man ändra målets natur), med vilken man kan förvandla en hel armé till kycklingar."

Kräver essens 7 dock :gremlaugh: Men... vad är det här textbit på Grandmother spider mastery? Gradmother Spider Mastery, as a simple Charm that cannot be in a Combo, gives no benefit to characters without access to fully independant actions. (That is, characters not using Charcoal March of Spiders Form.)

Det låter som att man måste ha Charcoal March aktiverad för att få använda Grandmother Spider Mastery samt att den inte går att placera i en kombo.


/Naug, undrar
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,318
Location
Helsingborg
Den våta asfalten ger ett färghav av gult, grönt och lila från den belysningen och de ljusdekorationerna som finns utmed gatan. Dörren till en nattklubb öppnas och tungt basdunk väller på gatan, följda av två människor i varandras armar. De två stapplar skrattandes och stödjandes på varandra medan de passerar den kö av individer som hoppas komma in på nattklubben för desperata sista-minuten-ragg.

De två går kvarteret ut innan killen stannar till. "Vänta", säger han och gör en menande rörelse att hon ska följa med in i gränden. Förbryllat går hon in en bit i gränden och stannar för att avhållsamt nyfiket se vad som ska hända. Företeelsen kisspaus sveper förbi henne tankar när han ställer sig några decimeter framför en soptunna och hon ler. Han står där i några sekunder och börjar sedan fnissa och kastar en blick mot kvinnan, som brister ut i skratt. "Gud, vad äcklig du är."

"Nä, vänta. Jag vill att du ser det här", svarar han. Han börjar gestikulera med rörelser likt en tai chi-dans. Harmoniska armrörelser med svajande kropp och stundom hastiga knyck som bryter av de flytande rörelserna. Hon ler undrandes över vad hans göromål, men när lyften börjar lysa i klarblått neonljus blir hennes ögon större och munnen öppnas i häpnad. Mannen som hon hade raggat upp visar sig vara en av gatans besvärjare. Det blåa ljuset formar sig till ringar och handtag av olika storlekar och former, vilka mannen tar tag i och börjar flytta omkring.

Det vita skenet som de blålysande föremålet ger ifrån sig gör att allting framträder tydligt inför kvinnans ögon. Hon ser hur soptunnan blir suddig, dras ut och omformas till att bli något helt annat. Mannens rörelser blir allt mer hastigare och knyckigare och det vita ljuset så skarpt att det kastar skarpa skuggor av de föremål som finns i närheten utav soptunnan. Ljuset imploderar och framför mannen står nu den motorcykel som en gång var en soptunna. Han sänker sina armar och ringarna och handtagen faller till backen för att sedan blekna bort.

Det plötsliga försvinnandet av ljuset gör att kvinnan bara ser mörker för ett ögonblick men hon hör ljudet av mannens läderrock när han slänger sig upp på sitt fordon. När ögonen har vant sig ser hon honom sittandes på cykeln, leendes mot henne. Han gör en tillkallande knyck med huvudet. "Kom igen. Hoppa upp!"

/Han som tycker magi i nutid är ballare än i fantasy
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,318
Location
Helsingborg
Gör gärna en egen tråd av detta, eller PM:a [NT]

/Han som vill ha ett enda fokus i tråden
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,318
Location
Helsingborg
En cool förmåga (det är som besvärjelser) till vandöda i Deadlands är Hellwind.. Där kan en odöd rida på en egenskapad tornado.. Det balla är att det är en vanlig flygabesvärjelse, men som spelskaparna säger i på sidan 59 i Book o' the Dead under rubriken "Creating New Powers" (ursäkta engelskan nu): "Don't just say your Harrowed [den vandöda rollpersonen] can stick his arms in the air and fly. We tried that one ourselves, but in the end just couldn't see it. What does it have to do with the whole Harrowed experience? Not much. If it works for you however, go crazy. We did work a type of flying into Hell wind, though. That's a good example of how you might the retrofit an effect you're looking for to kind of theme that fits well with Deadlands."

En annan från samma rollspel är besvärjelsen Shadow walk, där en magiker kan försvinna in i en skugga och sedan uppstå från en annan..

/Han som tycker det är synd att han inte spelleder Deadlands mer
 
Top