Drömmar & Nazgûl-faktor [Kort, med Ymir-mått mätt]
Jag har på sistone blivit mycket för subtil magi; hypnos, illusionism, dold psykisk påverkan. Delvis kommer det kanske av att jag spelleder Eon - spektakulär blaffamagi är svårare att bortförklara med dess regelsystem -, men på det hela taget sysslar de tuffaste magikerna i min långkörarkampanj med intrikta och flummiga, men inte särskilt visuellt storslagna, grejer. Men en besvärjelses tuffhetsfaktor beror i hög grad på dess brukares. Det är hur dennes attitydvärde samverkar med besvärjelsens effekt, visuellt och mentalt, som gör den kool. Således detta:
Favoriten av mina kampanjers nekromantiker är Kumbanigash den Svarte. Efter tusentals år har han genomgått någon slags subliminering eller kraftig omvärdering av sina principer - från att ha varit en überond klichénekromantikerlord a'la Warhammer har han blivit en tämligen sympatisk, emotionell och sarkastisk figur som helt och hållet agerar med världens bästa i åtanke. Kanske beror det på att han kärade ned sig halvdemonen Inalea någon gång för hundratals år sedan - det vågar jag inte uttala mig om. Nu är han hursomhelst rätt reko (om du inte är hans fiende, då är du död). Kumbanigash är förstås en stor nekromantiker fortfarande, och omger sig med demoner och vandöda och sysslar med klassisk förruttnelsemagi a'la DoD, men hans stora grej är snarare listiga små besvärjelser som får alla att vara skiträdda för honom. Hans favorit är en effektkombination som kallas "Kumbanigashs fasansfulla uppenbarelse" (beskrivs
här). Det är en verklig moralknäckare, som dels gör offret förlamat av fasa och dels får Kumbanigash att se direkt skräckinjagande ut. Med tanke på att han redan är vandöd, jättestor och knatar runt i en uråldrig metallrustning med taggar, ornamentik och nekrofaktor värdig en black metal-sångares våta drömmar är effekten av det senare ganska påtaglig. Som komplement tillämpar han diverse psykologiska ledartaktiker, tex en lyd-mig-eller-jag-slår-ihjäl-dig och stora, otäcka vapen som signalerar en klar "crush puny mortal"-attityd.
Kumbanigash styrka ligger helt enkelt primärt i att han är en odödlig vandöd, en erfaren ledare och lömsk i största allmänhet. Det är att hans magi mest är ett komplement som gör den så stämningsfull. (Eller nåt).
Häftigast magi i samma kampanj har dock raunlänningarnas överstepräst Orlik stått för. Han är egentligen en tidlös, metafysisk entitet från Urmörkrets värld, men har besatt kroppen av en dödlig häxmästare. Dennes schamanistiska magi har vävts ihop med entitetens egen och blivit den illusoriska, otäcka drömmagi Orlik brukar. Genom hypnotiska blickar med sina glödande ögon tränger han in i folks själar och våldtar dem mentalt, läser tankar och drömmar och förvrider desamma, och manipulerar tid och rum på drömska, mycket flummiga sätt. Det hela blir otäckare av att han aldrig yttrar ett ord - som raunländsk präst har han igensydd mun, och en blek, kåpklädd kropp täckt av bisarra ärrtatueringar för att hedra raunernas gud. Orlik är helt enkelt en ljudlös, mörk uppenbarelse som tränger igenom en med sin blick, krossar ens mod och fullständigt förvrider ens verklighetsuppfattning. Sedan går han lugnt fram och avrättar offren med sin dolk, eller låter dem ligga i små gråtande, hysteriska paket och sakta förgås av psykos.
Orliks två mest framträdande besvärjelseknep hittils består båda i grunden av att han tränger in i offrets minne och läser av det. Sedan kan han dra fram något offret fruktar, ångestfyllda minnen och negativa känslor såväl som undermedvetna skräckbilder, och skapa illusioner som anspelar på det.
Detta medför en distinkt, och ack så intressant, begränsning - ju mer sårbar någon är mentalt, desto lättare är det för Orlik att krossa dem. På så vis kunde han med blott en besvärjelse och några blickar fullständigt bryta ned den psykotiska halvdemonen
Inalea, medan hennes mer mentalt stabila vänner inte var alls lika sårbara. När Pendragons rollperson Nicoz först angrep Orlik frammanade denne en skenbild av Nicoz hustru, torterad, skadad och död, men det gjorde bara Nicoz ännu argare och mer besluten att ha ihjäl häxmästaren. Då byggde Orlik snabbt på sin illusion, och lät Nicoz se hur hans nyfödda dotter slets ur hustruns döda armar av L'wethme, en skuggvarelse som förmodligen är hans far. Den här gången funkade det. Nicoz blev hysteriskt förbannad och började slåss mot illusionen av L'wethme istället, och distraherades så av striden att Orlik lugnt kunde gå fram och köra sin dolk i honom.
Orliks andra framträdande magiska prestation gick ut på att fånga Eleas rollperson Thizara och hennes väninna i en dröm. Det hela var riktigt sadistiskt uträknat - Thizara är egentligen en prinsessa från ett forntidsrike som utplånades av ett upproriskt prästerskap, men hennes minnen av denna avlägsna tid låg djupt begravda i hennes undermedvetna. Nu frammande Orlik dem alla i ett slag, slungade henne tillbaka till hennes roll som prästinna vid konungens hov, och såg till att hela drömmen tedde sig som ett verkligt paradis. Allt är lyckligt för henne i bronsåldershovet, fjärran problemen i hennes riktiga liv, utom det faktum att Orliks gestalt då och då dyker upp i folkmassorna och stirrar elakt på henne. Men han bidar sin tid, och låter Thizara uppgå helt i illusionen. Glömt är för henne allt hemskt som hände sedan, och hon är så lycklig.
Sedan börjar tvivlet gro inom henne. Hon hittar en galen flicka som prästinnorna plockat upp ute i markerna, hon yrar hela tiden om att "nekrokraterna" har väckt någon märklig kraft. Flickan är Zhanima, Thizaras väninna från nutiden, och hon förstår instinktivt att de känner varandra, trots att nutiden är något hon halvt om halvt glömt bort. Hursomhelst gör Thizara som Zhanima säger, och beger sig till nekrokraternas, prästernas, ziggurat för att se vad de håller på med. Och
precis då hon ska stoppa dem dyker Orlik upp ur skuggorna och hugger ned hennes väninna, och nekrokraterna rusar ned i zigguratens mörker och stänger portarna om sig. Thizara skyndar tillbaka till hovet, medan prästerna fullbordar sin apokalyptiska ritual. (I själva verket använde de en atombomb från en svunnen eon, men det antydde jag knappt). Så plötsligt försvinner zigguraten i ett bländade ljus medan prästerna teleporterar sig åt tjotahejti, och hela det pseudominoiska forntidsrikets huvudstad går under i eld, ljus och tryckvåg. Thizara ensam överlever, sedan konungen kastat sig över sin dotter och bränts sönder ovanpå henne. Hon reser sig panikslagen och brännskadad ur asklagret och ruinerna, bara för att se Orlik stå framför henne och hånle. Nånstans där tänkte han att hon skulle få fullständigt mentalt sammanbrott, men nu minns hon sitt riktiga liv i det nutida Mundana, och ges styrka av Zamara, sin andra själshälft (lång historia). Så hon bryter inte ihop, utan står på sig, om än för skadad för att slåss, och förolämpar Orlik. Men så lätt erkänner han sig inte besegrad. Hans telepatiska stämma väser bara i hennes huvud: "nåväl...stanna då här, för evigt", och så försvinner han, och lämnar henne fängslad i drömmen. Hennes riktiga kropp ligger sovande i en säng i det riktiga Mundana, där hennes vänner desperat försöker hitta ett sätt att väcka henne innan det är försent. Hennes kropp ådrar sig nämnligen alla skador hon fick i drömmen. (Väninnan Zhanima som är i samma tillstånd är redan så gott som döende efter Orliks knivhugg). Nå, tillslut ger sig ovan nämnde Nicoz, Pendragons rollperson, in i Thizaras drömvärld med hjälp av en avfällig raunländsk schaman, och hittar där Thizara och Zhanima, som kollapsar i hans armar. Thizara lyckas nu ta sig ut på egen hand och vakna, medan Nicoz måste hjälpa Zhanima genom ett labyrintliknande system av dimmiga hallar som Orlik skapat, och där ligger denne fortfarande på lur. Till sist klarar sig Nicoz och Zhanima hursomhelst undan genom en drakes ingripande, och Orlik är besegrad...för tillfället.
Nu svävade jag kanske ut alldeles för mycket. Det händer så lätt. Jag hoppas hursomhelst jag lyckades beskriva det hela någorlunda adekvat. Av Thizaras spelare Björns reaktion att döma var det oerhört lyckat, men äras den som äras bör - det hade inte blivit hälften så tät stämning om inte Björn spelat med i drömmen i så hög grad.
Nå..., vulgära mangabimbos och sylvassa obsidianfjärilar i all ära, men det där var stämningsfull magi a'la Ymir.
- Ymir, borde sova nu
). (Tolkning: Eftersom tidsresor är omöjliga i Exalted så får man tolka det som att sideriern i fråga fick en profetia av mönsterspindlarna, jungfrurna, sitt departement i himlen eller någon annan lokal gud)
