Mina spelare får hemskt gärna börja med en komplett personlighetsbeskrivning, men jag ser det inte som ett krav.
Däremot så är jag fullt medveteen om problemet du beskriver med att vissa spelare bara spelar samma rollpersonsarketyper om och om igen.
Jag tycker att det är helt OK att ge de spelare som gör en bättre bakrundshistoria lite mer när man börjar, på samma sätt som man belönar bra rollspel (jag talar alltså om någon form av bonus-xp eller något liknande beroende på vilket system man använder).
Det viktiga är att spelarna uppfattar det som en morot och inte som en piska,. Dvs att de ser det som en belöning om de gör en bättre bakgrundshistoria/pesonlighetsbeskrivning, än om som en bestraffning om de gör en dålig.
När det gäller spelare som spelar samma arketyp om och om igen:
Här kan det vara av godo om spelledaren går in och styr när spelarna skapar nya rollpersoner med förhållningsorder som "ni får inte vara onda", eller "ni har alla vuxit upp vid havet" osv. Den ultimata styrningen är givetvis att spelledaren gör rollpersonerna.
Rent genrellt så tycker jag att spelledaren ska försöka "hjälpa" spelarna att spela arketyper de inte har spelat förr, men det viktiga är att spelarna uppfattar det som hjälp och inte tvång.
Vi gör en liknelse: säg att spelledaren har bestämt sig för att rollspelssessionen fysiskt ska ske i en trädkoja som han byggt för att spelarna ska komma i rätt stämning (kanske ska de spela trädalver, vad vet jag).
Vad händer nu om en av spelarna sitter i rullstol?
Ni kan säkert själva räkna ut skillnaden i beteende mellan en hjälpande och en tvingande spelledare.
Jag ser spelledar-arbetet som ett "service yrke" där spelarna är "kunderna". Speleldarens ledord ska vara "att hjälpa, inte stjälpa".
Speledaren har givetvis rätt att ställa krav på spelarna, men kraven ska vara av sådan art att spelarna kan uppfylla dem.
Attityden "jag spelledaer bara spelare som verkligen kan rollspela" är elitistisk och hör inte hemma i min rollspelsvärld.
Att däremot ha attityden "i den här kampanjen så kommer tonvikten att ligga på ROLLspel" (till skillnad från taktik, problemlösande, hack n' slash eller någon annan rollspelsform) är något helt annat.
Vad jag inte tycker om är en spelledare som kräver att spelarna skriver ner en strikt personlighetsbeskrivning av sin rollperson innan man börjar spela och sedan slaviskt följer denna.
Rollspel är en fråga om utveckling - personlig utveckling.
Hur många av oss här som har spelat i flera år kan säga att de INTE utvecklats som spelare/spelledare?
Och hur många av oss kan säga att de, när de började rollspela, visste hur de skulle utvecklas?
Samma sak med rollpersonerna: dessa ska givetvis OCKSÅ utvecklas under spelets gång, framför allt rollpersonernas personlighet - att då från början ha en färdig personlighetsbeskrivning som man slaviskt följer är givetvis ingen bra lösning.
Givetvis så finns också motsatsen som jag inte heller tycker om:
spelaren som ändrar sin rollpersons personlighet från ena minuten till den andra.
Om en spelare spelar sin rollperson på ett väldigt "ologiskt" sätt eller som om rollpersonen led av en psykisk sjukdom så brukar jag be spelaren förklara rollpersonens beteende.
Kan spelaren inte ge en vettig förklaring till sin rollpersons beteende (ofta har de en förklaring, men den är högst ovettig) så brukar jag låna spelarens rollpersonsformulär och lägga till ett par "personlighetsdrag" som schitzofreni, sadism etc.
Om inte spelaren klarar av att spela det nya "personlighetsdraget" även i vid mer olämpliga tillfällen så tar jag helt enkelt över och berättar för de andra spelarna vad rollpersonen gör för opassande konstigheter.
Vissa kanske inte tycker att detta är rätt sätt att splleda, men en spelare som spelar sin rollperson som om denne hade allvarliga psykiska problem HAR en rollperson som har allvarliga psykiska problem. Och en rollperson som HAR allvarliga psykiska problem ska spelas så vid både lämpliga och olämpliga tillfällen.