Nekromanti Beskrivning av rollpersoners karaktärsdrag

[FraterWilliam]

Personligen ser jag gärna att spelarna så tidigt som möjligt definierar rollpersonernas personligheter och karaktärsdrag och på så sätt förvandlar karaktären till en tydlig roll som man sedan ikläder sig. Problemet är dock att en del spelare flyger i taket då man ställer den typen av krav, då de hellre vill låta karaktären "växa fram" under spelets gång. Enligt mina erfarenheter tenderar dock detta att leda till att rollpersonen mer blir en förlängning av spelaren, och inte utvecklar en personlighet som skiljer sig särskilt mycket från spelarens. Det blir lätt en ursäkt för skapa en överdrivet flexibel karaktär som aldrig begränsas av sina personlighetsdrag. Till skillnad från när man redan från början tydligt markerar att det rör sig om en definierad roll som man ämnar försöka gestalta.

Jag är nyfiken på att få höra hur andra spelledare handskats med detta problem - i vilken utsträckning kräver ni att en karaktärs personlighet definieras och preciseras då en rollperson skapas? Eller förlitar ni er på att spelarna själva kommer att se till att personligheten växer fram med tiden?

/Frater William

 

[Vicotnik]

Vi inom Tokons Tokar använder oss utav de frågor som finns på sidan 170 i Spelarens Bok samt så skriver vi alla en kort eller lång beskrivning på Utsende, Mentalitet och Psyke samt Bakgrund. Rekomenderar starkt frågorna i boken då dessa får en att tänka efter.

Våra karaktärs beskrivningar finns på vår hemsida dock utan frågona då haltageten inte orkar fixa upp frågorna.

Jag bifogar den mall vi använder oss av.

 

[Deodanders]

Jag ser gärna att karaktärerna kan utvecklas i spel. Eller säg så här: Jag ser ogärna att karaktären defineras på ett papper separerat från rollformuläret och att detta sedan statiskt symboliserar hur den rollpersonen ska spelas.

Jag förordar personligheter och karaktärsdrag som representeras som Flags direkt på formuläret och förutom att ha en direkt påverkan på spel och story dessutom kan förändras.

 

[Gurgeh]

Jag är nyfiken på att få höra hur andra spelledare handskats med detta problem - i vilken utsträckning kräver ni att en karaktärs personlighet definieras och preciseras då en rollperson skapas?

Jag vill inte påstå att jag kräver någonting (mest för att jag antar att spelarna är vuxna människor som klarar av att sköta sig själva) -- jag bara antar att spelaren har tänkt lite på vad rollpersonen är för typ och hur den ska spelas innan spelet börjar. Däremot betraktar jag det som lite märkligt att börja spela utan att ha en uppfattning (om än en vag sådan) om hur rollpersonen ska spelas. Hur ska det gå till egentligen? Det borde vara fullt möjligt att rollspela utan att veta hur stark rollpersonen är, hur skicklig den är på att klättra eller slåss med svärd, men hur rollspelar man en person utan att veta något om dess personlighet?

Sedan är det självklart att rollen utvecklas under spelets gång och eventuellt blir något annat än det man hade tänkt när man började spela. Det är helt naturligt. Den personlighet man tänkt ut när man börjar är bara en plan, som -- precis som de flesta planer -- måste anpassas efter verkligheten och improviseras fram där luckor uppenbarar sig.

Men jag kräver ingenting av spelarna, de klarar sig så bra själva.

/tobias

 

[Torbjörn]

Jag har haft samma erfarenhet som du, nämligen att spelarna i viss utsträckning gör rollpersoner med vaga personligheter och karaktärsdrag som senare under spelets gång formas till en förlängning av spelaren och som blir väldigt flexibla och lättspelade. Jag har tyckt att detta är helt ok, huvudsaken är ju att man tycker att det är kul att spela.

Men nu verkar det vara andra takter på gång. Efter att hela gruppen dog för nån månad sen har alla gjort nya rollpersoner och vi har hunnit spela ett första äventyr. Och nu har pendeln verkligen svängt över. De nya karaktärerna är riktigt karaktärsstarka med utpräglade personligheter. Och de verkar väldigt nöjda med det också.

Torbjörn - som tycker det är kul att karaktärerna bli lite mer färgstarka, även om det gör dem mer svårspelade.

 

[Targon]

Egentligen borde man göra ett uppehåll på någon dag mellan själva rpgenereringen och spelandet av det första äventyret. Tiden mellan sessionerna bör man utnyttja till att grundligt tänka igenom sin rp, både med avseende på karaktär och biografi, och formulera ett par stycken om saken på papper. Kontinuerlig mailkontakt under denna tid med herr sl uppmuntras starkt så att man inte riskerar att utveckla sin gubbe i strid mot spelvärlden eller sl:s planer. När sedan första egentliga spelmötet äger rum är man själv förberedd till 100% och man vet exakt hur rp kommer att agera och reagerar i olika situationer.

Fast oftast har jag själv låtit min rp utvecklas i takt med spelet, vilket, som du själv skriver, innebär en stor risk att rp blir allt lik mig själv och därtill alltför anpassningsbar i olika situationer.

 

[anth]

Mina spelare får hemskt gärna börja med en komplett personlighetsbeskrivning, men jag ser det inte som ett krav.
Däremot så är jag fullt medveteen om problemet du beskriver med att vissa spelare bara spelar samma rollpersonsarketyper om och om igen.

Jag tycker att det är helt OK att ge de spelare som gör en bättre bakrundshistoria lite mer när man börjar, på samma sätt som man belönar bra rollspel (jag talar alltså om någon form av bonus-xp eller något liknande beroende på vilket system man använder).
Det viktiga är att spelarna uppfattar det som en morot och inte som en piska,. Dvs att de ser det som en belöning om de gör en bättre bakgrundshistoria/pesonlighetsbeskrivning, än om som en bestraffning om de gör en dålig.

När det gäller spelare som spelar samma arketyp om och om igen:
Här kan det vara av godo om spelledaren går in och styr när spelarna skapar nya rollpersoner med förhållningsorder som "ni får inte vara onda", eller "ni har alla vuxit upp vid havet" osv. Den ultimata styrningen är givetvis att spelledaren gör rollpersonerna.
Rent genrellt så tycker jag att spelledaren ska försöka "hjälpa" spelarna att spela arketyper de inte har spelat förr, men det viktiga är att spelarna uppfattar det som hjälp och inte tvång.

Vi gör en liknelse: säg att spelledaren har bestämt sig för att rollspelssessionen fysiskt ska ske i en trädkoja som han byggt för att spelarna ska komma i rätt stämning (kanske ska de spela trädalver, vad vet jag).
Vad händer nu om en av spelarna sitter i rullstol?
Ni kan säkert själva räkna ut skillnaden i beteende mellan en hjälpande och en tvingande spelledare.

Jag ser spelledar-arbetet som ett "service yrke" där spelarna är "kunderna". Speleldarens ledord ska vara "att hjälpa, inte stjälpa".

Speledaren har givetvis rätt att ställa krav på spelarna, men kraven ska vara av sådan art att spelarna kan uppfylla dem.
Attityden "jag spelledaer bara spelare som verkligen kan rollspela" är elitistisk och hör inte hemma i min rollspelsvärld.
Att däremot ha attityden "i den här kampanjen så kommer tonvikten att ligga på ROLLspel" (till skillnad från taktik, problemlösande, hack n' slash eller någon annan rollspelsform) är något helt annat.

Vad jag inte tycker om är en spelledare som kräver att spelarna skriver ner en strikt personlighetsbeskrivning av sin rollperson innan man börjar spela och sedan slaviskt följer denna.
Rollspel är en fråga om utveckling - personlig utveckling.
Hur många av oss här som har spelat i flera år kan säga att de INTE utvecklats som spelare/spelledare?
Och hur många av oss kan säga att de, när de började rollspela, visste hur de skulle utvecklas?
Samma sak med rollpersonerna: dessa ska givetvis OCKSÅ utvecklas under spelets gång, framför allt rollpersonernas personlighet - att då från början ha en färdig personlighetsbeskrivning som man slaviskt följer är givetvis ingen bra lösning.

Givetvis så finns också motsatsen som jag inte heller tycker om:
spelaren som ändrar sin rollpersons personlighet från ena minuten till den andra.
Om en spelare spelar sin rollperson på ett väldigt "ologiskt" sätt eller som om rollpersonen led av en psykisk sjukdom så brukar jag be spelaren förklara rollpersonens beteende.
Kan spelaren inte ge en vettig förklaring till sin rollpersons beteende (ofta har de en förklaring, men den är högst ovettig) så brukar jag låna spelarens rollpersonsformulär och lägga till ett par "personlighetsdrag" som schitzofreni, sadism etc.
Om inte spelaren klarar av att spela det nya "personlighetsdraget" även i vid mer olämpliga tillfällen så tar jag helt enkelt över och berättar för de andra spelarna vad rollpersonen gör för opassande konstigheter.
Vissa kanske inte tycker att detta är rätt sätt att splleda, men en spelare som spelar sin rollperson som om denne hade allvarliga psykiska problem HAR en rollperson som har allvarliga psykiska problem. Och en rollperson som HAR allvarliga psykiska problem ska spelas så vid både lämpliga och olämpliga tillfällen.

 

[Johan K]

i vilken utsträckning kräver ni att en karaktärs personlighet definieras och preciseras då en rollperson skapas?

Inte så mycket faktiskt... Gjärna att man kanske har några grundläggande karaktärsdrrag när man skapar sin karaktär. Det skadar ju inte.

Eller förlitar ni er på att spelarna själva kommer att se till att personligheten växer fram med tiden?

Jajamen, det gör jag helt till fullo !!
Det är det sättet som jag tycker att man skall göra med sin karaktär. Att man låter den sakta men säkert växa fram under tidens gång. Tycker att det är trist om man låter den var "helklar" ifrån början.
Det är ju det som är kul att se när enns karaktär växmer med tiden som man spelar.

 

[olaberg]

Det enda jag kräver är en rimlig förklaring på frågan: "Vad gör jag här?" Att spelaren låter figuren ställa sig själv den frågan alltså, och besvarar den. Sen kan det vara så enkelt som att: "Meh, jag är ju född i den här byn", eller så invecklat som att: "Min far arbetade som stalldräng hos kung Erik, men råkade göra hans dotter med barn varpå bla bla..."

Ja, spelare som alltid spelar den unge ädlingen Danilo i trehundraelva inkarnationer har problem. Men de ÄR inte ett problem. Inte mitt i alla fall.

Sen föredrar jag själv framväxt, framför fix-och-färdigt.

 

[Rickard]

"Men Ferdinand. Varför springer du inte omkring och leker som de andra kalvarna. Och stångas du med?"
"Jag trivs bättre här. Där jag kan sitta och lukta på blommorna."

Och eftersom jag är förståndig, trots att jag är en ko, så förstår jag att vissa spelare inte är där för att iträda sig andra roller, utan för att umgås eller uppleva spännande scenarier. Jag upptäckte en gång även jag att spelarna spelade liknande karaktärer hela tiden. Jag skrev lite frågor (6 kb) som de skulle besvara för att motverka detta, men övergav det efter runt 3 karaktärsgenereringar. Mest för att jag kom på att det bara är dumt att tvinga spelarna följa min mall för hur jag skapar rollpersoner. Vem säger att det är det bästa sättet?

/Han som är duktig och skriver minsann personlighetsdrag men orkar bara spela de 1T6 spelomgångar

 

[Gordeg]

Vissa spelare gör en personlighetsbeskrivning utan att man behöver be dem om det, andra behöver lite påputtning för att beskriva rollpersonen. Vi är ganska olika i det avseendet. Oavsett vilket vill jag att alla ska ha tänkt igenom sin rollpersons personlighetsdrag i förväg.

Sen visar det sig ibland att ett visst personlighetsdrag inte känns rätt, och ibland är det alltför svårspelat för spelaren. Då har jag låtit spelare byta ut det personlighetsdraget mot något annat.

Gordeg

 

[MrG]

En av de saker som jag ber om från början (mest för att jag själv skriver karaktärer från det hållet). Men sedan kommer alla karaktärer utvecklas också. Det ena hindrar inte det andra i det här läget. Kan låta lite detaljer vara blanka när vi börjar spela, så länge spelaren och jag verkar ha en någorlunda klar bild av vad det är för typ av person. Bättre att vara berädd att byta karaktärer efter något möte om någon av dem inte skulle funka.