Bifur tittar på Maktens ringar

[Bifur]

Avsnitt 7
Jaha, ännu ett avsnitt avklarat. Bara ett kvar. Skönt faktiskt. Jag börjar tröttna. Detta var kanske det avsnitt som jag totalt sett hade minst problem med, det är ganska koherent, samtidigt är hela säsongen så full av långsökta och till synes innehållslösa spår att jag att jag tappat hoppet om att det ska bli bättre som helhet.

• Landskapen var fina och scenografi och kostym helt ok - med undantag för de förfärliga ondingarna som hemsökte harfötterna, de var fula.
• Det är väl en omöjlighet att få rätt men mitrilådrorna i gruvan var inte bra skildrade.
• Galadriel fick för en gångs skull gestaltas som lite mer eftertänksam och vis. Det passade karaktären bättre än hennes hetsighet (även om hennes arrogans alltjämt känns rätt).
• Fortsatt bra kemi mellan Elrond och Durin.
• Tyvärr var Elendil sämre än tidigare (scenen med hästen var jobbig) och på nytt fick Miriel en massa plats. Den skådisen funkar inte alls.
• Seriens förhållande till sin egen inomvärldsliga kronologi och hur den gestaltas blir för mig väldigt inkonsekvent, helt oberoende av vad som finns i källorna. Plötsligt har tex Numenor haft en koloni vid kusten, Pelagir. Var fanns den i hela Numenor-tråden där det framstår som att de aldrig rest till Midgård och aldrig handlat där?

Galadriel och sydlanden. Tråden rullade mest på. De överlevande letar sig tillbaka mot kusten, egentligen händer inte så mycket. Som helhet funkar berättelsen men ger heller inte mycket nytt för den vidare intrigen. Det sagt fanns det gott om grejer för mig att störa mig på:

• Det är lite underligt att alla huvudkaraktärer överlever. Här hade serien (precis som i avsnitt 6) en chans att att faktiskt få till lite nerv och investering, men tog den inte. Även orkerna verkar ju klara sig i rätt stora skaror.
  • Jag hoppas därför faktiskt (men tror inte) de har haft ihjäl Isildur för annars kommer väl hans trogna häst (som han träffade på skeppet?) och räddar honom och då kommer jag nog bli illamående.
• Numenoranernas läger är ju fullt rimligt givet deras resande men blir samtidigt en anomali i tidslinjen hittills. Var var det i avsnitt 6 där det borde figurerat?
  • Det är värst vad resurser det klämdes in på det där tre skeppen. Massa hästar, soldater och en rejäl tross ombord.
• Så Celeborn är död. Lite förvånande men det behöver inte vara ett dåligt val. Däremot konstigt att det inte nämnts förr.
• Halbrands roll fortsätter att vara ett sänke för berättelsen. Först är han jätteskadad (döende?) sedan är han pigg nog att rida med Galadriel över halva (hela?) nordvästra Midgård för att behandlas med "alvisk medicin". Det är faktiskt helt obegripligt. Och alla byborna som hyllar honom som deras kung utan egentlig orsak och utan något existerande kungadöme att ta över.
• Varför var inte Pelagir ett alternativ att fly till för byborna från avsnitt 3 och framåt?
• Mireils omsvängning på slutet känns lite ogrundad - men å andra sidan har hennes drivkrafter aldrig riktigt underbyggts. Är det "personligt" nu? Vad hände med profetian och Nimloths fallande blad och grejer? Borde hon inte återkommit till det? Som det blir nu reagerar hon mer på den egna sidans nederlag och med en vilja att hämnas. Det hade funkat bättre om inte vägen dit varit så ödesmättad utan mer av en diplomatisk eftergift till Galadriel.
• Och varför kallar Miriel plötsligt sin far för Ar-Inziladûn (hans adunaiska namn)? Är det en markering om ett skifte mot "Kungens män"-policy? Fast inom ramen för serien är ju den oförklarad så ordvalet betyder inget när hon säger det. Leker de bara runt med orden? Hon är ju själv Ar-Zimraphel i så fall, men hon kallar inte sig för det?
• Den avslutande scenen med Adar och Waldreg när rubriken ändrades till Mordor var pinsamt övertydlig.

Eldronds tråd. Suck, denna har verkligen problem, trots att den har några av de enskilt bästa scenerna i avsnittet. Men intrigen och vändningarna är svårsmälta.

• Ok, det är alltså mineralterapi som ska rädda alverna. Det är... osnyggt. Är det som ett vaccin eller behöver alla alver gå runt med en bit mithril runt halsen resten av livet? Eller ska den hänga i deras träd så blir allt bra? Att göra det så handfast skapar många konstiga frågor för framtiden. Och om serien bränner av detta temat här, vad ska de motivera ringarna med?
• Jag gillar resonemanget av Durin dä om varför dvärgarna inte ska hjälpa alverna. Det ekar faktiskt tolkiensk måttlighet (även om det kanske är menat att framstå som inbilskt).
• Låt gå för att en far-son-relation kan vara komplicerad men den mellan Durin dä och dy framstår som ovanligt svårgreppbar.
• Plötsligt blev Disa Lady Macbeth med tal om hur allt skulle bli deras. Kändes okaraktäristiskt.
• Balrogen väcktes alltså av ett alvlöv som föll ner i till dess viloplats. Går det att tolka på annat vis? Eller var den redan vaken? Jag vet att jag inte ska förvänta mig att källorna följs, men att serien kastar ut tematiken här känns som ett missat tillfälle. Om nu Durin dy gräver upp mithril och släpper lös balrogen då är det för att han ville rädda sin vän - inte för att "dvärgarna grävde för girigt och för djupt". Synd.

Nej hela mithril-spåret framstår som en återvändsgränd och borde strukits ur manus.

Hårfötternas tråd. Jag tror knappt jag skriver detta men det var nog avsnittets genomgående bästa del. Karaktärerna är överlag lite slätstrukna men det börjar långt om länge skapas lite anknytning till dem. Deras tråd är fortfarande frikopplad från de andra på ett sätt som stör seriens helhet, men eftersom jag helt tappat engagemanget för huvudstoryn så påverkar det mindre. Det blir som en separat äventyrsserie.

• Stort plus för de små sångerna. De känns väldigt rätt, hade gärna sett dem tidigare (och varför inte lite längre än bara en strof?).
• Det eldskadade området ser litet ut i översiktsbilden, det är som att fotot inte riktigt klarar av att visa helheten. Det ser ut att vara massa friska träd runtom så jag förstod inte vad problemet var (förutom att det var otäckt) och varför meteormannen behövde trolla (eller de säger ju det i repliker men jag upplever inte samma sak i bild).
  • Orimligt att eld från Domedagsberget skulle nå till var de nu är mellan Skuggornas berg och Grönmården. Däremot kanske man hade kunnat laborera med ljud och aska eller något. Men serien verkar strunta i geografin, det är bara så, men jag kan inte sluta störa mig på det.
• Hårfötternas relation till meteormannen är lite hoppig. Nu blev han ivägskickad - för att de blev rädda? Det finns väl en underförstådd referens tillbaka till nedisningen av Nori men jag hade nog gärna sett en scen där hon sammanbitet ber honom lämna, inte för att en gren föll från ett träd utan för vad som skulle kunna hända nästa gång. Det hade kontrasterat bra med slutet när hon ger sig av för att varna honom.
• Ondingarna som följer efter meteormannen kan jag inte förlika mig med. Återigen är serien vag där den försöker vara mystisk och spännande. Designen på dem hjälper inte.
• Jag vet inte vad jag tycker dramaturgiskt om Noris beslut att ge sig av, det får vi se i nästa avsnitt, men själva "brödraskapsscenen" var mest tramsig. I stunden hade jag föredragit att hon hade gett sig av ensam. Och hela "Frodo och Sam"-parallellen var obra. Den här serien är verkligen alldeles för förtjust i att förhålla sig till och göra blinkningar åt Jacksons filmer (se Isildurs häst ovan). Det borde den sluta med.

 

[Bifur]

Avsnitt 8
Då var det slut och, ja, det var väl det. Avsnittet var, som avslutningen av hela säsongens trådar, underkänt även om det hade sin fåtaliga stunder.

• Eregion var fint. Även vackra miljöer i Mörkveden.
• Bra kostym även om jag återigen inte förstår varför tex Elrond och Galadriel går runt i samma kläder hela tiden. Bortsett från att variantion kan bidra till att förmedla världen (det är trots allt alvisk högadel vi pratar om) så är det missade tillfällen att förmedla att tiden går på platsen.
• Ingen särskild skådespelare som stod ut. Enstaka ok scener med Eledil och Halbrand, inte mer.
• Dialogen var förfärlig. Vissa samtal bara staplar plattityder utan sammanhang, andra upprepar repliker från Jacksons filmer. Det är kanske inte värre än tidigare avsnitt men jag börjar väl tappa tålamodet.

Galadriels och Elronds tråd. Äntligen knöts dessa ihop och det var välbehövligt. Ska jag vara snäll finns det kanske embryot till något ganska vettigt här men alla hopp, luckor, tillfälligheter och sökta samband gör det helt omöjligt att göra den dramaturgiskt intressant, inte bara i detta avsnittet utan hela säsongen.

• Har Sauron en plan?Jag antar att det inte fanns någon plan, med tanke på all slumpmässig utveckling längs vägen, men vad han säger till Galadriel på slutet och den sista scenen motsäger ju det. Så om det finns en plan är det fullständigt undermåligt visat - och krasst känns det som att serien försöker spela på båda strängarna samtidigt, det ska finnas en slags kurva där Sauron kanske hade kunnat göra ett annat val men där slutpunkten med den Enda ringen är ändå planerad (eftersom den liksom förutsätter det).
  • Varför är han på flotten ute på havet?
  • Varför vill han stanna på Numenor?
  • Varför ändrar han sig för att istället åka iväg till Sydlanden?
  • Varför försöker han stoppa Adar? (Ok, den är lite vag, kanske försöker han inte egentligen stoppa Adar, men då undrar man ju om han vet om vulkan-planen, är de i maskopi?)
  • Varför hjälper hans ens Celebrimbor? (Visst det kan ha med den framtida kopplingen mellan de tre och den Enda att göra, men hade det inte varit ännu bättre för Sauron att han lärde sig vad han behövde men Celebrimbor misslyckades?)
  • Är planen att härska med Galadriel för att han är kär i henne? När blev han det? Under serien? Före? Kom han på den idén (att de skulle härska ihop) när han sa den eller tidigare? För den verkar ju vara beroende av ringsmidandet och det visste han ju inte om förrän då?
• Har Celebrimbor en plan? Också tveksamt. han vill ha hjälp av dvärgarna för att bygga... något, fortfarande oklart vad. Sedan vill ha ha jättemycket mithril för att göra, något, sedan räckte den med en enda liten bit. Och dessa föremål ska tillsammans hindra alvernas akuta borttynande? Och hela grejen att det ska vara tre känns krystad, hade den inte kunnat byggas upp runt de tre stenarna istället, reliker från Valinor eller något?
• Vad är Sydlanden? Alltså det är givetvis fullt rimligt att det inte finns något sydlandsrike eller någon kung över det, allt serien visat oss talar ju för att det bara är utspridda byar utan något egentligt samhälle. Det tokiga är att Galadriel intalat sig att det finns helt utan belägg och att sydlänningarna bara nickar med när deras "kung" presenteras. Bara för att ställas på huvudet när en släkttavla dyker upp.

Allts om allt: Det som borde varit säsongens kärna - hur Sauron nästlar in hos och delvis förleder Celebrimbor rafsas av på 20 minuter och det utan att de sju eller de nio ens kommit in. Serien fullständigt kastar bort källmaterialets starkaste punkter istället för att utveckla dem. Det är omöjligt att detta inte hade gått att göra flera gånger bättre med en annan ansats och en mindre fullpackad agenda.

Hårfötternas tråd. Den når något slags acceptabelt slut kanske, men som hela tiden i denna serien är stegen dit väldigt konstiga. Framför allt är Sauron-kultisternas uppträdande är svårbegripligt. De lurar sig nära inpå meteormannen för att sedan tillbe honom, sedan närmast misshandla honom när han verkar svårkontrollerad och sedan blir de besegrade med sin egen onda stavs hjälp.

• Varför följer de alls kometen?
• Varför tror de att han är Sauron? (Ok, kanske inte den mest essentiella frågan men ändå.)
• Hur vet att det finns en "annan", en istar?

Det är annars svårsmält att detta skulle vara Gandalf. Det känns så onödigt, måste "greatest hits" klämmas in utan förankring i källmaterialet? Jag hoppas det är en annan maia. Och det hade alltjämt varit smakfullt att placera in hela denna tråden i någon slags större kontext. Någon reell länk till Sauron, någon antydan om dess roll. Om han nu är "den andra" vad betyder det? Är han och Sauron sammanbundna på något vis?

Nåja, några tankar, och ändå känns det som jag inte riktigt lyckas fånga allt som känns fel. Hela Halbrand-tråden skaver i mig, jag får inte ihop det, det är liksom bara... ofärdigt. I alla fall, ska se om jag kan återkomma med några sammanfattande funderingar innan jag lägger Maktens ringar på hyllan och försöker glömma den.

 

[Bifur]

Glömde Numenor-tråden. Det finns inte så mycket att säga om den, den har några korta scener kring kungens död, vilken känns passande i timing sett till seriens utveckling. Däremot förstod jag inte riktigt Eariens scen som skickar upp henne till palantiren. Den är egentligen bara en upprepning av tidigare info och avslutas mitt i. Jag hade väntat mig en krok, att något skulle avslöjas för henne som var nytt. Men det är inte första gången serien har den här typen av scener och om det nu skedde något där kommer så håller man väl på det, vilket tyvärr tycks vara serien givna förhållningssätt.

 

[Bifur]

Helhetsomdöme
Tänker att jag ska försöka ge mig på en sammanfattande bedömning av säsong 1. Att serien i stort sett struntar i att ta hänsyn till källorna är väl känt vid det här laget. Det är tråkigt för mig personligen men jag försöker bortse från det när jag bedömer den. (Däremot innebär det sannolikt att jag inte kommer att se fler säsonger.) Hur som helst, totalt sett är serien inte usel, den har sina stunder även om de är få. I genomsnitt tycker jag miljöskildringar och översiktsvyer, scenografi och musik är över medel till riktigt bra. Kostym och foto får godkänt och skådespelarinsatserna knappt godkänt. Manus, regi och dialog får underkänt, ibland grovt.

Allt som allt är det svårt att landa i annat än 2 av 5. Om någon frågade mig om serien skulle jag konstatera att det inte är något vidare men inte aktivt plågsam som riktigt dålig kultur kan vara. Det sagt är det bara att konstatera att jag, trots låga förväntningar hade hoppats på betydligt mer.

Generellt tycker jag serien arbetar med osäkerheter på ett sätt som inte gynnar dess dramaturgi. Allt i en berättelse om en fiktiv värld behöver verkligen inte förklaras men samtidigt kan inte ett flertal viktiga intrigelement lämnas helt öppna om man samtidigt vill engagera tittaren. (Speciellt inte på det sätt som kan göras om verket utspelar sig i vår värld, då kommer man undan med mycket mer. Samma sak men i mindre skala om man tydligt står i dialog med en förlaga.) Då undermineras världsbygget och därmed trovärdigheten, vilket i förlängningen gör verket ointressant. Som sagt, det handlar inte om att genomgående visa upp saker i explicita scener utan att ge tillräckligt mycket kontext för att det ska bli begripligt och därmed trovärdigt. Detta är för mig seriens största misslyckande.

Annars tror jag den verkligt bärande intrigtråden i säsong 1, den som rör Galadriel, Numenor och Sydlanden hade kunnat funka som grund för något bra, om det inte vore så hafsigt och ologiskt utfört, och om man inte hade varit så sugen på att trycka in ”ikoniska” element som Halbrand som den mytiska kungen, svärdsfästet som ond Mcguffin och hela den bisarra planen att aktivera Domedagsberget, liksom Halbrands/Saurons svajiga kurva. (I slutändan räddar han alltså kvar alla alverna i Midgård för att…? Han är god? Men så fort Galadriel inte vill härska vid hans sida blir han ond igen? Inte mycket till ånger över sina tidigare handlingar, om det ens var vad serien ville förmedla, jag är fortfarande osäker. Detta skaver och är helt enkelt inte trovärdigt.) Man hade kunnat nå dit man ville på mycket rimligare och troligen mer engagerande vis utan att ändra starten, huvudstationerna längs vägen, slutpunkten eller de inblandade personerna särskilt mycket. Tvärtom hade man antagligen haft mycket mer utrymme för fördjupning och anknytning till huvudpersonerna.

Mihtril-tråden däremot skaver betydligt mer i den övergripande berättelsen. Den både börjar och slutar konstigt och har flera moment längs vägen som framstår som väldigt underliga. Även om problemet med alvernas livskraft är och ska vara mytiskt formulerad behöver tankebanan fortfarande kunna förstås för att engagera – vad ska egentligen alverna göra med metallen, vad ville Celebrimbor ha hjälp med den första vändan, vad handlar dvärgarnas ovilja om? (Den enda i sammanhanget var strategiska synsätt jag begriper är Kung Durin utifrån idén att det inte är dvärgarnas sak att sätta sig till doms över Erus och Valars begränsningar av alvernas liv.) Även om det (mer hastigt än vad jag tycker var rimligt) landar i de tre ringarnas smidande känns något fortfarande ofullbordat. Önskan att göra saker handfasta som borde vara esoteriska leder för mig helt fel i känsla och tematik. Jag ser egentligen inget sätt, till skillnad från ovanstående, som det hade gått att rädda den här tråden, Däremot om säsongen istället hade valt att förlägga delar av handlingen till Eregion och fokuserat den kring Saurons väg till att bli Celebrimbors förtrogna hade nog delar av dess element med fördel kunnat passas in där. Nåja.

Avslutningsvis hårfötterna. Jag är nog fortfarande osäker på vad jag tycker om dem. Från att ha ogillat dem starkt har de lite långsamt växt något, fast inte till den nivån att tråden är bra. Samtidigt, i den mån jag alls kan uppskatta den är det bara om jag ser den som en helt separat liten äventyrsberättelse. Ur säsongens perspektiv är den alltjämt fullständigt omotiverad. Det faktum att meteormannen visade sig vara Gandalf (brrrr) ändrar inte på det. Och även om jag intellektuellt kan förstå att trådens plats kommer att visa sig i sinom tid tycker jag det är underkänt att lägga runt 25% av tiden på en berättelse där jag som tittare efter 8 avsnitt som bäst kan gissa fritt vilken betydelse den haft.

 

[zo0ok]

Tänker att jag ska försöka ge mig på en sammanfattande bedömning av säsong 1

5/5 ringar till Bifur.

 

[JohanL]

På det hela taget fortsätter serien att visa på en av mina teser. TV-manusförfattare kan inte skriva plott, särskilt inte när de adapterar. Därför blir adapteringar bättre ju närmre man lägger sig källmaterialet. TRoP är extremt långt från sitt källmaterial, och så blir det som det blir. House of the Dragon och The Sandman lade sig nära källmaterialet, och levererar mycket riktigt också.

(Undantag finns förstås - JMS på B5 är det uppenbara exemplet.)

 

[Bifur]

En avslutande reflektion, kanske sent påkommen men ändå, så innan säsong 1 helt faller i glömska hos mig.

Om seriens konstnärliga ambitioner
Vad vill egentligen serien med sitt berättande? Hur har arbetet kunnat landa i en så, för mig, undermålig framställning? Vad är dess större syfte? Bolaget som gjort den vill så klart tjäna pengar men kommersiella överväganden, inverkan av fokusgrupper, med mera som folk pekar på räcker inte ur min synvinkel som förklaring till resultatet. Bevisligen görs en stor mängd serier som är både kommersiellt framgångsrika och jättebra, inklusive av Amazon. Sannolikt måste flera ansvariga i många led tagit helt konstnärligt grundade beslut som lett fram till detta. Så skälen borde finnas på andra plan.

Den enda slutsats jag kan i nuläget kan dra är att serieskaparna som kollektiv inte är särskilt intresserade av källmaterialet men känner sig samtidigt bundna av att använda det. (Vilket är rimligt, någonstans är det ändå en tolkning man ger sig på och säljer till publiken, oavsett hur fri.) Denna brist på intresse leder dem till godtyckliga lösningar som på ytan använder källornas innebörd, men genom att inte förankras i världsbygget återkommande skapar motsättningar och inkonsekvenser i berättandet.

• Jag tycker ointresset illustreras väl av en detalj som förhållandet till alvspråken. Alla som har koll på Tolkien vet att de har en stor betydelse i världsbygget. Att använda dem mer och korrekt skulle dels signalera en hängivenhet till grundmaterialet och dels praktiskt fungera som markörer för den fiktiva verklighetens trovärdighet. Och inget av det skulle inverka på berättandet i övrigt – komprimerad tidslinje, förändrad persongestaltning, nya myter – alla sådana ändringar skulle kunna kvarstå så som serieskaparna vill ha dem. Men trots det gör serien nästan inte bruk av alvspråken alls. Det förekommer enstaka fraser vid ett halvdussin tillfällen och en del ord kastas runt utan förankring (Tar-Palantir/Ar-Inziladûn är det tydligaste exemplet, ihop med orkernas bruk av ordet Udûn), men ingenstans görs försök att integrera dem i berättelsen.

Om möjligt är serieskaparna fans till Jacksons Ringens herre-trilogin. (De gör i varje fall fler blinkningar tillbaka till dem än vad serien mår bra av, det framstår mest som osäkert.) Men de filmerna, när de funkar bra, gör det för att de visar saker i dialog med böckernas text, inte fristående från dem. (Apropå ovan – jämför hur Jackson använder alvspråken.) Och ska man ge sig på andra åldern räcker självklart filmerna inte som referens.

Därför gissar jag att ointresset är grundproblemet och därför också en konstnärlig återvändsgränd för Maktens ringar – serien kommer genom att fritt plocka saker från Tolkien, oberoende av dess roll i källorna, fortsätta skapa motsättningar och de tidigare misstagen kommer att fortsätta snärja dem så att även ärliga försök att räta upp berättandet kommer att misslyckas.

 

[Bolongo]

Att serien i stort sett struntar i att ta hänsyn till källorna är väl känt vid det här laget.

Jag vet inte om jag skulle uttryckt det så. Den har ett annat förhållningssätt till källorna än många andra filmatiseringar av skrivna verk.

För mig ser det ut som att de tittat på materialet de haft tillstånd att använda, vilket mestadels är tidslinjerna över andra och tredje åldern, och sagt "OK, vi har ett antal intressanta och ikoniska händelser här, som leder fram till de berättelser som redan filmats. Men de är utspridda i tid och rum, och det finns väldigt få karaktärer som är gemensamma för ens ett par av dem. Det här funkar inte att göra en sammanhängande berättelse av." Detta har lett till slutsatsen att det bästa vore att ta alla de skilda händelserna och masha ihop dem tidsmässigt, samt skriva några karaktärer som kan överbrygga de olika trådarna.

Och så långt är jag med på tåget. Jag accepterar att om man inte vill ta bara en händelse, säg till exempel själva ringarnas smidande, och bygga ut den med 99% eget material, är detta den enda framkomliga vägen. Så jag är inte i princip emot strukturen, jag tycker bara att hantverket fallerar på flera ställen.

 

[vije]

Detta har lett till slutsatsen att det bästa vore att ta alla de skilda händelserna och masha ihop dem tidsmässigt, samt skriva några karaktärer som kan överbrygga de olika trådarna.

Fast har de ens gjort det? Alvringarna kommer före de andra, Sauron är outad, harfötterna har inget med något att göra, Gandalf är tagen ur hatten osv osv. Jag är nog snarare böjd att hålla med @Bifur att de inte brytt sig om källmaterialet. Eller någotslags lack of love. De är säkert många Tolkien-fantaster osv, men det kan vara en "för många kockar"-situation som gjort att det blivit så ... enfaldigt.

(En intressant sidoeffekt av deras tidsmashande är att Sauron kommer att vara i besittning av sin One ring i ungefär ett decennium eller så. Isildur lever redan och The One är inte smidd ännu, så allt skall hända inom loppet av ett numenoriskt liv. Eller ett halvt, för Isildur är knappast pensionärsålder när han tar ringen (och serien vill säkert hålla honom fräsch). Numenorerna lever iofs länge, men på något sätt är det en talande förminskning av det hela.)

Jag är också rätt förbluffad över hur de kunnat göra något så .. hur skall man säga, konstigt och vridet. Jag är på ett sätt (liksom tekniskt, författarmässigt) intresserad av att se hur de skall försöka få ihop något vettigt till andra säsongen (men är liksom noll investerad eller nyfiken) - kommer Halbrand att komma tillbaka för att smida resten av ringarna? Tar han en ny form eller hur i hela friden lyckas han med det? Kommer Galadriel att fortsättningsvis vägra avslöja vem han är? Allt känns hopplöst dumt och framförallt förstår jag inte varför de skrivit in sig i en sådan situation. Känner lite som efter The Last Jedi - hur skall de få ihop något intressant och avslutande efter det här? Det fick de inte, i stället fick de Rise of Skywalker, och jag undrar lite om säsong 2 blir en likadan fadäs av fortsatt konstiga val kombinerat med desperata försök att återfå publikens intresse.

 

[zo0ok]

Vad vill egentligen serien med sitt berättande? Hur har arbetet kunnat landa i en så, för mig, undermålig framställning? Vad är dess större syfte?

Detta är de centrala frågorna man lämnas med.

Mittenfrågan: jag tror mig veta att serien blev försenad och att det var krångligt redan tidigt i produktionen. Man gjorde ändringar, kastade ut folk och startade om. Jag tror den grupp människor som till slut färdigställde produktionen var en mix av kuvade ja-säjare och auktoritära personer som inte tålde att bli emotsagda. Hur annars kan en sådan där pinsam detalj som Southlands-fade-to-Mordor komma igenom?

Och då tillbaka till 1 och 3. Om man lyssnar på vad de sagt (Payne/McKay) så har de sagt "vi berättar berättelsen nu" och "berättelsen ska spegla vår samtid". Dvs, de har (haft) uppfattningen att de kan skapa ett bättre, mer ... progressivt ... verk än originalkällorna (och det är svaret på 1 och 3).

Att de sedan inte hade förmågan att skapa ett bra manus och en bra produktion, och att de när det gällde källmaterialet "kastade ut barnet med badvattnet"... det fanns det ingen på rätt position i Amazon som kunde se det, vågade säga det, och blev lyssnad på.

Bara spekulation, såklart.

 

[Bifur]

Den har ett annat förhållningssätt till källorna än många andra filmatiseringar av skrivna verk.

Jo, men visst, vad jag menar så klart är att de inte lägger någon vikt vid eller ser något egenvärde i att ligga nära källorna. Som du säger är det en ovanlig hållning.

För mig ser det ut som att de tittat på materialet de haft tillstånd att använda, vilket mestadels är tidslinjerna över andra och tredje åldern, och sagt "OK, vi har ett antal intressanta och ikoniska händelser här, som leder fram till de berättelser som redan filmats. Men de är utspridda i tid och rum, och det finns väldigt få karaktärer som är gemensamma för ens ett par av dem. Det här funkar inte att göra en sammanhängande berättelse av.

Hm, fast om jag förstått det rätt har de rättigheterna till hela trilogin - så länge de gör en serie längre än x timmar. Med det i bakhuvudet vill jag tro att det finns mer att ösa ur och därmed visst hade gått att göra något intressant som inte tryckte ihop allt till samma period. En del aspekter hade behövt väljas bort, absolut, men det hade snarare öppnat för genuint eget skapande, vilket ju serien ändå ägnar sig åt (men mindre framgångsrikt). Så varför hänga upp sig på ett fåtal utspridda hållpunkter från källmaterialet när man ändå inte tar vara på dess styrkor? En säsong som hade handlat om ringsmidandet vore ju nästan helt blank - in med Celebrimbor och Sauron och sen kan resten vara öppet. Då kan man ju göra nya intressanta grejer och samtidigt bygga på det som finns av källorna, snarare än att hitta sätt att klämma in hobbitar eller Gandalf eller Isildur.

 

[zo0ok]

Så varför hänga upp sig på ett fåtal utspridda hållpunkter från källmaterialet när man ändå inte tar vara på dess styrkor?

Precis.
För att ta en sportliknelse (tänk storslalom).
De kan göra nästan vad som helst mellan två portar.
Men istället väljer de att köra rakt över och igenom varenda port från start till mål.

 

[vije]

En säsong som hade handlat om ringsmidandet vore ju nästan helt blank - in med Celebrimbor och Sauron och sen kan resten vara öppet. Då kan man ju göra nya intressanta grejer och samtidigt bygga på det som finns av källorna, snarare än att hitta sätt att klämma in hobbitar eller Gandalf eller Isildur.

Precis. Nu när jag lite läst om den Andra åldern så ter den sig inte ens särskilt svårfilmatiserad. Allt från att Sauron kommer till Eregion fram till att alla ringarna är smidda, Sauron outar sig och intar Eregion sker på ett drygt sekel. Inga problem att klämma ihop det tidsmässigt om man vill, eller bara handvifta tidsåtgången eller köra helt källtroget. Och fullt av dramapotential med hur Celembrimbor faller för Annatar, hur Annatar blir Sauron osv. Avslutas med eld och krig och spektakel också. Tutti. Och - fullt av utrymme för att hitta på eget hur mycket man vill.

 

[Bifur]

Ska jag spekulera, snarare än resonera, blir min bild att följande faktorer samverkat (med risk för att jag upprepar mig) till att leda processen där den hamnat:

1. Ointresse för att "som ett värde i sig" ligga nära källmaterialet
2. En genuin önskan att skapa eget och nytt
3. En, i relation till #2 motstridig, önskan spela på en hög nivå av igenkänning hos publiken
4. En bild av att Jacksons filmer är "kanon"

Jag tycker man kan utläsa dessa punkter i delar av serien, oftast där den blir som mest otymplig. Det är som att de konstnärliga inriktningarna krockar och när ingen linje tillåts dominera blir det bara pannkaka. Och #1 är där man framför allt sätter krokben på sig själv. Återigen så handlar det inte om att slaviskt följa källorna ord för ord, utan om att faktiskt använda dem som ram för att underlätta den egna konstnärliga processen. Förhåller man sig till dem kan man utan svårigheter se "här - här har vi en bra period för oss att brodera ut, detta och detta passar in, det här får vi lägga åt sidan". Det ska som jämförelse bli intressant att se hur War of the Rohirrim lyckas, den kommer kanske till och med hinna komma ut före RoP säsong 2. För vid en yttre anblick har den gjort precis vad Maktens ringar inte lyckades med - den har hittat en avgränsad spännande period där böckerna ger en tydlig ram utan att vara detaljerade, vilket ger skaparna utmärkta möjligheter att fylla i och samtidigt arbeta med igenkänning.

 

[JohanL]

Jag tycker ointresset illustreras väl av en detalj som förhållandet till alvspråken.

De enda man behöver prata Sindarin med är hästar, tydligen!

 

[Bifur]

Hm, så en del social press hemifrån har gjort att jag ändå åtagit mig att titta på i alla fall det första avsnittet. (Min son vet ju att jag inte gillar serien något särskilt, men han tycker ju det är kul om vi kan diskutera den, och det är ju fint). Så jag tänker att så långt jag nu än kommer så skriver jag ner mina tankar här också.

Säsong 2, avsnitt 1
Det övergripande intrycket är att det är snyggt, framför allt så länge kameran håller sig på lite avstånd i scener. Bra musik, ok skådespelarinsatser på de flesta håll men mycket styltig och ibland platt dialog. Och mycket motsägelsefullt berättande, konstiga konflikter och dåligt manus.

Sauron-prologen
Det här var inte bra, tyvärr. Nog avsnittets sämta del. Vi får reda på att Adar svek Sauron (eller vad man ska kalla det) och inte så mycket mer.

• Att låta Sauron omformas som svart gegga var ingen vidare idé. Avmystifierar hela konceptet.
• Före-Sauron låter som en osäker demagog, knappast så man tänker sig Mörkrets furste. (Och hans tal till orkerna, oavsett att det i sig framstår som löjligt, är dessutom osammanhängande. Ena sekunden ska han leda orkerna så att de kan förslava de andra folken, andra ska de ena dem under sig så att "Midgård kan läka".

Och om sekvensen, som jag tror, avser ge tittarna kött på benen kring bakgrunden misslyckas den nästan helt. De konstiga symbolerna som dök i s1 (i det slott som prologen utspelar sig i, på papper i Numenor, på Finrods kropp... symbolen som var en hemlig ledtråd till den bisarra Dombergsmaskinen...) ges ingen förklaring. Varför Sauron var på väg till Sydländerna förklaras inte, eller hans intresse för den där utdöda kungaätten. Eller varför han egentligen följer med flyktingarna ut på båten. Allt som händer honom fram till konfrontationen med Galadriel i s1 avsnitt 8 framstår till slut som en slump - samtidigt som allt från den punkten får det att framstå som att han hade en plan. Och ville han "bli god" på någon punkt? Kanske? Det antyds men det ges ju 0 kontext och han gör heller inget för att göra bättring. Det går inte ihop och denna sekvensen bara understryker inkonsekvenserna. Den överhängande känslan är att serien är helt ointresserad av förklara eftersom den förutsätter att jag redan glömt.

Galadriels och Elronds tråd
Uhh, detta är så snurrigt att jag inte orkar reda i det. Galadriel berättar om Sauron fast hon höll käften i vad som framstår som några dagar tidigare? Cirdan tar ringarna för att sänka dem i havet men ändrar sig? Ringarna som omedelbart fixar alvernas borttynande (och vi ska inte tala om konceptualiseringen av hela den grejen, urk). Galadriel påstås ha "återfört" Sauron till Midgård?

• Alltså, det finns ju något i Elronds resonemang om De tre, som givet seriens uppbyggnad hade kunnat utgöra grunden till något spännande. Det alltså om den verkligen hade handlat om den risk de skulle kunna föra med sig. Men det jag kan slutändan inte tänka mig att serien kommer att göra - inte om man vill hålla på slutmålet med Den enda som det stora hotet etc, så det känns fullständigt bortkastat ändå och konstlat om det ska klämmas in. (Och det hade ändå fungerat bättre tror jag om ringarnas tillverkning i stort skett enligt källornas kronologi, med De tre sist.)

Annars understryker tråden att Elrond är seriens bäst skrivna och mest välspelade karaktär.

Sauron-tråden
Kändes allmänt ganska händelselös. Han låter sig fångas. Lyckas förhandla sig fri. Återvänder till Eregion. Hela upplägget från Saurons sida känns invecklat på ett överdrivet komplicerat snarare än smart sätt. Uppenbart att Celebrimbor tar emot honom fast att Galadrel varnade honom. Och så klart har Gil-Galads brev inte hunnit fram. Jag antar att de löser det på något vis så att Sauron kan stanna som Annatar (jag har ju sett trailern). Jaja, kan för egen del inte tänka på så mycket annat än hur mycket enklare och med bättre förutsättningar för bra drama, det hade blivit om serien bara hållit fast vid den ursprungliga händelseutvecklingen från böckerna.

Trollkarlstråden
Intetsägande. Min enda reflektion är att jag inte riktigt förstår varför man låter Poppy komma ikapp dem nu istället för att låta henne slå följe i slutet på s1. Det hade varit den naturliga dramatiska bågen men nu reducerar man genomslaget av både hennes och Noris val när de bestämde sig för att skiljas åt. Intrycket blir tyvärr att man tyckte karaktären hade fyllt sitt syfte men sen ändrade man sig och la till henne igen för att...?

Summering: Serien fortsätter på samma spår som den höll förra säsongen. Den har sina kvalitéer men den vet ofta inte vad den vill med sitt berättande.