Bifur
Veteran
- Joined
- 28 Dec 2015
- Messages
- 5,669
Avsnitt 7
Jaha, ännu ett avsnitt avklarat. Bara ett kvar. Skönt faktiskt. Jag börjar tröttna. Detta var kanske det avsnitt som jag totalt sett hade minst problem med, det är ganska koherent, samtidigt är hela säsongen så full av långsökta och till synes innehållslösa spår att jag att jag tappat hoppet om att det ska bli bättre som helhet.
Hårfötternas tråd. Jag tror knappt jag skriver detta men det var nog avsnittets genomgående bästa del. Karaktärerna är överlag lite slätstrukna men det börjar långt om länge skapas lite anknytning till dem. Deras tråd är fortfarande frikopplad från de andra på ett sätt som stör seriens helhet, men eftersom jag helt tappat engagemanget för huvudstoryn så påverkar det mindre. Det blir som en separat äventyrsserie.
Jaha, ännu ett avsnitt avklarat. Bara ett kvar. Skönt faktiskt. Jag börjar tröttna. Detta var kanske det avsnitt som jag totalt sett hade minst problem med, det är ganska koherent, samtidigt är hela säsongen så full av långsökta och till synes innehållslösa spår att jag att jag tappat hoppet om att det ska bli bättre som helhet.
- Landskapen var fina och scenografi och kostym helt ok - med undantag för de förfärliga ondingarna som hemsökte harfötterna, de var fula.
- Det är väl en omöjlighet att få rätt men mitrilådrorna i gruvan var inte bra skildrade.
- Galadriel fick för en gångs skull gestaltas som lite mer eftertänksam och vis. Det passade karaktären bättre än hennes hetsighet (även om hennes arrogans alltjämt känns rätt).
- Fortsatt bra kemi mellan Elrond och Durin.
- Tyvärr var Elendil sämre än tidigare (scenen med hästen var jobbig) och på nytt fick Miriel en massa plats. Den skådisen funkar inte alls.
- Seriens förhållande till sin egen inomvärldsliga kronologi och hur den gestaltas blir för mig väldigt inkonsekvent, helt oberoende av vad som finns i källorna. Plötsligt har tex Numenor haft en koloni vid kusten, Pelagir. Var fanns den i hela Numenor-tråden där det framstår som att de aldrig rest till Midgård och aldrig handlat där?
- Det är lite underligt att alla huvudkaraktärer överlever. Här hade serien (precis som i avsnitt 6) en chans att att faktiskt få till lite nerv och investering, men tog den inte. Även orkerna verkar ju klara sig i rätt stora skaror.
- Jag hoppas därför faktiskt (men tror inte) de har haft ihjäl Isildur för annars kommer väl hans trogna häst (som han träffade på skeppet?) och räddar honom och då kommer jag nog bli illamående.
- Numenoranernas läger är ju fullt rimligt givet deras resande men blir samtidigt en anomali i tidslinjen hittills. Var var det i avsnitt 6 där det borde figurerat?
- Det är värst vad resurser det klämdes in på det där tre skeppen. Massa hästar, soldater och en rejäl tross ombord.
- Så Celeborn är död. Lite förvånande men det behöver inte vara ett dåligt val. Däremot konstigt att det inte nämnts förr.
- Halbrands roll fortsätter att vara ett sänke för berättelsen. Först är han jätteskadad (döende?) sedan är han pigg nog att rida med Galadriel över halva (hela?) nordvästra Midgård för att behandlas med "alvisk medicin". Det är faktiskt helt obegripligt. Och alla byborna som hyllar honom som deras kung utan egentlig orsak och utan något existerande kungadöme att ta över.
- Varför var inte Pelagir ett alternativ att fly till för byborna från avsnitt 3 och framåt?
- Mireils omsvängning på slutet känns lite ogrundad - men å andra sidan har hennes drivkrafter aldrig riktigt underbyggts. Är det "personligt" nu? Vad hände med profetian och Nimloths fallande blad och grejer? Borde hon inte återkommit till det? Som det blir nu reagerar hon mer på den egna sidans nederlag och med en vilja att hämnas. Det hade funkat bättre om inte vägen dit varit så ödesmättad utan mer av en diplomatisk eftergift till Galadriel.
- Och varför kallar Miriel plötsligt sin far för Ar-Inziladûn (hans adunaiska namn)? Är det en markering om ett skifte mot "Kungens män"-policy? Fast inom ramen för serien är ju den oförklarad så ordvalet betyder inget när hon säger det. Leker de bara runt med orden? Hon är ju själv Ar-Zimraphel i så fall, men hon kallar inte sig för det?
- Den avslutande scenen med Adar och Waldreg när rubriken ändrades till Mordor var pinsamt övertydlig.
- Ok, det är alltså mineralterapi som ska rädda alverna. Det är... osnyggt. Är det som ett vaccin eller behöver alla alver gå runt med en bit mithril runt halsen resten av livet? Eller ska den hänga i deras träd så blir allt bra? Att göra det så handfast skapar många konstiga frågor för framtiden. Och om serien bränner av detta temat här, vad ska de motivera ringarna med?
- Jag gillar resonemanget av Durin dä om varför dvärgarna inte ska hjälpa alverna. Det ekar faktiskt tolkiensk måttlighet (även om det kanske är menat att framstå som inbilskt).
- Låt gå för att en far-son-relation kan vara komplicerad men den mellan Durin dä och dy framstår som ovanligt svårgreppbar.
- Plötsligt blev Disa Lady Macbeth med tal om hur allt skulle bli deras. Kändes okaraktäristiskt.
- Balrogen väcktes alltså av ett alvlöv som föll ner i till dess viloplats. Går det att tolka på annat vis? Eller var den redan vaken? Jag vet att jag inte ska förvänta mig att källorna följs, men att serien kastar ut tematiken här känns som ett missat tillfälle. Om nu Durin dy gräver upp mithril och släpper lös balrogen då är det för att han ville rädda sin vän - inte för att "dvärgarna grävde för girigt och för djupt". Synd.
Hårfötternas tråd. Jag tror knappt jag skriver detta men det var nog avsnittets genomgående bästa del. Karaktärerna är överlag lite slätstrukna men det börjar långt om länge skapas lite anknytning till dem. Deras tråd är fortfarande frikopplad från de andra på ett sätt som stör seriens helhet, men eftersom jag helt tappat engagemanget för huvudstoryn så påverkar det mindre. Det blir som en separat äventyrsserie.
- Stort plus för de små sångerna. De känns väldigt rätt, hade gärna sett dem tidigare (och varför inte lite längre än bara en strof?).
- Det eldskadade området ser litet ut i översiktsbilden, det är som att fotot inte riktigt klarar av att visa helheten. Det ser ut att vara massa friska träd runtom så jag förstod inte vad problemet var (förutom att det var otäckt) och varför meteormannen behövde trolla (eller de säger ju det i repliker men jag upplever inte samma sak i bild).
- Orimligt att eld från Domedagsberget skulle nå till var de nu är mellan Skuggornas berg och Grönmården. Däremot kanske man hade kunnat laborera med ljud och aska eller något. Men serien verkar strunta i geografin, det är bara så, men jag kan inte sluta störa mig på det.
- Hårfötternas relation till meteormannen är lite hoppig. Nu blev han ivägskickad - för att de blev rädda? Det finns väl en underförstådd referens tillbaka till nedisningen av Nori men jag hade nog gärna sett en scen där hon sammanbitet ber honom lämna, inte för att en gren föll från ett träd utan för vad som skulle kunna hända nästa gång. Det hade kontrasterat bra med slutet när hon ger sig av för att varna honom.
- Ondingarna som följer efter meteormannen kan jag inte förlika mig med. Återigen är serien vag där den försöker vara mystisk och spännande. Designen på dem hjälper inte.
- Jag vet inte vad jag tycker dramaturgiskt om Noris beslut att ge sig av, det får vi se i nästa avsnitt, men själva "brödraskapsscenen" var mest tramsig. I stunden hade jag föredragit att hon hade gett sig av ensam. Och hela "Frodo och Sam"-parallellen var obra. Den här serien är verkligen alldeles för förtjust i att förhålla sig till och göra blinkningar åt Jacksons filmer (se Isildurs häst ovan). Det borde den sluta med.
Last edited: