Nedan följer en redogörelse för min lördagkväll och natt. Den är inte helt behaglig, och jag skriver den dels för att få ner den på papper innan detaljer börjar försvinna, och dels för att jag behöver få det ur mig på nåt sätt.
Jag åkte igår lördag in till Stockholm för att gå på Mannen med ormskinnsjackan och se Simon vara skådespelare. Pjäsen var riktigt bra. Efteråt fick jag förmånen att presenteras för Simons vänner och kollegor, och hamnade i diskussioner om genus och fildelning. Alla verkade ha förbaskat kul, och det hade jag också. En av årets bästa kvällar, faktiskt: Riktigt, riktigt kul.
Jag sätter mig på pendeltåget ner mot Nynäshamn. Eftersom jag missade det som gick 01:49 så fick jag ta det som gick 05:19. 30 minuter senare stannar tåget i Västerhaninge. Jag vaknar av att en man rör vid min väska, samtidigt som jag ser mitt anslutande tåg åka iväg. Mannen är mellanmörkhyad, inte så värst mycket längre än mig, en liknande kroppsbyggnad, skäggig.
En timmes väntan. Jaja, vad gör man? Man vandrar runt. Jag ser mannen stå utanför dörrarna. Jag fortsätter gå runt, försöker hålla mig vaken.
Jag märker inte mannen innan jag känner något sticka till mot min hals, på sidan precis vid halspulsådern. Jag stelnar till, men tankarna fortsätter fungera. Skit. Dags för första rånet då. Behåll lugnet för fan, så slipper du skador i varje fall. Tänker jag. Mannen har en hand över min mun också, och föser ut mig mot utgångarna nere under Västerhaninges tågräls. På vägen stannar han och rotar igenom mina fickor. Min plånbok, min mobiltelefon tar han. Nycklarna låter han vara. Det är en nagelfil han håller mot min hals. Han väser något, jag hör inte vad. Jag gör bara medhållande ljud, för han trycker hårdare mot min hals, som att han väntar sig svar.
Han föser mig in mot en liten skog precis utanför dörrarna. Det är en ganska brant backe, och både han och jag har lite svårt med fotfästet. Först förstår jag inte vad han vill. Han rycker i min ryggsäck. Tänker han sno den också. Nej, han vill bara ha den ur vägen. Han trycker ner mig på knä, framåtlutad. Jag tappar mina glasögon. Han fipplar upp mitt bälte, knäpper upp mina byxor, och drar ner dem och kalsongerna. Han känner på min bak, daskar den ett par gånger. Letar kring mitt anus med ett finger. Trycker hårdare med nagelfilen, som om det ska få mig att "öppna mig".
Under allt detta känner jag mig väldigt kall, lugn, rationell. Jag tänker överlevnadsstrategier, samtidigt som hjärnan redan börjar rada upp saker som kommer att behöva göras. Spärra SIM-kortet till telefonen. Har jag någon form av försäkring som täcker rån? Jag har ju en gammal mobil, nog kan jag använda den. Synd på min fina n900.
Han vänder på mig, fortfarande med nagelfilen mot halsen. Hans byxor är också uppfipplade. Han har blå heans, svarta kalsonger och ett skärp han varit tvungen att öppna. Han drar fram sin kuk, och trycker sitt ollon mot min mun. Jag öppnar inte. Snabbt inser jag att han ställt sig i ett läge där jag har en hand nära hans nagelfilhand. Jag tar tag i den med ett ju-jutsugrepp och vrålar HJÄLP! HJÄLP! HJÄLP FÖR I HELVETE, HJÄLP!
Mannen springer. Han tappar sin mössa. Jag börjar leta efter mina glasögon. Visst borde det gå att skaffa nya glasögon någorlunda snabbt? Hur ska jag beskriva det här för jobbet. Är det OK om jag tar ett par dagars ledighet eller sjukskrivning eller whatever för att försöka styra upp det här? Kommer folk ta mig på allvar när jag tydligt, kallt och rationellt beskriver det? Jag är ju inte vidare uppriven eller så. Det var en stressfyllt situation, men jag känner inte direkt för att gråta.
Jag letar efter glasögonen tills nästa tåg kommer. jag hittar dem inte. Skit. Jag har egentligen inte råd med nya glasögon den här månaden. Använde inte jag någon form av billiga-glasögon-hemsida tidigare? Kan jag kanske be föräldrarna om litet ekonomiskt bidrag för att kunna betala dem? Eller kommer jag då bara att få en utskällning om att jag borde ha större marginaler?
Den snälla kontrollanten på pendeln accepterar min rånhistoria utan omsvep. Jag får åka hem.
Jag sitter i mitt hem, vid min dator. Jag har mannens mössa. Nynäshamnspolisen tycker inte att de behöver ha öppet på söndagar. Får ta den där lediga dagen imorgon och styra upp det hela. SIM-kortet i telefonen är stängt och ett nytt är beställt. Imorgon ska jag också säga till skolan att de kanske bör spärra mitt accesskort in till skolan.
Turligt nog är all min viktiga data intakt. Min adressbok är synkad med google contacts. Jag har blivit av med mina SMS och en del anteckningar jag gjort på mobilen. I plånboken fanns inga kontanter, bara studentleg, ID-kort, VISA-kort och en hoper oviktiga skitkort (Stadium, Dressman, lånekort...).
Vad fan gör jag härnäst? Vilka fallgropar bör jag se upp med - fysiskt, ekonomiskt, emotionellt?
Jag åkte igår lördag in till Stockholm för att gå på Mannen med ormskinnsjackan och se Simon vara skådespelare. Pjäsen var riktigt bra. Efteråt fick jag förmånen att presenteras för Simons vänner och kollegor, och hamnade i diskussioner om genus och fildelning. Alla verkade ha förbaskat kul, och det hade jag också. En av årets bästa kvällar, faktiskt: Riktigt, riktigt kul.
Jag sätter mig på pendeltåget ner mot Nynäshamn. Eftersom jag missade det som gick 01:49 så fick jag ta det som gick 05:19. 30 minuter senare stannar tåget i Västerhaninge. Jag vaknar av att en man rör vid min väska, samtidigt som jag ser mitt anslutande tåg åka iväg. Mannen är mellanmörkhyad, inte så värst mycket längre än mig, en liknande kroppsbyggnad, skäggig.
En timmes väntan. Jaja, vad gör man? Man vandrar runt. Jag ser mannen stå utanför dörrarna. Jag fortsätter gå runt, försöker hålla mig vaken.
Jag märker inte mannen innan jag känner något sticka till mot min hals, på sidan precis vid halspulsådern. Jag stelnar till, men tankarna fortsätter fungera. Skit. Dags för första rånet då. Behåll lugnet för fan, så slipper du skador i varje fall. Tänker jag. Mannen har en hand över min mun också, och föser ut mig mot utgångarna nere under Västerhaninges tågräls. På vägen stannar han och rotar igenom mina fickor. Min plånbok, min mobiltelefon tar han. Nycklarna låter han vara. Det är en nagelfil han håller mot min hals. Han väser något, jag hör inte vad. Jag gör bara medhållande ljud, för han trycker hårdare mot min hals, som att han väntar sig svar.
Han föser mig in mot en liten skog precis utanför dörrarna. Det är en ganska brant backe, och både han och jag har lite svårt med fotfästet. Först förstår jag inte vad han vill. Han rycker i min ryggsäck. Tänker han sno den också. Nej, han vill bara ha den ur vägen. Han trycker ner mig på knä, framåtlutad. Jag tappar mina glasögon. Han fipplar upp mitt bälte, knäpper upp mina byxor, och drar ner dem och kalsongerna. Han känner på min bak, daskar den ett par gånger. Letar kring mitt anus med ett finger. Trycker hårdare med nagelfilen, som om det ska få mig att "öppna mig".
Under allt detta känner jag mig väldigt kall, lugn, rationell. Jag tänker överlevnadsstrategier, samtidigt som hjärnan redan börjar rada upp saker som kommer att behöva göras. Spärra SIM-kortet till telefonen. Har jag någon form av försäkring som täcker rån? Jag har ju en gammal mobil, nog kan jag använda den. Synd på min fina n900.
Han vänder på mig, fortfarande med nagelfilen mot halsen. Hans byxor är också uppfipplade. Han har blå heans, svarta kalsonger och ett skärp han varit tvungen att öppna. Han drar fram sin kuk, och trycker sitt ollon mot min mun. Jag öppnar inte. Snabbt inser jag att han ställt sig i ett läge där jag har en hand nära hans nagelfilhand. Jag tar tag i den med ett ju-jutsugrepp och vrålar HJÄLP! HJÄLP! HJÄLP FÖR I HELVETE, HJÄLP!
Mannen springer. Han tappar sin mössa. Jag börjar leta efter mina glasögon. Visst borde det gå att skaffa nya glasögon någorlunda snabbt? Hur ska jag beskriva det här för jobbet. Är det OK om jag tar ett par dagars ledighet eller sjukskrivning eller whatever för att försöka styra upp det här? Kommer folk ta mig på allvar när jag tydligt, kallt och rationellt beskriver det? Jag är ju inte vidare uppriven eller så. Det var en stressfyllt situation, men jag känner inte direkt för att gråta.
Jag letar efter glasögonen tills nästa tåg kommer. jag hittar dem inte. Skit. Jag har egentligen inte råd med nya glasögon den här månaden. Använde inte jag någon form av billiga-glasögon-hemsida tidigare? Kan jag kanske be föräldrarna om litet ekonomiskt bidrag för att kunna betala dem? Eller kommer jag då bara att få en utskällning om att jag borde ha större marginaler?
Den snälla kontrollanten på pendeln accepterar min rånhistoria utan omsvep. Jag får åka hem.
Jag sitter i mitt hem, vid min dator. Jag har mannens mössa. Nynäshamnspolisen tycker inte att de behöver ha öppet på söndagar. Får ta den där lediga dagen imorgon och styra upp det hela. SIM-kortet i telefonen är stängt och ett nytt är beställt. Imorgon ska jag också säga till skolan att de kanske bör spärra mitt accesskort in till skolan.
Turligt nog är all min viktiga data intakt. Min adressbok är synkad med google contacts. Jag har blivit av med mina SMS och en del anteckningar jag gjort på mobilen. I plånboken fanns inga kontanter, bara studentleg, ID-kort, VISA-kort och en hoper oviktiga skitkort (Stadium, Dressman, lånekort...).
Vad fan gör jag härnäst? Vilka fallgropar bör jag se upp med - fysiskt, ekonomiskt, emotionellt?
I alla fall, väldigt starkt hanterat av dig, både under och efter händelsen, och jag hoppas att morgondagen går bra med alla ärenden!
