Nekromanti Bliss Stage

[Deodanders]

Igår kväll läste jag färdigt Bliss Stage, ett nytt spel av Ben Lehman som också skrivit Polaris. Jag hade förhandsbeställt spelet och fått denna förmånliga deal och i fredags damp boken ner i brevlådan.

Det här är alltså första utgåvan, en slags råkopia av det kommande spelet. Boken är mycket snygg i sitt minimalistiska utförande och påminner både i sitt upplägg och utseende om en slags in-game manual för den motståndsrörelse man är en del av i spelet. Det går att se en bild på boken i den här tråden på Story Games.

Man måste egentligen läsa Bens beskrivning i boken för att göra spelets bakgrund rätta, men en torr sammanfattning skulle se ut ungefär så här:

Jorden har anfallits av utomjordingar som försatt den vuxna mänskligheten i ett drömlikt tillstånd kallat The Bliss. Spelet utspelar sig sju år senare när överlevande barn och ungdomar under ledning av en vaken vuxen (kallad The Authority Figure) hittat ett sätt att slå tillbaka mot utomjordingarna. I drömvärlden. Med enorma mechas tillverkade av pilotens känslor och kärlek.

Piloten guidas in i och genom drömvärlden av Ankare, personer med en stark relation till piloten. Stark men inte nödvändigtvis oproblematisk. Det här är ett spel om att växa upp och med relationerna till andra i centrum.

Bliss Stage har precis som Polaris en raffinerad auktoritets- och ansvarsfördelning, men här ser den annorlunda ut. Både lösare i rollerna och mer involverande hela gruppen, samtidigt som det ger en väldigt tydlig procedur att ha i ryggen.

Det mest slående med spelet så här inledningsvis, och det som imponerar mest på mig är den sofistikerade och till synes sömlösa föreningen av struktur och frihet i spelet. Bliss Stage ser ut att erbjuda en spelstil som för mig tycks direkt intuitiv och väldigt spännande.

Är du intresserad av indiespel som inte står och stampar på samma ställe ska du inte missa Bliss Stage när det släpps i sin slutgiltiga version senare i år.

 

[thark]

OK, korspost med bloggen:

Jag vill veta mer.

Och med mer menar jag inte vad det handlar om, för det har jag snappat upp.

Och inte att det är jättebäst, för det har jag hört nog gånger nu.

Vad jag faktiskt inte tycker mig ha läst något om öht, är hur det funkar och hur det handlar om vad det handlar om. Det enda jag sett sägas om det faktiska systemet är "ja, det är jättesmart och jättenytt!" vilket ärligt talat inte säger så mycket och inte i sig säljer mig.

 

[Deodanders]

Äh, du är bara sur för att du inte har det. ;-)

Bliss Stage behandlar vad det handlar om genom att inte väja för intimitet mellan vare sig spelare eller karaktärer och genom att sätta relationer inom såväl spelgrupp som spelvärld i centrum.

Spel är uppdelat i olika Actions av vilka Mission Actions och Interlude Actions är de mest frekventa.

Under Mission Actions (som föregås av Briefing Actions men även kan följa på varandra) så leder Ankaret Piloten in i drömvärlden som sagt. Det här fungerar i spel så att personen som spelar Ankaret beskriver vad Piloten ser. Även de andra spelarna kan komma med beskrivningar under Mission Actions. När och hur finns utförligt beskrivet i reglerna.

(Det finns också flera ställen där det är direkt uppmanat att man talar "in-voice", en detalj jag gillar.)

Pilotens spelare har format sin ANIMa (som roboten kallas) utav sina relationer; till ankaret och andra.

Så gott som alla Stats i spelet är relationsrelaterade (ha!) och i slutet av ett uppdrag är det de som står på spel. Pilotspelaren slår sina tärningar (T6 eller fudge) beroende på vilka relationer som använts för att skapa ANIMan och fördelar dem (plus, blankt eller minus) på kategorierna Mission Success, Pilot's Safety och Anchor's Safety.

Spelledaren kan i sin tur göra det här svårare på olika sätt genom att använda Pilotens ackumulerade Trauma.

Man avslutar genom att spela ut resten av uppdraget beroende på tärningsutfallet.

Interlude Actions är sekvenser i den verkliga världen där fokus är på relationerna mellan de olika personerna. Här kan Trust brytas, Intimitet byggas upp och personer rent av dö när all stress och spänning släpps lös.

Kort sammanfattat.

Klarare?

 

[thark]

Äh, du är bara sur för att du inte har det. ;-)

Jag är "sur" (som bekant är jag ju en förbannad jäkel) för att jag vid det här laget på ungefär alla forum på hela interwäbben har sett "ooh, det här är jättebäst" men ingen som förklarar varför.

(Det är ju inte som jag tvivlar på att Ben Lehman kan göra bra spel, liksom.)

Klarare?

Mycket bättre—tack.

 

[Dimfrost]

Jag är inte så såld på just den här centrala barn-vuxen-grejen (det var därför jag inte förhandsbeställde det) men det verkar ju ändå väldigt intressant. Och ett väl fungerande upplägg har räddat mindre spännande settinginslag förr. Dessutom var ju omslaget alldeles lysande. Jag måste se till att skaffa det här när det kommer i färdig version känner jag (och det verkar ju inte så svårt att hitta åtminstone en spelare här i stan...).


/Dimfrost

 

[Deodanders]

Du har inte missat något ännu. Spelet kommer ju att släppas snart med illustrationer, färgomslag och förhoppningsvis bättre korrläsning.

Jag är inte så såld på just den här centrala barn-vuxen-grejen

Den biten är ju viktig, men fokus ligger ju på barn-barn först och främst.

Sen så finns ju också ett barn -> vuxen-inslag (som jag är jävligt svag för; coming of age-grejen).

Eller så tänker du dig Jack Frost i ungdomsrollen och King Mob som den vuxne auktoriteten. Det är ganska exakt den typen av spända, symbiotiska, skruvade och farliga relationer spelet kretsar kring.

Inte för att du behöver byta åsikt för den skull.

Vad är det förresten som du inte gillar med idén? Jag blir nyfiken.

det verkar ju inte så svårt att hitta åtminstone en spelare här i stan

Det finns, precis som i Polaris, hänsyn taget till olika stora grupper och riktlinjer för hur man anpassar reglerna efter det. Så du kan faktiskt spela det one-on-one med Ronny om det kniper.

 

[Dimfrost]

Vad är det förresten som du inte gillar med idén? Jag blir nyfiken.

Det är inte så mycket att jag inte gillar idén som att jag inte är såld på den. Det är inget som får mig intresserad av spelet, alltså, men heller inget som jag direkt har problem med.

Och det är knappast svårt att få folk i spelgruppen att testa nya spel, så det där om att det finns åtminstone en spelare var mer menat med glimten i ögat.


/Dimfrost

 

[thark]

Jag är för övrigt inte heller toksåld. (Det var jag åas inte på Polaris heller förrän jag hört en AP-inspelning.)