Nekromanti Borgerlig politik, vad är det?
- Thread starter Ulsak
- Start date
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Ja (NT)
NT = No Text (Ingen text)
NT = No Text (Ingen text)
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Sverige är inte så bra heller...
...när det kommer till kritan.
Min hustru är socialsekreterare i en Stockholmsförort och efter att ha hört hennes beskrivningar av det svenska "välfärds"-systemets kalla verklighet har jag kommit till insikten att det är överreklamerat.
Orsaken att så många svenskar tror att vi har bra välfärdssystem beror på att de aldrig har behövt försöka få tillgång till deras "tjänster". Den dag man som medborgare "knackar på dörren" och ber att få lite hjälp så är risken stor att man bara får en hink desillusionerande kallvatten över huvudet. (OBS Bildspråk. OBS Sarkasm-smiley)
Cynisk realist
...när det kommer till kritan.
Min hustru är socialsekreterare i en Stockholmsförort och efter att ha hört hennes beskrivningar av det svenska "välfärds"-systemets kalla verklighet har jag kommit till insikten att det är överreklamerat.
Orsaken att så många svenskar tror att vi har bra välfärdssystem beror på att de aldrig har behövt försöka få tillgång till deras "tjänster". Den dag man som medborgare "knackar på dörren" och ber att få lite hjälp så är risken stor att man bara får en hink desillusionerande kallvatten över huvudet. (OBS Bildspråk. OBS Sarkasm-smiley)
Cynisk realist
Re: Sverige är inte så bra heller...
Man får världens käftsmäll... jag vet. Kommer aldrig gå dit igen. Om man inte "can talk the talk and do the walk" FÅR man ingen hjälp. Nästa gång (om jag nånsin hamnar i skiten igen) kommer jag vända mig till SLÄKTEN med mössan i handen... ta skammen, men med bättre odds att få hjälp.
Man får världens käftsmäll... jag vet. Kommer aldrig gå dit igen. Om man inte "can talk the talk and do the walk" FÅR man ingen hjälp. Nästa gång (om jag nånsin hamnar i skiten igen) kommer jag vända mig till SLÄKTEN med mössan i handen... ta skammen, men med bättre odds att få hjälp.
Klurigt, sa Bull
I viss mån förstår jag att det är lättare att ställa krav på något som är laggrundat och en rättighet, istället för att vara i en situation där man inte kan ställa krav för att man ska vara glad åt vad man får.
Jag säger inte att jag håller med till fullo, men det är ändå ytterligare en del i pusslet.
Sedan är det ett problem att just detta laggrundade stöd olagligen förnekas ett stort antal människor under diverse förevändningar, och att dessa flagranta lagbrott inte följs upp ordentligt, eftersom det "bara" drabbar svaga grupper med svag (eller ingen) röst i opinionen. Och detta gäller både röda kommuner som blåa kommuner.
/M
Jo, det är klurigt. Jag har själv i mitt idella arbeta för handikappade ofta träffat på den rakt motsatta reaktionen. Det finns en stor andel människor som inte vill vara utlämnade till privata initiativs godtycke och, som många uppfattar det, stå med mössan i hand för att få en nedlåtande klapp på huvudet. Det finns alltså människor som känner sig tryggare om det finns ett gott laggrundat stöd till de som har det svårt, hellre än att man måste lita på vad som kan uppfattas som godtycklig medkänsla.
I viss mån förstår jag att det är lättare att ställa krav på något som är laggrundat och en rättighet, istället för att vara i en situation där man inte kan ställa krav för att man ska vara glad åt vad man får.
Jag säger inte att jag håller med till fullo, men det är ändå ytterligare en del i pusslet.
Sedan är det ett problem att just detta laggrundade stöd olagligen förnekas ett stort antal människor under diverse förevändningar, och att dessa flagranta lagbrott inte följs upp ordentligt, eftersom det "bara" drabbar svaga grupper med svag (eller ingen) röst i opinionen. Och detta gäller både röda kommuner som blåa kommuner.
/M
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,663
Re: Klurigt, sa Bull
Rena överlevnadsbehov som mat och tak över huvudet hanteras bäst på ett formaliserat och organiserat sätt.
Känslomässigt engagemang och personlig kontakt fungerar dock mycket sämre i sådan form och sköts bäst på ideell basis.
Med andra ord, låt staten sköta de praktiska frågorna som bara måste funka, och låt ideellt arbete fylla i områdena som inte staten är lämpad att hantera.
Jag vill inte leva i ett samhälle som inte kan ta hand om de svagaste. Man behöver inte resa längre än till England för att det ska sova folk i nästan varenda portuppgång. Man behöver inte resa längre än till Tyskland för att se hur prostitutionen blivit enda chansen för många att klara sig. Sådant vill jag inte ha, och jag är beredd att låta min skatt se till att det inte händer.
Däremot så lever inte människan av enbart mat. För att komma ur en sådan situation så behövs medmänsklighet, någon att tala med, någon som hjälper till att fixa jobb och så vidare. Staten kan göra en del där, men den kan inte erbjuda riktig vänskap. Det är här som det behövs frivilliga, snarare än folk som köper sig fria från skuldkänslor.
Om sedan den statliga hjälpen inte funkar så är det ett tecken på att den bör ses över och förbättras, inte att den ska tas bort. Vem blir hjälpt av att den försvinner? Knappast de som behöver hjälp i alla fall...
Jag skulle säga så här:
Rena överlevnadsbehov som mat och tak över huvudet hanteras bäst på ett formaliserat och organiserat sätt.
Känslomässigt engagemang och personlig kontakt fungerar dock mycket sämre i sådan form och sköts bäst på ideell basis.
Med andra ord, låt staten sköta de praktiska frågorna som bara måste funka, och låt ideellt arbete fylla i områdena som inte staten är lämpad att hantera.
Jag vill inte leva i ett samhälle som inte kan ta hand om de svagaste. Man behöver inte resa längre än till England för att det ska sova folk i nästan varenda portuppgång. Man behöver inte resa längre än till Tyskland för att se hur prostitutionen blivit enda chansen för många att klara sig. Sådant vill jag inte ha, och jag är beredd att låta min skatt se till att det inte händer.
Däremot så lever inte människan av enbart mat. För att komma ur en sådan situation så behövs medmänsklighet, någon att tala med, någon som hjälper till att fixa jobb och så vidare. Staten kan göra en del där, men den kan inte erbjuda riktig vänskap. Det är här som det behövs frivilliga, snarare än folk som köper sig fria från skuldkänslor.
Om sedan den statliga hjälpen inte funkar så är det ett tecken på att den bör ses över och förbättras, inte att den ska tas bort. Vem blir hjälpt av att den försvinner? Knappast de som behöver hjälp i alla fall...
Rising
Vila i frid
Re: Klurigt, sa Bull
Där är det intressant med just hjälpen till funktionshindrade. Många länder erbjuder enbart bidrag i varierande storlek till funktionshindrade så att de skall kunna överleva. I Sverige är vi däremot ganska måna om att hjälpa de funktionshindrade så att de kan komma ut på arbetsmarknaden. Anställer man en funktionshindrad person kan man dels få vissa bidrag, men också (viktigare) få hjälp från Ams med att anpassa arbetsplatsen så att den funktionshindrade kan göra ett lika bra jobb som vilken annan anställd som helst.
Det betyder kanske särskilt mycket för grava dyslektiker, döva och intellektuellt handikappade; för de framstår ofta som dumma i kommunikation med oss andra.
Nå, vad jag tänkte komma till var; vem skall utveckla dessa verktyg och hjälpmedel? Vem skall utveckla talsynteser till blinda, särskilda rättstavningsprogram för de med språkproblem, minneshjälpmedel för intellektuellt handikappade och grava dyslektiker, särskilda tangentbord och musersättningar för rörelsehindrade, m.m?
Det här är ett område som ändrats i Sverige på de senare åren. För förr i tiden fanns det vattentäta skott mellan privata företag och staten, men på den senaste tiden har staten istället hjälpt privata företagare på området. Jag har exempelvis jobbat med ett företag som säljer Svensk Talpenna; en handscanner som kan läsa upp och visa förklaringar på engelska och svenska ord; ett bra verktyg för de med syn- eller språkproblem; och en annan entreprenör som utvecklat en sorts ställning med speglar för att de med whiplashskador skall kunna hålla huvudet upprätt och ändå kunna se ner på sina händer när de sitter och arbetar med exempelvis en dator eller står och svarvar.
I båda dessa fall har det funnits entreprenörer med idéer, men de har saknat pengar och medel för att utveckla sina produkter. Då har alltså staten gått in och hjälpt till; inte bara med pengar utan också (framförallt) med sina förvärvade kunskaper och sitt kontaktnät. Idéer kunde alltså förverkligas tack vare statens ingripande.
Jag tycker det är synd och lite löjligt att så många liberala talesmän (såsom Johan Norberg och Johan Staël von Holstein) hyllar entreprenören och bara talar om hur denne behöver frihet genom en liberal politik. De missar liksom att entreprenörer ibland kan behöva hjälp snarare än frihet.
När det gäller just det sociala skyddsnätet tycker jag att något riktigt intressant händer när staten och de privata aktörerna hjälper varandra på det här sättet.
Låter riktigt. Intressant är också frågan om framstegstanken; hur man inte förser utsatta människor med vad de behöver, utan hur man vidareutvecklar den hjälp man kan ge och kan förse dem med verktyg de tidigare inte haft.
Där är det intressant med just hjälpen till funktionshindrade. Många länder erbjuder enbart bidrag i varierande storlek till funktionshindrade så att de skall kunna överleva. I Sverige är vi däremot ganska måna om att hjälpa de funktionshindrade så att de kan komma ut på arbetsmarknaden. Anställer man en funktionshindrad person kan man dels få vissa bidrag, men också (viktigare) få hjälp från Ams med att anpassa arbetsplatsen så att den funktionshindrade kan göra ett lika bra jobb som vilken annan anställd som helst.
Det betyder kanske särskilt mycket för grava dyslektiker, döva och intellektuellt handikappade; för de framstår ofta som dumma i kommunikation med oss andra.
Nå, vad jag tänkte komma till var; vem skall utveckla dessa verktyg och hjälpmedel? Vem skall utveckla talsynteser till blinda, särskilda rättstavningsprogram för de med språkproblem, minneshjälpmedel för intellektuellt handikappade och grava dyslektiker, särskilda tangentbord och musersättningar för rörelsehindrade, m.m?
Det här är ett område som ändrats i Sverige på de senare åren. För förr i tiden fanns det vattentäta skott mellan privata företag och staten, men på den senaste tiden har staten istället hjälpt privata företagare på området. Jag har exempelvis jobbat med ett företag som säljer Svensk Talpenna; en handscanner som kan läsa upp och visa förklaringar på engelska och svenska ord; ett bra verktyg för de med syn- eller språkproblem; och en annan entreprenör som utvecklat en sorts ställning med speglar för att de med whiplashskador skall kunna hålla huvudet upprätt och ändå kunna se ner på sina händer när de sitter och arbetar med exempelvis en dator eller står och svarvar.
I båda dessa fall har det funnits entreprenörer med idéer, men de har saknat pengar och medel för att utveckla sina produkter. Då har alltså staten gått in och hjälpt till; inte bara med pengar utan också (framförallt) med sina förvärvade kunskaper och sitt kontaktnät. Idéer kunde alltså förverkligas tack vare statens ingripande.
Jag tycker det är synd och lite löjligt att så många liberala talesmän (såsom Johan Norberg och Johan Staël von Holstein) hyllar entreprenören och bara talar om hur denne behöver frihet genom en liberal politik. De missar liksom att entreprenörer ibland kan behöva hjälp snarare än frihet.
När det gäller just det sociala skyddsnätet tycker jag att något riktigt intressant händer när staten och de privata aktörerna hjälper varandra på det här sättet.
Tell
Hero
- Joined
- 21 Feb 2008
- Messages
- 1,083
Re: Pilutta dig :o)
Det är sant att många uppskattar delar av vad staten gör, och det är naturligtvis också att föredra för staten att människor accepterar allt frivilligt. Vad jag däremot frågar efter är de yttersta konsekvenserna av insubordination. Och de är våld. Därav uttrycket. (en undersökning inte av reella handlingarna utan av möjligheterna)
Det är sant att många uppskattar delar av vad staten gör, och det är naturligtvis också att föredra för staten att människor accepterar allt frivilligt. Vad jag däremot frågar efter är de yttersta konsekvenserna av insubordination. Och de är våld. Därav uttrycket. (en undersökning inte av reella handlingarna utan av möjligheterna)
Det här orkar väl ingen läsa, men ändå...
Frånvaron av en stark välfärddsstat skapar en kultur där folk som har det dåligt tvingas förlita sig på andra människors vänlighet.
Det vill säga: frånvaro av statliga välfärdssystem tvingar fram ett behov av mellanmänsklig solidaritet. Så långt är jag med. Det riktigt intressanta är vad som händer när vi vänder på resonemanget: i ett samhälle med ett fullt utbyggt socialt skyddsnät finns inte längre något behov av verklig solidaritet. Man har helt enkelt byggt bort behovet av att bry sig om varandra. Det är, tycker jag, en av de otrevligare konsekvenserna av den omfattande välfärdsstaten. Tex är det inte ovanligt att höra folk beklaga sig över tiggare med argument som att "vi har ju socialhjälp, så varför ska jag bry mig?" Tja, varför ska man egentligen bry sig om staten fixar socialhjälpen? Ska man ens bekymra sig om sina närmaste? De har väl statlig hjälp att tillgå?
Jag kan mycket väl förstå att man ser risker med att förlita sig på "vanliga människors" välvilja för att ta hand om samhällets svaga. Det jag inte förstår är varför ingen ser farorna med att bygga bort välviljan?
/Sax, sen på bollen men farlig på mål
Frånvaron av en stark välfärddsstat skapar en kultur där folk som har det dåligt tvingas förlita sig på andra människors vänlighet.
Det vill säga: frånvaro av statliga välfärdssystem tvingar fram ett behov av mellanmänsklig solidaritet. Så långt är jag med. Det riktigt intressanta är vad som händer när vi vänder på resonemanget: i ett samhälle med ett fullt utbyggt socialt skyddsnät finns inte längre något behov av verklig solidaritet. Man har helt enkelt byggt bort behovet av att bry sig om varandra. Det är, tycker jag, en av de otrevligare konsekvenserna av den omfattande välfärdsstaten. Tex är det inte ovanligt att höra folk beklaga sig över tiggare med argument som att "vi har ju socialhjälp, så varför ska jag bry mig?" Tja, varför ska man egentligen bry sig om staten fixar socialhjälpen? Ska man ens bekymra sig om sina närmaste? De har väl statlig hjälp att tillgå?
Jag kan mycket väl förstå att man ser risker med att förlita sig på "vanliga människors" välvilja för att ta hand om samhällets svaga. Det jag inte förstår är varför ingen ser farorna med att bygga bort välviljan?
/Sax, sen på bollen men farlig på mål
Re: Självkorrektion... medhåll
Självklart, men där hanteras trots allt sådant av statliga verk, vilka funkar som en buffert och tillför en viss tröghet i systemet som gör det mindre känsligt för sådana opinionsmoden.
Det vete fan. Politiker är trendkänsliga varelser och brukar vara synnerligen snabba att vända på klacken. Dessutom håller politikerna de statliga verken i koppel, något de knappast lär få tillfälle att glömma. Minns tex. hur snärtigt det gick att yxa bort en bit av Tryckfrihetsförordningen för att komma åt den förmodade barnporrbrotten (och detta mestadels för att drottning Silvia knystat lite från taburetten. Liksom, SILVIA!)
Jag vågar gissa att den eventuella trögheten i statliga system gör noll och intet för att skapa kontiniutet i välfärden. Om någon kan visa konkreta exempel på motsatsen vore det dock intressant att höra.
Självklart, men där hanteras trots allt sådant av statliga verk, vilka funkar som en buffert och tillför en viss tröghet i systemet som gör det mindre känsligt för sådana opinionsmoden.
Det vete fan. Politiker är trendkänsliga varelser och brukar vara synnerligen snabba att vända på klacken. Dessutom håller politikerna de statliga verken i koppel, något de knappast lär få tillfälle att glömma. Minns tex. hur snärtigt det gick att yxa bort en bit av Tryckfrihetsförordningen för att komma åt den förmodade barnporrbrotten (och detta mestadels för att drottning Silvia knystat lite från taburetten. Liksom, SILVIA!)
Jag vågar gissa att den eventuella trögheten i statliga system gör noll och intet för att skapa kontiniutet i välfärden. Om någon kan visa konkreta exempel på motsatsen vore det dock intressant att höra.
Man Mountainman
Storsvagåret
And so, he entirely missed the point [NT]
NT = No Text (Ingen text)
NT = No Text (Ingen text)
Man Mountainman
Storsvagåret
Re: Det här orkar väl ingen läsa, men ändå...
Tja, varje politik medför givetvis nackdelar såväl som fördelar. I mitt fall är det en risk jag är beredd att ta. Är man inte beredd att ta risken, så ska man inte vara sosse; då är man en hycklare.
Tja, varje politik medför givetvis nackdelar såväl som fördelar. I mitt fall är det en risk jag är beredd att ta. Är man inte beredd att ta risken, så ska man inte vara sosse; då är man en hycklare.
Re: Utopia
Well, saken är den att alla politiska ideologier och religioner och allt däremellan strävar efter en utopi, eller någon form av ett perfekt samhälle.
Nu är jag själv ingen rabiat anhängare av anarkismen som förespråkar en form av kommunistiskt samhälle direkt efter revolutionen, men annars så gjorde ju anarkisterna ett bra jobb ifrån sig under Spanska Inbördeskriget med att avskaffa pengar och äga produktionsmedlen kollektvt. Innan de blev mosade av Stalins pansarvagnar eller sönderbombade av Hitlers/Mussolinis/Francos flyg, det vill säga.
Pariskommunen 1871(?) brukar också tas upp som ett bra exempel på riktig kommunism av vänsterfolk, och jag har också hört rykten om att Shanghai under Kulturrevolutionen utvecklade "sann" kommunism (som senare krossades av rödgardisterna).
Jag är helt övertygad om att kommunism fungerar i begränsad skala, om den fungerar globalt återsår att se.
- Danne, som faktiskt läst Thomas Moore's Utopia när alla andra i rollspelsföreningen spelade Vampire (kortspel).
Well, saken är den att alla politiska ideologier och religioner och allt däremellan strävar efter en utopi, eller någon form av ett perfekt samhälle.
Nu är jag själv ingen rabiat anhängare av anarkismen som förespråkar en form av kommunistiskt samhälle direkt efter revolutionen, men annars så gjorde ju anarkisterna ett bra jobb ifrån sig under Spanska Inbördeskriget med att avskaffa pengar och äga produktionsmedlen kollektvt. Innan de blev mosade av Stalins pansarvagnar eller sönderbombade av Hitlers/Mussolinis/Francos flyg, det vill säga.
Pariskommunen 1871(?) brukar också tas upp som ett bra exempel på riktig kommunism av vänsterfolk, och jag har också hört rykten om att Shanghai under Kulturrevolutionen utvecklade "sann" kommunism (som senare krossades av rödgardisterna).
Jag är helt övertygad om att kommunism fungerar i begränsad skala, om den fungerar globalt återsår att se.
- Danne, som faktiskt läst Thomas Moore's Utopia när alla andra i rollspelsföreningen spelade Vampire (kortspel).
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Re: Utopia
Jag kan inte undåg att märka att alla de där utopierna blev rätt kortlivade. Antingen är riktiga utopister så snälla och fredliga att de är oförmögna att försvara sig, eller så har man en tendens att till utopi endast utnämna de samhällen som endast existerade kort tid, då diverse problem kanske inte hade tid att uppkomma. Sedan kan det ju också vara en faktor att dessa "sanna" kommunistiska samhällen uppkom under kristider, då det var lättare att få en stor uppslutning bakom en sak. Hur skulle de ha fungerat om de överlevt i femtio år i fredstid? Jag är inte omedelbart negativ, men upplever samtidigt att dina exempel delar dessa särdrag, och undrar ifall det tyder på något.
Jag kan inte undåg att märka att alla de där utopierna blev rätt kortlivade. Antingen är riktiga utopister så snälla och fredliga att de är oförmögna att försvara sig, eller så har man en tendens att till utopi endast utnämna de samhällen som endast existerade kort tid, då diverse problem kanske inte hade tid att uppkomma. Sedan kan det ju också vara en faktor att dessa "sanna" kommunistiska samhällen uppkom under kristider, då det var lättare att få en stor uppslutning bakom en sak. Hur skulle de ha fungerat om de överlevt i femtio år i fredstid? Jag är inte omedelbart negativ, men upplever samtidigt att dina exempel delar dessa särdrag, och undrar ifall det tyder på något.
Re: Vive la Commune!
”Jag kan inte undåg att märka att alla de där utopierna blev rätt kortlivade. Antingen är riktiga utopister så snälla och fredliga att de är oförmögna att försvara sig, eller så har man en tendens att till utopi endast utnämna de samhällen som endast existerade kort tid, då diverse problem kanske inte hade tid att uppkomma. Sedan kan det ju också vara en faktor att dessa "sanna" kommunistiska samhällen uppkom under kristider, då det var lättare att få en stor uppslutning bakom en sak. Hur skulle de ha fungerat om de överlevt i femtio år i fredstid? Jag är inte omedelbart negativ, men upplever samtidigt att dina exempel delar dessa särdrag, och undrar ifall det tyder på något.”
…den uppenbara förklaringen till utiopernas korta levnadstid vore väl helt enkelt att kommunarderna/anarkisterna/whatever har varit utnumrerade & out-gunned av sina fiender. Att utopisterna skulle vara särskilt fredliga är nog osant – Pariskommunen föll först efter mycket brutala strider och de spanska anarkisterna var inte direkt pacifistiska av sig. Grejen är nog att Högdjuren (De-Som-Styr) ser mycket allvarligt på alternativa styrelsesätt som materialiseras i sitt eget land (och inte minst i deras egen huvudstad, som var fallet i Pariskommunen) och tenderar att stampa ut dessa bildningar med alla till buds stående medel.
Och att dessa samhällen har uppstått under tider av stor oro tycker jag inte är så extremt konstigt – i svåra tider så blottas samhällets alla brister och helveten. Pengar rasar ofta i värde under krig och märkligt nog så tenderar de som stupar vid fronten tillhöra samhällets lägre klasser medan de högre stående oftast klarar sig.
Den vrede och frustration som då uppstår bland offren för samhällets orättvisor söker sig då till radikalare lösningar – förslagsvis kommunismen – och det som tidigare avfärdades som ”utopiskt tänkande” börjar nu istället bli ett eftersträvansvärt mål.
Huruvida dessa samhällen hade kunnat leva under andra, fredligare omständigheter och under större skala och under längre tid har jag faktiskt ingen aning om… det finns nog bara ett sätt att ta reda på det, och det sättet kommer troligtvis inte att äga rum i Sverige under min levnadstid.
- Danne, som personligen tror att Strängnäskommunen skulle självdö p.g.a. brist av intresse och el.
”Jag kan inte undåg att märka att alla de där utopierna blev rätt kortlivade. Antingen är riktiga utopister så snälla och fredliga att de är oförmögna att försvara sig, eller så har man en tendens att till utopi endast utnämna de samhällen som endast existerade kort tid, då diverse problem kanske inte hade tid att uppkomma. Sedan kan det ju också vara en faktor att dessa "sanna" kommunistiska samhällen uppkom under kristider, då det var lättare att få en stor uppslutning bakom en sak. Hur skulle de ha fungerat om de överlevt i femtio år i fredstid? Jag är inte omedelbart negativ, men upplever samtidigt att dina exempel delar dessa särdrag, och undrar ifall det tyder på något.”
…den uppenbara förklaringen till utiopernas korta levnadstid vore väl helt enkelt att kommunarderna/anarkisterna/whatever har varit utnumrerade & out-gunned av sina fiender. Att utopisterna skulle vara särskilt fredliga är nog osant – Pariskommunen föll först efter mycket brutala strider och de spanska anarkisterna var inte direkt pacifistiska av sig. Grejen är nog att Högdjuren (De-Som-Styr) ser mycket allvarligt på alternativa styrelsesätt som materialiseras i sitt eget land (och inte minst i deras egen huvudstad, som var fallet i Pariskommunen) och tenderar att stampa ut dessa bildningar med alla till buds stående medel.
Och att dessa samhällen har uppstått under tider av stor oro tycker jag inte är så extremt konstigt – i svåra tider så blottas samhällets alla brister och helveten. Pengar rasar ofta i värde under krig och märkligt nog så tenderar de som stupar vid fronten tillhöra samhällets lägre klasser medan de högre stående oftast klarar sig.
Den vrede och frustration som då uppstår bland offren för samhällets orättvisor söker sig då till radikalare lösningar – förslagsvis kommunismen – och det som tidigare avfärdades som ”utopiskt tänkande” börjar nu istället bli ett eftersträvansvärt mål.
Huruvida dessa samhällen hade kunnat leva under andra, fredligare omständigheter och under större skala och under längre tid har jag faktiskt ingen aning om… det finns nog bara ett sätt att ta reda på det, och det sättet kommer troligtvis inte att äga rum i Sverige under min levnadstid.
- Danne, som personligen tror att Strängnäskommunen skulle självdö p.g.a. brist av intresse och el.