Jag svarade inte dig utan mer allmänt ett ifrågasättande om det egentligen är viktigt att tala om simulering oavsett nivå, eller realism oavsett nivå, utan mer tala om att i detta fall, gällande detta spel och den fiktion som det kommer producera när vi spelar det, så är detta utgångspunkter för nya riktningar vad jag önskar. Att säga att ett spel inte simulerar något för att det inte slumpar skador, eller att ett spel är mer realistiskt på grund av att det gör det, osv tycker jag själv inte leder till något intressant samtal egentligen. Men att tala om ex. att i det här fallet vill vi att utfallet för sammandrabbningen, individuella skador som ger men efter sammandrabbningen och moral är tydliga punkter där spelets situation kan omformas (utgångspunkter för nya riktningar). Exakt hur blir ju en fråga för hur man anser något bör ske, säg ni är 20 mot 20, är det rimligt att man riskerar att hälften går åt om ni tvingas bakåt? Eller rimligt att 3/4 riskerar allvarliga skador som kommer påverka spelet framåt?
När jag säger att simulering och realism är en ickefråga för mig, så är det som i att de har en enda innebörd, de betyder verkligen ingenting faktiskt som neutrala begrepp. Visst vi kan göra ett antagande att det rör vår värld, verkligheten, men varför skulle det då vara mindre realistiskt att jag fritt narrerarar hur min karaktär tar en kula i huvudet men mirakulöst överlever (utifrån säg att han tar en mindre skada eller någon annan begränsning jag måste förhålla mig till) än att den mirakulösa överlevandet sker genom att vi interagerat med slumpen? Jag gillar ju själv som du vet system som tar över kontrollen över saker, men som jag ser det är det för att jag ofta önskar fler punkter där saker kan sticka iväg åt andra håll där jag inte har kontroll. Att jag vill begränsas. Så när jag säger att jag tycker att The Black Company skapade en känsla hos mig som kändes realistisk kanske man kan tala om det som att den fiktionen hade - i hur den arbetar med handling och utfall, interaktion och karaktär - en känsla av äkthet kanske i relation till krigsskildringar? Förstår vad du menar med rimlighet är motsats till realism, och menar verkligen inte rimlighet som någon slags median av utfall, utan kanske att det jag petar på är en äkthet inför fiktionen. Och det, om man ska lyfta den kritik som ofta lyftes mot simulationism/right to dream som något som kunde existera öht som en egen agenda, är ju något alla vill åt. Finns väl ingen som inte eftersträvar just det. Men till vilken grad och på vilket sätt, vilka verktyg som krävs för att komma dit kan ju variera, men jag tror ingen skriver under på att det är något som de ogillar eller på ett eller annat sätt strävar bort från (och innan någon kommer och talar om deras surrealistiska frifräsargrejer eller liknande, DET blir ju en fiktion att förhålla sig med en äkthet mot det också, så inkluiderar även det i det här perspektivet). Helt enkelt det kan finnas väldigt många olika sätt att landa i att något känns som äkta i relation till säg Band of Brothers. Och att (självklart) exakt vilka sätt varierar ju med vilka vi är, vad vi fokuserar på för att få känslan av äkthet.
