Bra religioner i (fantasy)rollspel

[Bifur]

En gång för länge sedan försökte jag sammanställa all info om Old Worlds (WFRP) panteon och lästa alla (nej, inte alla, men rätt många) böcker och nätsidor och försökte få ihop en koherent bild. Det gick inte, vilket gjorde mig överlycklig. Det var en sörja av motstridiga myter, dogmer och organisationer. Precis som riktiga religioner.

En annan grej jag gillar är att Sigmar liksom står utanför. Det känns inte logiskt, vilket är helt logiskt!

Religion i Old World genomsyrar allt.

Du hann före men jag tänkte också nämna WFRP så klart. Dess panteon huvudgudar är mångtydigt och relationerna mellan dem är svårutredda, kulterna griper in i en massa samhällsfenomen och aspekter av människornas liv, det finns massor kätterier, sekter och motsättningar som är begripliga (alltså som i att de är rimliga i spelvärlden, inte bara konstaterade av konstruktörerna). Samtidigt är Imperiet modernt nog att rymma reformism och t.o.m. ateism på ett trovärdigt vis. Metafysiken är också sådan att det är inte givet att gudarna finns (i alla fall i 2nd, kan kanske skilja mellan utgåvorna).

 

[Skarpskytten]

Tack, @Mogger och @Bifur , i mitt huvud var WHFR-religionen på ett helt annat sätt.

Den har tyvärr aldrig spelat någon större roll (pun intended) i de få kampanjer jag spelat i gamla världen.

 

[afUttermark]

Oj då, i nästan allt jag har spelat i warhammer har haft religiösa undertoner. Kaosgudar, old faith och sigmariter.

 

[Theo]

WFRPs religioner är ju bara D&D-polyteism i grunden även om det fått en massa överbyggnad med åren. Och sen pratar folk om "kätteri" som om det var 40K fast det inte alls är ett relevant begrepp i en polyteistisk setting.

 

[Theo]

Vad jag dock gillade i 1E WFRP var att den kosmiskt centrala lag-kaos-konflikten stod rätt så vid sidan av mainstreamreligionerna (och tvärtom). Människornas (och alvernas, dvärgarnas etc) gudar och deras kulter var inte så värst engagerade i frågan om kaos. Det blev en lite mer Lovecraftmässig uppställning där kaos verkligen stod utanför det religiösa/kulturella paradigmet.

Senare blev det ju så att laggudarna, som ingen riktigt vetat vad man skulle göra med, i stort sett försvann och Sigmarskulten blev mer och mer fascistteokrati á la 40K som var helt upphängd på att bekämpa kaos. Mycket tråkigare IMO.

 

[Mogger]

WFRPs religioner är ju bara D&D-polyteism i grunden även om det fått en massa överbyggnad med åren. Och sen pratar folk om "kätteri" som om det var 40K fast det inte alls är ett relevant begrepp i en polyteistisk setting.

Det är ju dessa 35 år av påbyggnader och omtolkningar som gör det så intressant, och på många sätt liknar den process riktiga religioner genomgår. Det är alltså resultatet (om än omedvetet) som alla dessa skribenter producerat som är helheten. Det är det magiska.

Sigmar tillhör panteon? Kanske. Redan där blir det ju intressant. Han beskrivs som övergud, skyddshelgon, anses vara reinkarnerad och står inte sällan i direkt konflikt med övriga gudar (i synnerhet Ulric).

Det är oerhört komplext och dynamiskt!

 

[Theo]

Det är ju dessa 35 år av påbyggnader och omtolkningar som gör det så intressant, och på många sätt liknar den process riktiga religioner genomgår. Det är alltså resultatet (om än omedvetet) som alla dessa skribenter producerat som är helheten. Det är det magiska.

Sigmar tillhör panteon? Kanske. Redan där blir det ju intressant. Han beskrivs som övergud, skyddshelgon, anses vara reinkarnerad och står inte sällan i direkt konflikt med övriga gudar (i synnerhet Ulric).

Det är oerhört komplext och dynamiskt!

Jag håller med om att röran av motsägelsefulla påbyggnader och omtolkningar är det mest intressanta.

 

[Quadrante]

Bra religioner är de som används.

 

[Flanellkatt]

Jag älskar religionen i "A thousand thousand islands"-zinen. Gränsen mellan religion och magisk ritual är väldigt flytande. Bitvis motsägelsefulla gudaberättelser.

 

[koraq]

I Kingdoms of Kalamar till D&D fanns det en massa rolig fakta om gudarna, och vilka ideal de hade och hur prästerskapet hade för kläder och andra roliga grejer. Det kändes superkul. Tråkigt nog syntes det inte så mycket i äventyr och annat, som var ganska generisk standardfantasy. Så, potentialen för intressant religion fanns där.

 

[Puckohue]

...Glorantha...

Glorantha är ju en värld som byggts på under snart 50 år. Det är inget problem att spela med en ytlig förståelse av gudarna, men det finns hur mycket som helst som går djupare, och nästan alla konflikter och allianser har (om man vill) en koppling till gudarna. Att Månkejsardömet vill ockupera och assimilera "barbar"-landet Sartar (där stormguden Orlanth är gudarnas kung) kan man om man vill förklara med ekonomisk-politisk imperialism, men mytologiskt beror det (bland annat) på att Mångudinnan och Orlanth slåss om makten över (en del av) himmeln. Och de olika sidorna förklarar och motiverar detta på sitt sätt.

Man kan när man spelar såklart lägga detta på vilken nivå man vill. Man måste inte läsa in allt det här, och om man å andra sidan läst massor av Glorantha-mytologi är det ju ändå inget skoj med en spelledare som dumpar för mycket info på sina spelare. Men jag upplever det som att det fördjupar inlevelsen när olika händelser i spelet efter hand knyts till olika mytologiska berättelser som karaktärerna kanske hört vid andra tillfällen. Att det hänger ihop i det stora och i detaljerna.

 

[koraq]

Vi är alla Arkat, är min enda replik på det.