Bra spelledartips

[McKatla]

Allt som oftast finns numera avsnitt om hur ett spel skall spelledas (utöver det närmast obligatoriska avsnitten om vad rollspel är och hur de spelas). De är sällan särskilt användbara för oss som varit med ganska många år vid det här laget. Men då
och då händer det – någon idé som en inte tänkt på under alla år gjuter nytt liv i spelledandet.

Ett sådant frö var för mig ett litet nätäventyr för KULT Divinity Lost kallat The Midnight Train (https://drive.google.com/drive/folders/1Iqk9t4ufsTuB0jhERW5zuq4qmOhdK-On). Där lärde jag mig ett oerhört effektivt sätt att via korta scener bygga fram ny- eller förskapade rollpersoner så att de blir levande och engagerande. Det gick ut på att i första scenen, ombord på ett tåg, via korta frågor till rollpersonen få dessa att måla upp de mest dramatiska händelserna i deras förflutenhet. Vi prövade detta, som ju annars brukar skapas i ensamhet eller ihop med spelledaren innan spelet börjar, med de andra spelarna närvarande. Det blev oerhört starkt och engagerande, där spelarna från början en efter en blev medskapare och inte bara åskådare. Jag har sedan dess fortsatt med denna metod och älskar det medskapande och engagemang detta nästan ofelbart ger upphov till – något jag trots 40 år som SL inte arbetat med så medvetet förr.

Så min fråga är vad du plockat upp som tips som förnyat ditt spelledande under senare år.

 

[God45]

Gör första delen av en megadungeon eller en adventure path till en köttkvarn. Då sätter du tonen för spelarna och du lär dem att inte vara rädda för att förlora karaktärer. Även om saker blir mindre farliga senare kommer det fortfarande kännas farligt. Det är som Machiavellis råd i Fursten, man ska vara hårdast i början av en relation för att sätta tonen.

 

[lupmet]

Det är långt ifrån nytt men en sak ifrån Everway återkommer jag gärna till: varje rollperson väljer ett par bilder som på något sätt rör rollpersonen. Bilden måste inte föreställa rollpersonen utan kan beskriva en händelse eller dröm eller ett ideal eller … Under första spelmötet presenterar varje spelare bilderna och berättar om dessa och de andra kan ställa frågor. I Everway finns det med en kortlek med bilder och den ambitiöse spelledaren skapar en sådan (slår det mig nu), fördelen med det är att de valda bilderna – motiv och stil – sätter tonen för kampanjen.

Jag gjorde en variant på detta i The Chronicles of Rudolf de Wahl, or ‘Storm in Paradise’: eftersom rollpersonerna blev anställda för ett uppdrag blev denna intervju deras anställningsintervju. Varje fick presentera sig och sedan fick de andra "rekryterarna" ställa frågor och spelledaren (jag) "spelade" deras uppdragsgivare Mattias Hand (se den tredje marginalnotisen på sidan ovan).

(Jag är så förtjust i konceptet att jag valde att ignorera ditt "förnyat" och "under senare år". Jag stötte på det första gången i början av år 2000…)

 

[entomophobiac]

Så min fråga är vad du plockat upp som tips som förnyat ditt spelledande under senare år.

Jag gillar skarpt hur Dishonored hanterar Truths. Kanske inte strikt sett ett SL-tips, men det är en sån mekanik som formaliserar Fate-typen av regelmekanismer på ett snyggt sätt.

En Truth kan göra en av fyra saker:
- Göra något omöjligt möjligt.
- Göra något möjligt omöjligt.
- Göra något svårare.
- Göra något lättare.

Framförallt de två första tycker jag är ett väldigt behändigt sätt att skapa enkla scenundantag.

Exempelvis, "katedralstornet är fruktansvärt högt och ser väldigt otillgängligt ut; det går inte att klättra där".

Spelare spenderar poäng och säger, "men det finns ju också gargoyler på hela fasaden, så svingar mig upp med änterhaken längs dem". (Gör något omöjligt möjligt.)

Mer fantasifullt, mer delat ansvar, och samtidigt väldigt tydligt.

 

[Christoffer]

Beror ju mer på vad man spelar, men om man ska ta något som påverkat i de flesta spel så:

Att bara se sig själv som en spelare med fler rollpersoner. Att det är genom dem som man påverkar saker och inte genom att tvinga fram en story, den kommer automatiskt genom investering och interaktion.

Minns inte var den formuleringen dök upp, eller om den bara skapats av mig som en syntes av massa olika spel jag påverkats av, men var länge länge sedan och påverkat hur jag läser, spelar och förbereder saker i många spel där det inte finns några tydliga råd hur man ska närma sig sådant på.

 

[Quadrante]

Inte något nytt tips utan ett från hur det spelades hemma hos Martin E i mitten av -90-talet.

Varje spelsession inleds med en beskrivande scen från någon annans perspektiv, ofta en helt annan plats. En slags föraning. Sätter tonen och ökar stressen/lugnet/… eller vad som nu ska prägla stunden.


När det sker ett dramatiskt skifte under spel och det uppstår en situation där risken är stor (att någon dör, skadas eller går förlorad), ändras språket i beskrivningen av vad som sker. I Martins fall var det bibliska uttryck och stil.

Bägge ger spelet en ton och spelarna en föraning om vad som är på väg.

Kanske inspirerande för några här?

 

[lupmet]

Något som jag har varit med om och även använt någon gång men vill sätta mer i system är "tredjepersonsperspektiv". Det betyder att spelarna får antingen förgjorda rollpersoner eller får göra förenklade rollpersoner som sedan är med om en kort scen på 1-2 timmars speltid för att få se något ur någon annans perspektiv. Det kan vara vakterna som blir övermannade av orcher, fångarna i borgen som ser på hur upprorsledaren fritar dem eller deras medfångar och så vidare. Det får inte vara för specialiserad eller hemlig kunskap eftersom jag vill ha kunskap som skall influera rollpersonernas agerande och kunskap – vilket gör att det måste finnas en logisk förklaring om hur rollpersonerna kommer i besittning av kunskapen. I Exalted-kampanjen var vi i en drömsekvens där rollpersonerna "drömde" hur de var vakter etc. i kungens borg tio år tidigare och fick på sätt insikt om bakgrunden till intrigen och kampanjen.

 

[Rickard]

Här är saker jag lärt mig från Hantverksgruppen när vi tränat på rollspel.

Vad jag ska försöka bejaka i framtiden är just energin, där man inte måste ha 110% energi i att spela ut något när det kommer en tvist eller något annat som rollpersonen reagerar starkt på, utan att det kan vara effektivare att exempelvis vara beräknande eller cool-lugn. Det var också väldigt effektivt hur man kunde lyfta en annan person, i hur viktig den är i scenen, genom att ha en lägre energinivå än den personen.​

​

---​

​

Jag gillade stilgreppet med inre monolog, men om man ska ha sådant i en scen med dialog blir det ofta plottrigt och andra förstår inte när det är inre monolog och när det är dialog. Att bryta upp det i omtagningar [spela om scenen från någon annans perspektiv] är ett starkt verktyg och inte bara säger mer om scenen utan även bygger intention.​

​

---​

​

Det var rejält svårt att gå ifrån det invanda tänket i "inre konflikter", där man ställer en sak mot en annan, och istället fokusera på att visa upp den inre konflikten. /.../ Tänker lite på spelmötet, där ni inte beskrev vad som hände under striden, utan vad folk kände. Ett bra sätt att bryta mot det invanda mönstret i hur man ska beskriva strider.​

​

---​

​

Det jag främst tar med mig, förutom några av teknikerna vi använde, var att det här med personlig energi och att skapa/hantera den hade jag gärna sett varit en naturlig del i rollspel. En "scene zero" inför varje spelmöte. Jag har alltid varit irriterad på att jag inte kan sätta fingret på när hela gruppen hamnat i "flow" och allting är superengagerande. Att ha energi känns som en viktig byggsten för att uppnå detta.​

​

---​

​

Något jag kände att vi nyttjade mycket var just juxtaposition, att framhäva genom att belysa motsatsen (skapa kontrast). Hur vi signalerade en nystart på skolavslutningen när vi visste att Sissi inte utvecklats ett skit fem år senare, om nystarten på nyår mellan Kristin och Sissi medan Angelica valde att ta sitt liv, glada jultider med familjen och Angelicas ensamma sinne. På samma sätt speglade vi rollpersonerna utifrån situationen, där Sovjets fall låg i bakgrunden medan vi såg kompisgängets förfall, med kaos i (jul)rummet och i Kristins sinne och mycket mer. Vi plockade upp teman undermedvetet/lättare(?) på grund av att vi ville framhäva rollpersonerna.​

​

---​

​

Något jag tänker lägga in i min verktygslåda som spelledare är just att låta känslor ta form i kroppsrörelser. Att låta stress sjunka ned i fötterna, att visa lycka via händerna, kärlek via magen eller vad jag nu kan hitta på för stunden. Något jag också aldrig tänkt på är att låta relationerna i fisktank också återspegla sig i personligheten och att spelledarpersonernas uppgift blir en del av hur de för sig. Detta kommer jag att experimentera en hel del med i framtiden. Också att spegla rollpersonerna, antingen genom att låta andra ha deras karaktärsdrag eller framhäva genom att gå emot deras karaktärsdrag.​

 

[Zeedox]

I spelet Disco Elysium finns det en laddingsskärm med tipset ” Don’t be afraid to say weird things, people are more forgiving of authority figures “ (ungefär). Det slog mig som en blixt från klar himmel.

I rollspel har vi sällan tid att gå fram försiktigt och rimligt, och det dyker ofta upp spännande och ovanliga situationer man inte är van vid från sitt eget liv. Så att vara lite extra öppen för att rollpersonerna kan komma att bete sig konstigt eller säga provocerande saker leder förhoppningsvis till att spelarna känner sig tryggare att göra dramatiska eller intressanta val. Jag låter mina SLP vara väldigt överseende med klavertramp och hosta upp information utan alltför mycket trugande. För jag vet själv hur det är att vara trött efter en jobbvecka och försöka spela en skicklig diplomat eller förhöra ett vittne.