entomophobiac
Low Prep High Play
NOTIS: Generaliseranden och överdrivna åsikter är tänkta att vara roliga och lite gå i samma anda som den recenserade produkten, de är inte allvarligat menade argument. Medtag saltnypor.
När jag var parvel prenumererade jag på Egmont Förlags Conan-tidning. Det kom ut sex nummer per år och när senaste damp ned i brevlådan i det ständigt insnöade och isbjörnsbevakade norrländska inland mina föräldrar tvingade mig att bo i så läste jag det på momangen. Conan, som till motsats till sin Hollywoodtolkning är både listig och smart, var den antihjälte som för mig blev vad fantasy liksom "skulle" vara. Hugg ihjäl dina fiender. Knyck saker. Överlista folk. Dyk upp på en ny plats och gör samma sak.
Heroism och svartvita värderingar var saker jag inte tyckte var lika balltuffa. Sagan om ringen lyckades aldrig fånga mitt intresse lika bra som barbaren från Cimmerien eller dödsmagikerkejsaren från Melniboné. (Som vuxen har jag lärt mig på omvägar att det jag gillar heter Sword & Sorcery och att det som är töntigt kallas High Fantasy och att detta är helt okuvlig fakta som inte går att ifrågasätta.)
För mig finns fortfarande något lockande i saker som pekar finger åt vad fantasy - och allra mest fantasy i rollspel - liksom "skall" vara. På samma sätt som jag tycker Deadpool är en rolig film men inte orkar med övriga MCU överhuvudtaget.
Så när Italienska Brancalonia slänger fram det här omslaget rakt i mitt Kickstarter...
...så är backningen given.
Och nu är det dags att faktiskt läsa det också.
Pizza, Daggers, and Mandolins
Brancalonia är inte ett komplett rollspel utan en kampanjvärld till världens mest kända rollspel någonsin (alltså Mutant Chronicles). Det går inte att inleda det bättre än vad som görs i första kapitlets intro:
"The world you live in is one of breathtaking adventure, heroic feats, and legendary deeds. Here, knights in shining armor lead fearless armies against terrifying enemies, skilled treasure-hunters, ready for anything, explore the forgotten basements of long-lost empires, juggling lethal traps and nameless monsters; cunning, mischievious heroines use their charm to deceive princes and merchants and steal treasures worthy of a royal ransom in one night! But you're not one of them..."
Ni spelar de fula, skitiga och dåliga. Lata lurendrejare och skurkaktiga girigbukar.
Så låtom oss se vad det innebär.
När jag var parvel prenumererade jag på Egmont Förlags Conan-tidning. Det kom ut sex nummer per år och när senaste damp ned i brevlådan i det ständigt insnöade och isbjörnsbevakade norrländska inland mina föräldrar tvingade mig att bo i så läste jag det på momangen. Conan, som till motsats till sin Hollywoodtolkning är både listig och smart, var den antihjälte som för mig blev vad fantasy liksom "skulle" vara. Hugg ihjäl dina fiender. Knyck saker. Överlista folk. Dyk upp på en ny plats och gör samma sak.
Heroism och svartvita värderingar var saker jag inte tyckte var lika balltuffa. Sagan om ringen lyckades aldrig fånga mitt intresse lika bra som barbaren från Cimmerien eller dödsmagikerkejsaren från Melniboné. (Som vuxen har jag lärt mig på omvägar att det jag gillar heter Sword & Sorcery och att det som är töntigt kallas High Fantasy och att detta är helt okuvlig fakta som inte går att ifrågasätta.)
För mig finns fortfarande något lockande i saker som pekar finger åt vad fantasy - och allra mest fantasy i rollspel - liksom "skall" vara. På samma sätt som jag tycker Deadpool är en rolig film men inte orkar med övriga MCU överhuvudtaget.
Så när Italienska Brancalonia slänger fram det här omslaget rakt i mitt Kickstarter...
...så är backningen given.
Och nu är det dags att faktiskt läsa det också.
Pizza, Daggers, and Mandolins
Brancalonia är inte ett komplett rollspel utan en kampanjvärld till världens mest kända rollspel någonsin (alltså Mutant Chronicles). Det går inte att inleda det bättre än vad som görs i första kapitlets intro:
"The world you live in is one of breathtaking adventure, heroic feats, and legendary deeds. Here, knights in shining armor lead fearless armies against terrifying enemies, skilled treasure-hunters, ready for anything, explore the forgotten basements of long-lost empires, juggling lethal traps and nameless monsters; cunning, mischievious heroines use their charm to deceive princes and merchants and steal treasures worthy of a royal ransom in one night! But you're not one of them..."
Ni spelar de fula, skitiga och dåliga. Lata lurendrejare och skurkaktiga girigbukar.
Så låtom oss se vad det innebär.
Last edited: