De kanske gör det hyfsat ofta, men jag upplever ändå att det är ganska liten del av varje avsnitts runtime som är strid. Eller så är det bara jag som nickar till när det blir våld, det är också möjligt =)
RECENSION Buffy the Vampire Slayer
- Thread starter entomophobiac
- Start date
entomophobiac
Low Prep High Play
Tycker faktiskt den här boken hanterar det bra. Det är ett uppslag per säsong ungefär, så det blir aldrig överdrivet ingående utan funkar mer som en "jajustja", vilket ändå är rimligt för ett spel som sannolikt sålde både till rollspelande fans och renodlade fans som på så sätt upptäckte rollspel.
entomophobiac
Low Prep High Play
5. Sunnydale After Dark
Det här får väl ses som bokens världskapitel. Skalorna är ju lite olika i USA och i Sverige. Om vi tänker oss en småländsk tätort (200+ innevånare), typ Mariannelund, så finns det knappast utrymme för några vampyriska extravaganser där. Men Torrance, California, där många av tätortsscenerna, inklusive High School-scenerna, spelades in hade under inspelningsåren runt 140 000 innevånare... Så vi får kanske tänka oss något i storlek med Jönköping istället, om vi fortsätter i Småland. Praktiskt en storstad med svenska mått!
Sunnydale porträtteras som en småstad. En "one Starbucks town", även om det finns 43-44 kyrkor (så återigen är inte Jönköping orimligt som jämförelse). Men här är folk också vana med övernaturligheter. Staden är byggd ovanpå The Hellmouth; helvetesgapet. En övernaturlig portal som orsakar alla möjliga dåligheter. Eftersom de är vana vid detta så finns en "Conspiracy of Silence" i staden, där polis och andra helt enkelt slätar över övernaturligheterna och bortförklarar saker för att undvika panik.
"Students get used to having classmates drop out (or drop dead) on an almost weekly basis. Things happen, but unless they happen to someone directly, they're usually ignored".
Kapitlet är inte långt alls, och ger en väldigt svepande överblick över Sunnydale och vad som finns där. Universitetet, The Magic Box, och såklart alla märkliga gömställen för monster under jordens yta. Kapitlet har också stats för vanliga medborgare, inklusive generiska poliser, tough guys, och såklart Buffys mamma, Joyce Summers.
Det går såklart att använda vilken setting som helst, men Sunnydale är trots allt den plats där serien utspelar sig och därför den plats fans kommer känna igen. Det är också som Arkham, en fiktiv stad, och därför går det ju att ta sig friheter.
Det finns ingen karta över Sunnydale i rollspelet, men denna--i en bok om serien--är mer eller mindre bara Downtown San Diego. (Google Image-bild.)
Det här får väl ses som bokens världskapitel. Skalorna är ju lite olika i USA och i Sverige. Om vi tänker oss en småländsk tätort (200+ innevånare), typ Mariannelund, så finns det knappast utrymme för några vampyriska extravaganser där. Men Torrance, California, där många av tätortsscenerna, inklusive High School-scenerna, spelades in hade under inspelningsåren runt 140 000 innevånare... Så vi får kanske tänka oss något i storlek med Jönköping istället, om vi fortsätter i Småland. Praktiskt en storstad med svenska mått!
Sunnydale porträtteras som en småstad. En "one Starbucks town", även om det finns 43-44 kyrkor (så återigen är inte Jönköping orimligt som jämförelse). Men här är folk också vana med övernaturligheter. Staden är byggd ovanpå The Hellmouth; helvetesgapet. En övernaturlig portal som orsakar alla möjliga dåligheter. Eftersom de är vana vid detta så finns en "Conspiracy of Silence" i staden, där polis och andra helt enkelt slätar över övernaturligheterna och bortförklarar saker för att undvika panik.
"Students get used to having classmates drop out (or drop dead) on an almost weekly basis. Things happen, but unless they happen to someone directly, they're usually ignored".
Kapitlet är inte långt alls, och ger en väldigt svepande överblick över Sunnydale och vad som finns där. Universitetet, The Magic Box, och såklart alla märkliga gömställen för monster under jordens yta. Kapitlet har också stats för vanliga medborgare, inklusive generiska poliser, tough guys, och såklart Buffys mamma, Joyce Summers.
Det går såklart att använda vilken setting som helst, men Sunnydale är trots allt den plats där serien utspelar sig och därför den plats fans kommer känna igen. Det är också som Arkham, en fiktiv stad, och därför går det ju att ta sig friheter.
Det finns ingen karta över Sunnydale i rollspelet, men denna--i en bok om serien--är mer eller mindre bara Downtown San Diego. (Google Image-bild.)
entomophobiac
Low Prep High Play
6. Creatures of the Night
En av de saker som jag klickade med i All Flesh Must Be Eaten, som kom ut tre år före detta rollspelet, är hur det förhöll sig till sina hjärnhungrande kadaver. Istället för monsterkapitel fick du ett system för att skapa spelets monster. Det här undviker två saker på ett effektivt sätt: du kommer inte möta samma monster en gång till, så länge du använder systemet; och som spelledare kan du även överraska spelarna på ett sätt som annars blir svårt.
Det här spelet har samma intention, och skriver faktiskt ut det i klartext. "While bringing back the 'classics' can be fun, it's best to add new monsters and dangers in your Episodes too. Let's face it, if BtVS was 'all vampires all the time,' it would have gotten stale a long time ago".
Materialet i kapitlet fokuserar på vampyrer (givetvis), demoner (som är vampyrernas förfäder i Buffylore), hamnskiftare, odöda, och robotar. Det finns även en sektion med Big Bad. De flesta av dessa beskrivs i svepande ordalag och får sedan några statboxar med data för typiska representanter först, och sedan kompletterat med statblocks för varelser från olika avsnitt i serien.
Tyvärr förväntade jag mig nog mer. Jag gillar verkligen fokuset på att försöka göra nya saker, men det är för mycket textmaterial här som bara ägnas åt att upprepa saker som händer i serien. Lite som när Alien-spelet pratar om att lyfta och nukea stället från omloppsbana åtminstone två-tre gånger så känns det som att jag helt enkelt inte behöver det här. Spelet refererar också till ett supplement, Monster Smackdown, där det skall finnas mer material. Men jag vill inte ha material, jag vill ha system, och jag vill ha det i grundboken.
Det som finns här är spelbart, men det är också lite ofokuserat. Och jag tycker det här är synd. Inte lika mycket för att det lilla som finns är dåligt, utan för att jag vet att Eden Studios kan och gjort mycket bättre.
En av de saker som jag klickade med i All Flesh Must Be Eaten, som kom ut tre år före detta rollspelet, är hur det förhöll sig till sina hjärnhungrande kadaver. Istället för monsterkapitel fick du ett system för att skapa spelets monster. Det här undviker två saker på ett effektivt sätt: du kommer inte möta samma monster en gång till, så länge du använder systemet; och som spelledare kan du även överraska spelarna på ett sätt som annars blir svårt.
Det här spelet har samma intention, och skriver faktiskt ut det i klartext. "While bringing back the 'classics' can be fun, it's best to add new monsters and dangers in your Episodes too. Let's face it, if BtVS was 'all vampires all the time,' it would have gotten stale a long time ago".
Materialet i kapitlet fokuserar på vampyrer (givetvis), demoner (som är vampyrernas förfäder i Buffylore), hamnskiftare, odöda, och robotar. Det finns även en sektion med Big Bad. De flesta av dessa beskrivs i svepande ordalag och får sedan några statboxar med data för typiska representanter först, och sedan kompletterat med statblocks för varelser från olika avsnitt i serien.
Tyvärr förväntade jag mig nog mer. Jag gillar verkligen fokuset på att försöka göra nya saker, men det är för mycket textmaterial här som bara ägnas åt att upprepa saker som händer i serien. Lite som när Alien-spelet pratar om att lyfta och nukea stället från omloppsbana åtminstone två-tre gånger så känns det som att jag helt enkelt inte behöver det här. Spelet refererar också till ett supplement, Monster Smackdown, där det skall finnas mer material. Men jag vill inte ha material, jag vill ha system, och jag vill ha det i grundboken.
Det som finns här är spelbart, men det är också lite ofokuserat. Och jag tycker det här är synd. Inte lika mycket för att det lilla som finns är dåligt, utan för att jag vet att Eden Studios kan och gjort mycket bättre.
Christoffer
It's all pig.
Ändå konstigt att inte kapitlet om Sunnydale tar avstamp i att skapa din egen plats utifrån där du bor, med Sunnydale som ett exempel på resultatet av en sådan process. Känns ju väldigt mycket att Buffy tar avstamp från vardag och det nära, skola, familj, relationer, småstadsissues liksom. Men för in det stora, mytologiska och ödesbestämda under ytan. Lite vad alla tonåringar som skrotar runt på gatorna i ex Fagersta, läsandes skräckantologier, grekisk mytologi och superhjälteblaskor, drömde om.
Last edited:
entomophobiac
Low Prep High Play
Håller med helt. Det är något som känns återkommande bland spel som har olika förlagor, att det lätt blir fan service mer än verktyg för att skapa liknande saker. Tippar dock att det är vad många fans vill ha. Fnissa lite åt igenkänningen, etc.
Just Buffy har ändå ett regelsystem som känns passande för mer än bara efterapning, så det är inte bara dåligt, men just de här världskapitlen tycker jag är lite av en besvikelse.
För egen del, när jag spelar detta, kommer jag nog anamma den approach @God45 verkar haft i sina scenarier, med att lägga handlingen på helt andra ställen, eftersom jag hatar när speltid tas upp med "höhö, kommer du ihåg avsnittet Y, när Darth Gandalf åker med Enterprise till LV-426?"
entomophobiac
Low Prep High Play
7. Episodes, Seasons and Drama
Spelledarkapitel och andra kapitel i rollspel som berättar vad just detta spel gör annorlunda är ju det bästa som finns. Rollspel som inte har såna kapitel är, som en kollega uttryckte sig om speldesigndokument, "unsoftened toilet paper".
Episodes är tänkta att vara "self-contained scenarios that can be played out in one to three sessions". En samling episoder som har en gemensam tråd, som en fiende eller subplot, är en Season. I slutet av en säsong bör den gemensamma tråden och eventuella subplots ha hanterats, även om dessa kan skapa nya trådar som blir temat för nästa säsong. Spelet refererar också ofta till Series, som representerar den "serie" säsonger som ni spelar; det vill säga den kampanj ni spelar i mer typisk rollspelslingo.
Som sagt tidigare känns inte det här bara som en gimmick för att förlagan är TV-serie, utan det känns som det faktiskt förmedlar någonting på ett ganska konkret sätt. Lite som It Came From the Late, Late, Late Show och Primetime Adventures använder sig av filmtroper för att kommunicera sina regler. Gillar det här greppet, och jag tror det är ett bra sätt att förmedla strukturen framförallt i ett spel som detta, där du någonstans förväntar dig att den som läser redan är fan av serien.
Kapitlet pratar sedan Time and Place. En passande setting behöver krokar för Cast att bry sig om. Intressanta platser och mörka hemligheter. Och såklart folk--vänner, fiender, rivaler; hela rasket.
Ni kan spela i Sunnydale, givetvis, som det officiella materialet utgår från. Men Sunnydale har också issues--kanske framförallt att det på något plan "tillhör" Original Cast. Därför finns ett par olika tips på hur ni kan hantera dessa, allt från att ni spelar dem till att de inte existerar.
Det finns också några olika tips för upplägg med helt andra karaktärer. En Hellmouth någon annanstans än i Sunnydale, eller att ni är kringresande hjältar som råkar på trubbel på olika ställen. Eller varför inte flytta hela settingen i tid, så den utspelar sig i antika Grekland eller i framtiden? Det här rör sig främst om korta paragrafer med tips.
Efter setting kikar vi på Cast Options. Utgångspunkten är ju att det är en Slayer och hennes vänner, som i serien. Men här finns även andra förslag, som att ni spelar en hel ensemble hjältar, en grupp som saknar hjältar helt, eller soldater från The Initiative (lite mer som ockult XCOM). Ett förslag är att spela en grupp som saknar hjältar och centreras på en charlatan som låtsas vara riktig Slayer men som är inkompetent. Det här tycker jag låter helt lysande.
Creating a Series
Eden Studios spel är fokuserade på spelarna. Buffy är inget undantag. "[Y]ou should have some idea of what major situations and events will be thrown at the Cast. How they deal with them will be the focus of the game".
Du bör preppa en Big Bad tycker spelet, men det är inte nödvändigt att du har allt redo när ni börjar. Du behöver också preppa platser och Supporting Cast. Överlag bör du tänka Season och inte bara preppa enskilda episoder. Ett intressant tips är, "Think of the Season as a point in the map, like 'North.' All you need to know is that the game is going to head north. You may not know how it gets there, let alone all the stops along the way, but at some point, the game is going to reach el norte and, one would hope, the arrival will be worth the trip".
Nästa grej är Plot och Subplot. Men det viktiga är att du inte skriver vad som kommer hända, utan att det blir upp till Main Cast vad som faktiskt hamnar i fokus. Liknelsen är att en Plot eller Subplot är en fiskekrok som du hänger ut och sen ser om spelarna nappar. Du får några exempel, och flera av dem sätter den centrala konflikten i gruppen. Exempelvis att en rollperson kan vara den vän som blir fiende, eller en romans kan uppstå mellan rollpersoner och göras till triangeldraman av Supporting Cast. Här känner jag att Edens styrkor lyser igenom--intraparty conflict som konfliktmotor.
Skillnaden på en Plot och en Subplot, enligt boken, är att en Subplot inte är fokuset för eller ens behöver pågå en hel säsong, och den behöver heller inte figurera i alla Episodes.
Tipsen för att skapa spelledarpersoner är egentligen helt exakt vad jag brukar föredra att göra själv. Skapa dem inför varje Episode, och över tid får du en expanderad Supporting Cast med återkommande karaktärer. Vi investerar oss genom spel.
Spelet har egentligen tre nivåer av SLPs.
Ett Quick Sheet i sin enorma quickighet.
Nästa uppslag är information om hur du sätter dina SLPs olika värden. Dessa är fasta värden, och du får här riktlinjer för vad som är bra nivåer att lägga dem på tillsammans med lite referenstabeller i slutet av boken och en förståelse för vad som är bra snittvärden.
The Plot Thickens
Slutligen kommer vi in till sektionen tips om att skriva Episodes. Såna som vi väl oftast kallar äventyr på svenska. Här gör spelet en poäng om rälsning, som är att du inte bör rälsa dina spelare. Du bör inte devalvera deras upplevelse genom att alltid låta platsen de tar sig till vara "rätt" plats, och du bör inte straffa dem för att du inte följer ditt manus. Jag gillar den här uppmaningen och önskar att alla rollspel hade någon variant av det. Men det är också lite "fegt" att spelet inte tar någon ställning, utan mest säger att du inte bör göra något hela tiden för alla val fungerar och det är helt enkelt svårt att veta vad som fungerar bäst.
En Episode behöver ha en Setup, som introducerar Cast till vad den handlar om; en eller ett par Turning Points där viktiga saker inträffar; och ett Climax där episodens konflikt når sin upplösning. Invävt i detta har du sedan även fiskekrokarna--Plots och Subplots. Det här är ju Three-Act Structure rakt av, och passar väl utmärkt i något som ändå uttalat och i språkbruk är tänkt att likna en TV-serie.
Det följer tips på vad för Setup och Turning Points som ofta förekommer i Buffy, och även lite andra takes på hur strukturen kan göras om du vill göra mer av en såpopera eller skriva episoder för one-shots. Även Series Premieres, Season Finales och Series Finales får lite extra tipsutrymme.
Jag gillar det här kapitlet överlag, och framförallt att spelet tar upp sånt som jag ofta ogillar i rollspel som förlitar sig helt på skrivna äventyr--rälsa helst inte, låt spelarnas handlingar avgöra mer än din "ståry", och flytta vissa typer av konflikter till gruppen för att ge dem mer impact. Det märks att det är CJ Carella som skrivit, helt enkelt, och det är skitbra.
Mitt klagomål på kapitlet är väl att det ofta blir tips av slaget där det står "du behöver göra X", men det ges inte så mycket verktyg för X. Exempelvis att ni absolut kan spela en Teaser-scen för att skapa ett komiskt intro till er episode, men inte så mycket om hur utöver att spelarna kan behöva introduktioner.
Spelledarkapitel och andra kapitel i rollspel som berättar vad just detta spel gör annorlunda är ju det bästa som finns. Rollspel som inte har såna kapitel är, som en kollega uttryckte sig om speldesigndokument, "unsoftened toilet paper".
Episodes är tänkta att vara "self-contained scenarios that can be played out in one to three sessions". En samling episoder som har en gemensam tråd, som en fiende eller subplot, är en Season. I slutet av en säsong bör den gemensamma tråden och eventuella subplots ha hanterats, även om dessa kan skapa nya trådar som blir temat för nästa säsong. Spelet refererar också ofta till Series, som representerar den "serie" säsonger som ni spelar; det vill säga den kampanj ni spelar i mer typisk rollspelslingo.
Som sagt tidigare känns inte det här bara som en gimmick för att förlagan är TV-serie, utan det känns som det faktiskt förmedlar någonting på ett ganska konkret sätt. Lite som It Came From the Late, Late, Late Show och Primetime Adventures använder sig av filmtroper för att kommunicera sina regler. Gillar det här greppet, och jag tror det är ett bra sätt att förmedla strukturen framförallt i ett spel som detta, där du någonstans förväntar dig att den som läser redan är fan av serien.
Kapitlet pratar sedan Time and Place. En passande setting behöver krokar för Cast att bry sig om. Intressanta platser och mörka hemligheter. Och såklart folk--vänner, fiender, rivaler; hela rasket.
Ni kan spela i Sunnydale, givetvis, som det officiella materialet utgår från. Men Sunnydale har också issues--kanske framförallt att det på något plan "tillhör" Original Cast. Därför finns ett par olika tips på hur ni kan hantera dessa, allt från att ni spelar dem till att de inte existerar.
Det finns också några olika tips för upplägg med helt andra karaktärer. En Hellmouth någon annanstans än i Sunnydale, eller att ni är kringresande hjältar som råkar på trubbel på olika ställen. Eller varför inte flytta hela settingen i tid, så den utspelar sig i antika Grekland eller i framtiden? Det här rör sig främst om korta paragrafer med tips.
Efter setting kikar vi på Cast Options. Utgångspunkten är ju att det är en Slayer och hennes vänner, som i serien. Men här finns även andra förslag, som att ni spelar en hel ensemble hjältar, en grupp som saknar hjältar helt, eller soldater från The Initiative (lite mer som ockult XCOM). Ett förslag är att spela en grupp som saknar hjältar och centreras på en charlatan som låtsas vara riktig Slayer men som är inkompetent. Det här tycker jag låter helt lysande.
Creating a Series
Eden Studios spel är fokuserade på spelarna. Buffy är inget undantag. "[Y]ou should have some idea of what major situations and events will be thrown at the Cast. How they deal with them will be the focus of the game".
Du bör preppa en Big Bad tycker spelet, men det är inte nödvändigt att du har allt redo när ni börjar. Du behöver också preppa platser och Supporting Cast. Överlag bör du tänka Season och inte bara preppa enskilda episoder. Ett intressant tips är, "Think of the Season as a point in the map, like 'North.' All you need to know is that the game is going to head north. You may not know how it gets there, let alone all the stops along the way, but at some point, the game is going to reach el norte and, one would hope, the arrival will be worth the trip".
Nästa grej är Plot och Subplot. Men det viktiga är att du inte skriver vad som kommer hända, utan att det blir upp till Main Cast vad som faktiskt hamnar i fokus. Liknelsen är att en Plot eller Subplot är en fiskekrok som du hänger ut och sen ser om spelarna nappar. Du får några exempel, och flera av dem sätter den centrala konflikten i gruppen. Exempelvis att en rollperson kan vara den vän som blir fiende, eller en romans kan uppstå mellan rollpersoner och göras till triangeldraman av Supporting Cast. Här känner jag att Edens styrkor lyser igenom--intraparty conflict som konfliktmotor.
Skillnaden på en Plot och en Subplot, enligt boken, är att en Subplot inte är fokuset för eller ens behöver pågå en hel säsong, och den behöver heller inte figurera i alla Episodes.
Tipsen för att skapa spelledarpersoner är egentligen helt exakt vad jag brukar föredra att göra själv. Skapa dem inför varje Episode, och över tid får du en expanderad Supporting Cast med återkommande karaktärer. Vi investerar oss genom spel.
Spelet har egentligen tre nivåer av SLPs.
- Namnlösa dussinkaraktärer. Måste inte vara namnlösa, men "Victim #3" eller "Cemetary Vamp #2" kommer och går så snabbt att de saknar relevans. De behöver inte ens några stats bortom färdiga statblocks.
- Namngivna roller, som åtminstone kan behöva en Quick Sheet med särskild information. Här bör du förbereda karaktärer i rollpersonernas liv, som lärare, föräldrar, tränare, och så vidare. När dessa dör blir det ju genast mer intressant än när de inte lyckas rädda Victim #3. Känns härligt cyniskt att motivationen bakom prepp är att göra deras oundvikliga död mer värdefull. Det får ett givet ento seal of approval!
- Big Bad och andra typer som kräver mer stats och information kanske kan behöva ett fullt rollformulär, men generellt inte. Det handlar mer om att beskriva hur de agerar, vilka mål de har, och hur det kan göras personligt. För om de bara tänker förinta världen är inte lika intressant som att de kidnappat din lillebror för att han skall offras till Hellmouth!
Ett Quick Sheet i sin enorma quickighet.
Nästa uppslag är information om hur du sätter dina SLPs olika värden. Dessa är fasta värden, och du får här riktlinjer för vad som är bra nivåer att lägga dem på tillsammans med lite referenstabeller i slutet av boken och en förståelse för vad som är bra snittvärden.
The Plot Thickens
Slutligen kommer vi in till sektionen tips om att skriva Episodes. Såna som vi väl oftast kallar äventyr på svenska. Här gör spelet en poäng om rälsning, som är att du inte bör rälsa dina spelare. Du bör inte devalvera deras upplevelse genom att alltid låta platsen de tar sig till vara "rätt" plats, och du bör inte straffa dem för att du inte följer ditt manus. Jag gillar den här uppmaningen och önskar att alla rollspel hade någon variant av det. Men det är också lite "fegt" att spelet inte tar någon ställning, utan mest säger att du inte bör göra något hela tiden för alla val fungerar och det är helt enkelt svårt att veta vad som fungerar bäst.
En Episode behöver ha en Setup, som introducerar Cast till vad den handlar om; en eller ett par Turning Points där viktiga saker inträffar; och ett Climax där episodens konflikt når sin upplösning. Invävt i detta har du sedan även fiskekrokarna--Plots och Subplots. Det här är ju Three-Act Structure rakt av, och passar väl utmärkt i något som ändå uttalat och i språkbruk är tänkt att likna en TV-serie.
Det följer tips på vad för Setup och Turning Points som ofta förekommer i Buffy, och även lite andra takes på hur strukturen kan göras om du vill göra mer av en såpopera eller skriva episoder för one-shots. Även Series Premieres, Season Finales och Series Finales får lite extra tipsutrymme.
Jag gillar det här kapitlet överlag, och framförallt att spelet tar upp sånt som jag ofta ogillar i rollspel som förlitar sig helt på skrivna äventyr--rälsa helst inte, låt spelarnas handlingar avgöra mer än din "ståry", och flytta vissa typer av konflikter till gruppen för att ge dem mer impact. Det märks att det är CJ Carella som skrivit, helt enkelt, och det är skitbra.
Mitt klagomål på kapitlet är väl att det ofta blir tips av slaget där det står "du behöver göra X", men det ges inte så mycket verktyg för X. Exempelvis att ni absolut kan spela en Teaser-scen för att skapa ett komiskt intro till er episode, men inte så mycket om hur utöver att spelarna kan behöva introduktioner.
Det här är ju (som du vet) också en sak jag stör mig på i rollspel… Det är också rätt vanligt i just spelledarkapitel. Man säger "förbered flera olika scener" eller "rälsa inte" eller "skapa intressanta SLP:er", men det där "hur":et saknas ofta.
Hur konkret är Buffyspelet när det gäller de faktiska nitty-gritty förberedelserna? Eller är det mer ett spel för spelledare som kan improvisera mycket under spel (bara behöver premiss och sedan följer spelarnas infall) eller som redan kan det här med äventyrstopologi och förberedelser?
entomophobiac
Low Prep High Play
Tror mitt svar blir att det inte är så konkret som det kunde ha varit. Uppmaningarna och tipsen är bra, och det finns lite listor med exempel som fungerar som val för att komma igång. Det illustreras också ofta vad som menas genom att hänvisa till olika avsnitt av serien. Så överlag är det ändå rätt bra, men mycket av det är också mer tips än verktyg.
Jag gillar det på det stora hela, men jag är ju en av dina improviserande fiender i slutänden.
entomophobiac
Low Prep High Play
8. Sweeps Week
Ett introäventyr! Förlåt, en introepisod menar jag såklart. Den är uttryckligen skriven för att ge lite mer på fötterna för den som inte spellett förut och har för ändamålet infällda Director Tips-bubblor. Scenariot utspelar sig på High School, så det första sådana tipset beskriver alternativ till just High School om det inte passar.
För många herrans år sedan så var det en Djinn som begick ofog så till den grad att demoner och svartkonstnärer samarbetade för att fånga den mellan världar. Genom århundraden har denna beskäftiga Djinn borrat, filat, mekat, eller kanske sjungit falskt--hur som helst har den lyckats skapa ett hål i sitt fängelse som låter den kommunicera med dödliga. För att göra det här hålet stort nog för rymning krävs dock människosjälar, och den får sådana genom att först uppfylla önskningar och sedan tvinna dem som önskat saker runt sitt finger till dess deras skrumpna sinnen kollapsar helt och överlåter deras själar till Djinnen som på så sätt kan göra hålet lite större.
Djinnen är alltså en Big Bad, och den här förklaringen är orsaken till alltihop. Kanske måste rollpersonerna i framtiden samarbeta med demoner för att upprepa fängslingsritualen, men detta nämns bara som en potentiell framtid. Djinnen har inga stats eller så, för den kommer inte figurera i den här episoden.
Temat (på TV-serievis) för den här episoden är mobbing. Julius Desmond, med "the disposition of a well-kicked dog", blir mobbad av skolans jocktrio direkt i öppningsscenen, och efter att rollpersonerna sett detta, stoppat det hela, medmobbat, eller vad de nu gjort, så hittar två av jocksen resterna av sin fjärde jockpolare styckad i sina skåp. Skrik, panik, mord, och den tolfte lediga dagen på skolåret i Sunnydale på grund av avlidna klasskamrater.
Det här är lite av en whodunit med ett litet antal aktörer och en galen plot med ett hämndlystet mobboffer som förvandlat sin TV-fjärrkontroll till sitt vapen. Genom att frammana kända figurer (inklusive pastischer på Terminator och Highlander!) som får göra hans mördande åt honom, även om alltihop givetvis bara är Mr Djinn i bakgrunden.
Väldigt linjärt beskrivet, men gör samtidigt en poäng av att säga var det skulle kunna ta andra riktningar. Så åtminstone del av linjäriteten kommer nog helt enkelt från att text läses linjärt. Överraskande roligt och faktiskt ett scenario jag skulle kunna tänka mig att spelleda. Det gör ett hyggligt jobb med att introducera hur rollspel "går till", även om jag givetvis inte kan uttala mig trovärdigt om hur det känns för en nybörjare.
Ett introäventyr! Förlåt, en introepisod menar jag såklart. Den är uttryckligen skriven för att ge lite mer på fötterna för den som inte spellett förut och har för ändamålet infällda Director Tips-bubblor. Scenariot utspelar sig på High School, så det första sådana tipset beskriver alternativ till just High School om det inte passar.
För många herrans år sedan så var det en Djinn som begick ofog så till den grad att demoner och svartkonstnärer samarbetade för att fånga den mellan världar. Genom århundraden har denna beskäftiga Djinn borrat, filat, mekat, eller kanske sjungit falskt--hur som helst har den lyckats skapa ett hål i sitt fängelse som låter den kommunicera med dödliga. För att göra det här hålet stort nog för rymning krävs dock människosjälar, och den får sådana genom att först uppfylla önskningar och sedan tvinna dem som önskat saker runt sitt finger till dess deras skrumpna sinnen kollapsar helt och överlåter deras själar till Djinnen som på så sätt kan göra hålet lite större.
Djinnen är alltså en Big Bad, och den här förklaringen är orsaken till alltihop. Kanske måste rollpersonerna i framtiden samarbeta med demoner för att upprepa fängslingsritualen, men detta nämns bara som en potentiell framtid. Djinnen har inga stats eller så, för den kommer inte figurera i den här episoden.
Temat (på TV-serievis) för den här episoden är mobbing. Julius Desmond, med "the disposition of a well-kicked dog", blir mobbad av skolans jocktrio direkt i öppningsscenen, och efter att rollpersonerna sett detta, stoppat det hela, medmobbat, eller vad de nu gjort, så hittar två av jocksen resterna av sin fjärde jockpolare styckad i sina skåp. Skrik, panik, mord, och den tolfte lediga dagen på skolåret i Sunnydale på grund av avlidna klasskamrater.
Det här är lite av en whodunit med ett litet antal aktörer och en galen plot med ett hämndlystet mobboffer som förvandlat sin TV-fjärrkontroll till sitt vapen. Genom att frammana kända figurer (inklusive pastischer på Terminator och Highlander!) som får göra hans mördande åt honom, även om alltihop givetvis bara är Mr Djinn i bakgrunden.
Väldigt linjärt beskrivet, men gör samtidigt en poäng av att säga var det skulle kunna ta andra riktningar. Så åtminstone del av linjäriteten kommer nog helt enkelt från att text läses linjärt. Överraskande roligt och faktiskt ett scenario jag skulle kunna tänka mig att spelleda. Det gör ett hyggligt jobb med att introducera hur rollspel "går till", även om jag givetvis inte kan uttala mig trovärdigt om hur det känns för en nybörjare.
entomophobiac
Low Prep High Play
Appendix
A Guide to Buffyspeak
Det här är en verkligen skitkul grej de lagt till. Enligt introt har spelskaparna läst över 100 Buffymanus och försökt hitta gemensamma nämnare för dialogförfattandet i dem. Dessa mynnar ut i ett antal tips, med många exempel.
Pop Culture References: Prata film! Gamla, nya, populära, icke-populära. Men också TV, TV-reklam, kändisar, etc. Även mytologi och riktig kultur, ibland.
Superheroes: Släng in lite coola namn, som när Buffy kallar sig själv "Destructo Girl", eller bara skoja om radioaktiva spindlar och så vidare. Det är mycket övernaturligt som händer; lek med det.
Mr, Mrs. and Miss: Igen, Mr/Mrs handlar om att beskriva sina nackdelar ibland, eller ge saker fnissiga namn. Mr Pointy är någons namngivna vässade påle; Buffy kallar sig själv Miss Attention Span.
Britishisms: Silly git. Proper. Dodgey. Lämpar sig nog bäst för spelgruppen som spelar på engelska, men vi kan nog också överdriva vår anglofili för att ge det udda antalet individer av brittisk härkomst lite extra fniss.
Hyperbole: Får mig osökt att tänka på O'Boy-scenen i Fucking Åmål. Men mer träffande är nog överdrifter i form av sarkasm.
Compound Words: Inget speciellt på svenska såklart. Skapa ord genom att sätta ihop andra ord, liksom. Men geeker-joy, barf-worthy, och frog-fear är exempel som ges i boken. Tänker kreativt bruk av ihopskrivning funkar även på svenska.
Staccato: Rytm. Exempel är "Morbid much?" och "Wolf you, not you you". Säga mycket med lite, och med en viss tyngd.
Lying: Alla huvudkaraktärer är dåliga på att ljuga och stakar sig samt refererar till "the thing" som de måste gå till.
The Y: Lägg till ett "y" för att skapa knäppa adjektiv. Något kan vara "wolfy" eller "cutesy" eller "puddly".
Adding -Age: Slayage, cluage, sparkage. Det ger ett rätt skojigt språk.
Speaking of Me ...: Många karaktärer pratar om sig själva, antingen för att visa hur stora och tuffa de är eller för att trycka ned sig själva.
Word Play and Slang: Summerar lite olika grejer som görs i dialoger, och hur snurrigt det ibland blir helt enkelt genom att ta välanvända uttryck och stycka upp dem eller tolka dem på olika sätt.
Den här sektionen är helt genial! Dock lite osäker på hur bra den fungerar för spel på svenska, tyvärr. Mycket av detta är ju helt enkelt Los Angeles-kids och hur de låter för vuxna som skriver seriemanus...
Unisystem Conversion Notes
Konvertera saker till något annat Unisystemspel, eller kanske hur du kan ta Qualities, Drawbacks, etc., från andra spel till detta.
Character Creation Basics
En lättviktig summering på hur karaktärer skapas, samt alla tabeller som behövs för det.
Glossary
Ord som används i spelet. D'uh!
Slutsats -- Buffy the Vampire Slayer
Jag gillar det här spelet! Lite synd att det hänvisar till splatbooks och känns lite tunt i vissa fall, men jag kan lätt se hur det här spelet fyller mina krav för lättspelade kompletta rollspel där du endast kan använda grundboken och sen tuta och köra. Det tar sitt grundkoncept och springer med det.
Det visar väl också sin ålder i form av en -2 här och en +3 där, etc., som känns som något som de flesta rollspelen övergett idag. Men det är knappast någon betungande aritmetik vi pratar om och i de flesta fall spelar den inte in överhuvudtaget. Vissa saker, som Combat Maneuvers, som jag först reagerade på känns faktiskt riktigt fräscha och intressanta, och som de passar in väldigt bra i helheten.
Överlag, riktigt coolt spel, och ett spel som känns sådär spelbart och fokuserat som endast välskrivna rollspel gör. Det blir nog en one-shot eller kortkampanj i sommar, helt enkelt! Jag är inte svårövertalad när det kommer till Unisystem...
A Guide to Buffyspeak
Det här är en verkligen skitkul grej de lagt till. Enligt introt har spelskaparna läst över 100 Buffymanus och försökt hitta gemensamma nämnare för dialogförfattandet i dem. Dessa mynnar ut i ett antal tips, med många exempel.
Pop Culture References: Prata film! Gamla, nya, populära, icke-populära. Men också TV, TV-reklam, kändisar, etc. Även mytologi och riktig kultur, ibland.
Superheroes: Släng in lite coola namn, som när Buffy kallar sig själv "Destructo Girl", eller bara skoja om radioaktiva spindlar och så vidare. Det är mycket övernaturligt som händer; lek med det.
Mr, Mrs. and Miss: Igen, Mr/Mrs handlar om att beskriva sina nackdelar ibland, eller ge saker fnissiga namn. Mr Pointy är någons namngivna vässade påle; Buffy kallar sig själv Miss Attention Span.
Britishisms: Silly git. Proper. Dodgey. Lämpar sig nog bäst för spelgruppen som spelar på engelska, men vi kan nog också överdriva vår anglofili för att ge det udda antalet individer av brittisk härkomst lite extra fniss.
Hyperbole: Får mig osökt att tänka på O'Boy-scenen i Fucking Åmål. Men mer träffande är nog överdrifter i form av sarkasm.
Compound Words: Inget speciellt på svenska såklart. Skapa ord genom att sätta ihop andra ord, liksom. Men geeker-joy, barf-worthy, och frog-fear är exempel som ges i boken. Tänker kreativt bruk av ihopskrivning funkar även på svenska.
Staccato: Rytm. Exempel är "Morbid much?" och "Wolf you, not you you". Säga mycket med lite, och med en viss tyngd.
Lying: Alla huvudkaraktärer är dåliga på att ljuga och stakar sig samt refererar till "the thing" som de måste gå till.
The Y: Lägg till ett "y" för att skapa knäppa adjektiv. Något kan vara "wolfy" eller "cutesy" eller "puddly".
Adding -Age: Slayage, cluage, sparkage. Det ger ett rätt skojigt språk.
Speaking of Me ...: Många karaktärer pratar om sig själva, antingen för att visa hur stora och tuffa de är eller för att trycka ned sig själva.
Word Play and Slang: Summerar lite olika grejer som görs i dialoger, och hur snurrigt det ibland blir helt enkelt genom att ta välanvända uttryck och stycka upp dem eller tolka dem på olika sätt.
Den här sektionen är helt genial! Dock lite osäker på hur bra den fungerar för spel på svenska, tyvärr. Mycket av detta är ju helt enkelt Los Angeles-kids och hur de låter för vuxna som skriver seriemanus...
Unisystem Conversion Notes
Konvertera saker till något annat Unisystemspel, eller kanske hur du kan ta Qualities, Drawbacks, etc., från andra spel till detta.
Character Creation Basics
En lättviktig summering på hur karaktärer skapas, samt alla tabeller som behövs för det.
Glossary
Ord som används i spelet. D'uh!
Slutsats -- Buffy the Vampire Slayer
Jag gillar det här spelet! Lite synd att det hänvisar till splatbooks och känns lite tunt i vissa fall, men jag kan lätt se hur det här spelet fyller mina krav för lättspelade kompletta rollspel där du endast kan använda grundboken och sen tuta och köra. Det tar sitt grundkoncept och springer med det.
Det visar väl också sin ålder i form av en -2 här och en +3 där, etc., som känns som något som de flesta rollspelen övergett idag. Men det är knappast någon betungande aritmetik vi pratar om och i de flesta fall spelar den inte in överhuvudtaget. Vissa saker, som Combat Maneuvers, som jag först reagerade på känns faktiskt riktigt fräscha och intressanta, och som de passar in väldigt bra i helheten.
Överlag, riktigt coolt spel, och ett spel som känns sådär spelbart och fokuserat som endast välskrivna rollspel gör. Det blir nog en one-shot eller kortkampanj i sommar, helt enkelt! Jag är inte svårövertalad när det kommer till Unisystem...
Så… Jag kan inte låta bli att fundera lite.
Eller så kan man bara låta engelska karaktärer vara från en annan landsända, så spelar man i stockholm får några typ… jag vet inte, norrländsk dialekt. Även om jag köper att norrländsk dialekt kanske inte riktigt säljer in sig som liksom "uppity" på det sätt åtminstone Giles engelska gör. Spikes, kanske.
Herr, Fru och Fröken, inga konstigheter. Även om jag är ganska säker på att man får jobba hårt på att få alla att inte bara tänka på "ni ska kalla mig herr gris". Iaf i min bekantskapskrets.
Jag undrar vad som vore en svenska motsvarighet till britishisms. Inlån från danska/norska kanske?
Eller så kan man bara låta engelska karaktärer vara från en annan landsända, så spelar man i stockholm får några typ… jag vet inte, norrländsk dialekt. Även om jag köper att norrländsk dialekt kanske inte riktigt säljer in sig som liksom "uppity" på det sätt åtminstone Giles engelska gör. Spikes, kanske.
Jag undrar hur lätt det skulle vara att försöka få in i improviserat talspråk? Oavsett språk, tänker jag.
Visst borde -y bara bli -ig? Vargig, sötig, pölig. Jag tycker det funkar.
Hm, svårare. -ighet/het kanske? Ledtrådighet? Blixtighet?
entomophobiac
Low Prep High Play
Inget har ju samma klang riktigt. Tänker att du som Finländare hade lånat in Svenskan, liksom. Men Sverige har ingen naturlig sån "ex-ockupant", om vi inte går hela vägen tillbaka till Danmark, och danska skulle ge en helt annan ton.
Överlag gillar jag när rollspel använder språk på intressanta sätt – framför allt när det inte är NeotechD där man känner att man måste lära sig en hel gloslista från början, utan där det finns några startpunkter man enkelt kan börja slänga in i sitt tal när det känns passande och som också har stöd för att öka med tiden. och Buffy känns ju helt rätt där.