Nekromanti Bygga äventyr folk klarar av?

[Hellmer]

Hej! Jag satt och tänkte på en grej när jag skrev mitt senaste äventyr och det är att jag inte alltid tänker jättemycket på om mina Spelare verkligen är nog skickliga för att antagligen klara av äventyret i fråga. Nu rör det sig om ett äventyr där de går in i en skog och har chans att möta lite olika otrevligheter. Om de skulle möta en grupp eller kanske två kan de fortfarande ha chans att överleva men möter de fler på rad tror jag det kan börja bli lite svårt. Jag tänker att de helt enkelt får välja sina strider.

Hur mycket balanserande gör ni när ni skriver era äventyr? Skriver ni äventyr som ni vet att spelarna ska klara, kan klara, eller skriver ni något och balanserar under spelet gång?

 

[anth]

Jag har slutat att bry mig om sånt.
Oavsett vad jag gör så kommer alltid mina spelare på en lösning som jag inte tänkt på som gör att de klarar sig.

Så varför ska jag tänka när mina spelare tänker så mycket bättre än mig?

 

[God45]

Jag balanserar inte alls... Eller nej, det är inte sant. Tiamat kommer inte inridande på en Tarasqu. Men jag har 5 HD troll som traskar runt i skogen där mina spelare är på level 1.

Det är ett par trick till att få det här att fungera. För det första måste man göra alla strider valfria, spelarna ska alltid kunna välja att smyga runt fienderna eller fly eller liknande. Det hjälper också att inte ge ut XP för att döda fiender utan bara för pengar. Sedan gäller det att inte blockera spelarnas galna planer, tänker de blockera den enda ingången till goblin grottan och röka/svälta ut goblinsen så är det klart man inte lägger till en extra ingång bara för att tvinga dem att slåss med goblinsen.

 

[Eksem]

Beror på vad jag vill uppnå med äventyret.

Just nu spelar jag i princip bara i miljöer och helt spelardrivet (se krönika på krönikeforat för att se hur det kan se ut). Då ser jag ingen som helst poäng med att balansera något, eller att ha problem med givna lösningar. Det som händer händer.

---

Den senaste faktiska kampanjen jag körde innan dess var däremot en mer rälsad kampanj med en story jag ville berätta. Då är det mycket viktigare att alla hinder är hanterbara, eller möjliga att kringgå utan att storyn blir lidande.

Här finns det inte mycket annat man kan göra än att helt enkelt ägna sig åt hårt arbete. Alla problem behöver ha konsekvenser som är kännbara, men inte storyblockerande. Alla utmaningar bör vara någorlunda balanserade utifrån rollpersonernas OCH spelarnas förutsättningar; eller ha element som justerar om problemet (ledtrådar etc) utifall att sessionen tappar fart.

Om man spelar ett spel som redan har någon typ av balanseringsmekaniker (t.ex. PathFinder) kan man ta hjälp av dem, men även med dem är det svårt att ta några genvägar.

---

Utifall att du har inställningen "spelarna får välja sina strider" så måste du signalera tydligt att det är ett alternativ. Om de baserat på tidigare erfarenheter förväntar sig att kunna lösa alla problem de ställs inför kommer det att bli frustration om det inte längre stämmer.

 

[Necross]

Precis som förväntat dyker det upp några "Jag bryr mig inte"-svar på detta direkt

Jag menar dock att det handlar om vad man gillar för typ av spelstil. Jag gillar stilen där pc:na utvecklas genom en serie av äventyr, och jag gillar om äventyren är uppbyggda runt pc:nas bakgrund etc. Detta i princip oavsett spel.

Därmed känns det inte aktuellt för mig att ställa fram motstånd som pc:na tror att de kan besegra, men i själva verket inte har en chans mot. Det skulle betyda att skapa nya pc:s alldeles för ofta för min smak, inget personligt engagemang för pc:n eller inlevelse i världen. Bara rycka på axlarna och "respawna" funkar inte för mig.

Det här hör väl samman med min aversion för "humorrollspelande" som ju är så populärt i många kretsar. Jag tycker att man kan ha roligt utan att ha roligt slapstick-style

Har jag åt helvete fel? Hur tänker ni andra?

 

[God45]

Precis som förväntat dyker det upp några "Jag bryr mig inte"-svar på detta direkt

Jag menar dock att det handlar om vad man gillar för typ av spelstil. Jag gillar stilen där pc:na utvecklas genom en serie av äventyr, och jag gillar om äventyren är uppbyggda runt pc:nas bakgrund etc. Detta i princip oavsett spel.

Därmed känns det inte aktuellt för mig att ställa fram motstånd som pc:na tror att de kan besegra, men i själva verket inte har en chans mot. Det skulle betyda att skapa nya pc:s alldeles för ofta för min smak, inget personligt engagemang för pc:n eller inlevelse i världen. Bara rycka på axlarna och "respawna" funkar inte för mig.

Det här hör väl samman med min aversion för "humorrollspelande" som ju är så populärt i många kretsar. Jag tycker att man kan ha roligt utan att ha roligt slapstick-style

Har jag åt helvete fel? Hur tänker ni andra?

Jag gillar dramat när någon dör, det är som en krigsfilm. Plus, då kan man ha "Now it is personal!" och hela gruppen tänker hämnas på en enda kille för att han dödade Dave.

Plus, kan man inte förlora finns det ingen utmaning och då är det inte roligt att spela.

 

[Krille]

Jag balanserar motståndet i strider, i alla fall normalt sett.

Däremot finns inte så mycket "klara av" i äventyret. Jag planerar för att de kan lyckas eller misslyckas, och sedan fisktankar jag in äventyrets resultat i konsekvenserna som blir nästa äventyr.

 

[Totte]

Först vill jag säga att en god portion humor i en spelsession gör den minnesvärd, men då menar jag inte "amerikansk 70-tals tonårskomedi humor" utan lite mer sofistikerad humor, det höjer stämningen.

Men när det gäller spelstil är jag helt med på det du säger, att tro att spelarna skall inse att varje steg de tar kan vara deras sista ifall tärningen är ond är inte mitt spel, jag gillar utmaningar men för mig är det att storyn drivs och att de karaktärer som är med växer med storyn och inte varje gång har en grupp som består av 4 rekryter och en som var med förra gången men flydde först.

Balansering är för mig att tänka över situationen, och ifall det är oövervinnerligt, i alla fall ge märkbara hints om det.

Exempel:
Du har ett fett ubertroll i en grotta i skogen, som de aldrig skulle kunna klara av i strid. Ge lite ledtrådar om det, låt dom hitta några södertuggade rester som går att härleda till en grupp ganska erfarna personer )som de kanske träffat på ett värdshus innan och förlorat stort mot i duell t.ex, det kan ge en hint om att "opps, det är nog en rätt fet sak här." Men, ifall man trots sådana inte ens subtila varningar störtar in i trollgrottan vrålade med dragna svärd, tja, då får man skylla sig själva.

Och viktigt att ifall man "bryter reglerna" genom för svåra encounters, bryta då tillbaka genom att tillåta spelarnas vilda idéer utan att börja studera regler i detalj och komma med invändningar som att "enligt sidan 287 skapar en halv kubikmeter ved bara rök tillräckligt att fylla så och så många kubikmeter grotta med en giftighets halt som skapar medvetslöshet"... Dom röker ut goblin grottan, bra, klart. Gå vidare.

 

[Necross]

Plus, kan man inte förlora finns det ingen utmaning och då är det inte roligt att spela.

Sant. Men dör gör de ju ibland ändå. Att bara auto-dö med en lvl 1-pc mot ett troll vet jag inte om jag inser charmen med. Men det har ju även med "as war"/"as sport"-grejen att göra - om man kan besegra fienden på andra sätt än ren strid alltså. Normalt sett är mina spelare helt ointresserade av det. Tyvärr, kanske jag ska lägga till.

 

[God45]

Plus, kan man inte förlora finns det ingen utmaning och då är det inte roligt att spela.

Sant. Men dör gör de ju ibland ändå. Att bara auto-dö med en lvl 1-pc mot ett troll vet jag inte om jag inser charmen med. Men det har ju även med "as war"/"as sport"-grejen att göra - om man kan besegra fienden på andra sätt än ren strid alltså. Normalt sett är mina spelare helt ointresserade av det. Tyvärr, kanske jag ska lägga till.

Mina vanliga spelare är extremt "as war" inriktade och är ofta tveksamma att ge sig in i strider även om de har ett klart övertag. Så det har också mycket format hur jag kör grejer

 

[Robert Jonsson]

Mina vanliga spelare är extremt "as war" inriktade och är ofta tveksamma att ge sig in i strider även om de har ett klart övertag. Så det har också mycket format hur jag kör grejer

Vad jag ser här är: "Jag har traumatiserat mina spelare så hårt att de är skitskraj för alla strider för de vet att jag kommer döda dem brutalt om de vill slåss. I'm evil."

 

[anth]

> Jag menar dock att det handlar om vad man gillar för typ av spelstil.

Ja det beror på spelstil och om man tycker om "Combat as War" eller "Combat as Sport".


> Jag gillar stilen där pc:na utvecklas genom en serie av äventyr, och jag gillar om äventyren är uppbyggda runt pc:nas bakgrund etc. Detta i princip oavsett spel.

Det gör jag också.
Jag ser dock inte hur det påverkar hur man balanserar äventyren.


> Därmed känns det inte aktuellt för mig att ställa fram motstånd som pc:na tror att de kan besegra, men i själva verket inte har en chans mot.

För mig är det precis tvärt om.
För mig känns det inte aktuellt att skapa encounters som är fullständigt ofarliga för då känns de helt meningslösa.
Om inte spelarna tror att deras rollpersoner kan dö finns det ingen nerv i spelet och då kan vi lika gärna spela fia med knuff.


> Det skulle betyda att skapa nya pc:s alldeles för ofta för min smak, inget personligt engagemang för pc:n eller inlevelse i världen.

Ja, det stämmer att man inte bryr sig så mycket när ens rollperson bara är level 1 - då är den inte mycket mer värd än ens henchmen.
Men så fort man kommer upp till level 2-3 skulle jag säga att mina spelare bryr sig MER om sina rollpersoner än spelarna i din kampanj - just för att de vet att de KAN dö.


> Har jag åt helvete fel? Hur tänker ni andra?

Nej, du tänker inte fel.
Vi bara representerar två diametralt motsatta spelstilar.

 

[anth]

Vad jag ser här är: "Jag har traumatiserat mina spelare så hårt att de är skitskraj för alla strider för de vet att jag kommer döda dem brutalt om de vill slåss. I'm evil."

Det som du säger är ett vanligt argument mot den här spelstilen och bygger på ett STOOORT missförstånd.

Jag gör ALDRIG äventyr som går ut på att döda rollpersonerna - det är fel fel fel.
Däremot bryr jag mig inte om äventyret är anpassat efter rollpersonerna. Det kan vara buslätt eller jättedödligt - och spelarna vet inte vad det är förrän de gått färdigt.
Faktum är att inte ens jag vet det.

Jag är ALDRIG ond som spelledare, jag försöker aldrig döda rollpersonerna med flit.
Vad jag däremot INTE gör är att "fuska" för att rollpersonerna ska överleva så som många andra spelledare gör.
En bra spelledare ska vara fullständigt neutral i förhållande till rollpersonerna.

 

[Eksem]

OT, men även om man kryddar med smileys tror jag det är klokt att undvika att den typen av karikatyrer av andras argument här på WRNU. Det är ofta så här det börjar när det spårar ur tycker jag. Den ene öppnar med "Du traumatiserar dina spelare genom att döda dem så fort de antyder att de vill slåss" och sedan svarar näste typ med "Om det inte är farligt är det ingen mening med att ha våld alls" och helt plötsligt krigar två personer mot åsikter och beteenden som inte ens finns.

 

[Robert Jonsson]

Jag skrev det till God45 för jag vet att han har självdistans och inte tar illa upp, men eftersom folk innan dig tog det ultraseriöst så ser jag att du har en poäng med det. Ber om ursäkt för tidigare inlägg - för att klargöra: det var inte seriöst menat alltså.

 

[Necross]

Om inte spelarna tror att deras rollpersoner kan dö finns det ingen nerv i spelet och då kan vi lika gärna spela fia med knuff.

Som sagt, de KAN dö, det måste bara klanta sig lite mer. Men jag förstår hur du menar - jag skulle kanske hellre spela mer så, men det funkar inte med min nuvarande PF-grupp.

 

[Anarchclown]

Jag låter systemet vara dödligt och resurserna inte vara så lättersättliga så märker man att RP inte har någon vidare lust att slåss ganska fort, oavsett om det är mot goblins eller troll. Då försöker de hitta andra lösningar. Man måste också, till skillnad mot en del spelledare jag har, låta nästan alla intelligenta monster säga saker. Om de inte talar så får spelarna aldrig känslan av att de faktiskt kan snacka sig igenom en encounter.

Jag var nyligen spelare i ett äventyr där man slogs mot en massa olika fiender som alla var intelligenta, de började hela tiden med att anfalla oss, gärna med överraskning, istället för att snacka. Det gjorde fort att vi bara utgick ifrån att saker var onda och började peppra ner dem från håll istället. Om det hade varit i ett combat as war-spel så hade vi förmodligen dött med den taktiken.

 

[anth]

Jag skrev det till God45 för jag vet att han har självdistans och inte tar illa upp, men eftersom folk innan dig tog det ultraseriöst så ser jag att du har en poäng med det. Ber om ursäkt för tidigare inlägg - för att klargöra: det var inte seriöst menat alltså.

Bah, så länge jag har smileys i mina inlägg är inte heller jag så seriös.

Dessutom vet jag att jag har rätt och ni har fel.
När ni framför era felaktiga argument så klappar jag er lätt på huvudet - för jag vet att förr eller senare kommer också ni att växa upp och inse hur fel ni har...

[behöver jag ha en smiley till i det här inlägget? Hm, kanske...]

 

[Necross]

Tycker alla ska ha smileys efter varje mening, alltid Kan det hårdkodas in i wrnu-sajten på nåt vis?

 

[Anarchclown]

Du är dum! Nehe... det framstår fortfarande som aggressivt. Fasen också. (vill tillägga så att folk inte blir rädda att jag känner Necross och att han förhoppningsvis fattar att jag skojar)

Tror att det där med att lägga till en smiley är lite som när Fox News lägger till ett frågetecken. "Obama: a terrorist?". Det funkar liksom inte riktigt om kontexten blir för grov.

Som ytterligare svar på frågan så kan jag också tillägga att jag spelat långa kampanjer där motståndet sällan varit kapabelt att besegra spelarna men där det ändå utgjort ett hot mot dem. Men detta för att kampanjerna utspelat sig i varianter av BRP där man kan dö av att bli slagen en enda gång och således aldrig skiter i att parera om man inte måste. Egentligen är det inte nödvändigt att hotet om död finns i en kampanj för att den ska vara intressant att spela heller för den delen. Har spelat långa delar av kampanjer som gått ut på att prata om det politiska läget och utöva inflytande på ganska subtila sätt. Det handlar bara om vad man själv och ens spelare tycker är kul också.