Nekromanti Civil olydnad-rollspel

[Genesis]

Jag såg en rätt skön video: https://www.youtube.com/watch?v=-93BV7eiZjc (videon är på engelska).

Det finns en viss risk för politik här, men jag vill egentligen inte prata om Kina specifikt. Istället vill jag prata om de taktiker och strategier som nämns i klippet. Min rollspelsradar triggade vid 16:35. Förtryckarna vill ha så mycket lydnad som möjligt för minimalt förtryck, och dissidenterna vill maximera avhopp och minimera skada. Den centrala resursen är "dubbeltänkarna", som förtryckarna vill hålla på mattan och dissidenterna vill konvertera.

Jag tyckte att det kändes väldigt rollspeligt. Känns som att det finns plats för intressanta mekaniker med diverse aktioner och effekterna de har på befolkningen och samhället. Genererar man för mycket skador och störningar i samhället så förlorar man sympati. Om förtryckarna utövar för hårt förtryck så förlorar de också folk, men om de inte förtrycker alls så blir det för lätt för folk att säga ifrån. Känns som en intressant dynamik!

Vad tror ni? Skulle man kunna bygga ett spel på detta? Hur skulle det se ut?

 

[Genesis]

En grej man kunde ta fasta på är en sak han säger strax därefter. Det finns två generella taktiker: Gör saker de inte vill att du ska göra, eller låt bli att göra saker de vill att du ska göra. Tänker att i en setupfas kan man definiera vad den auktoritära regimen förväntar sig att alla gör, och vad den inte vill att folk ska syssla med.

 

[God45]

Jag vill ha in en kognitiv disonans grej där systemet får dig att vilja uppskatta det.

Klassikern är ju experimentet där folk får göra något tråkigt och sedan ska de övertyga nästa person om att det egentligen är roligt mot pengar. Vissa får mycket pengar och vissa lite. Sedan frågade man dem om de tyckte det var roligt på lite. De som fick lite betalat hade då upplevt att det var roligt på riktigt. För det gick inte att rättfärdiga att man lurat någon för så lite pengar så man började övertyga sig själv om att man haft roligt på riktigt.

 

[Lupus Maximus]

Vad tror ni? Skulle man kunna bygga ett spel på detta? Hur skulle det se ut?

Tja, jag ser ju en direkt koppling till t.ex. Noir samt att det säkert är bra till Neotech.

Men för mer samberättaraktiga spel, så kanske också bygga på de fyra kategorierna av invånare som de pratar om. Kanske att huvudroller och viktiga biroller består av personer från kategorierna dissidenter och true believers, och stöd eller ignorans från de apatiska samt dubbeltänkarna är något man behöver för att kunna agera effektivt.

 

[RasmusL]

Jag skulle spela det!

Har inte stenkoll själv, men är inte Winterhorn lite så?

EDIT: Läste lite och det verkar vara liknande teman men annat fokus

 

[Genesis]

Men för mer samberättaraktiga spel, så kanske också bygga på de fyra kategorierna av invånare som de pratar om. Kanske att huvudroller och viktiga biroller består av personer från kategorierna dissidenter och true believers, och stöd eller ignorans från de apatiska samt dubbeltänkarna är något man behöver för att kunna agera effektivt.

Ja, jag tänkte utgå från dem, men föreställde mig att alla rollpersoner skulle vara dissidenter. Men det här är en spåna idéer-tråd, och jag är inte alls säker på att jag ska skriva ett sådant här spel. Det är bara kul att spåna lite.

Jag tänker mig typ såhär, om jag skulle göra det:
Vi har en spelledare som sköter regimen*. Spelarna har varsin rollperson som är involverade i motståndsrörelsen. De planerar och utför aktioner. Spelledaren tolkar aktionerna och utifrån reglerna och lite frispel och slump och så så genererar aktionerna en viss mängd konverterade dubbeltänkare i befolkningen. När det går dåligt så går det istället åt andra hållet: befolkningen tar slutar sympatisera med dissidenterna. Regimen gör också saker, och de kan göra att dissidenter blir dubbeltänkare igen. Dubbeltänkare är ju folk som egentligen inte håller med regimen, men som inte vågar sticka ut hakan. Tänker mig att spelet skulle vara på ganska personlig nivå, och att samtala med sanna troende och dubbeltänkare (och försöka att lista ut vem som är vem) skulle vara viktigt, förutom de mer abstraherade aktionerna.

Rollpersonerna ska såklart också ha personliga drivkrafter. Personer, områden, mål och saker att kämpa för som är unika för dem. Detta ger drama när man måste prioritera och planera aktioner. Dessutom är det saker regimen kan använda för att försöka köpa dissidenterna, så split mellan dem och få dem att sälja ut varandra.

*Åh, eller kanske ska det finnas en SL som är opartisk och en spelare som spelar regimen?

 

[Genesis]

Jag skulle spela det!

Har inte stenkoll själv, men är inte Winterhorn lite så?

EDIT: Läste lite och det verkar vara liknande teman men annat fokus

Det ser spännande ut! Lite tvärtom mot vad jag tänkte mig, men absolut i samma teman!

 

[Lupus Maximus]

Jag tror mest på detta.

*Åh, eller kanske ska det finnas en SL som är opartisk och en spelare som spelar regimen?

Just att man bör skilja på hanteringen av befolkningen och regimen. Om någon av dessa kan köras med regelmekanik (men då är man nog inne på regelmassan hos ett tungt brädspel) så är det ett alternativ, men annars tror jag själv mer på att dela upp det på två olika personer.

Det finns ju också mer än en regim som var tidigare (väpnade) dissidenter, och sedan hamnat i det totalitära spåret för att själva överleva eftersom det inte uppskattats av en stormakt som ogillar att man gör uppror mot regimer de stödjer.

Så att plocka fram hur regimen fungerar, och vem den stöds av, kan nog bli en viktig del och jag tror det kan bli bättre samberättarkonflikt om regimen kontrolleras av en deltagare som inte också behöver vara opartisk i hanteringen av befolkningen; utan att det är någon som lika mycket kämpar för folkets stöd som dissidenterna (för Chile pratade man om 2/3-samhäll, där 2/3 av befolkningen hade det bra på bekostnad av 1/3).

 

[Mogger]

Det låter superintressant! Jag har i många år funderat på rollspelet SABOTAGE där man spelar fritänkare i en förtryckarregim, och det här skulle kunna vara grundmekanismen i ett sånt spel!

Jag är väldigt intresserad av den typen av skeenden när vanliga människor kastas in i extraordinära situationer (vilket är lockelsen för mig med mitt Vietnamkrigsspel) som vi ser i ex Handmaids Tale.

Men jag undrar om det inte är intressantare att vända på det? Alltså gestalta regimens agenter?

Nu har du satt igång mig...

 

[Bifur]

Tror också motparten behöver vara en spelare. Frågan är om det rent kognitivt i så fall går att spela ihop (och få veta den andra sidan planer)?

 

[Genesis]

Det låter superintressant! Jag har i många år funderat på rollspelet SABOTAGE där man spelar fritänkare i en förtryckarregim, och det här skulle kunna vara grundmekanismen i ett sånt spel!

Det som lockar mig skulle vara att inte spela våldsamma revolutionärer som skjuter regimsoldater, utan att i stället jobba med fredliga metoder, olydnad, och så vidare. Speciellt en regim som inte är karikatyriskt grym, men som fortfarande spärrar in, kidnappar, hotar och i vissa fall dödar oliktänkande (iscensatta självmord och så).

Men jag undrar om det inte är intressantare att vända på det? Alltså gestalta regimens agenter?

Där har du ju Winterhorn, som Rasmus tipsade om.

Nu har du satt igång mig...

Bra! Om någon annan gör det här spelet så slipper ju jag.

 

[Björn den gode]

Bra! Om någon annan gör det här spelet så slipper ju jag.

Och så kanske det blir klart också...

Men grundidén är väldigt schysst tycker jag, den spänningen i vilka som går att lita på och inte ger upplägg för väldigt bra scener, lite samma idé tänker jag mig som i maffia eller gangster-settings men här slipper vi våldsglorifierande.

 

[Genesis]

Tror också motparten behöver vara en spelare.

Det jag oroar mig för i det är att det inte skulle bli så mycket fokus på dissidenterna själva och deras relationer med varandra. För mycket scener med regimen. Jag vet inte om man tjänar på att göra regimen så aktiv.

Frågan är om det rent kognitivt i så fall går att spela ihop (och få veta den andra sidan planer)?

I 99% av fallen suger det i min erfarenhet när spelare har hemligheter för varandra. Men det är ju en fråga om preferens. För mig är det självklart att spelet blir bättre av att alla känner till varandras planer. Tänk om du gillrar en fälla och jag inte går i den? Eller om jag har en hemlighet som aldrig avslöjas? Massor av bra drama skulle gå förlorat. Men, som sagt, jag är ju av skolan som tycker att inte ens spelledaren ska ha hemligheter för spelarna.

 

[Genesis]

Och så kanske det blir klart också...

Jag medger gärna att jag är brutalt dålig på att få ut mina spel, men jag vill hävda att Måns är ännu värre.

 

[Zappelina]

Detta är en typ av konflikter som intresserar mig också. Jag hade velat se en regim som är uppdelad i aspekter som spelare ansvarar för samtidigt eller parallellt med att de spelar sina personer, lite som i dream askew: Den som utöver sin rollperson väljer att gestalta Ledaren står då för karisman och personifieringen av regimen och kan då påverka folket genom kanske omnämnande av vissa saker i offentliga tal, närvaro på platser, bilder på tv osv, medan den som samtidigt gestaltar säkerhetspolisen kan tillfångata anhöriga, riva upp anställningar, misshandla mitt i natten eller vad det kan vara. Fast jag inser när jag skriver att den sneda maktbalansen mellan regim och rollperson kanske skulle göra det svårt att spela just rollpersonerna.

Hursomhelst gillar jag temat. Och jag gillar spel där spelledarrollen är formaliserad och uppdelad mellan spelarna. Jag tror att regimen kunde vara det i detta fall, men inte som jag föreslog ovan utan kanske mer stämningar och reaktioner eller mjukare värden utan egen agenda, annars tar nog ondskan överhanden eftersom den är lättare att spela.

 

[Skarpskytten]

Det här är inte mitt sorts rollspel, men väldigt coolt.

Om jag hade gjort det här rollspelet hade jag försökt få in vardagligt motstånd i det. Då menar jag både materiellt och symboliskt vardagligt motstånd, alltså handlingar som maskning, desertering, skattemygel, följa regelverket slaviskt, gå på stan och applådera, och allt vad nu människor har gjort genom historien och håller på med än idag. Den som vill veta mer om fenomenet kan t ex ge sig på James C Scotts magnifika böcker i ämnet eller bara läsa s 98-107 i den här boken (som går att få i pdf om man skickar ett meddelande till mig).

 

[Mogger]

Det som lockar mig skulle vara att inte spela våldsamma revolutionärer som skjuter regimsoldater, utan att i stället jobba med fredliga metoder, olydnad, och så vidare. Speciellt en regim som inte är karikatyriskt grym, men som fortfarande spärrar in, kidnappar, hotar och i vissa fall dödar oliktänkande (iscensatta självmord och så).

Det som intresserar mig med den här mekaniken är att du har en mätare på hur väl ditt motstånd funkar. Vinner du inte över dubbeltänkarna så har du förlorat och din kamp var förgäves. Det innebär att frihetskämparna (alltså RP) får lov att nyttja vilka medel de vill, men svårigheten blir att inte go full Robespierre så att befolkningen vänder sig emot dig.

Helst vill man naturligtvis inte ha en karikatyrond regim, då skulle ju hela poängen försvinna... Helst vill man ha ett samhälle man lätt känner igen sig i som gradvis radikaliseras eller något liknande, så att spelet skulle utspela sig under alla faser (maktövertagande, motstånd, revolution och kanske även någon form av prolog).

"Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?"

Det finns oerhört mycket intressant här. Många val, många konsekvenser.

 

[Genesis]

Det som intresserar mig med den här mekaniken är att du har en mätare på hur väl ditt motstånd funkar. Vinner du inte över dubbeltänkarna så har du förlorat och din kamp var förgäves. Det innebär att frihetskämparna (alltså RP) får lov att nyttja vilka medel de vill, men svårigheten blir att inte go full Robespierre så att befolkningen vänder sig emot dig.

Ja, precis. Jag menade inte att man inte ska kunna vara våldsam. Tvärtom så finns säkert lockelsen där. Men då riskerar du att vinna den kortare tillfredsställelsen men förlora folkets stöd.

Jag skulle nog också vilja ha en hel del tolkning från fiktion till mekanik av en SL-liknande roll. Så att det inte blir ett mekanisklt "Vi satsar två poäng Våld, så riskerar vi inte för mycket Rekyl, men vi har tillräckligt med resurser för att klara Svårighetsgraden", utan man tar riktiga beslut i fiktionen och saker kan gå som de gör och SL istället tänker "Det där spårade ut, och tre oskyldiga människor dog. Det ger två röda tärningar. Dock så visade de tydligt att regeringen inte kunde stoppa dem från att korsa gränsen, så tre blå tärningar." Typ.

Helst vill man naturligtvis inte ha en karikatyrond regim, då skulle ju hela poängen försvinna... Helst vill man ha ett samhälle man lätt känner igen sig i som gradvis radikaliseras eller något liknande, så att spelet skulle utspela sig under alla faser (maktövertagande, motstånd, revolution och kanske även någon form av prolog).

"Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?"

Det finns oerhört mycket intressant här. Många val, många konsekvenser.

Ja, precis! Mycket "Om jag säger till den utländske journalisten att en stridsvagn körde över mina ben så står jag upp för vad som är sant och visar vad regimen sysslar med, men min familj kommer att riskera att råka illa ut och jag kommer aldrig att få tävla i Paralympics".

 

[Genesis]

Åh, och propaganda och censur måste vara en viktig del. "Det här är vad som kommuniceras ut i media, det här är vad som lärs ut i skolan." Jag diggar känslan av att man inte riktigt kan veta vad som är sant, att det finns flera versioner av historien och om du inte var med själv så kan du inte riktigt veta.

 

[Mekanurg]

Det här är inte mitt sorts rollspel, men väldigt coolt.

Om jag hade gjort det här rollspelet hade jag försökt få in vardagligt motstånd i det. Då menar jag både materiellt och symboliskt vardagligt motstånd, alltså handlingar som maskning, desertering, skattemygel, följa regelverket slaviskt, gå på stan och applådera, och allt vad nu människor har gjort genom historien och håller på med än idag. Den som vill veta mer om fenomenet kan t ex ge sig på James C Scotts magnifika böcker i ämnet eller bara läsa s 98-107 i den här boken (som går att få i pdf om man skickar ett meddelande till mig).

Jag har läst en handbok i civil motståndskamp från OSS, USA:s underrättelsetjänst under VK2. Den har mycket att säga om administrativt motstånd: förhalning ("jag måste konsultera tre mellanchefer på avdelning 21 före beslut"), onödiga möten med alltför många deltagare och tjafsiga tvister ("såhär kan vi inte göra, se här vad byråchef Kvalsterlund har skrivit"), medvetet felsorterade papper, planerad initiativlöshet ("står inte i min arbetsbeskrivning").