Re: trapped
Det stämmer, men i andra världar då?
Då har man antagligen gjort upp andra regler och gjort klart för spelarna att "vampyrer finns inte". När jag spelar samtidsskräck brukar det finnas som en underliggande självklarhet att vampyrer och liknande "Inte finns" utanför skräckhistorier. Två hål i halsen behöver alltså inte betyda vampyrer. En god vän till mig (X'uln på forumet) skapade ett äventyr där vi tog rollen som snutar i New Orleans. Där härjade en seriemördare som tog livet av folk genom att tömma dem på blod. Vi vet fortfarande inte (tre år efter att äventyret avslutats) om det var en vampyr eller ej. Vi gjorde den referensen både i och utanför spelet, men på vilket stt skulle det hjälpa oss? Frågan om det kunde vara en vampyr växte och blev stämningsskapande i sig. Jag förstår inte hur man kan sätta upp en allmän regel som säger att:
1. Skräckrollspel handlar om att JAG ska bli rädd
2. JAG kan inte bli rädd för något jag känner igen, så ge mig bara absurda slemhögar från yttre rymden i Eon och Neotech.
Hur kan man säga sig vara intresserad av roll-spel, dvs rollgestaltning då?
Kör ni utan spelledare? Rollgestaltning innebär att man tar på sig en roll. Rollspel involverar ofta regler, regelmekanik, en eller flera spelare med en eller flera roller var, samt en spelledare, ofta med fler roller och en berättarroll.
Nej, vi brukar ha spelledare. Men vi pratade främst om spelare här, och deras möjlighet att ta till sig stämning och spela roller. Spelledaren bör också anstränga sig i sin rollgestaltning, men ska också vara lyhörd för spelarnas reaktioner och val. Det innebär inte att han bör utsätta sig för undermåliga rollspelare om han är intresserad av inlevelse och atmosfär. Det är min första prioritet som sl.
Stämning är väl alla intresserade av nästan oavsett av spelsätt?
Om man utgår från din beskrivning är jag böjd att säga nej. Det förefaller inte så. Om spelarna bara ska vara konsumenter som sl ska tillfredsställa med allt absurdare monster "för att de ska bli rädda" är jag ganska säker på att man är beredd att sänka stämningen.
Kommer det in saker som jag vet vad det är för nåt, så hur mycket jag än gestaltar min rollperson så blir inte jag rädd på samma sätt som inför det okända. Det blir en utmaning för sl att överraska mig med nya saker.
Hur många gånger blir du överraskad av det okända? Två eller tre? Hur lång tid tar det innan man uppnår den berömda Arkiv X-effekten? Då jobbar man aningen bättre med klichéerna, oavsett om spelarna drar egna slutsatser i sina huvuden så krävs det ju att de omsätter dem i spelet på ett vettigt (rationellt i spelet alltså) sätt också.
Och vem är inte intresserad av stämning som sagt? Och finns de här på forumet, eller snackar du om nåt du diskuterat nåt annanstans, för här på skräckforumet är nog alla intresserade i hur man bygger upp, får och behåller främst stämningar av skräck, rädsla och fruktan.
Jodå, men de har en skev uppfattning om vad stämning, skräck, rädsla och fruktan innebär. Och de ser det som en ingrediens av många. För mig är det stämning det handlar om, en historia. Det handlar inte om äventyr för mig utan om upplevelser. Att förskjuta fokus så innebär en förändring i sättet att spela och skriva äventyr. Det finns säkert folk här som är intresserade av hur de ska kunna introducera lite skräck i sin veckosession av Eon, och jag kan gärna ställa upp med tips men det är ju helt bortkastat när de inte vill spela roll-spel utan bara vill ha äventyr och så skrämma sina SPELARE litegrann. Vad kan jag göra då, förutom att försöka förmedla min annorlunda och uppenbart bättre syn på rollspelande?
Jag anar att din självdistans mäts i pikometrar....
Vafan ska man med självdistans till?
Det stämmer, men i andra världar då?
Då har man antagligen gjort upp andra regler och gjort klart för spelarna att "vampyrer finns inte". När jag spelar samtidsskräck brukar det finnas som en underliggande självklarhet att vampyrer och liknande "Inte finns" utanför skräckhistorier. Två hål i halsen behöver alltså inte betyda vampyrer. En god vän till mig (X'uln på forumet) skapade ett äventyr där vi tog rollen som snutar i New Orleans. Där härjade en seriemördare som tog livet av folk genom att tömma dem på blod. Vi vet fortfarande inte (tre år efter att äventyret avslutats) om det var en vampyr eller ej. Vi gjorde den referensen både i och utanför spelet, men på vilket stt skulle det hjälpa oss? Frågan om det kunde vara en vampyr växte och blev stämningsskapande i sig. Jag förstår inte hur man kan sätta upp en allmän regel som säger att:
1. Skräckrollspel handlar om att JAG ska bli rädd
2. JAG kan inte bli rädd för något jag känner igen, så ge mig bara absurda slemhögar från yttre rymden i Eon och Neotech.
Hur kan man säga sig vara intresserad av roll-spel, dvs rollgestaltning då?
Kör ni utan spelledare? Rollgestaltning innebär att man tar på sig en roll. Rollspel involverar ofta regler, regelmekanik, en eller flera spelare med en eller flera roller var, samt en spelledare, ofta med fler roller och en berättarroll.
Nej, vi brukar ha spelledare. Men vi pratade främst om spelare här, och deras möjlighet att ta till sig stämning och spela roller. Spelledaren bör också anstränga sig i sin rollgestaltning, men ska också vara lyhörd för spelarnas reaktioner och val. Det innebär inte att han bör utsätta sig för undermåliga rollspelare om han är intresserad av inlevelse och atmosfär. Det är min första prioritet som sl.
Stämning är väl alla intresserade av nästan oavsett av spelsätt?
Om man utgår från din beskrivning är jag böjd att säga nej. Det förefaller inte så. Om spelarna bara ska vara konsumenter som sl ska tillfredsställa med allt absurdare monster "för att de ska bli rädda" är jag ganska säker på att man är beredd att sänka stämningen.
Kommer det in saker som jag vet vad det är för nåt, så hur mycket jag än gestaltar min rollperson så blir inte jag rädd på samma sätt som inför det okända. Det blir en utmaning för sl att överraska mig med nya saker.
Hur många gånger blir du överraskad av det okända? Två eller tre? Hur lång tid tar det innan man uppnår den berömda Arkiv X-effekten? Då jobbar man aningen bättre med klichéerna, oavsett om spelarna drar egna slutsatser i sina huvuden så krävs det ju att de omsätter dem i spelet på ett vettigt (rationellt i spelet alltså) sätt också.
Och vem är inte intresserad av stämning som sagt? Och finns de här på forumet, eller snackar du om nåt du diskuterat nåt annanstans, för här på skräckforumet är nog alla intresserade i hur man bygger upp, får och behåller främst stämningar av skräck, rädsla och fruktan.
Jodå, men de har en skev uppfattning om vad stämning, skräck, rädsla och fruktan innebär. Och de ser det som en ingrediens av många. För mig är det stämning det handlar om, en historia. Det handlar inte om äventyr för mig utan om upplevelser. Att förskjuta fokus så innebär en förändring i sättet att spela och skriva äventyr. Det finns säkert folk här som är intresserade av hur de ska kunna introducera lite skräck i sin veckosession av Eon, och jag kan gärna ställa upp med tips men det är ju helt bortkastat när de inte vill spela roll-spel utan bara vill ha äventyr och så skrämma sina SPELARE litegrann. Vad kan jag göra då, förutom att försöka förmedla min annorlunda och uppenbart bättre syn på rollspelande?
Jag anar att din självdistans mäts i pikometrar....
Vafan ska man med självdistans till?
