Nekromanti COC Modern-äventyr för få personer

[DanielSchenström]

Fick CoC D20 (Mycket bra spel, bättre än vad jag förväntade mig från vad jag läst på forumet).

Så nu vänder jag mig till er CoC-gurus. Vilka äventyr till modern tycker ni är bäst?

Men vänta, jag har vissa restriktioner också. Jag har bara två spelare, så jag vill veta bra äventyr till modern som funkar med få spelare.

Tack på förhand.

 

[Storuggla]

"Så nu vänder jag mig till er CoC-gurus. Vilka äventyr till modern tycker ni är bäst?"

Ha! jag är ingen guru, men jag svarar ändå! Frukta mig!

Jaja, jag antar att du är på jakt efter uppslag och så eftersom det inte finns så apmycket till CoC d20 ännu. Nå, sen sa du att du hade två spelare. Hm. Det första jag kommer att tänka på är att nutidseran ger vissa probem, det är svårare att isolera rollpersonerna än i 1920-eran, nu har folk mobiler och internet i laptopen och mp3-spelare uppstoppade i näsan. Så jag skulle nog damma av alla snut och deckarserier och glo på dem för inspiration.
Oftast är det två poliser som löser brott. Låt brottet vara lite... annorlunda, fast inte från början. Säg att ett mord verkar helt normalt, sedan så dyker det upp ett nytt, och ett till och sakta men säkert så hittar rollpersonerna bevis/indicier som pekar på en seriemördare med ockulta drag eller något Mythosianskt. Sen slänger man på en chef som skriker åt dem, en polischef som vill ha resultat att visa perssen, iriterande reportar som kör upp mikrofonen i snoken på dem och frågar saker som "Varför är polisen så dum att den inte kan haffa en simpel mördare, va? Va? Va?".

Så skulle jag göra i alla fall.


Storuggla, skulle slänga in lite böcker också

 

[DanielSchenström]

Nja, uppslagen fixar jag, det är mest köpmodulerna jag undrar över (det finns ju en fin konverteringsappendix i regelboken så man kan använda BRP-modulerna). CoC blir helt enkelt en köpäventyrskampanj för mig, det är skönt att ha sådana också då det befriar ens fritid från äventyrskonstruerande.

 

[Storuggla]

Ahaaaa, ja men då klämmer jag till med Unseen Masters, fin kampanj. Sedan dammar jag av Last Rites, den var sådär för att slutligen ropa "Nocturnum!". Det är inte Chaosium, men det är bra...


Storuggla, "Nocturnuuuum..."

 

[akenol]

Köp Delta Green, sen behöver du inte köpa nånting annat.
Kika in på http://www.delta-green.com/.

/Å

 

[Ghoulz]

Vad kostar en störsändare?

När man snackar om mobiltelefoner o.dyl. modernt tjafs har jag hört att Cthulhu har askass täckning och att Yog-Sothoth utgör en effektiv störsändare. Ha.

 

[chrull]

Problemet med CoC

är att det är... CoC.

Spelarna vet ju om att det är CoC. att mördaren visar sig vara mer än bara en normal helyllekille är ju vad de förväntar sig.

"VA? säger du att morden vi undersöker när vi spelar CoC har med något ockult att göra???? det hade jag ingen AAAAAAAning om!"

Samma gäller iofs för Kult (va? rämnade illusionen efter jag såg barnet mosas av långtradaren? det hade jag ingen AAAAAAAning om!) och andra skräckspel.
Att skrämmas verkar ofta handla om överaskningar, och i alla fall mina spelare blir inte särskilt överaskade längre, vad jag än tar mig till.

Är det inte så för er andra också?

chrull, som vill tacka bland andra storuggla för en trevlig kväll igår

 

[Storuggla]

Re: Problemet med CoC

"Spelarna vet ju om att det är CoC. att mördaren visar sig vara mer än bara en normal helyllekille är ju vad de förväntar sig."

Helt sant, helt sant. Det är just därför jag slänger in mina Wodehouseianska historier eller rena rama deckargåtor utan synlig ockult inblanding för att förvirra spelarna. Därför vet de aldrig om det är en Deep One bakom dörren eller bara en väldigt förbannad sir Roderick Pomeroy-Pairbright som vill banka skiten ur dem för att de gjort honom till åtlöje inför sin blivande svärfar. Eller när de letar mythoshemlisar i ett stort bibliotek på en gammal herrgård och bara hittar böcker om trädgårdsskötsel och ålfiske, då börjar de undra... är finns det ett hemligt bibliotek eller är det oskyldigt?
Då blir de lite mer... osäkra. Tror jag i alla fall. Hoppas jag åtmindstånde.

"chrull, som vill tacka bland andra storuggla för en trevlig kväll igår"

Tack själv, det var jättekul, det enda minuset är att jag som ickerökare stinker rök ännu


Storuggla, härmar Cthulhu med spagetti i munnen

 

[Ghoulz]

Icke-Problemet med CoC

Har folk verkligen problem med det här? Eller ja, det är väl ingen överraskning. Det här diskuteras ju jämt och ständigt här. Är det bara jag som umgås med människor som SPELAR ROLLSPEL när vi SPELAR ROLLSPEL. Är effekten: "Eftersom JAG är en CoC-ROLLPERSON just nu så vet jag vad jag har att vänta" kan man ju lika gärna sluta spela alla former av rollspel och börja med yatzy istället. Charmen med skräckrollspel är ju att röra sig i en Skräckmiljö där man accepterar de rådande lagarna. Då blir man rädd när man är instängd i mörka grottan tillsammans med en (möjlig) deep one. SÅ ÄR det bara oavsett om man visste att det beroende på spelsystemet var dömt att mumla just de där verserna och gå in i just det där rummet. Eller, "bli rädd" är egentligen något annat - här pratar vi snarare om inlevelse i upplevelsen av att bli rädd. Det kanske är där problemet ligger? Sinnesrörelse, ja visst, men knappast "skrämsel" och "rädsla". Snarare "medkänsla" och "Inlevelse". Vill minnas att jag haft den diskussionen med Rising ett antal gånger här på forumet. Jag kan inte låta bli att tänka att om det verkligen var så här så skulle skräckrollspelen aldrig ha överlevt som genre. Jag kan alltså omöjligen vara ensam om uppfattningen att spelandet av roller fungerar även i skräcksammanhang "trots" att man vet vad som väntar. "Trots" förresten, hjälper inte förberedelsen till att skapa en stämning samt medvetenhet (och delaktighet i storyn) om vad som krävs för själva spelandet?

 

[chrull]

trapped

spelar jag skräckrollspel vill jag bli rädd.

det har hänt några gånger. det var trevligt och bra. men det har nog aldrig varit i ett skräckrollspel.
Om man med skräckrollspel menar att man ska sitta och låtsas vara rädd hela tiden så förstår jag inte charmen med det.

Jag kan alltså omöjligen vara ensam om uppfattningen att spelandet av roller fungerar även i skräcksammanhang "trots" att man vet vad som väntar.
var har jag sagt motsatsen? såklart man kan spela rädd hela tiden. såklart man kan hålla sig till rollen. men i alla fall jag brukar faktiskt tänka själv som spelare när jag spelar. och som sagt. att sätta sig vid ett spelmöte och tänka: "Nu ska jag spela rädd hela kvällen" förstår jag inte vitsen med. Det enda jag kan tänka mig vara tråkigare är att sätta sig och tänka: "Nu ska jag spela ut fiktiv ångest hela kvällen".

chrull

 

[Rising]

Re: Icke-Problemet med CoC

"Jag kan inte låta bli att tänka att om det verkligen var så här så skulle skräckrollspelen aldrig ha överlevt som genre. Jag kan alltså omöjligen vara ensam om uppfattningen att spelandet av roller fungerar även i skräcksammanhang "trots" att man vet vad som väntar. "Trots" förresten, hjälper inte förberedelsen till att skapa en stämning samt medvetenhet (och delaktighet i storyn) om vad som krävs för själva spelandet?"

Jag vet inte riktigt...
Det finns en skillnad på att övertygat spela rädd och att vara rädd på riktigt. Som spelledare är jag betydligt mer nöjd om jag kan få spelaren lika rädd som hans rollperson skall vara, än om spelaren visar upp sina dramaten-muskler och gestaltar lika skrämd som hans rollperson förväntas vara.

Du säger att gestaltning handlar om inlevelse och att det därför är en och samma sak, och till stor del håller jag med dig. MEN jag nöjer mig inte utan båda delarna.

Jag vill att spelaren skall resonera som hennes rollperson, visst, men jag tycker samtidigt att spelledaren är arrogant om han sätter rollpersonen i en situation som kanske skulle skrämma henne, men som spelaren tycker är förutsägbar och larvig.

Jag vill ha båda delarna, skräck runt bordet och skräck i berättelsen. Det tror jag är skräckrollspelens framtid.

/Rising

 

[Krille]

Stating the obvious

"Jag vill ha båda delarna, skräck runt bordet och skräck i berättelsen. Det tror jag är skräckrollspelens framtid."

...och forntid.

 

[Rising]

Re: Stating the obvious

"...och forntid."

Jo, förlåt, naturligtvis.

Jag menade nog mest att man hela tiden måste hålla sig rörlig. Första gången man lirade CoC så var ju allt fräscht och nytt, självklart blev man rädd även om äventyren var (vad vi idag kallar) klyschiga.

Idag tycker jag dock inte riktigt att CoC är så fräscht längre. Så jag håller med om att det finns problem. Konventionerna har blivit klyschor.

/Rising

 

[entomophobiac]

Re: Problemet med CoC

Men detta gar att arbeta sig runt!

Jag har flera ganger anvent All Flesh Must Be Eaten som en plattform for kontemporera scenarier helt utan zombies, precis som CoC anvents till saker som bara varit helt vanliga polishistorier eller thrillers.

Det hela handlar om att kunna anvenda medierna pa ett sett som mojliggor overraskning. Om en CoC kampanj inleds med ett par helt jordnera spelkvellar med endast helt ordinera hendelser sa kommer det overnaturliga att balanseras in pa ett helt annat sett.

Allt handlar om balansering av vad spelarna moter, och de besta skreckscenarier som finns er de som lyckas overraska.

Forutsegbarhet er rollspelens dod.

 

[entomophobiac]

Re: Stating the obvious

Ha!

Seger bara att om ett spel inte lengre kenns frescht er det dags for omvexling. Ett spel som CoC, som egentligen inte har nagon satt mall annat en Cthulhu Mythos, kan bli precis sa overraskande vid VARJE spelmote som spelledaren gor det.

Titta till exempel pa de Tournament scenarier som gjorts till Cthulhu. Der pratar vi ofta overraskning... (Kommer inte ihag vad WW1 scenariot heter... men det finns iaf)

 

[Rising]

Re: Stating the obvious

"Ett spel som CoC, som egentligen inte har nagon satt mall annat en Cthulhu Mythos, kan bli precis sa overraskande vid VARJE spelmote som spelledaren gor det."

Jo, men det krävs allt mer och mer arbete för att nå de resultaten, och regelmaterialet inspirerar en allt mindre och mindre till den sortens äventyr man vill spela.

Man kan lira fantastiska äventyr med Chock om man så vill, men då måste man jobba hårt och man får väldigt lite hjälp av regelboken.

/Rising

 

[Dilandau]

Anekdot från en Wraith-kampanj.

Vet inte riktigt hur detta har med ämnet att göra, annat än rörande oförutsägbarhet.

En gång spelade jag i en WoD-kampanj där vi alla vara FBI-agenter. Vi var helt inställda på att det skulle bli lite x-files med en massa läskiga vampyrer och varulvar och så.

Det första äventyret handlade om en massa konstiga händelser på ett sjukhus. Vi trodde hela tiden att det var en vampyr som härjade och dödade de inlagda på mysko sätt. Vi blev ganska knäckta när det visade sig att det "bara" var en av sköterskorna som hade blivit galen.

Det andra äventyret gick ut på att vi skulle undersöka en massa våldsamma och bestialiska dödsfall i en liten håla någonstans i ingenstans. Varulvar! tänkte vi. Men icke: den skyldige visade sig vara en helt vanlig björn som blivit skadeskjujen av en jägare och sedermera blivit mycket mycket aggressiv.

I det tredje äventyret blev en av rollpersoneras syster indragen i en "satanisk sekt" som offrade kattungar och hade orgier och hela kittet. Hugaligen, fasade vi, och började spekulera om att en vampyr låg bakom sekten, eller att det kanske var en demon som förberedde sin ankomst på jorden, etc. I slutänden upptäckte vi att det bara handlade om ett gäng ungdomar som ville vara "farliga" och annorlunda och som gillade death metal.

Det var ytterligare ett par äventyr i samma stuk, som jag inte riktigt kommer ihåg. Vi spelare började bli jäkligt konfunderade och kände oss nästan lite lurade. Vi ville ju slåss mot aliens ju!

Sen kom det ett äventyr där alla spelare, en efter en, dog på helt meningslösa sätt. En blev överkörd av en bil, en blev knivskuren av en pundare, en fick en hjärnblödning, och den sista rasade en byggnad över.

Givetvis blev vi as-sura allihop! Men innan vi riktigt han samla oss och börja gnälla på SL, plockade delade han ut varsitt ifyllt Wraith-formulär och sa "Ni befinner er i ett landskap av skuggor och aska."

Förmodligen den bästa upptakten till en kampanj jag varit med om.

 

[Jake Steele]

Rekommenderar också DELTA GREEN (NT)

No text dammit!

-A

 

[Ghoulz]

Re: Icke-Problemet med CoC

Det finns en skillnad på att övertygat spela rädd och att vara rädd på riktigt. Som spelledare är jag betydligt mer nöjd om jag kan få spelaren lika rädd som hans rollperson skall vara, än om spelaren visar upp sina dramaten-muskler och gestaltar lika skrämd som hans rollperson förväntas vara.

Jag vet inte... jag försöker inte få mina spelare att skita i brallan. Att skrämmas av film, rollspel, spökhistorier - whatever - är inte samma sak som att bli rädd "på riktigt". Ingen vill bli "rädd på riktigt", dvs lika rädd som rollpersonen skulle vara i den skräcksituation som den befinner sig. Att hävda det är ju bara fånigt. Att man vill uppnå samma sköna "mys-ryskänsla" som man upplever i samband med en bra film är en annan sak än att bli så rädd som man blir av att man möter en stor kille med kniv på stan.

Jag vill att spelaren skall resonera som hennes rollperson, visst, men jag tycker samtidigt att spelledaren är arrogant om han sätter rollpersonen i en situation som kanske skulle skrämma henne, men som spelaren tycker är förutsägbar och larvig.

Brist på kommunikation mellan sl och spelare är alltid sorglig. Är man inte på samma våglängd kan man spela Nya Bondespelet istället. Fast jag får lov att säga att jag har spelat skräckrollspel med tillräckligt många kassa spelledare för att veta att det går att spela rollspel ändå. Faktum är att spelarens enda utväg (förutom att låta rp:na begå självmord) är att rollspela ÄNNU bättre och ÄNNU mer än vad man skulle ha gjort med en bra sl. Men visst är det så att en sl bör eftersträva att skriva bra äventyr. Varför diskuterar vi ens det?

Jag vill ha båda delarna, skräck runt bordet och skräck i berättelsen. Det tror jag är skräckrollspelens framtid.

"Framtid"? Tja, förutom att jag inte har någon som helst förståelse för det där med att bli "rädd på riktigt" så förstår jag inte heller hur skräckrollspel skulle kunna existera utan skräck.

 

[Ghoulz]

Re: Stating the obvious

Idag tycker jag dock inte riktigt att CoC är så fräscht längre. Så jag håller med om att det finns problem. Konventionerna har blivit klyschor.

Det där måste väl ändå vara individuellt? CoC funkar bra för mig. Det var snarare så att Kult höll på att bli klyschigt, och CoC i all sin enkelhet (med sin "investigatorskräck") kom och "räddade" mig. Det går liksom i vågor. Nu är vi tillbaka i Kult igen, men jag har dessutom slagit ner ett par gränser mellan världarna. Nåja, poängen är att allt funkar, trots klyschor och konventioner. Verkligen allt. Och tidigare nämnda "ring" är ju ett solklart exempel på "Investigatorskräck" som sannerligen håller. Allt handlar om sammanhanget.