Nekromanti COC Modern-äventyr för få personer
- Thread starter DanielSchenström
- Start date
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Re: Friform och Systemlöst...
Nu är jag rädd att jag tar mig vatten över huvudet när jag kastar mig in i den här debatten. För mig är ett systemlöst äventyr något som man kan spela med vilka regler som helst, t.ex G.U.R.P.S. Medan friform är ett äventyr där man väljer att inte använda några regler eller hitta på varteftersom när det behövs. Således kan ett äventyr både vara systemlöst och friform. Det är helt enkelt ett äventyr som skrivits för att passa vilket regelsystem som helst, men SL väljer att spela det utan regler.
Storytelling anser jag vara en utveckling av friform där man skiter i reglerna i ännu högre skala.
Är jag helt ute och cyklar?
Nu är jag rädd att jag tar mig vatten över huvudet när jag kastar mig in i den här debatten. För mig är ett systemlöst äventyr något som man kan spela med vilka regler som helst, t.ex G.U.R.P.S. Medan friform är ett äventyr där man väljer att inte använda några regler eller hitta på varteftersom när det behövs. Således kan ett äventyr både vara systemlöst och friform. Det är helt enkelt ett äventyr som skrivits för att passa vilket regelsystem som helst, men SL väljer att spela det utan regler.
Storytelling anser jag vara en utveckling av friform där man skiter i reglerna i ännu högre skala.
Är jag helt ute och cyklar?
Re: Vampyren på allvar
För övrigt har du fel. Rollspelandet är inte varianter på äventyr, action och monsterjakt. Däremot slänger jag inte ut intelligensen genom fönstret och uppför mig som en puckat tonårsbrud i ett mörkt övergivet hus tillsammans med en hockeymaskförsedd knivman och en duschkabin.
Så alternativet till att springa till Hederlige Harry och investera i den senaste vampyrslaktarmaskinen är att bete sig som "en puckat tonårsbrud"? Tjena. Du visar ju återigen att du inte tar skräck på särskilt stort allvar. Skräck som ursäkt för action? Visst, varsågod men kom sedan inte och försök ge tips till folk som vill ha skräck.
Eller är det en naturlag att ens IQ sjunker till hälften så fort ens genre innehåller ordet "skräck" nånstans?
Eh... nej? Enligt min erfarenhet är Skräck den form av rollspel där det blir mest resonerande och som på flera sätt är den svåraste genren pga det psykologiserande som den kräver vid allvarligare försök. Men det är klart, definierar man iq som den kraft som får en att plocka fram automatkarbinen när man blir hotad så antar jag denna kraft sjunker aningen när jag spelleder Skräck. Är det bara jag som kommer att tänka på Michael Moore's "Bowling for Columbine"?
Var vänlig och skippa sådana förutfattade elitistiska åsikter om andra folk som du inte känner, bara för att de inte uppför sig som hysteriska Hollywood-klichéer så fort det blir mörkt och otäckt.
Elitist kan jag väl ställa upp på eftersom jag är petig med mitt rollspelande både vad det gäller grupp och äventyr. Det tycker jag att man har rätt att vara. Men varifrån får du idéerna om hysteriska Hollywood-klichéer, mr. Automatkarbin? De förefaller ligga mer på ditt bord. Att tala om storys utifrån ett iq-perspektiv förutsätter att det alltid finns ett problem att lösa vilket löses av spelarna och inte av rollpersonerna samt att det bästa sättet att handskas med problemet (när det väl etablerats) är att slå ihjäl det (i ditt eget presenterade sammanhang). Jag tvekar inte på att det är "the rollspel way", men jag vägrar gå med på att det skulle vara det enda sättet att handskas med skräckelement i rollspel. Jag författar gärna historier som handlar om tro och vanmakt och liknande, och det gärna utan en automatkarbin inom räckhåll. Om det är klyschigt i dina ögon, visst, det får det väl vara då. Men återigen erbjuder det mer diversifierat rollspelande än enbart renodlad action/problemlösning - vilket du de facto uttalat ser som "rationellt".
För övrigt har du fel. Rollspelandet är inte varianter på äventyr, action och monsterjakt. Däremot slänger jag inte ut intelligensen genom fönstret och uppför mig som en puckat tonårsbrud i ett mörkt övergivet hus tillsammans med en hockeymaskförsedd knivman och en duschkabin.
Så alternativet till att springa till Hederlige Harry och investera i den senaste vampyrslaktarmaskinen är att bete sig som "en puckat tonårsbrud"? Tjena. Du visar ju återigen att du inte tar skräck på särskilt stort allvar. Skräck som ursäkt för action? Visst, varsågod men kom sedan inte och försök ge tips till folk som vill ha skräck.
Eller är det en naturlag att ens IQ sjunker till hälften så fort ens genre innehåller ordet "skräck" nånstans?
Eh... nej? Enligt min erfarenhet är Skräck den form av rollspel där det blir mest resonerande och som på flera sätt är den svåraste genren pga det psykologiserande som den kräver vid allvarligare försök. Men det är klart, definierar man iq som den kraft som får en att plocka fram automatkarbinen när man blir hotad så antar jag denna kraft sjunker aningen när jag spelleder Skräck. Är det bara jag som kommer att tänka på Michael Moore's "Bowling for Columbine"?
Var vänlig och skippa sådana förutfattade elitistiska åsikter om andra folk som du inte känner, bara för att de inte uppför sig som hysteriska Hollywood-klichéer så fort det blir mörkt och otäckt.
Elitist kan jag väl ställa upp på eftersom jag är petig med mitt rollspelande både vad det gäller grupp och äventyr. Det tycker jag att man har rätt att vara. Men varifrån får du idéerna om hysteriska Hollywood-klichéer, mr. Automatkarbin? De förefaller ligga mer på ditt bord. Att tala om storys utifrån ett iq-perspektiv förutsätter att det alltid finns ett problem att lösa vilket löses av spelarna och inte av rollpersonerna samt att det bästa sättet att handskas med problemet (när det väl etablerats) är att slå ihjäl det (i ditt eget presenterade sammanhang). Jag tvekar inte på att det är "the rollspel way", men jag vägrar gå med på att det skulle vara det enda sättet att handskas med skräckelement i rollspel. Jag författar gärna historier som handlar om tro och vanmakt och liknande, och det gärna utan en automatkarbin inom räckhåll. Om det är klyschigt i dina ögon, visst, det får det väl vara då. Men återigen erbjuder det mer diversifierat rollspelande än enbart renodlad action/problemlösning - vilket du de facto uttalat ser som "rationellt".
Krille
Super Moderator
Lite rollspel
Det är en supersoaker med helig vitlökssoppa, inte en automatkarbin. Läs vad jag skriver så kanske du förstår vad jag menar.
Men för att förtydliga, låt oss rollspela. Du är en helt normal svensk tonåring med helt normala förutfattade meningar om vampyrer inhämtat från helt normal populärkultur. Greve Vlad Tepes tänker gnaga på halsen på din flickvän. Vad gör du?
Det är en supersoaker med helig vitlökssoppa, inte en automatkarbin. Läs vad jag skriver så kanske du förstår vad jag menar.
Men för att förtydliga, låt oss rollspela. Du är en helt normal svensk tonåring med helt normala förutfattade meningar om vampyrer inhämtat från helt normal populärkultur. Greve Vlad Tepes tänker gnaga på halsen på din flickvän. Vad gör du?
Re: Lite rollspel
Men för att förtydliga, låt oss rollspela. Du är en helt normal svensk tonåring med helt normala förutfattade meningar om vampyrer inhämtat från helt normal populärkultur. Greve Vlad Tepes tänker gnaga på halsen på din flickvän. Vad gör du?
Jag lär (om jag kan, Tepes hypnotiska förmåga är oomtvistad) begagna mig av kors, vigvatten eller kanske allra helst påle (var jag nu får tag på dessa i Sverige idag). Vad är din poäng? Att bara för att jag råkar känna till vapen som skulle kunna dräpa en vampyr så är den helt värdelös ur skräcksynpunkt? Det var inte så lyckat, det där har jag ju argumenterat emot hela tiden. Jag får hoppas att det här enskilda exemplet hade föregåtts av stämningsskapande och rollspelande ett tag innan som etablerade Tepes som något mystiskt och inte självklart som "halsgnagare".
Men för att förtydliga, låt oss rollspela. Du är en helt normal svensk tonåring med helt normala förutfattade meningar om vampyrer inhämtat från helt normal populärkultur. Greve Vlad Tepes tänker gnaga på halsen på din flickvän. Vad gör du?
Jag lär (om jag kan, Tepes hypnotiska förmåga är oomtvistad) begagna mig av kors, vigvatten eller kanske allra helst påle (var jag nu får tag på dessa i Sverige idag). Vad är din poäng? Att bara för att jag råkar känna till vapen som skulle kunna dräpa en vampyr så är den helt värdelös ur skräcksynpunkt? Det var inte så lyckat, det där har jag ju argumenterat emot hela tiden. Jag får hoppas att det här enskilda exemplet hade föregåtts av stämningsskapande och rollspelande ett tag innan som etablerade Tepes som något mystiskt och inte självklart som "halsgnagare".
Automatkarbinen
Det är en supersoaker med helig vitlökssoppa, inte en automatkarbin. Läs vad jag skriver så kanske du förstår vad jag menar.
Jag läser vad du skriver. Du skrev:
"och för säkerhets skull en AK-5 med silverkulor och underliggande granatkarbin med gastrycksdriven träpåle"
AK-5 som i "automatkarbin 5"?
Det är en supersoaker med helig vitlökssoppa, inte en automatkarbin. Läs vad jag skriver så kanske du förstår vad jag menar.
Jag läser vad du skriver. Du skrev:
"och för säkerhets skull en AK-5 med silverkulor och underliggande granatkarbin med gastrycksdriven träpåle"
AK-5 som i "automatkarbin 5"?
Krille
Super Moderator
Re: Lite rollspel
"Vad är din poäng? Att bara för att jag råkar känna till vapen som skulle kunna dräpa en vampyr så är den helt värdelös ur skräcksynpunkt?"
Min poäng är att du får ta till andra trick för att få vampyren skrämmande. Annars är den bara en måltavla för helig vitlökssoppa i supersoaker. Med andra ord, ditt äventyr var skrämmante trots vampyren, inte på grund av.
"Vad är din poäng? Att bara för att jag råkar känna till vapen som skulle kunna dräpa en vampyr så är den helt värdelös ur skräcksynpunkt?"
Min poäng är att du får ta till andra trick för att få vampyren skrämmande. Annars är den bara en måltavla för helig vitlökssoppa i supersoaker. Med andra ord, ditt äventyr var skrämmante trots vampyren, inte på grund av.
Krille
Super Moderator
Re: Automatkarbinen
"AK-5 som i "automatkarbin 5"?"
Samt "för säkerhets skull" som "utifall att silverkulor eventuellt skulle råka hjälpa och i vilket fall som helst så är supersoakern förmodligen mer effektiv".
Poängen är dock att risken är större att det finns ett fungerande medel bland femton potentiella än ett fungerande av ett potentiell. Så är jag irrationell som beväpnar mig till tänderna med hemvärnets bössa, vanliga hushållskemikalier, helig sprejflaska och selleri, eller är jag helt enkelt bara försiktig?
"AK-5 som i "automatkarbin 5"?"
Samt "för säkerhets skull" som "utifall att silverkulor eventuellt skulle råka hjälpa och i vilket fall som helst så är supersoakern förmodligen mer effektiv".
Poängen är dock att risken är större att det finns ett fungerande medel bland femton potentiella än ett fungerande av ett potentiell. Så är jag irrationell som beväpnar mig till tänderna med hemvärnets bössa, vanliga hushållskemikalier, helig sprejflaska och selleri, eller är jag helt enkelt bara försiktig?
Re: Lite rollspel
Min poäng är att du får ta till andra trick för att få vampyren skrämmande. Annars är den bara en måltavla för helig vitlökssoppa i supersoaker.
Okej, men återigen är min motfråga vilket monster som är skrämmande i sig utan "andra trick"? Och återigen tvingas jag fylla i med att användandet av klichéer INTE leder till att man kan strunta i story, plot och stämning. De kan förstärka dessa, men inte ersätta dem.
Min poäng är att du får ta till andra trick för att få vampyren skrämmande. Annars är den bara en måltavla för helig vitlökssoppa i supersoaker.
Okej, men återigen är min motfråga vilket monster som är skrämmande i sig utan "andra trick"? Och återigen tvingas jag fylla i med att användandet av klichéer INTE leder till att man kan strunta i story, plot och stämning. De kan förstärka dessa, men inte ersätta dem.
Re: Automatkarbinen
Så är jag irrationell som beväpnar mig till tänderna med hemvärnets bössa, vanliga hushållskemikalier, helig sprejflaska och selleri, eller är jag helt enkelt bara försiktig?
"That you're paranoid doesn't mean the CIA ain't out to kill ya..."
Inte fan vet jag, men jag förstår inte riktigt kopplingen vapen-skräck. Jag har ALDRIG haft det här problemet med mina spelare, så situationen känns milt sagt främmande.
Så är jag irrationell som beväpnar mig till tänderna med hemvärnets bössa, vanliga hushållskemikalier, helig sprejflaska och selleri, eller är jag helt enkelt bara försiktig?
"That you're paranoid doesn't mean the CIA ain't out to kill ya..."
Inte fan vet jag, men jag förstår inte riktigt kopplingen vapen-skräck. Jag har ALDRIG haft det här problemet med mina spelare, så situationen känns milt sagt främmande.
Krille
Super Moderator
Re: Lite rollspel
"Okej, men återigen är min motfråga vilket monster som är skrämmande i sig utan "andra trick"?"
De där standardtricken är okända och man inte behöver ta till "andra trick".
" Och återigen tvingas jag fylla i med att användandet av klichéer INTE leder till att man kan strunta i story, plot och stämning. De kan förstärka dessa, men inte ersätta dem."
Klichéer är också jättebra på att totalt sabba all stämning, speciellt om man råkar tänka när man konfronteras med dem.
"Okej, men återigen är min motfråga vilket monster som är skrämmande i sig utan "andra trick"?"
De där standardtricken är okända och man inte behöver ta till "andra trick".
" Och återigen tvingas jag fylla i med att användandet av klichéer INTE leder till att man kan strunta i story, plot och stämning. De kan förstärka dessa, men inte ersätta dem."
Klichéer är också jättebra på att totalt sabba all stämning, speciellt om man råkar tänka när man konfronteras med dem.
Krille
Super Moderator
Re: Automatkarbinen
"Inte fan vet jag, men jag förstår inte riktigt kopplingen vapen-skräck. Jag har ALDRIG haft det här problemet med mina spelare, så situationen känns milt sagt främmande."
Tja, jag antar att dina spelare antingen går och tar en dusch när monstret kommer, eller sätter sig vid elden och sjunger "Kumbayah".
Det handlar inte om kopplingar vapen-skräck. Det handlar om självbevarelsedrift, helt enkelt. Är jag hotat så försöker jag undvika hotet. Hjälper inte det (det vill säga att spelledaren är fast besluten att jag ska vara kvar i äventyret) så försöker jag få hjälp, och hjälper inte det (till exempel på grund av att rationellt tänkande poliser inte tror på vampyrer eller spelledaren har låst in mig i en herrgård med utedass på landsbygden), och det som hotar mig har en kasse kända svagheter, så tänker jag utnyttja svagheterna på det sätt som säkrar min överlevnad.
Och jag blir alltid lika förvånad över att skräckrollpersoner är så ämlans puckade som de är och inte tänker på det sättet. Det om något känns för mig totalt främmande, och framförallt väldigt, väldigt dåligt rollgestaltat. Och det sabbar stämningen stenhårt!
"Inte fan vet jag, men jag förstår inte riktigt kopplingen vapen-skräck. Jag har ALDRIG haft det här problemet med mina spelare, så situationen känns milt sagt främmande."
Tja, jag antar att dina spelare antingen går och tar en dusch när monstret kommer, eller sätter sig vid elden och sjunger "Kumbayah".
Det handlar inte om kopplingar vapen-skräck. Det handlar om självbevarelsedrift, helt enkelt. Är jag hotat så försöker jag undvika hotet. Hjälper inte det (det vill säga att spelledaren är fast besluten att jag ska vara kvar i äventyret) så försöker jag få hjälp, och hjälper inte det (till exempel på grund av att rationellt tänkande poliser inte tror på vampyrer eller spelledaren har låst in mig i en herrgård med utedass på landsbygden), och det som hotar mig har en kasse kända svagheter, så tänker jag utnyttja svagheterna på det sätt som säkrar min överlevnad.
Och jag blir alltid lika förvånad över att skräckrollpersoner är så ämlans puckade som de är och inte tänker på det sättet. Det om något känns för mig totalt främmande, och framförallt väldigt, väldigt dåligt rollgestaltat. Och det sabbar stämningen stenhårt!
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
Re: Lite rollspel
Jag kanske missar någon djup och fin nyans här, men jag tycker det verkar som om ni hamnat i en intellektuell rundgång.
Jag föreslår att ni skriver varsin slutplädering så bestämmer jag vem som har rätt och hur ni ska spela utifrån den.
Jag kanske missar någon djup och fin nyans här, men jag tycker det verkar som om ni hamnat i en intellektuell rundgång.
Jag föreslår att ni skriver varsin slutplädering så bestämmer jag vem som har rätt och hur ni ska spela utifrån den.
DanielSchenström
Swashbuckler
Re: Friform och Systemlöst...
Du är väl lika ute och cyklar som både jag själv och Rising och andra då vi inte är överens om vad det är.
Du är väl lika ute och cyklar som både jag själv och Rising och andra då vi inte är överens om vad det är.
Krille
Super Moderator
Slutplädering
Draget till sin spets, så som slutpläderingar ska vara:
Vampyrer är uttjatade. Alla vet vad vampyrer är och vilka svagheter de har. Ska man skrämmas med vampyrer så får man göra det på andra sätt än med vampyren. Därmed är vampyren förbrukad på alla sätt utom som standardikon, röd sill eller parodi.
Rollpersoner i skräckrollspel är stenpuckade. De känner inte till några av vampyrernas svagheter och även om de gjorde det så ignoreras dessa kunskaper. Normalt sett så uppträder rollpersoner i skräckrollspel som höns som flyger åt alla håll om de skräms, tonårsbrudar i dåliga slasherfilmer eller som parodier på vänsterpacifister.
Friformsfascism är kreativitetshämmande. Allting ska ske enligt den förutbestämda planen i den Heliga Stämningens namn. Fritt och kreativt tänkande bestraffas medelst omedelbar och mycket kladdig död som ger Ångest till alla andra spelare som eventuellt skulle råka fundera på att tänka själva. Alla försök att Ha Skoj eller antyda hur förbaskat puckat scenariets förutsättningar är bestraffas likalunda.
God stämning i rollspel bygger till stor del på engagemang, kreativitet, frihet och trivsel. Jag vantrivs å det grövsta om jag förväntas ha en viss stämning eller uppträda på ett visst sätt, eller förbjuds att tänka kreativt. Och vantrivs jag så har inte jag god stämning. Då kan jag lika gärna skriva en bok.
Så hur vill jag att ett skräckäventyr ska vara? Tja, precis som alla andra äventyr: engagerande, kreativa, fria, trivsamma. Gärna också överraskande. Skrämmande för spelaren är ett måste - rollpersonen får vara hur skrämd han vill, men vad jag är ute efter är att spelaren ska tugga på naglarna tills det smakar armbåge.
Det stadiet går inte att uppnå om spelaren sitter och kokar över att spelledaren inte går med på hans fina plan om en supersoaker med helig vitlökssoppa. Då är spelaren förbannad, inte rädd. Det är i det här fallet som spelledaren helt enkelt får vara kreativ själv. Just nu är det vampyrens tvillingsyster likätaren som rollpersonen blöter ner nattlinnet på. Eller vampyren är en judisk grek och bryr sig inte ett jota om vitlök - sånt käkar han till frukost, typ - och den kristne guden rör honom inte i ryggen. Eller det är ingen vampyr alls, utan en helt vanlig nykteristisk ("I do not trink... vine") amerikansk seriemördare med en psykotisk dragning åt gåffkulturen.
Då kan man överraska spelaren och skrämma honom, men det är totalt omöjligt om spelaren är förbannad över att han inte får skaffa en supersoaker med helig vitlökssoppa.
Draget till sin spets, så som slutpläderingar ska vara:
Vampyrer är uttjatade. Alla vet vad vampyrer är och vilka svagheter de har. Ska man skrämmas med vampyrer så får man göra det på andra sätt än med vampyren. Därmed är vampyren förbrukad på alla sätt utom som standardikon, röd sill eller parodi.
Rollpersoner i skräckrollspel är stenpuckade. De känner inte till några av vampyrernas svagheter och även om de gjorde det så ignoreras dessa kunskaper. Normalt sett så uppträder rollpersoner i skräckrollspel som höns som flyger åt alla håll om de skräms, tonårsbrudar i dåliga slasherfilmer eller som parodier på vänsterpacifister.
Friformsfascism är kreativitetshämmande. Allting ska ske enligt den förutbestämda planen i den Heliga Stämningens namn. Fritt och kreativt tänkande bestraffas medelst omedelbar och mycket kladdig död som ger Ångest till alla andra spelare som eventuellt skulle råka fundera på att tänka själva. Alla försök att Ha Skoj eller antyda hur förbaskat puckat scenariets förutsättningar är bestraffas likalunda.
God stämning i rollspel bygger till stor del på engagemang, kreativitet, frihet och trivsel. Jag vantrivs å det grövsta om jag förväntas ha en viss stämning eller uppträda på ett visst sätt, eller förbjuds att tänka kreativt. Och vantrivs jag så har inte jag god stämning. Då kan jag lika gärna skriva en bok.
Så hur vill jag att ett skräckäventyr ska vara? Tja, precis som alla andra äventyr: engagerande, kreativa, fria, trivsamma. Gärna också överraskande. Skrämmande för spelaren är ett måste - rollpersonen får vara hur skrämd han vill, men vad jag är ute efter är att spelaren ska tugga på naglarna tills det smakar armbåge.
Det stadiet går inte att uppnå om spelaren sitter och kokar över att spelledaren inte går med på hans fina plan om en supersoaker med helig vitlökssoppa. Då är spelaren förbannad, inte rädd. Det är i det här fallet som spelledaren helt enkelt får vara kreativ själv. Just nu är det vampyrens tvillingsyster likätaren som rollpersonen blöter ner nattlinnet på. Eller vampyren är en judisk grek och bryr sig inte ett jota om vitlök - sånt käkar han till frukost, typ - och den kristne guden rör honom inte i ryggen. Eller det är ingen vampyr alls, utan en helt vanlig nykteristisk ("I do not trink... vine") amerikansk seriemördare med en psykotisk dragning åt gåffkulturen.
Då kan man överraska spelaren och skrämma honom, men det är totalt omöjligt om spelaren är förbannad över att han inte får skaffa en supersoaker med helig vitlökssoppa.
Re: Lite rollspel
De där standardtricken är okända och man inte behöver ta till "andra trick".
"Du står inför en grön humanoid med känselspröt och betar. Den har fjällig hy och luktar illa. Du har ignen aning om vad det är. Bli rädd!"
Säkert.
Klichéer är också jättebra på att totalt sabba all stämning, speciellt om man råkar tänka när man konfronteras med dem.
"Och återigen tvingas jag fylla i med att användandet av klichéer INTE leder till att man kan strunta i story, plot och stämning. De kan förstärka dessa, men inte ersätta dem." skrev jag sist och tvingas göra så igen. Fin pik förresten, det där med "speciellt om man råkar tänka...". Det är ingen tvekan om att dåligt spelledande och dåligt spelande är tråkigt och sabbar spelet. Jag skulle klassa att reagera på ungersk brytning med att slita fram kors och heligt vatten som dåligt spelande, hur "rationellt" det än kan vara i din konstruerade situation.
De där standardtricken är okända och man inte behöver ta till "andra trick".
"Du står inför en grön humanoid med känselspröt och betar. Den har fjällig hy och luktar illa. Du har ignen aning om vad det är. Bli rädd!"
Säkert.
Klichéer är också jättebra på att totalt sabba all stämning, speciellt om man råkar tänka när man konfronteras med dem.
"Och återigen tvingas jag fylla i med att användandet av klichéer INTE leder till att man kan strunta i story, plot och stämning. De kan förstärka dessa, men inte ersätta dem." skrev jag sist och tvingas göra så igen. Fin pik förresten, det där med "speciellt om man råkar tänka...". Det är ingen tvekan om att dåligt spelledande och dåligt spelande är tråkigt och sabbar spelet. Jag skulle klassa att reagera på ungersk brytning med att slita fram kors och heligt vatten som dåligt spelande, hur "rationellt" det än kan vara i din konstruerade situation.
Krille
Super Moderator
Re: Lite rollspel
"skrev jag sist och tvingas göra så igen."
Tänk en gång till.
"Jag skulle klassa att reagera på ungersk brytning med att slita fram kors och heligt vatten som dåligt spelande, hur "rationellt" det än kan vara i din konstruerade situation."
Och jag skulle klassa det som uruselt spelledande om jag inte fick tänka rationellt i den Heliga Stämningens namn, och det om något skulle sabba stämningen stenhårt! Det finns ingenting mer stämningsdödande än en sur spelare, och det finns ingenting mer spelarförsurande än en spelledare som kräver att spelarna ska tänka i hans tänk och ingen annans (och speciellt inte sina egna tänk).
"skrev jag sist och tvingas göra så igen."
Tänk en gång till.
"Jag skulle klassa att reagera på ungersk brytning med att slita fram kors och heligt vatten som dåligt spelande, hur "rationellt" det än kan vara i din konstruerade situation."
Och jag skulle klassa det som uruselt spelledande om jag inte fick tänka rationellt i den Heliga Stämningens namn, och det om något skulle sabba stämningen stenhårt! Det finns ingenting mer stämningsdödande än en sur spelare, och det finns ingenting mer spelarförsurande än en spelledare som kräver att spelarna ska tänka i hans tänk och ingen annans (och speciellt inte sina egna tänk).
MIN Slutplädering
Okej, visst, slutplädering it is.
Jag har inget behov av att bestämma hur standardrollpersonerna ska bete sig i rollspelssammanhang. Därmed ställer jag mig frågande inför uttalanden av typen "vampyrer kan inte vara otäcka, och den som inte beväpnar sig till tänderna med alla tänkbara vapen när han konfronteras med monster är dum i huvudet". Det är bara dumt. Jag ställer upp en annan norm FÖR MIG SJÄLV. Jag gör ingen hemlighet av att jag tycker att den funkar bättre (vilket borde vara uppenbart att jag tycker) och ger mer.
Att mitt sätt att spela på något sätt skulle vara kreativitetshämmande förstår jag inte, snarare tvärtom. Det handlar om rollgestaltning och inlevelse. Om man är ointresserad av det tycker jag att man missar poängen med skräckgenren och jag förstår inte behovet av att uttrycka sitt förakt för skräckrollspel på skräckforumet såsom Chrull gjorde. Om man är ointresserad av att spela skräck och använda sig av inlevelse så är det helt ok. Att hävda att man tycker det är fånigt att sitta och låtsas när man spelar rollspel får mig att undra varför man spelar rollspel överhuvudtaget. Då måste det ju vara något annat man är ute efter, det må vara äventyr, problemlösning eller action. Och det får man gärna använda rollspel för att uppleva, men då bör man inse att man ahr rätt lite att tillföra till en diskussion om just inlevelse.
När jag spelar skräck handlar det om skräck, om känsla, om psykologi. inte om monster. Framförallt inte om monsterjakt. Därför står jag främmande inför problem av typen "kreativa vapen". Det händer liksom inte. Det kan förefalla tungt för somliga att inse att allt rollspelande inte följer den grundläggande rollspelsmallen "ut i skogen, dräpa troll". Är det mitt problem? Varför tycks denna norms ramar vara så omöjliga att överskrida? Orsaken till att jag nämner detta är just "kreativa vapen". De skulle inte uppstå i en situation där målet är rollspel och inte xp/monsterjakt. Jag tycker inte att diskussioner om rationalitet och iq har med den här frågan att göra, men det tycks vara omöjligt att hävda andra former av rollspel än, återigen, "bunt' ihop å slå ihjäl"-skräck. Är det så chockerande att man kan ha helt andra mål än detta med sitt rollspelande?
Slutlgien så är det inte saken i sig som skrämmer utan associationerna runt omkring. Man blir inte skrämd av en vampyr. Inte av en varulv. Inte av en likätare (även om den är tämligen ohygienisk). Det som skrämmer är stämningen, sammanhanget och inlevelsen i detta. Inlevelsen kan gestalta sig i båda delar skakande räkna antalet patroner i revolvern som att i desperation och förtvivlan försöka dränka sin ångest i sprit. Varsågod att välja spelstil, men hävda inte någons rationalitet över den andra. Att den ena handlar mer om action och den andra mer om skräck är uppenbart. Det är inte en kvalitetsstämpel utan bara ett konstaterande om att det andra är mer sällsynt och för mig mer värdefullt då det lämnar den vardagliga rationaliteten bakom sig. Mer rollspelande, helt enkelt.
Okej, visst, slutplädering it is.
Jag har inget behov av att bestämma hur standardrollpersonerna ska bete sig i rollspelssammanhang. Därmed ställer jag mig frågande inför uttalanden av typen "vampyrer kan inte vara otäcka, och den som inte beväpnar sig till tänderna med alla tänkbara vapen när han konfronteras med monster är dum i huvudet". Det är bara dumt. Jag ställer upp en annan norm FÖR MIG SJÄLV. Jag gör ingen hemlighet av att jag tycker att den funkar bättre (vilket borde vara uppenbart att jag tycker) och ger mer.
Att mitt sätt att spela på något sätt skulle vara kreativitetshämmande förstår jag inte, snarare tvärtom. Det handlar om rollgestaltning och inlevelse. Om man är ointresserad av det tycker jag att man missar poängen med skräckgenren och jag förstår inte behovet av att uttrycka sitt förakt för skräckrollspel på skräckforumet såsom Chrull gjorde. Om man är ointresserad av att spela skräck och använda sig av inlevelse så är det helt ok. Att hävda att man tycker det är fånigt att sitta och låtsas när man spelar rollspel får mig att undra varför man spelar rollspel överhuvudtaget. Då måste det ju vara något annat man är ute efter, det må vara äventyr, problemlösning eller action. Och det får man gärna använda rollspel för att uppleva, men då bör man inse att man ahr rätt lite att tillföra till en diskussion om just inlevelse.
När jag spelar skräck handlar det om skräck, om känsla, om psykologi. inte om monster. Framförallt inte om monsterjakt. Därför står jag främmande inför problem av typen "kreativa vapen". Det händer liksom inte. Det kan förefalla tungt för somliga att inse att allt rollspelande inte följer den grundläggande rollspelsmallen "ut i skogen, dräpa troll". Är det mitt problem? Varför tycks denna norms ramar vara så omöjliga att överskrida? Orsaken till att jag nämner detta är just "kreativa vapen". De skulle inte uppstå i en situation där målet är rollspel och inte xp/monsterjakt. Jag tycker inte att diskussioner om rationalitet och iq har med den här frågan att göra, men det tycks vara omöjligt att hävda andra former av rollspel än, återigen, "bunt' ihop å slå ihjäl"-skräck. Är det så chockerande att man kan ha helt andra mål än detta med sitt rollspelande?
Slutlgien så är det inte saken i sig som skrämmer utan associationerna runt omkring. Man blir inte skrämd av en vampyr. Inte av en varulv. Inte av en likätare (även om den är tämligen ohygienisk). Det som skrämmer är stämningen, sammanhanget och inlevelsen i detta. Inlevelsen kan gestalta sig i båda delar skakande räkna antalet patroner i revolvern som att i desperation och förtvivlan försöka dränka sin ångest i sprit. Varsågod att välja spelstil, men hävda inte någons rationalitet över den andra. Att den ena handlar mer om action och den andra mer om skräck är uppenbart. Det är inte en kvalitetsstämpel utan bara ett konstaterande om att det andra är mer sällsynt och för mig mer värdefullt då det lämnar den vardagliga rationaliteten bakom sig. Mer rollspelande, helt enkelt.
Re: Automatkarbinen
Tja, jag antar att dina spelare antingen går och tar en dusch när monstret kommer, eller sätter sig vid elden och sjunger "Kumbayah".
Nja, det är nog snarare så att monstret inte "kommer". Jag bygger oftast ingen intrig kring monsterjakt utan om skräck. Motståndare finns nästan jämt, och oftast är de ihjälslagbara. Att etablera deras identitet och den bästa metoden att handskas med dem är vad äventyren oftast handlar om och det behöver inte betyda "slå ihjäl". Allt som oftast betyder det "överlevnad".
Det handlar om självbevarelsedrift, helt enkelt.
Visst, men det handlar inte om din självbevarelsedrift utan om rollpersonens och det finns folk som gör alla möjliga dumma saker som säkert funkar alldeles utmärkt i deras rationalitet. Men visst, om jag var övertygad om en vampyrs svagheter skulle jag också sikta in mig på dem. Jag tvivlar på att supersoakern skulle dyka upp i en modern "Nosferatu", där skulle den vara irrationell. Om jag bestämt mig för att spelleda ett sådant scenario skulle nog inte mina spelare få den idén heller. Jag tvivlar, helt enkelt.
Tja, jag antar att dina spelare antingen går och tar en dusch när monstret kommer, eller sätter sig vid elden och sjunger "Kumbayah".
Nja, det är nog snarare så att monstret inte "kommer". Jag bygger oftast ingen intrig kring monsterjakt utan om skräck. Motståndare finns nästan jämt, och oftast är de ihjälslagbara. Att etablera deras identitet och den bästa metoden att handskas med dem är vad äventyren oftast handlar om och det behöver inte betyda "slå ihjäl". Allt som oftast betyder det "överlevnad".
Det handlar om självbevarelsedrift, helt enkelt.
Visst, men det handlar inte om din självbevarelsedrift utan om rollpersonens och det finns folk som gör alla möjliga dumma saker som säkert funkar alldeles utmärkt i deras rationalitet. Men visst, om jag var övertygad om en vampyrs svagheter skulle jag också sikta in mig på dem. Jag tvivlar på att supersoakern skulle dyka upp i en modern "Nosferatu", där skulle den vara irrationell. Om jag bestämt mig för att spelleda ett sådant scenario skulle nog inte mina spelare få den idén heller. Jag tvivlar, helt enkelt.
Re: Lite rollspel
Tänk en gång till.
Det gjorde jag, och insåg att mitt tidigare argument funkade lika bra den här gången. Ett tydligt tecken på att diskussionen gått överstyr.
Och jag skulle klassa det som uruselt spelledande om jag inte fick tänka rationellt i den Heliga Stämningens namn
Så du menar att det är rationellt att attackera rumänska gother med krucifix och supersoakers med vigvatten-vitlökssoppa i? Okej.
Och jag är antagligen en oerhört "spelarförsurande" sl som kräver att mina spelare ska resonera i rollpersonstermer och inte i spelartermer när det gäller handlandet i spelet. Jag måste alltså ha spelare som gillar att vara sura eftersom jag fortfarande får spelleda folk, märkligt.
Tänk en gång till.
Det gjorde jag, och insåg att mitt tidigare argument funkade lika bra den här gången. Ett tydligt tecken på att diskussionen gått överstyr.
Och jag skulle klassa det som uruselt spelledande om jag inte fick tänka rationellt i den Heliga Stämningens namn
Så du menar att det är rationellt att attackera rumänska gother med krucifix och supersoakers med vigvatten-vitlökssoppa i? Okej.
Och jag är antagligen en oerhört "spelarförsurande" sl som kräver att mina spelare ska resonera i rollpersonstermer och inte i spelartermer när det gäller handlandet i spelet. Jag måste alltså ha spelare som gillar att vara sura eftersom jag fortfarande får spelleda folk, märkligt.