Re: Monsterjakt
Medan vi talar om pikar... du har inte varit direkt främmande för att använda dem själv. Speciellt brutalt nedvärderande sådana.
Okej, jag förstår vad du menar. Meningen har dock inte varit att nedgöra utan att dra en analytisk slutledning av vad jag uppfattade som ett felslut. Det gäller frågan om var "rollspelet" utspelar sig - i sig självt eller kring bordet. Min åsikt är att tonvikten bör ligga på att göra rollpersonernas handlande så immanent som möjligt - dvs att placera händelseförloppet i den fiktiva verkligheten till så stor del som möjligt. Jag upplever din argumentation som ett försvar för den reella verklighetens logiks dominans över spelets logik. Mitt mål har varit att peka på detta. Pikarna (som sagt, inte avsedda som sådana) har möjligtvis varit onödigt hårda och det ber jag om ursäkt för. Jag har dock funnit diskussionen kreativ, det måste jag tillstå - och jag hoppas att andra också uppfattat det så. Annars är det hela rätt bortkastat, inte sant?
Man skulle i och för sig prettorollspela ångest en stund innan man blir utsugen, men det hävdar jag inte är vare sig a) särskilt kul, eller b) skräck.
Där råder det då delade meningar. Ska vi låta det vara så eller låta nävarna avgöra? Jag ogillar ordet "prettorollspel", och jag är inte säker på att den distinktionen är nödvändig. Trots att jag vill ha ut mer än bara tillfällig underhållning av rollspel (ofta blir det en explosion av känslor som inspirerar och sätter igång fantasin - precis som en god bok eller en riktigt bra film kan göra) är mitt mål - tro det eller ej - att "ha kul". Min uppfattning om vad som är kul särskiljer sig säkert från de flestas (jag är ett rätt underligt barn) genom att jag kan finna stor underhållning genom att ligga hoprullad i fosterställning och spela ångest en hel kväll (jobba "inåt" som vi brukar kalla det). Det kan förefalla pretentiöst, men, tro mig, det är kul. Och, i enlighet med den avancerade ironi jag drivit tidigare (för att allt inte ska bli så jävla mjukt och moget och förstående) "helt klart överlägset alla andra former av rollspel".
Men in my not so humble opinion, så är det fullt naturligt att göra något åt saken.
Jag skulle säga att det är avhängigt situationen. Alla situationer kanske inte heller har lösningar som är så enkla. Jag föredrar en värld där handlingarna är kontextbundna, och brukar inte ha problem med att skapa sådana. En handling kan leda till oanade konsekvenser, vilket en diabolisk spelledare som undertecknad gärna drar nytta av. Jag älskar att konstruera moraliska problem vars lösningar lätt leder till gråzoner och beslutsångest. Det är kanske inte alltid välkommet hos alla, men eftersom mina spelare kommer tillbaka antar jag att de uppskattar den formen av "allvarligare" rollspelande. Den distinktionen anser jag dock vara möjlig att göra, eftersom jag kan göra den mellan olika former av romaner och filmer. Colin Bateman skriver underhållande böcker (t.ex. "Sprängstoff"), men han säger mig betydligt mindre än Kafka. För mig kan det faktiskt finnas "kafka-äventyr" (vilket då inte nödvändigtvis innebär att en av rollpersonerna förvandlas till skalbagge, även om det säkert kunde vara kul) som skakar om och ställer existentiella frågor. Det är något helt annat än tisdagens MERP-omgång, och jag vågar tillstå att det finns en värdeskillnad (kultursnobb som jag är). Det gör inte MERP värdelöst, bara till något annat. Till sist blir det en fråga om smak.
Jag har bestämt mig för att ekonomisera genom att integrera alla mina svar i ett och kommer nu konsekvent klippa ihop våra tre kedjor till en genom att bara skicka ett svar.
Hade spelledaren sagt att jag inte ens får tänka så i den Heliga Stämningens namn (amen!) så hade jag blivit skitförbannad, och det hade varit än mer stämnings- och mystikdemonterande.
Helt klart. Jag skulle dock ta det som ett personligt misslyckande om jag som sl inte kunde kontrollera supersoakern (eller förhindra dess uppkomst genom atmosfärbegränsningar) om mitt mål var ett annat. Jag vill dock vidmakthålla stämningens roll i mitt sl:ande. Det är den förtätade stämningen jag vill åt med mitt spelande, vare sig denna stämning innehåller pressande ångest eller stridsberusning. Jag har avnjutit episka fantasyäventyr också, och det ändå tämligen nyligen. Tro det eller ej.
Tvärtom vore det tämligen ofta dåligt rollgestaltande om ens rollperson inte grep efter halmstrån.
Visst. Även om jag kan se en viss nyans mellan "att gripa efter halmstrån" och "att gripa supersoakern". Att falla ned på knä och erkänna Guds existens, be om förlåtelse för sina synder och hoppas på frälsning känns mer trovärdigt om man vill testa det Heligas kraft än att försöka förpacka det Heliga i en plastpistol. Återigen blir det en fråga om stämningen och den Värld som rollpersonerna rör sig i. Därför tror jag inte att "automatkarbinen" är mer än ett skenproblem egentligen.
Vissa spelledare är beredda på att deras spelare är sådana, flexibla nog att ta hänsyn till eventualiteten, och öppna nog att inse att det inte nödvändigtvis behöver innebära vare sig koboldighet eller taskigt rollgestaltande.
I de lägen jag refererar till skulle det nog röra sig om taskigt rollgestaltande och jag skulle nog se det som ett personligt misslyckande, som sagt, om jag skulle hamna i den situationen utan att kunna hantera den. Jag är öppen för både Buffy och Hunter (rollspelen alltså), men om något liknande inträffade i min viktorianska spökkrönika med inslag av freudiansk analys skulle jag bli grymt missnöjd. Kontextbundet handlande efterlyses, helt enkelt. Jag tror inte att du vänder dig mot det, eller?
Som slutkommentar vill jag bara säga att jag instämmer med "domarnas" slutsats utgående från våra "slutpläderingar". Det är inte monstren i sig som utgör skräcken, utan hur de presenteras (om de presenteras alls dvs, det är inte alltid nödvändigt - Blair Witch t.ex.). Ibland kan skräckklichéer användas konstruktivt, ibland är de i vägen. Tuff skit, tunga pjuck. Min poäng har hela tiden varit två saker:
1. Skräck har med stämning att göra.
2. Spelare bör spela sina roller och lämna sina egna kunskaper "hemma" - dvs följa rollspelsvärldens inre logik.
Jag upplever att både du och Chrull (som jag började den här diskussionen med) tycker att detta är feltänkt, särskilt i förhållande till "nybörjare". Eftersom jag hävdat en mer "avancerad" spelstil har jag anklagats för elitism. Det har jag inga problem med, till stora delar är jag elitist på så vis att jag ställer krav och är petig med spelargrupper. på något sätt känns det ändå som att de flesta som inte håller med mig ändå inte skulle tycka att mina äventyr med sina krav på åtminstone tre maskinskrivna a4-sidor rollpersonbeskrivningar komplett med kinesiskt porträtt o.s.v., så jag antar att min diskriminering kan accepteras. Jag tycker dock att det är ganska elitistiskt att förutsätta att detta är en form av rollspelande som så kallade nybörjare är ointresserade av.
