Nekromanti [CoC - spelledartaktik] Mer monster - SPOILER!

[krank]

Jag tycker att du ska fokusera mer på hur dina spelare kommer förstå att deras rollpersoner sakta men säkert bryts ner mentalt och mindre på flashiga effekter, även om de är nog så coola. För det är kanske lite väl mycket begärt att en mentalt frisk person ska kunna känna som en mentalt, mythos-skadad rollperson?

Att man inte kommer att kunna nå ända fram är ingen ursäkt för att inte försöka. Liksom, skrämmas kan vilken treåring som helst göra, skräckkänslor är inte svåra. Jag vill ha en annan slags utmaning för mig som SL, och en annorlunda slags upplevelse för mina spelare.

Kanske kan man glänta på locket till galenskapen som rollpersonerna känner genom en [för spelaren] naturalistisk beskrivning? Sedan får spelaren vara så finkänslig att denne hoppar över det tolkningsledet och spelar som han/hon förväntar sig att rollpersonen känner.

Fast grejen är den att om man ger en naturalistisk beskrivning så kan inte spelaren hoppa över tolkningsledet. Om rollpersonen t.ex ska se något som inte är där eller försöka rationaliser abort det man ser, så fungerar spelaren mer som filtret mellan rollperson och verklighet än som rollpersonen i sig.

Jag kan inte se att detta skulle minimera möjligheterna till det du vill uppnå. men jag kanske inte är tillräckligt immersionistisk...

Alltså; jag tror bara att vi har olika syn på det här med immersionismen/djupimmersionismen. Om spelaren är den som förvandlar det som faktiskt finns i spelvärlden till vad rollpersonen uppleveler, så befinner sig spelaren på en metanivå. Det betyder inte att man inte lever sig in, utan bara att man kanske lever sig mer in i situationen än i rollpersonen.

Jag är ute efter "JAG = MIN ROLLPERSON". Dit kommer jag aldrig att nå, men det är den riktningen jag vill ha.

Och rollpersoner gör inte (medvetet) bedömningen om hur de ska tolka något deras stackars människohjärnor är för primitiva för att egentligen förstå. Rollpersonerna tänker inte "OK, den ser ut så, men då ska jag ta och reagera så eftersom jag dessutom får för mig att den har egenskaperna X, Y och Z vilka egentligen bara är grejer jag "fyllt i" för att göra det hela begripligt".

Det jag vänder mig emot är tron på en sann och allmängiltig tolkning.

Det finns givetvis inte någon sann och allmängiltig tolkning - det är därför jag har svårt för det naturalistiska, eftersom det inte tar hänsyn till den subjektiva effekten av att se något mythosrelaterat...

 

[krank]

Faktum är att jag inte hinner läsa alla inlägg i tråden så jag riskerar med berått mod att göra ett "Goddag, yxskaft" inlägg och bränna viktiga kudos.
Med det sagt...
Jag ÄLSKAR Lovecraft. Han får en att verkligen känna med huvudpersonen, att man står på vansinnets brant, där tillsammans med honom.
Är det det du är ute efter, Krank?

Japp, ganska precis så.
Jag har läst annat också, som lånat av Lovecraft eller inspirerat honom. När det är som bäst tvivlar man nästan på sin egen mentala friskhet när man lagt ner boken.

Den är där... men du förstår inte hur...
Enorm, den breder ut sig över trädtopparna, genom trädtopparna.
Blek, massiv, den kan inte finnas, sakta flyter den genom luften, liksom dragen av vämjeliga utväxter, som långa tentakler.
En känsla av svindel drabbar dig, är det ett enormt öga som ser dig?
Den...det...vad det nu är seglar vidare och du undrar vad som händer... med verkligheten...med allt.

Det enda jag egentligen har att invända är att det fortfarande är, för mig, en lite för... "korrekt" beskrivning. Det är som en beskrivning man kunde läsa i en bok, eller som någon som beskriver något för en.

Mina tekniker syftar till att försöka överföra känslan observatören (rollpersonen) av fenomenet får direkt till spelaren. Alltså, att ens hjärna inte rikrtigt kan greppa det man ser.

När jag beskrev en Byakhee senast använde jag mig av irriterande högfrekventa ljud och lösryckta ord som inte var helt kompatibla med varandra. Det blev asballt, särskilt eftersom jag byggde upp inför det ett bra tag innan.


Egentligen tror jag att Lovecraft skulle ha blivikt ännu bättre av lite riktigt experimentlystnad i själva texten. Att istället för att stapla omöjliga adjektiv också t.ex lämnat flera sidor i en bok vita, med lösryckta ord här och var. Eller att texten plötsligt går i en annan riktning. Eller att vissa ord var överstrukna mitt i en beskrivning och ersatta med mer begripliga ord. Såna grejer. Stilistiska experiment intresserar mig oerhört.


När RP slutligen ser Hastur sen, tänkte jag låta min beskrivning av honom bli längre och längre och efter ett tag övergå i rena nonsensord och slutligen brytas upp helt i osammanhängande babbelstavelser...

Kan du inte berätta hur det blev på spelmötet?

Absolut.

 

[Zebulon]

Det enda jag egentligen har att invända är att det fortfarande är, för mig, en lite för... "korrekt" beskrivning. Det är som en beskrivning man kunde läsa i en bok, eller som någon som beskriver något för en.

Mina tekniker syftar till att försöka överföra känslan observatören (rollpersonen) av fenomenet får direkt till spelaren. Alltså, att ens hjärna inte rikrtigt kan greppa det man ser.

När jag beskrev en Byakhee senast använde jag mig av irriterande högfrekventa ljud och lösryckta ord som inte var helt kompatibla med varandra. Det blev asballt, särskilt eftersom jag byggde upp inför det ett bra tag innan.

Ja, jag försökte överföra känslan men via språket och jag förstår att det är inte det du menar. Du har en väldigt hög ambitionsnivå, det sporrar dig själv till tänka utanför lådan och det är ju coolt.

Egentligen tror jag att Lovecraft skulle ha blivikt ännu bättre av lite riktigt experimentlystnad i själva texten. Att istället för att stapla omöjliga adjektiv också t.ex lämnat flera sidor i en bok vita, med lösryckta ord här och var. Eller att texten plötsligt går i en annan riktning. Eller att vissa ord var överstrukna mitt i en beskrivning och ersatta med mer begripliga ord. Såna grejer. Stilistiska experiment intresserar mig oerhört.

Ja, det har jag inte tänkt på men hade det varit välgjort hade det helt klart varit kraftfullt.
Ibland kan jag känna att såna grejer blir lite "konstnärliga", att det vara så väldigt "speciellt" och då tröttnar jag men jag också sett mycket väl avvägda avsteg från gängse konventioner vilket påverkat mig mycket. Jag blir inspirerad att vidga mina vyer.

När RP slutligen ser Hastur sen, tänkte jag låta min beskrivning av honom bli längre och längre och efter ett tag övergå i rena nonsensord och slutligen brytas upp helt i osammanhängande babbelstavelser...

Genialt.
Stämningsfull belysning, full koncentration och plötsligt undrar man varför man inte förstår vad SL säger...
Det kan bli riktigt bra!

Ibland kan det vara immersionism för mig att lyssna på en hypnotisk SL, att bara föras med av hans ord och uppsluka alla känslor han förmedlar. Det är enormt starkt och sen agerar man utifrån det.
Hur rimmar det med din syn på immersionism?

/Zeb

 

[krank]

Hur rimmar det med din syn på immersionism?

Jag har försökt sammanfatta "min" immersionism, djupimmersionismen, i det djupimmersionistiska manifestet. Läs gärna mer där.

Jag ska någon dag ta mig samman och börja skriva klart de artiklar jag jobbar på gällande konkreta tekniker för att nå dit (berättarstilar, portaler, rekvisita etc etc)...

 

[Zebulon]

Den länken funkade inte.
Jag hittade det här, http://omega.sverok.net/index.php, men inte manifestet.

 

[krank]

Den länken funkade inte.
Jag hittade det här, http://omega.sverok.net/index.php, men inte manifestet.

Sorry, bytte precis bredbandsmodem. Borde funka nu.

Om inte, så är din bredbandsleverantörs DNS-server seg, och du får testa igen typ imorrn.

 

[Rickard]

En tanke jag hade var att t.ex bara beskriva varelser i negationer. "Den kan absolut inte flyga", till exempel.

Det här tror jag är en vinnande grej, eller åtminstone saker som är motsatsen eller kontrasterar till varandra. "Ni ser en ballong som inte kan flyga i luften ovanför trädtopparna". Jag gillade att du liknade monstret med något annat och spann vidare på liknelsen med "dess långa rep hänger före den som känselspröt", vilket fick mig att börja tänka på overlords i StarCraft. Även här skulle jag använda mig av motsägelser som "repet smeker trädtopparna som bryts av dess beröring". Lek även med känslor. "Dess likbleka material pulserar långsamt av vinden, och trots att ni känner ett lugn, dunkar era hjärtan i era bröst".

/Han som dock undrar lite vad som är tänkt att hända efter beskrivningen

 

[krank]

Det här tror jag är en vinnande grej, eller åtminstone saker som är motsatsen eller kontrasterar till varandra. "Ni ser en ballong som inte kan flyga i luften ovanför trädtopparna". Jag gillade att du liknade monstret med något annat och spann vidare på liknelsen med "dess långa rep hänger före den som känselspröt", vilket fick mig att börja tänka på overlords i StarCraft. Även här skulle jag använda mig av motsägelser som "repet smeker trädtopparna som bryts av dess beröring". Lek även med känslor. "Dess likbleka material pulserar långsamt av vinden, och trots att ni känner ett lugn, dunkar era hjärtan i era bröst".

This I like. Ska se om jag kan skriva ihop något på det temat jag kan lära mig.

/Han som dock undrar lite vad som är tänkt att hända efter beskrivningen

Ingenting. Prylen försvinner in i skogen. I originaltexten (som jag citerar i trådens första inlägg) är det en massa blajj om att man kan följa efter den med bil och se den äta POW från en monolit, och att den inte reagerar på att bli skjuten på, men det skiter jag nog i.

 

[krank]

OK, såhär blev det:

Jag använde mitt senaste förslag ganska ordagrant, alltså:

"Lite längre bort bland träden ser ni en stor ballong sitta fast mellan träden. Den rör sig majestätiskt närmare, som en långsam val som simmar genom luften. Dess likbleka material pulserar långsamt av vinden, som jättelika hjärtslag - era hjärtan resonerar och ni känner i luften - dunk-dunk, dunk-dunk..."

"Ni står där och ser dess enorma kropp röra sig långsamt framåt, dess långa rep hänger före den som känselspröt och griper mjukt tag om trädtopparna medan balongen blåser iväg in i skogen..."

En av spelarna frågade: "Alltså, var det verkligen en... ballong?" och jag svarade "Annars hade den absolut inte kunnat flyga..."

Tyvärr mesade jag sedan ur och sade typ att "ni vet hur det känns när det kliar någonstans där man inte kan komma åt? Typ så känns det i era huvuden just nu, som något som irriterar och inte stämmer med det ni tycker att ni just såg".

Överlag blev det en bra encounter ändå, spelarna uppskattade den - men eftersom den överskuggades lite ganska snart efter av att de hamnade i dimma och sedan såg en stor portal och sedan manifesterade sig Carcosa...

Men, om man ser det som en helhet, så funkade uppbyggandet just till staden Carcosas anländande skitbra, och jag tror att den något ambivalenta encountern, där spelarna fortfarande är jätteosäkra på vad det egentligen var de såg, hjälpte till.

Sedan bröt jag precis när det var som häftigast och mest spännande, dvs precis när staden Carcosa dök upp. Jag hade inte så mycket mer förberett, och jag gillar cliffhangers. Liksom, hela kampanjen fram till nu har liksom handlat om just Carcosa, författare som skriver om staden, pjäser som utspelar sig i den, dess relation till Hastur och en massa kultisters försök att få ut galningen som kan föra staden till jorden ut från ett mentalsjukhus... Så det kändes wunderbahr att avsluta där.

Nå, för att återgå till monster och grejer: Jag gillar verkligen att man kan göra så mycket med språket och det sätt man presenterar saker på. Effekten på spelarna, om det sköts snyggt, är apahäftig. Dagens spelmöte blev jättehäftigt verkligen, och det tror jag delvis är för att jag lekte med det här.

Nu ska jag bara fundera över hur jag egentligen gör med Hastur själv... Om han ens dyker upp. Det får han nog göra, men bara som hastigast (om de inte misslyckas med att stoppa honom, men de har såpass god koll på vad de har att göra att det nog inte blir några problem).