Några favoriter:
* Type 0 Negative - Black Sabbath. Hade den varit tyngre hade den haft en händelsehorisont.
* 1000 Homo DJs - Supernaut. Det är stuns i den.
* Sator - Oh Mama. Det är så den låten skulle låtit från början.
* Thåström/Imperiet - Briggen Blue Bird av Hull. Den får nackhåren att resa sig.
* Nina Simone - Pirate Jenny. Många har gjort den, men den här är bäst. Young Gods är en god tvåa.
* Sisters of Mercy - Jolene. Som de själv säger: "We have a seriously grotesque thing for you", och bäst av allt är Eldritchs framvästa kommentar på slutet: "Get over it!".
* Diamanda Galas - Gloomy Sunday. Svenskan saknar ord för att beskriva den. Engelskans harrowing är bäst. Hennes kommentar i en intervju om hur Billie Holiday tvingades lägga till en halvvers med ett lyckligt slut när hon gjorde en engelsk version av den, eftersom skivbolaget ansåg att den var för dyster är också prick på: "...and that's the moment pop music was born".
* Nick Cave - Mack the Knife. Han gör den helt enkelt bäst.
* Köttgrottorna - Elifanten Ylva. Kanske inte formellt sett en cover, men bör ändå nämnas.
* Freddie Wadling - En irländsk visa. Han har gjort många bra, men den här har en sån charm.
* Sisters of Mercy - Comfortably Numb. Den övergår i Some kind of Stranger, så kanske inte en regelrätt cover, men den är bra.
* Mikael Wiehe - Valet (Song of Choice). Rakt på sak, ingen bullshit. Meddelandet är enkelt, ansvara för dina handlingar och slipa din kniv.
* Wilmer X - Min polare Per. De gör den med en stil och nonchalans som passar låten perfekt.
* David Bowie - Working Class Hero. Sorry Lennon, men din version suger bredvid Bowies.
* Die Krupps - Nothing Else Matters. Sorry Metallica, men ni brände ut er när ni pissade på Napster, dessutom för Die Krupps den bättre.
* Laibach - Leben Heisst Leben. Bara för att den är så annorlunda.
* Laibach - Get Back. Mycket bättre än Beatles original.
* Iggy - Louie Louie. Har aldrig gillat originalet, men Iggy kan.
* Miranda Sex Garden - Havana Lied. Den må vara skriven för Lotte Lenya, men det är MSG som gör den bra. Riktigt bra. Enda problemet är att deras version får mig att tänka på motorcyklar.
* Marianne Faithful - The Ballad of the Soldiers Wife. Visst, PJ Harvey gör en OK version, men den här sitter som en knytnäve i magen.
* Dubliners - And the band played Waltzing Matilda. Någon nämnde Pogues. Jag höjer och synar.
* Thorsten Flinck - Vi äro tusenden. Innan ni lynchar mig, lyssna på den. Han gör den jävligt bra. Hela skivan är jävligt bra.
* Type 0 Negative - Light my Fire. Definitivt originalet, definitivt Type 0 Negative.
* Sinead O'Connor - Danny Boy. Står inte bland traditionella låtar eftersom hon leggär till en vers. Som en iskall kniv i mjälten.
* Laibach - Sympathy for the Devil. Stones, skit på er. Ni gör Paint it black bäst, men Sympathy for the Devil är inte er längre.
* William S. Burroughs - What Keeps Mankind Alive. Jag kan inte ens tänka mig vem som skulle göra den bättre.
Räknas traditionella låtar som covers? I så fall:
* Christy Moore (?) - Only our rivers run free. Så vacker.
* Standing Stones - Black and Tans. Så ska en kampsång låta.
* Dante (japp den vi har här, kommer dock inte ihåg vad konstellationen han spelade i då kallade sig just då) - Fredmans sång nr 21, Måltidssång. Aningen fortare än vad Bellman tänkt sig.
* Toy Dolls - Toccata in Dm. De gör alltså det på två gitarrer. Enbart. Och de gör det jäkligt tight.
* Wolfetones - Skibbereen. "And loud and high we'll raise the cry: Revenge for Skibbereen!"
