På senare år har det blåst pro-indie-vindar, speciellt här på detta forum. En del grejer är riktigt bra med indie-spelens tankar (snabbt att spela, minimala regler, kraftigt tema/syfte) men efter ett tags brukande måste jag säga att jag saknar en del av den crunch som finns i mer traditionella rollspel. Jag tycker uppriktigt talat att det är rätt kul att slå tärningar och se hur en historia utspelar sig i och med hur slumpen faller. Jag har till och med inget emot hårt rälsade/skriptade berättelser, om det passar spelet och dess setting.
Det vände snabbt för mig. En stor del grundar sig i besvikelsen jag upplevde med My Life with Master, att det var så otajt. Dessutom får man ofta inget direkt stöd av reglerna att skapa fantastiska världar. Och kampanjer ges sällan inget stöd heller. Sedan upptäckte jag igen hur kul jag tycker att White Wolfs Storyteller-system är. Igår kväll försvann plötsligt fem timmar i ett svusch för fem svettiga Eon-spelare som pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan över hur ett dramatiskt fältslag utspelade sig under dryga två timmar på ett slätt norr om Caserion, med ett slutresultat om nästan 4000 döda och mångtaligt fler sårade. Det var olidligt spännande, och det var mycket reglernas förtjänst. De skapade situationer, de skapade hopp och förtvivlan, de skapade öppningar och bakslag. Det där otroligt viktiga slaget som lyckas, eller ryttarchocken som slår perfekt, eller den desperata ordern som missuppfattas i precis fel läge. Sådana saker kan man givetvis improvisera fram i rollspel men gårdagens batalj var en verklig höjdpunkt för mig i inlevelse och engagemang. Det var otroligt levande för mig, för min fantasi såg jag hur enheter var hjältemodiga och höll emot trots otroliga odds, hur elitenheter skräms på flykten på förnedrande vis. Hur anförare faller överraskande, hur viktiga SLPer dör under ett pilregn, hur fältherren förvirrad och bedövad irrar omkring med hela sitt garde nedgjort. Allt detta genererat av ett regelverk. Ett bra regelverk som föder kreativitet och inspiration. Även om det tar en del tid så tycker jag helt klart att det är värt det.
Hur har era egna åsikter gällande reglers vara eller inte pendlat?
Det vände snabbt för mig. En stor del grundar sig i besvikelsen jag upplevde med My Life with Master, att det var så otajt. Dessutom får man ofta inget direkt stöd av reglerna att skapa fantastiska världar. Och kampanjer ges sällan inget stöd heller. Sedan upptäckte jag igen hur kul jag tycker att White Wolfs Storyteller-system är. Igår kväll försvann plötsligt fem timmar i ett svusch för fem svettiga Eon-spelare som pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan över hur ett dramatiskt fältslag utspelade sig under dryga två timmar på ett slätt norr om Caserion, med ett slutresultat om nästan 4000 döda och mångtaligt fler sårade. Det var olidligt spännande, och det var mycket reglernas förtjänst. De skapade situationer, de skapade hopp och förtvivlan, de skapade öppningar och bakslag. Det där otroligt viktiga slaget som lyckas, eller ryttarchocken som slår perfekt, eller den desperata ordern som missuppfattas i precis fel läge. Sådana saker kan man givetvis improvisera fram i rollspel men gårdagens batalj var en verklig höjdpunkt för mig i inlevelse och engagemang. Det var otroligt levande för mig, för min fantasi såg jag hur enheter var hjältemodiga och höll emot trots otroliga odds, hur elitenheter skräms på flykten på förnedrande vis. Hur anförare faller överraskande, hur viktiga SLPer dör under ett pilregn, hur fältherren förvirrad och bedövad irrar omkring med hela sitt garde nedgjort. Allt detta genererat av ett regelverk. Ett bra regelverk som föder kreativitet och inspiration. Även om det tar en del tid så tycker jag helt klart att det är värt det.
Hur har era egna åsikter gällande reglers vara eller inte pendlat?
