Nekromanti Cthulhu vs Nurgle?

[Mogger]

Jag håller på att gräva ner mig i Cthulhu Mythos och försöker greppa lite hur Lovecrafts "gudar" (de är ju inte alls gudar, men kan ses som sådana av människorna) påverkar livet för de meningslösa individer som befolkar den.

Först ska jag säga att jag har hyfsad koll på Lovecrafts Mythos men jag har ingen koll på hur andra författare, eller de olika rollspelen, har utvecklat den. Främst är jag också intresserad av en mer ortodox setting.

Min fråga rör egentligen magi och kultister. I fallet Warhammer (som i v1 inspirerades mycket av CoC) lockar gudarna med gåvor och beter sig rent allmänt mer som Djävulen. Lovecrafts "gudar" är inte alls sådana. De är obönhörligt nihilistiska och bara genom sin blotta existens kan de ödelägga mänskligheten.

Trots det händer det att nyfikna människor bläddrar i Necronomicon eller något annat Mythos-verk och bestämmer sig för att prova en besvärjelse. Men till skillnad från Warhammer så blir inte dessa lockade av annat än sin egen kunskapshunger.

Finns det något sätt för de här människorna att bli kontaktade av "gudarna"? Har de en agenda? Finns det stöd för kultister som i Warhammer?

Jag har spelat ett och annat konventscenario där "gudarna" infiltrerar mänskligheten, men finns det stöd för det hos Lovecraft? Är det inte egentligen raka motsatsen till hans cosmicism?

Lite luddigt kanske. Jag vet inte exakt vad jag greppar efter. Lite mer förståelse överlag kanske.

Någon som begriper vad jag pratar om?

Frågan är nog, hur kan jag aktivt använda gudarna i spel?

 

[slanfan]

Gudarna kan i vissa fall "kontakta" folk via drömmar (dreamlands), eller kanske snarare stötas på där. Om en förfader till dig har haft kontakt med gudarna på något vis kan det fortfarande finnas en länk som påverkar dig. Gudarna kan ha intresse av att lägga ägg i dig. En djup depression eller liknande psykisk ohälsa kan fungera som en signal till gudarna. Några av dem är ju på jorden och kan då påverka omgivningen via sin blotta närvaro. Platser där magi har inträffat kan behålla spår/lämningar av detta under lång tid framöver, det kanske bara krävs lite blod eller något för att aktivera kvarvarande effekter.

Många av dem har ju mängder med aspekter/former som dyker upp både här och där. I myter och vandringssägner, gamla tavlor och ristningar. Det kan krävas väldigt lite för att en rollperson ska glänta på en dörr som sedan inte går att stänga.

Även: Sista bossen!

 

[RasmusL]

Nyarlathotep är i rollspelsmythoset extremt handgripligen inblandad i människans förehavanden genom flera av sina olika aspekter (se Complete Masks) men det här tycks imltho gå lite stick i stäv med Lovecrafts bild. Iofs kanske den Svarte Faraonen kan vara någon form av prejudikat?

 

[anth]

Människan är av naturen nyfiken och vill utforska det okända, därför behöver inte gudarna söka upp människorna eftersom människorna gör jobbet åt dem.
Just därför finns det inte så många berättelser av Lovecraft där gudarna aktivt söker upp människor.
På rak arm kommer jag bara på de berättelser där Nyarlathotep är inblandad. i Lovecraft-novellen "Nyarlathotep" går han aktivt runt på jorden för att försöka fördärva mänskligheten.

Även om du vill gå tillbaka till Lovecrafts degna berättelser föreslår jag att du tar dig en titt på Anders Fagers två romaner: "Jag såg henne idag i receptionen" och "En man av stil och smak".

 

[Mogger]

Jo, det är ju lite "curiosity killed the cat" som är Lovecrafts grej. Egentligen borde SAN-förlust uppmuntras på något sätt. Som det är nu vill ingen läsa Necronomicon, man kanske ska vända på det på något sätt så att SAN-loss är en belöning, inte ett straff.

 

[slanfan]

Jo, det är ju lite "curiosity killed the cat" som är Lovecrafts grej. Egentligen borde SAN-förlust uppmuntras på något sätt. Som det är nu vill ingen läsa Necronomicon, man kanske ska vända på det på något sätt så att SAN-loss är en belöning, inte ett straff.

Vill du fördriva en entitet du inte kan besegra krävs grävande i de förbjudna texterna. Sedan är det ju vettigt att hela spelgruppen är införstådd i att rollpersoner kommer dö/ bli galna. Överlevnad bör helt enkelt inte vara ett huvudmål för en spelare i en Mythos-story.

 

[Mogger]

Vill du fördriva en entitet du inte kan besegra krävs grävande i de förbjudna texterna. Sedan är det ju vettigt att hela spelgruppen är införstådd i att rollpersoner kommer dö/ bli galna. Överlevnad bör helt enkelt inte vara ett huvudmål för en spelare i en Mythos-story.

Jag är egentligen inte förtjust i CoC:s metaspel (ALLA DÖR/BLIR GALNA!!) utan ser hellre att man lyfte fram den Lovecraftianska metaplotten (människan är en meningslös varelse vars existens är helt likgiltig för de mäktiga varelser som när som helst kan förgöra jorden). Nu är det ju ganska många som dör/blir galna i Lovecrafts verk med, men inte alla, och överlevnad är en bra drivkraft. Typ överlevnad vs kunskapstörst/rädda Jorden. Eller nått.

 

[Eksem]

Nyarlathotep drar ju runt som nån sorts predikant i en av Lovecrafts noveller, och det finns exempel på att andra old ones sänder drömmar till folk för att kontakta dem.

 

[slanfan]

Jag är egentligen inte förtjust i CoC:s metaspel (ALLA DÖR/BLIR GALNA!!) utan ser hellre att man lyfte fram den Lovecraftianska metaplotten (människan är en meningslös varelse vars existens är helt likgiltig för de mäktiga varelser som när som helst kan förgöra jorden). Nu är det ju ganska många som dör/blir galna i Lovecrafts verk med, men inte alla, och överlevnad är en bra drivkraft. Typ överlevnad vs kunskapstörst/rädda Jorden. Eller nått.

Ja, givetvis bör rollpersonerna ha en överlevnadsdrift. Men att som spelare skydda sin rollperson från världens fasor är ju ganska dumt.

 

[Mogger]

Ja, givetvis bör rollpersonerna ha en överlevnadsdrift. Men att som spelare skydda sin rollperson från världens fasor är ju ganska dumt.

Jag tror mer på att skapa rollpersoner som är genuint nyfikna på Mythoset, och är beredda att offra liv och lem i sökandet efter sanningen. Jag gillar inte när spelaren måste "följa äventyret" eller "spela som det är tänkt" eller så. Men det är en smaksak. Jag har spelar massor av CoC på det viset, och det har funkat utmärkt.

Många gånger är det dassig äventyrskonstruktion som tvingar fram det här beteendet. Minns ett konventsäventyr när vi spelade några RP som inte alls var typen som kastade sig rakt in i livsfarliga monsteräventyr. Så vi gjorde inte det. Och äventyret tog slut. Efter typ 30 minuter.

 

[slanfan]

Jag tror Svenska Kulter är smart här. Där spelar man väl kultisterna, så motivationen att beblanda sig med säker död och garanterat vansinne är inbakat från början.

 

[RasmusL]

Jo, det är ju lite "curiosity killed the cat" som är Lovecrafts grej. Egentligen borde SAN-förlust uppmuntras på något sätt. Som det är nu vill ingen läsa Necronomicon, man kanske ska vända på det på något sätt så att SAN-loss är en belöning, inte ett straff.

När jag ledde Complete Masks kastade sig spelarna över alla mythosböcker de kunde hitta och använde dem som vapen i kampen mot Nyarlathotep. byggnader angreps innifrån med hjälp av Gate, containers fyllda med zombies skickades som "presenter" till ondingarna och diverse artefakter användes för övervakning, försvar och mycket annat. Kampanjen var för oss så pass lång att spelarkaraktärerna gjorde hela resanfrån moraliska och goda hjältar till trollkarlar vars "greater good"-tänk gjorde dem mer vidriga än merparten av motståndet. De drevs till detta, tror både de och jag, av nödvändighet. De kände sig tvungna att bekämpa eld med eld, kunde inte lita på någon och hade alltid oddsen emot sig. Att spelarna fick misslyckas och att vi lät kausaliteten i världen regera över det personliga dramat i en situation där motståndet hela tiden håller alla kort tror jag var den primära drivkraften mot att förkovra sig i mythoset.

 

[Doktor Laser]

Som sagt är det ju rätt sparsmakat med avsiktlig kontakt från "gudarnas" sida i Lovecrafts egna noveller. De få jag kan komma på så här på rak arm är som tidigare nämnts Nyarlathotep som ju ter sig som lite av en Satansgestalt i till exempel Dreams in the witch house; skriver blodskontrakt och hämtar spädbarnsoffer och dylika mysigheter. Riktigt vilka avsikter han har framgår ju dock aldrig.
Även fader Dagon har ju, av någon anledning, sina egna motiv till att vilja att fiskmännen ska uppmuntra vissa av oss att "take to the sea", så att säga. Annars är det ju oftast oavsiktlig kontakt; Cthulhu verkar knappast medveten om att hans drömmar projiceras i känsliga människors medvetanden, till exempel. Huruvida Yog Sothoth ens är medveten om att vederbörande har avlat halvmänskliga avkommor i The Dunwich Horror framgår ju inte heller, då hela det spektaklet väl initieras av inavlade avgudadyrkare.

Gissningsvis bör man väl utgå från att "gudarnas" förhållande till mänskligheten är detsamma som människan har gentemot myran, ungefär. Ibland är de underhållande eller rent av fascinerande att betrakta eller manipulera; men den absolut största delen av tiden är det något klibbigt som du inte ens märker när det fastnar under din sko...

 

[Staffan]

Nyarlathotep drar ju runt som nån sorts predikant i en av Lovecrafts noveller, och det finns exempel på att andra old ones sänder drömmar till folk för att kontakta dem.

Jag ser det inte så mycket som att Cthulhu sänder drömmar till människor, som att ibland råkar människors drömmar komma i avlägsen kontakt med Cthulhus.

Däremot kan det mycket väl finnas olika mellansteg som är intresserade. Deep Ones har ju definitivt intresse av mänskligheten, och kontakt med Dagon, så där kan det ju finnas någon sorts interaktion. En Dark Young ligger också avsevärt närmare mänskligheten i skala än Shub-Niggurath.

 

[God45]

Alltså, San loss innebär att man kommer närmre att först hur universum verkligen fungerar. Det är en superdålig grej men det är också en sorts belöning antar jag.

Det är ett misstag att se Mythos "gudarna" som gudar. De bara är och deras närvaro vrider saker.

Nyarlothothep är inte en predikant, han är en Tesla liknande figur. Eftersom han är Hermes. Eftersom han är trollkarlen. Inte trollkarlen som du tänker nu med magi och bullshit, utan trollkarlen från större arkanan. Nyarlothothep är mannen med kunskapen och verktygen, han är den här snubben:

Men fokus på att göra Mythosen till individer eller religion är att tänka på det fel. Mythosen är övernaturligt plutonium. Sedan använder någon idiotisk hårlös apa det plutoniumet för att få idiotiska apgrejer som en snyggare apa att para sig med eller fler bitar av grönt papper.

 

[Mogger]

Mythosen är övernaturligt plutonium. Sedan använder någon idiotisk hårlös apa det plutoniumet för att få idiotiska apgrejer som en snyggare apa att para sig med eller fler bitar av grönt papper.

Det är precis det här jag menar. Men hur?

 

[chrull]

I Lovecrafts berättelser ser det ut såhär:
Mythos-varelserna används sällan i första person, de bryr sig ju nästan aldrig om mänskligheten. Istället är det mänskligheten, eller de som kom före oss, som söker upp varelserna. Ibland lyckas sökarna hitta något sätt att koppla in sig till varelserna och suga ut någon kraft ur dem, nästan alltid till en kostnad som är betydligt högre än vinsten. Ibland sker detta utan att sökarna är medvetna om var de får kraften ifrån. Ibland får sökarna för sig att varelserna är gudar och börjar dyrka dem som sådana. Ibland har dyrkandet skett i hemlighet i millennium. Ibland drar andra, separata, väsen nytta av kulternas riter.

 

[Doktor Laser]

Det är precis det här jag menar. Men hur?

Avancerad matematik, kvantfysik och andra begrepp med alldeles för många stavelser. Återigen, Dreams in the witch house, där kombinationen av nitiskt uträknade vinklar öppnar portar till andra dimensioner, och därmed möjliggör någon form av kontakt med det som existerar "utanför". Att det som finns där ute har noll intresse av att hjälpa till när porten väl är öppnad är en annan femma, eftersom idioten som gläntat på dörren trots allt lever med föreställningen att om man är snäll mot Gud så är han snäll tillbaka.
Likaså From Beyond där, om jag inte minns fel, en maskin skapar vibrationer eller magnetfält eller något annat spexigt som stimulerar någon körtel som får dig att se... Ja... All that weird ass shit that dogs howl at when they're bored. Att det som visar sig finnas där inte är annat än glupska rovdjur är en petitess, men även det faktumet går ju att utnyttja om man vill begå århundradets mest suspekta mord.

Min poäng är väl att det inte spelar så stor roll vad "gudarna" vill eller kan eller hur de gör det, snarare vad köttsäckarna på planeten Jorden tror att de kan utnyttjas till; en uppfattning som alltid visar sig vara totalt felaktig oavsett hur många gånger de läst Unaussprechlichen Kulten.

 

[Mogger]

Tack. Nu klickade det!

Tekeli-li!

 

[Rymdhamster]

Cthulhu gör väl i och för sig inte så mycket för att locka följare till sig. Hans kultister svär sig till honom, och gör vad de gör, i hopp om att de som belöning ska bli dödade snabbt och besparade galenskapen när han väl vaknar upp. Det är mer av situationen när man offrar en jungfru till draken för att draken inte ska elda upp hela byn.