Nu ska jaf flumma vidare. Jag tycker också att det handlar om alienation, men kanske inte riktigt på samma sätt som Arvidios. För mig är Cyberpunk ett samhälle där kapitalismen har blivit så hegenomisk att allt annat har trängts undan. Vi är alltså helt separerade från vårt subjektiva varande. Vi är lika mycket maskin som människa. Kravet på oss som arbetskraft(i fabriken som aldrig stänger) är att vi måste vara mer än människa(eller mindre människa) och att vi därför förutsätts att förändra oss för att kunna vara en del av samhället. Tänk på snacket om att "marknadsföra" sig själv gentemot sina arbetsköpare och ta det ett steg till.
"Hej, jag skulle vilja ha det här jobbet som maskinoperatör! Jag har sinnesförstärkning och tre DEMA-jack som är komplatibla med hela Ero-tech serien av lastare och mechs."
Du förväntas helt enkelt konsumera en rad produkter för att vara människa och dessa saker alienerar dig ännu mer från vad det innebär att vara människa. I det finns det en konflikt, det ställs krav på dig som person att vara superstark, ha olika hårfärg och behärska fem typer kodningen samt mandarin. Samtidigt förväntas det att du ska vara smart, snygg och ha tid att lära dig mandaring utan chip. Kapitalism är motsättningar, både i produktionen men också i oss som människor. Relationen mellan maskin och människa finns redan idag och cyberpunken är den uppskruvad.
Sen tycker jag inte man ska glömma dom som vill negera sig ur den här relationen(alltså kraven) och börjar förstöra sig själv som arbetskraft eller konsumenter. Ta vår tids slackers, porrmissbrukare, anorektiker, helkropps tatuerade och missbrukare. Dessa finns i Cyberpunken men på helt andra sätt. Dessa sitter uppkopplade dygnet runt, cybermodifierar sig till ett snölejon, skaffar två armar till och köper ångest-chip.
Slut flummat.