Nekromanti Död åt de levande och återuppväck de döda

[MrG]

Jag stör mig lite på senaste trenden inom serier att återuppväcka de som varit kanoniskt döda och när de nu börjat följas av att avliva ikoner så kommer jag på mig själv med att vara ännu mer irreterad. Mest för att det har gått sån inflasion i det.

Eller vad tycker ni om det här:

Återuppväkt Bucky, den mest heligt döde sidekicken i Marvel, bra story visserligen om hur han varit hjärntvättad Sovjetagent och större delen av tiden legat på is

Återuppväkt Robin 2 DC motsvarande döde sidekick, har inte läst storyn om hur han kom tillbaka dock

Död Captain America Steve Rogers död! Skjuten i antiklimax på en annars ok miniserie, men vem tror att han kommer vara död länge?

Död Batman Bruce Wayne död! Och Jokern fick inte ens göra det. Slutet på en rätt pissig mini som ville chocka. Tror inte på att det kommer hålla i längden, mest på grund av den andra trenden...

Återuppväkt Green Arrow orginalet är bäst här, först i den stora återuppväckningstrenden och en bra story kring det.

Återuppväckt Green Lantern Hal is back! Inte läst hur...

Återuppväckt Flash Barry Allen, som kontring till att man dödade Bruce. Men om man återupplivar alla som dött i stora historier, varför skulle jag tro på att de som nu dör kommer få förbli döda.

Återuppväkt Green Goblin, kanske innan själva trenden, men är det något med färgen grönt som gör att de inte kan förbli döda.

Under återuppväckning Phoenix första bilden på Maddy som skurk fick mig att jubla då jag trodde det vara Jean Grey som var återuppväkt redan, men hela plotten verkar leda mot att hon ska återuppstå för andra, tredje gången.

Död och under återuppväckning Superboy Connor Kent, varje serie som heter Crieses ska ha minst ett dödsfall som känns viktigt ur ett konstiutets perspektiv, men det var inte många år sedan han dog och nu flaggas en ny serie med honom...

Vilka har jag glömt?
Och vad tycker ni om det?

-Gunnar

 

[Rising]

Jean Grey/Phoenix tycker jag kan få dö och återuppstå hur många gånger som helst. Det är helt enkelt hennes grej. Precis såsom alla som tar sig an Batman gör varsin egen version av Jokerns och Twoface's ursprung, så tycker jag att det är helt okej om folk tar sig an myten om Phoenix på varsina sätt.

Det är helt enkelt Phoenix's "grej" att dö och återuppstå. Det är vad hennes myt handlar om. Att det händer flera gånger under en och samma kontinuitet är visserligen trist, men jag tänker faktiskt aldrig på det där med kontinuiteten. Jag läser varje enskild historia för sig, och tänker inte att de skall hänga ihop med varandra. De är mer lager på lager på ett och samma mytbygge.

Men jag har - precis som du - reagerat över att det verkar vara så många som är på väg att återuppstå eller dö i nuläget. Det känns som ett fall av fantasibrist.

 

[Ond bråd död]

Har det att göra med ekonomiska problem? Jag har för mig att serier säljer allt sämre och tänker mig att superhjältar som dör ger lite extra försäljning. Det funkar antagligen inte så länge till så det kommer nog avta.

 

[Örnie_UBBT]

Topless Robot har en bra artikel kring detta: http://www.toplessrobot.com/2008/09/the_10_people_who_have_stayed_dead_in_superhero_co.php

Tesen är att ju mer ikonisk och ju mer "slutgiltig" en super-död är, desto större chans att hjälten/skurken ifråga förr eller senare blir återuppväckt. De som dör en loserdöd i förbifarten i nån ruta kommer få fortsätta vara döda.

Sen är Bruce Wayne inte död, han är bara fast i stenåldern och kan inte tidsresa tillbaka till nuet. Yeah, right.

Det här har lite djupare orsaker än bara att ett nummer med nån som dör säljer lite bättre.

Serier i USA började tappa läsare ordentligt på 1980-talet. Som respons strukturerade förlagen om sig till mer generella underhållningsföretag som ägnar sig åt brand management: Batman, Flash, Green Lantern, Spindelmannen är framförallt brands/ip:s som säljer inte bara serietidningar utan också filmer, T-shirts, leksaker, spel, m. m. DC och Marvel har massor med potentiella ip:s, det är deras stora tillgång som företag. För att hålla igång brands måste de finnas i det allmänna (eller åtminstone nördiga) medvetandet och vara omtyckta, vilket leder till den lustiga paradoxen att man ibland måste döda karaktärer för att hålla ip:n vid liv: när någon dör skrivs det om det i branschtidningar, på bloggar och om man har tur även i mainstreammedia (som ju täckte bl a Stålmannens död, Spindelmannens "avmaskning", och kapten Amerikas död), vilket leder till nytt intresse för sagda ip. Ibland är man tvungen att hålla ip:s i "dvala" eftersom de inte är tillräckligt populära, som Marvel länge gjorde med Iron Man (som hade en enda stackars tidning som fungerade som plantskola för serieförfattare och den sålde inte särskilt bra), men så lyckades man få filmen gjord och hade turen att den blev en succé - och vips har Iron Man/Tony Stark typ tre egna tidningar, är viktig bifigur i fyra andra och får spela huvudrollen i årets stora Marvel crossover event. Detta funkar också, eftersom serieläsning och serieförsäljning har gått upp, inte ner, i USA under 2000-talet.

Det mesta som serieförlagen gör ska förstås ur denna synvinkel: målet är inte nödvändigtvis att generera högre försäljning för enstaka nummer av enstaka tidningar (även om det naturligtvis inte skadar) utan att vårda sina varumärken strategiskt så att man kan maximera deras värde på både lång och kort sikt.

Addendum: I albumet som samlar de första numren av Amazing Spider-Man efter den stora retconnen häromåret, Brand New Day, finns en artikel av spindelredaktören Tom Brevoort som förklarar varför man retconnat Spindelmannen och vad man vill uppnå med det. Utan att Brevoort förmodligen tänker på det är denna korta text en utmärkt illustration av hur serieförlagen tänker kring sina hjältar - Bervoort talar om att återvända till "the core of the character" och liknande. Gör experimentet att byta ut "character" genomgående i hans text mot "brand".

hälsar
Örnie

 

[MrG]

Sen är Bruce Wayne inte död, han är bara fast i stenåldern och kan inte tidsresa tillbaka till nuet. Yeah, right.

? Dör man inte av Darksides Omegastrålar? Och varför var det då ett skelett kvar och de rätt schyssta numren om Batmans begravning? Har de redan retconat det på nått sätt?

-Gunnar (som inte var så förtjust i artikeln)

 

[chrull]

Alla DC/Marvel serier rebootas minst var 10e år. Så har det varit länge, och förhoppningsvis kommer det fortsätta ett tag till, eftersom "skapelseberättelser" i flera fall är de bästa berättelserna om superhjältar.

Och mest av allt beror det ju på konsumenter som vägrar köpa tidningar om det inte står något familjärt namn på omslaget.

 

[Örnie_UBBT]

Darkseids Omegastrålar kanske i själva verket skickar folk tillbaka i tiden och ersätter dem i nutiden med ett skelett?

Man kan ju ha ett begravningsnummer fast superhjälten i fråga inte är död på riktigt, se vidare Superman.

Vilken artikel? Den från Topless Robot eller den av Tom Brevoort i Brand New Day TPB 1?

undrar
Örnie

 

[MrG]

Vilken artikel? Den från Topless Robot eller den av Tom Brevoort i Brand New Day TPB 1?

Den du länkade till

-G.

 

[Ymir]

Jag läser väl mest allt som är relaterat till Captain Britain, men där dödade de ju iaf av Meggan, sort of, i nån fet crossover-event, det här böset med uhm...Scarlet Witch som flippade ut.

Sedan gick ju hela New Excalibur i nåt år eller två utan Meggan, och sedan lades den ned...

men sedan kom hon ju tillbaka i Captain Britain & MI13.

Det var ju då inte som att jag för ett ögonblick trodde att hon inte skulle komma tillbaka, men till deras försvar ska väl sägas att de drog ut på det ett litet tag, iaf. Så mycket som jag tokhatar comic book deaths är jag också väldigt glad i Meggan, så just i det här fallet tänker jag faktiskt inte klaga

Varför de kommer dragandes med idiotidéer som att retconna bort Spindelmannens hela äktenskap, dock...well, det är väl mest symptomatisk för hur puckad hela den amerikanska superhjälteseriekulturen är, egentligen. Det säger sig själv att evighetslånga såpor med massvis av crossovers mellan en gogol olika tidningar, pågående såväl som one-shots, allt i kombination med ett ständigt behov av att locka nya, unga läsare och sälja lösnummer är, well... en jävligt dålig idé. Det säger sitt att det öht fanns ett behov av ett Ultimate-imprint, liksom. Faktum är, det övergår nästan mitt förstånd hur Marvel och DC kan överleva överhuvudtaget - hur faen kommer man in i X-Men-seriernas oändliga härva av metaplotter om man vill börja läsa idag, liksom?

Jag föredrar de europeiska och asiatiska serieskolorna, de har fattat vad ett fokuserat och/eller avslutat narrativ är. Ja, och så byter de aldrig tecknare på serierna då, det är ett plus i typ VY Canis Majoris-format.

- Ymir, bashar lite

 

[MrG]

Jag föredrar de europeiska och asiatiska serieskolorna, de har fattat vad ett fokuserat och/eller avslutat narrativ är. Ja, och så byter de aldrig tecknare på serierna då, det är ett plus i typ VY Canis Majoris-format.

Nja, aldrig och aldrig, Spirou blev sig inte likt när Tom och Jarny kom till rodret :-(

-Gunnar

 

[krank]

Det säger sitt att det öht fanns ett behov av ett Ultimate-imprint, liksom.

Ärsch, så länge det görs remakes som är så bra som t.ex Ultimates (som lyckades med konststycket att göra Avengers läsbar) så har jag faktiskt inte så mycket emot sådant,

Faktum är, det övergår nästan mitt förstånd hur Marvel och DC kan överleva överhuvudtaget - hur faen kommer man in i X-Men-seriernas oändliga härva av metaplotter om man vill börja läsa idag, liksom?

Jättelätt - det gör man inte. Man bröjar läsa antingen nån singleissue-story eller i början av nån multiissue, och så kommer man att kunna greppa åtminstone storyns basala delar, och så finns det dessutom massor av tanke- tal- och berättarrutor som berättar de delar av den massiva backstoryn som är relevant för just den aktuella. Sedan läser man nästa tidning, och nästa, och blir gradvis mer insyltad.

Jag har inga problem med det, egentligen - DC kan jag inte läsa pga att de inte ens tycks försöka hålla ihop rent kontinuitetsmässigt, och dessutom har hjältar jag bara med stor svårighet kan ta på allvar eller tycka om en i taget (stålmannen, till exempel, är bland de mest osympatiska serier som finns), men Marvel håller, om man har lite urskiljning i sitt läsande, ganska god kontinuitet genom åren.

Fördelen med det hela är, liksom med längre rollspelskampanjer, att det blir ett ordentligt universa att hitta på nya saker i, det finns en bekvämlighet i fisktankens olika delar och en hord av trådar att ta tag i, så efter ett tag skapas stories liksom av sig själva. Och när man så kommer på en story man borde berättat tidigare i utvecklingen - ja, då kör man en tillfällig eller permanent reboot eller splittar av med ett alternativt universum.

Därmed inte sagt att detta sätt är bättre än till exempel amerikanska eller brittiska vuxenserieskapares sätt att skapa avslutade serier (Ellis, Morrison, etc, you know the rest) - Vertigo är ju trots allt DC's enda redeeming feature - men det är ett annat sätt att skriva serier på, och jag tycker att det finns plats för båda.

Asiatiska har jag läst för lite, typ Akira och GitS och nån mer, men jag tycker egentligen ganska illa om mangastilen när den inte rör på sig (anime, alltså). Jag är en kass mangaläsare som föredrar ord framför rörelse och bild, och vars förståelse för alla former av litteratur alltid baserat sig mer kring vad som sägs och beskrivs än hur saker och ting ser ut. Och min fördomsfulla bild av manga är att de berättar väldigt mycket med hjälp av bilderna, och ganska lite med texten.


Nå, för att återknyta till trådens ämne så skiter jag i comic book death. Att gnälla på sådant är lite som att gnälla på att det språngs saker i Die hard - det är en ganska central och viktig del av genren, och det är svårt att tänka sig just den seriegenren utan den. CBD gör det möjligt att kunna berätta tuffa storys där folk dör utan att behöva kasta bort dem för alltid. Det ser jag som en nödvändig fördel i supersåpaserier som X-men etc.

Däremot finns det precis som med allting annat bra och dålig CBD. Batman skiter jag ju i, men jag tjurar fortfarande över Colossus' totalt poänglösa och mycket taffligt genomförda död.

 

[Rising]

Jag föredrar de europeiska och asiatiska serieskolorna, de har fattat vad ett fokuserat och/eller avslutat narrativ är.

Jag vet inte om jag vill hålla med om att Dragonball avslutades för att tecknaren förstod vad ett avslutat narrativ var. Det var nog mer så att det blev allt mer plågsamt uppenbart att han inte förstod vad ett narrativ var öht, och att det inte kunde hålla på hur länge som helst.

Jag tycker att harvandet är mer tydligt i storsäljarna på den asiatiska seriemarknaden än i den amerikanska, faktiskt.

 

[Ymir]

Ärsch, så länge det görs remakes som är så bra som t.ex Ultimates (som lyckades med konststycket att göra Avengers läsbar) så har jag faktiskt inte så mycket emot sådant,

Jag tyckte Ultimates mest var 'jaha'. Ultimate FF var väl rätt schysst ett litet tag, men sedan drog de in Greg Land och då var man tvungen att sluta läsa omedelbart. Anyhow va, jag har heller inget emot re-imageinings som så, allt jag menar är att det faktum att det finns ett behov av dem är ett talande tecken på att något inte funkar som det ska med Marvels ordinarie serier.

Fördelen med det hela är, liksom med längre rollspelskampanjer, att det blir ett ordentligt universa att hitta på nya saker i, det finns en bekvämlighet i fisktankens olika delar och en hord av trådar att ta tag i, så efter ett tag skapas stories liksom av sig själva.

Mjovisst, men, bra fisktankar har en eller ett fåtal, tajt sammanhållna, kreatörer och inget företag som hela tiden rycker in och ställer krav baserat på rent kommersiella motiv.

Comic book death är inte alls en viktig del av genren, det är bara ett symptom på det fundamentalt uppfuckade med superhjälteserierna - skaparna äger inte figurerna de skriver om, och kan inte göra vad som helst med dem, eftersom de är varumärken för företagen serieskaparna slavar för. Det är ett helt ohållbart förhållande som försvårar alla former av vettiga konstnärliga och narrativa bedrifter, och förvandlar seriekulturen till ren kommersialism. Överdrivet användande av comic book death är att trivialisera fucking döden, och då underminerar och sabbar man vad som annars är en rätt kraftfull dramaturgisk device.

- Ymir, dissar

 

[Ymir]

Okej, men jag tror ändå jag lyckades pricka in en generell tendens

- Ymir, har inte så stor koll

 

[Ymir]

sort of, yeah, det är klart, de verkliga storsäljarna är extreeemt utdragna. Förlagens önskemål och rent kommersialistiska motiv spelar självklart in också på mangascenen, men de allra flesta serierna där är ändå ett verk av en eller en sluten grupp kreatörer, vilket gör serierna betydligt mer sammanhållna dramaturgiskt, tematiskt, konstnärligt etc än deras amerikanska diton, som framstår som rent scizofrena i jämförelse.

Jag menar, ponera att jag läser en serie, vi tar ett verkligt exempel, Ultimate Fantastic Four. Den är rätt schysst, den har bra tecknare och bra manus. Så byter de hux flux tecknare till Greg Land som jag hatar passionerat, och serien blir med ens helt oläslig. Det är som att de plötsligt skulle byta manusförfattare till Frank Miller, som jag också hatar. Sånt händer inte i manga. Narrativet kanske går åt helvete för att skaparen drar ut på skiten för mycket, tappar stinget, blir knäpp, eller whatnot, men förlaget kommer inte rövknulla sina läsare genom att byta ut honom till någon med helt andra visioner och talanger (eller brist på dylika). Det är helt jävla barockt att byta kreatörer på det sättet: "nej du George, du jobbar för långsamt med A Song of Ice and Fire, jag tror vi slänger in Terry Goodkind istället..."

- Ymir, förtydligar

 

[Gurgeh]

Seriepladder

Det är helt jävla barockt att byta kreatörer på det sättet: "nej du George, du jobbar för långsamt med A Song of Ice and Fire, jag tror vi slänger in Terry Goodkind istället..."

Det var väl exakt vad som hände med Robert Jordan?

Det här är ju inte ett förfarande som är unikt för serier -- det förekommer i alla sammanhang där ett koncept ägs av ett företag snarare än av sina skapare. Vi får Terminator-filmer utan James Cameron, Arnold Schwarzenegger eller Linda Hamilton; Allsång på Skansen utan Bosse Larsson; och Batman-serier utan Bob Kane eller Bill Finger. Problemet är inte att sådan kultur existerar, det är att en stor del av publiken är beredd att acceptera en produkt av undermålig kvalitet så länge det står Wolverine på omslaget eller Star Wars på filmaffischen.

Jag har ingen aning om vad jag vill säga egentligen. Jag tittar ju också på namnen på omslagen när jag väljer serier, men det är inte Batman, Wolverine eller X-men jag letar efter utan Grant Morrison, Brian Azzarello eller Ed Brubaker. Om fler gjorde det skulle antagligen seriemarknaden vara betydligt sundare. Vi skulle i alla fall slippa en massa serier som existerar enbart för att Marvel måste publicera fyra äventyr med Spindelmannen varje månad.

/tobias

 

[krank]

Jag tyckte Ultimates mest var 'jaha'.

Tja, alla tycker vi olika. Jag gillade att Marvel äntligen vågade ta lite Vertigogrepp om superhjältarna och låta dem vara seriöst uppfuckade individer. Sånt gillar jag.

Mjovisst, men, bra fisktankar har en eller ett fåtal, tajt sammanhållna, kreatörer och inget företag som hela tiden rycker in och ställer krav baserat på rent kommersiella motiv.

Jag påstår absolut inte att allt som produceras av Marvel är bra - långt därifrån. Vad jag säger är att de just genom exakt det sätt de fungerar, med mängder av tidningar etc, skapar en långt starkare känsla av ett fucking universum, populerat av fantastiska skapelser som har med varandra att göra, än vad någon kortare serie förmår. Mytologin i Marvels universum är fucking MASSIV, och det tycker jag är helt sjukt häftigt. Men kan gräva hur mycket som helst och ändå hitta nya grejer. Det tycker jag är mycket positivt.

Jag dissar som sagt inte andra sätt att strukturera serier, lika lite som jag hävdar att allt som kommer ur marvelmaskinen är sådär skitbra, men det själva volymen av hyfsat kontinuerlig och internt konsekvent information och handling tycker jag är ashäftig. Och det är en helt annan sorts ashäftighet än den jag t.ex gillar och uppskattar i Invisibles, Doom Patrol, Zenith eller liknande avslutade serier. Till och med Top 10 var ju ändå tvungen att tokpressa in så jävla många supervarelser så ens hjärna nästan exploderar bara man kollar en enda ruta för att nå upp till en minimal del av vad monstrumet Marvel ändå lyckas med. Vad gäller just seriös känsla av "universum", alltså.

Som ensam SL har jag inte en chans att komma dit.

Comic book death är inte alls en viktig del av genren, det är bara ett symptom på det fundamentalt uppfuckade med superhjälteserierna - skaparna äger inte figurerna de skriver om, och kan inte göra vad som helst med dem, eftersom de är varumärken för företagen serieskaparna slavar för. Det är ett helt ohållbart förhållande som försvårar alla former av vettiga konstnärliga och narrativa bedrifter, och förvandlar seriekulturen till ren kommersialism. Överdrivet användande av comic book death är att trivialisera fucking döden, och då underminerar och sabbar man vad som annars är en rätt kraftfull dramaturgisk device.

Med all respekt tycker jag mest att det där låter som trams. Man måste se genren som vad den är - kommersiell superhjältegenre - och döma den på dess egna meriter. Man kan inte få ett så massivt universa och sådan rik mytologi som den Marvel har utan att anpassa sig till kommersialismen.

Det enda du uppnår med ditt dissande är att sätta dig på en finkulturell piedestal där viss kultur är finare för att den pysslar med vad du uppfattar som "vettiga konstnärliga och narrativa bedrifter". Dels är detta helt enkelt bullshit, det finns gott om möjligheter att ta ut svängarna så länge man ser varje story arc som sin egen (alltså betraktar vad som händer i varje story utifrån sina egna premisser), och dels är det både ytterst subjektivt och mycket elitistiskt.

Kommersialismen har här givit upphov till en helt annan sorts genre och kultur. Det finns plats för båda. På samma sätt som jag till exempel kan uppskatta Simon Furmans författarskap i serien Transformers, trots att sagda serie började som en kort reklamfilm för leksaker, så kan jag uppskatta marvels universum för vad det är - och en viktig del där är att karaktärerna är återanvändbara.

Jag har heller inga problem med att trivialisera döden eller någonting annat för den delen - allt är egentligen ganska trivialt. Folk tar döden på för stort allvar.

 

[Arfert]

Själv tycker att Stan Lee borde fått Nobelpriset... som skapare av det största litterära allkonstverket i historien; marvels universum.

Snacka om att skapa något litterärt som verkligen påverkat populärkultur OCH finkultur. Impact.

Även om inte allt är bra.

 

[krank]

Själv tycker att Stan Lee borde fått Nobelpriset... som skapare av det största litterära allkonstverket i historien; marvels universum.

Snacka om att skapa något litterärt som verkligen påverkat populärkultur OCH finkultur. Impact.

Även om inte allt är bra.

Absolut. STans egna historier får mig sällan att gå igång, men det är liksom inte det som är poängen. Jag vill ju sällan gå med på att historia gjorts av individer överhuvudtaget, men Stan råkade helt enkelt vara den som ödets nycker gjorde ansvarig för en så massiv produktion att faktiskt precis allting jag kommer på spontant bleknar i jämförelse.

Liksom, det enda universum som kommer i närheten i komplexitet och massiv mytologi, oavsett litterär genre eller tidsålder, är ju DC's - och det förlorar stort i koherensgrenen, plus att både deras flaggskepp Stålis faktiskt är och alltid har varit aptöntig.

Marvels universum är vad jag strävar efter, någonstans ändå, när jag spelleder. Jag vill ha ett så komplext etablerat universum att jag utan problem bara kan rycka tag i två random trådar (av många hundra oavslutade) och bara bygga en berättelse på det.

Kommersiellt eller icke, ett storverk är det.

 

[Arfert]

DC lider ju dessutom av att det känns mer som ett gäng helt olika storys som knölats ihop till en värld, medan Marvels mer känns som en enhet från början.