Nekromanti Död åt de levande och återuppväck de döda

[Ymir]

Själv tycker att Stan Lee borde fått Nobelpriset... som skapare av det största litterära allkonstverket i historien; marvels universum.

DCs är större, har jag hört många serienördar hävda vid olika tillfällen. Jag kan inte själv uttala mig i frågan, men DCs är ju runt 20 år äldre, så det tycks inte orimligt, direkt.

- Ymir, påpekar

 

[Ymir]

Liksom, det enda universum som kommer i närheten i komplexitet och massiv mytologi, oavsett litterär genre eller tidsålder, är ju DC's

Star Wars och Star Trek kan tävla, tror jag. Och Mahābhārata eventuellt, givet att dess mytologi är rätt synonym med hinduismen, som i sig är ofattbart, enormt, bokstavligt oöverskådligt omfattande.

- Ymir, inflikar

 

[Ymir]

Tja, alla tycker vi olika. Jag gillade att Marvel äntligen vågade ta lite Vertigogrepp om superhjältarna och låta dem vara seriöst uppfuckade individer. Sånt gillar jag.

Jo, det gör jag med. Just de här slog inte an några strängar hos mig, bara. Jag vet inte riktigt varför, Ultimates kändes bara så...stel. Kanske tecknarens fel.

Jag påstår absolut inte att allt som produceras av Marvel är bra - långt därifrån. Vad jag säger är att de just genom exakt det sätt de fungerar, med mängder av tidningar etc, skapar en långt starkare känsla av ett fucking universum, populerat av fantastiska skapelser som har med varandra att göra, än vad någon kortare serie förmår. Mytologin i Marvels universum är fucking MASSIV, och det tycker jag är helt sjukt häftigt. Men kan gräva hur mycket som helst och ändå hitta nya grejer. Det tycker jag är mycket positivt.

Alltså, visst, sånt är koolt, men det är inte lika koolt när hälften eller 75% av alla grejer man hittar, well, suger.

Jag dissar som sagt inte andra sätt att strukturera serier, lika lite som jag hävdar att allt som kommer ur marvelmaskinen är sådär skitbra, men det själva volymen av hyfsat kontinuerlig och internt konsekvent information och handling tycker jag är ashäftig.

Men den är ju inte konsekvent, den är faen mer uppfuckad än World of Darkness. Några exempel: följ utvecklingen av karaktären Penance från Generation X, eller triangeldramat mellan Captain Britain, Meggan och Nightcrawler i gamla Excalibur. Ledtrådarna man får först ang. vart dessa grejer är på väg fuckades senare upp helt av byten av manusförfattare, editorial meddling, och allmänt skit, och även om den senare sort of blev räddad i slutet, om än i en antiklimax, blev den förra mest bara...skit. Det är ett genomgående och vanligt symptom hos Marvel och DC att författares ursprungliga idéer blir buttfuckade och tagna i helt jävla miffo riktningar av deras efterträdare. På det sättet sabbas massor och åter massor av annars goda idéer.

Som ensam SL har jag inte en chans att komma dit.

Pröva att SL:a samma Eonkampanj i 10 år, samtidigt som du frilansar för Neogames. Då har man iallafall sniffat på ytan

Med all respekt tycker jag mest att det där låter som trams. Man måste se genren som vad den är - kommersiell superhjältegenre - och döma den på dess egna meriter. Man kan inte få ett så massivt universa och sådan rik mytologi som den Marvel har utan att anpassa sig till kommersialismen.

Uhm...well, som sagt; Mahābhārata? Gesareposet? De grekiska spinoffsen på Illiaden? Sedan skulle jag inte kalla Marvels mytologi 'rik' så mycket som 'schizo'. Alltså, märk väl, jag tycker det finns aaaasmycket häftigt stoff i Marvels universa, men jag är inte sådär jävla imponerad av helheten. Jag vägrar hursomhelst köpa att kommersialism skulle vara en absolut förutsättning för någon form av kulturyttring.

Det enda du uppnår med ditt dissande är att sätta dig på en finkulturell piedestal där viss kultur är finare för att den pysslar med vad du uppfattar som "vettiga konstnärliga och narrativa bedrifter". Dels är detta helt enkelt bullshit, det finns gott om möjligheter att ta ut svängarna så länge man ser varje story arc som sin egen (alltså betraktar vad som händer i varje story utifrån sina egna premisser), och dels är det både ytterst subjektivt och mycket elitistiskt.

Jag gillar när berättelser testar nya, djärva grepp, när de tar oväntade vändningar, behandlar kontroversiella och/eller svåra ämnen, när de är intelligenta, komplexa, och oförutsägbara. Superhjälteserierna gör definitivt sådana grejer ibland, men det är min uppfattning att deras syndikatbaserade utgivningsformat minskar mängden sådant till förmån för tråkigare, fattigare, mer slentrianmässiga historier. Om det gör mig till en elitist, well, låt gå.

Comic book deaths är ett symptom på detta, ett billigt grepp; förutsägbart, bekvämt, slentrian, sensationalistiskt, och därför generellt ointressant. Jag hatar det för det är tråkigt och suger. Om det gör mig till en elitist, well, låt gå.

Du tycker jag ska applicera ett relativistiskt synsätt på kulturella produktioner. Om jag gör det; får jag då någonsin ogilla något? Eller måste jag tycka Mouse Guard är bra trots att jag hatar animorfa djur?

På samma sätt som jag till exempel kan uppskatta Simon Furmans författarskap i serien Transformers, trots att sagda serie började som en kort reklamfilm för leksaker, så kan jag uppskatta marvels universum för vad det är - och en viktig del där är att karaktärerna är återanvändbara.

Jo, och jag kan uppskatta dåliga, klyschiga teen slashers för vad de är, jag riktigt njöt av In 3 Tagen bist du tot och bara ääälskade remaken på Friday the 13th, men det gör fortfarande inte att jag gillar comic book deaths. Eller anser det vara en viktig del av Marvels universum. De har ett eeeeeenormt karaktärsgalleri, de kan kosta på sig att döda av folk, då kan de ju introducera nya häftiga karaktärer utan att göra settingen ännu mer bloated. Niqabtjejen med sandkrafter är ju kool tex. Några gamla veteraner måste självfallet sparas för kontinuitetens skull, men Wolverine tex har ju varit med i miljoner koola historier redan och fått varenda tänkbart lager av sin personlighet utforskat utan och innan; please just kill him off.

Kommersialismen har här givit upphov till en helt annan sorts genre och kultur. Det finns plats för båda.

Mjo. Tyvärr.

- Ymir, beklagar

 

[Gurgeh]

illogik

Jag påstår absolut inte att allt som produceras av Marvel är bra - långt därifrån. Vad jag säger är att de just genom exakt det sätt de fungerar, med mängder av tidningar etc, skapar en långt starkare känsla av ett fucking universum, populerat av fantastiska skapelser som har med varandra att göra, än vad någon kortare serie förmår. Mytologin i Marvels universum är fucking MASSIV, och det tycker jag är helt sjukt häftigt. Men kan gräva hur mycket som helst och ändå hitta nya grejer. Det tycker jag är mycket positivt.

Jag tycker att serierna försämras av att hjältarna delar universum. Det faktum att det finns fler superhjältar i Marvels New York än det finns pizzabagare ställer bara till problem. Om en författare vill skriva ett äventyr med Spindelmannen, där Spindelmannen måste stoppa Electro som har tagit kontroll över hela Manhattan, då måste han lägga ner onödig berättartid på att förklara varför Avengers, Daredevil och Fantastic Four inte dyker upp och hjälper till att slå honom på käften, till exempel.

Den Marvelserie som lider mest av att dela universum med andra superfigurer är X-men. En av de bärande koncepten i X-men är ju att människorna hatar och fruktar mutanter, och det känns ganska krystat när Fantastic Four och andra hjältar samtidigt är älskade och hyllade. Är det någon som på allvar tror att människor som hatar folk med konstiga krafter skulle göra någon skillnad på de som fötts med sina krafter och de som fått dem av att ha blivit blivit bitna av radioaktiva gammabomber i yttre rymden?

/tobias

 

[krank]

DC lider ju dessutom av att det känns mer som ett gäng helt olika storys som knölats ihop till en värld, medan Marvels mer känns som en enhet från början.

Exakt, väldigt dålig koherens och konsekvens. Om en stor grej händer i X-men så har den faktiskt hänt i andra tidningar också, liksom.

Att överhuvudtaget försöka stoppa ihop Stålmannen med någonting är ju lite taffligt.

 

[krank]

Alltså, visst, sånt är koolt, men det är inte lika koolt när hälften eller 75% av alla grejer man hittar, well, suger.

Tja, letar man skit så hittar man skit. Jag har till exempel inga planer på att börja läsa Wolverine eller Spindelmannen eftersom jag vet att jag antagligen inte kommer att uppskatta det jag läser. Jag håller mig mestadels till core-X-men med lite side dish i form av enstaka hela crossovers eller små avslutade berättelser med andra t.ex Daredevil. Det är en av de sköna grejerna med Marvel - man kan välja att bara läsa de delar man gillar, och bara få reda på skiten som händer som små ofarliga faktarutor...

Men den är ju inte konsekvent, den är faen mer uppfuckad än World of Darkness. Några exempel: följ utvecklingen av karaktären Penance från Generation X, eller triangeldramat mellan Captain Britain, Meggan och Nightcrawler i gamla Excalibur. Ledtrådarna man får först ang. vart dessa grejer är på väg fuckades senare upp helt av byten av manusförfattare, editorial meddling, och allmänt skit, och även om den senare sort of blev räddad i slutet, om än i en antiklimax, blev den förra mest bara...skit. Det är ett genomgående och vanligt symptom hos Marvel och DC att författares ursprungliga idéer blir buttfuckade och tagna i helt jävla miffo riktningar av deras efterträdare. På det sättet sabbas massor och åter massor av annars goda idéer.

Du menar att författare hos DC faktiskt har goda idéer? Jag är skeptisk =)

Sedan tycker jag att det är trams att påstå att uppfuckade storylines vare sig skulle vara mer regel än undantag, eller för den delen nödvändigtvis skulle bero på byte av författare.

Det har nämligen hänt minst lika många gånger, enligt min erfarenhet, att man räddat en apdålig storyline eller serie genom att ta in en bättre tecknare och/eller författare.

(Klassiskt men uttjatat exempel: Grant Morrison tog över Doom Patrol.)

Pröva att SL:a samma Eonkampanj i 10 år, samtidigt som du frilansar för Neogames. Då har man iallafall sniffat på ytan

Nätack, jag tycker Eon suger så jag slipper gärna.

Uhm...well, som sagt; Mahābhārata? Gesareposet? De grekiska spinoffsen på Illiaden? Sedan skulle jag inte kalla Marvels mytologi 'rik' så mycket som 'schizo'. Alltså, märk väl, jag tycker det finns aaaasmycket häftigt stoff i Marvels universa, men jag är inte sådär jävla imponerad av helheten. Jag vägrar hursomhelst köpa att kommersialism skulle vara en absolut förutsättning för någon form av kulturyttring.

Tja, väljer du att blunda så är det helt och hållet ditt val. Självklart är det så att ett verk är en direkt konsekvens av dess kultur och omgivning snarare än enskilda individers "vision". Verk formas av den kultur de skapas i, och den genre som är evighetssåpan Marvels Universum skulle inte kunna uppstå i ett annat kulturklimat.

De klassiska verk du pratar om tvivlar jag starkt kommer upp i den rena volym Marvels universum består av, i antal vändningar, karaktärer och rena jäkla ord. Jag kan såklart bli överbevisad, men å andra sidan visar det du säger att det verkligen inte finns många grejer genom mänsklighetets historia som kommer i närheten av att kunna jämföras med marvel.

Comic book deaths är ett symptom på detta, ett billigt grepp; förutsägbart, bekvämt, slentrian, sensationalistiskt, och därför generellt ointressant. Jag hatar det för det är tråkigt och suger.

Du skulle alltså föredra om varje manusförfattare som skrev en berättelse i Marvels universum var tvungen att hitta på en egen spindelmannenanalog och en egen spindelmansanalogsflickvän, för att kunna göra berättelser om hur spindelmannens flickvän dödas, till exempel? I call fucking bullshit. Comic book death är central för att Marvels Universum överhuvudtaget ska kunna fungera som kollaborativ enhet. Hela poängen är att alla dessa skiljda författare kan agera relativt fritt och skriva de stories de tycker att de vill berätta.

Marvels Universum skulle kunna liknas med tusen och åter tusen olika spelledare som spelleder varsin kampanj i samma universum, men att de kommunicerar med varandra och tillsammans skapar världen, och kan utnyttja varandras skapelser. Utan comic book death skulle man behöva öka mängden skumma supervarelser exponentiellt, antingen det eller så kan ingen dö.

Du tycker jag ska applicera ett relativistiskt synsätt på kulturella produktioner. Om jag gör det; får jag då någonsin ogilla något? Eller måste jag tycka Mouse Guard är bra trots att jag hatar animorfa djur?

Du får tycka precis vad du vill för min del, så länge du inte försöker hävda att dina åsikter skulle vara universellt gällande. Tycker jag.

Sedan tror jag att det är ett misstag att välja att hata vissa saker rent kulturellt och så; för jag tror att hat och för all del all form av gillande/ogillande är val man gör. Jag valde tidigare att tycka hemskt illa om väldigt mycket, men har på sistone börjat välja att se mer positivt på grejer. Och det mår jag bättre för. Jag ser inget egenvärde i att tycka illa om saker.

De har ett eeeeeenormt karaktärsgalleri, de kan kosta på sig att döda av folk, då kan de ju introducera nya häftiga karaktärer utan att göra settingen ännu mer bloated.

Nej?

Till exempel: Jag är en författare som vill använda mig avsymboliken kring Captain America och vad jag tycker om USA för att skriva en ball story när Cap dör efter att ha besegrats av en skurk som har... jag vet inte, drogtema. I ditt exempel skulle jag inte kunna använda mig av symboliken kring Cap alls, jag skulle vara tvungen att hitta på en egen analog som inte alls har samma rika mytologiska historia. Det blir inte alls samma sak.

Comic Book Death möjliggör berättelser om döden i Marvels Universum, eftersom den gör att man kan döda karaktärer publiken bryr sig om. Att döda nyss introducerade analoger blir liksom bara tjafs.

Några gamla veteraner måste självfallet sparas för kontinuitetens skull, men Wolverine tex har ju varit med i miljoner koola historier redan och fått varenda tänkbart lager av sin personlighet utforskat utan och innan; please just kill him off.

Så nästa gång man vill berätta något om en vildsint kille med amnesi måste man hitta på en ny? Trams! Wolverine fungerar fortfarande bra i X-menkontext, det är mest på egen hand han inte riktigt håller.
Sedan är jag inte så ogin att jag tycker att bara de berättelser jag tycker är bra ska få finnas; så länge det skapas berättelser jag tycker är bra är jag nöjd.

 

[Ymir]

Sedan tycker jag att det är trams att påstå att uppfuckade storylines vare sig skulle vara mer regel än undantag, eller för den delen nödvändigtvis skulle bero på byte av författare.

Jag sade aldrig att uppfuckade stårys nödvändigtvis beror på byte av författare; det är ord du lägger i min mun. Jag menar däremot att ständiga byten av författare bidrar till att uppfuckade stårylines blir ett vanligare fenomen än annars hade varit fallet.

Det har nämligen hänt minst lika många gånger, enligt min erfarenhet, att man räddat en apdålig storyline eller serie genom att ta in en bättre tecknare och/eller författare.

Jo, men varför öht börja läsa något som suger? Ska man sitta och tänka 'shite, hoppas de tar in Grant Morrison nu', eller vad? Och om början suger är ju verket redan flawed, oavsett om det blir bättre senare.

Verk formas av den kultur de skapas i, och den genre som är evighetssåpan Marvels Universum skulle inte kunna uppstå i ett annat kulturklimat.

Detta baserar du på...vad?

De klassiska verk du pratar om tvivlar jag starkt kommer upp i den rena volym Marvels universum består av, i antal vändningar, karaktärer och rena jäkla ord.

Åh, hehe, hinduismen gör nog

Jag kan såklart bli överbevisad, men å andra sidan visar det du säger att det verkligen inte finns många grejer genom mänsklighetets historia som kommer i närheten av att kunna jämföras med marvel.

Det har jag heller inte påstått.

Du skulle alltså föredra om varje manusförfattare som skrev en berättelse i Marvels universum var tvungen att hitta på en egen spindelmannenanalog och en egen spindelmansanalogsflickvän, för att kunna göra berättelser om hur spindelmannens flickvän dödas, till exempel?

Nej, jag skulle föredra om de bestämde att -en- manusförfattare kunde ta sig an just den historien, så kan andra författare göra andra grejer med spindelmannen. Avdödandet av flickvän blir liksom lite been there, done that efter ett tag.

Comic book death är central för att Marvels Universum överhuvudtaget ska kunna fungera som kollaborativ enhet. Hela poängen är att alla dessa skiljda författare kan agera relativt fritt och skriva de stories de tycker att de vill berätta.

I call fucking bullshit. Star Wars Expanded Universe verkar funka, trots avsaknad av comic book death. En bra kollaborativ enhet av det här slaget har någon form av vettig kommunikation mellan olika författare, eller helt enkelt en huvudansvarig, så att de kan ta diskussioner som "jag vill gärna skriva om X, så kan du skriva om Y, låter det bra?". Att alla författare måste få döda av Mary Jane är ju helt jävla barockt.

Utan comic book death skulle man behöva öka mängden skumma supervarelser exponentiellt, antingen det eller så kan ingen dö.

Öh...nej? Varför det? Döda av folk i lagom takt, introducera nya karaktärer i lagom takt, behåll lagom många gamla karaktärer. Jag ser inte problemet öht, förtydliga gärna vad du menar här.

Sedan tror jag att det är ett misstag att välja att hata vissa saker rent kulturellt och så; för jag tror att hat och för all del all form av gillande/ogillande är val man gör. Jag valde tidigare att tycka hemskt illa om väldigt mycket, men har på sistone börjat välja att se mer positivt på grejer. Och det mår jag bättre för. Jag ser inget egenvärde i att tycka illa om saker.

Som du gör med DC menar du?

Till exempel: Jag är en författare som vill använda mig avsymboliken kring Captain America och vad jag tycker om USA för att skriva en ball story när Cap dör efter att ha besegrats av en skurk som har... jag vet inte, drogtema. I ditt exempel skulle jag inte kunna använda mig av symboliken kring Cap alls, jag skulle vara tvungen att hitta på en egen analog som inte alls har samma rika mytologiska historia. Det blir inte alls samma sak.

Det finns många, många andra intressanta saker utöver döden som du kan utsätta Captain America för. Förklara gärna varför just döden skulle vara så central för det här scenariot.

Comic Book Death möjliggör berättelser om döden i Marvels Universum, eftersom den gör att man kan döda karaktärer publiken bryr sig om. Att döda nyss introducerade analoger blir liksom bara tjafs.

Öh...och publiken skulle inte kunna bry sig om nya karaktärer? Jag gillade Penance så fort hon dök upp, och Dust likaså. Att en karaktär ska behöva ha en massa års utgivningshistoria bakom sig för att publiken ska bry sig om den är ett helt befängt påstående. Vore det sant hade inga tv-serier någonsin blivit bra förrän i säsong 7 eller nåt, men i själva verket gäller snarast motsatt förhållande generellt. Lägg härtill att origin stories ofta är något av det ballaste med superhjältegenren.

Det verkar rimligt att förmoda att publiken bryr sig mer om karaktärers död om det faktiskt finns risk att den är, y'know, permanent.

Så nästa gång man vill berätta något om en vildsint kille med amnesi måste man hitta på en ny

Det är kanske lite gjort. Hitta på något nytt istället. En hämmad kinesiska utan långtidsminne kanske?

Sedan är jag inte så ogin att jag tycker att bara de berättelser jag tycker är bra ska få finnas; så länge det skapas berättelser jag tycker är bra är jag nöjd.

Jag tycker mest det är lite synd när potentiellt bra stuff sabbas av kommersialism och dåliga utgivningsformat.

- Ymir, borde så sova...

 

[krank]

Jo, men varför öht börja läsa något som suger? Ska man sitta och tänka 'shite, hoppas de tar in Grant Morrison nu', eller vad? Och om början suger är ju verket redan flawed, oavsett om det blir bättre senare.

Det gör man inte. Man börjar läsa när en bra författare tar vid, och så läser man in sig på ett par issues bakåt för att skaffa sig lite kontext.

Detta baserar du på...vad?

Att all kultur skapas i sin kontext? Var skulle den annars skapas? Påstår du att verk skapas i nåtslags kreativt tomrum av individer som på något sätt inte påverkas av den kultur och de förutsättningar de verkar i?

Nej, jag skulle föredra om de bestämde att -en- manusförfattare kunde ta sig an just den historien, så kan andra författare göra andra grejer med spindelmannen. Avdödandet av flickvän blir liksom lite been there, done that efter ett tag.

Fast det är det som är det fina - samma berättelse, i stort sett, berättas om och om igen med olika variationer. Lite samma grej som hur klassiska sagor berättats och återberättats och ändrar form hela tiden. Liksom, vad händer i ditt scenario om man först spenderar massa tid med att bygga upp en karaktär (säg Captain America) och sedan visar det sig att killen som dödar honom gör ett dåligt jobb, rent subjektivt? Suckar man och skapar en ny... General America och försöker igen?

I call fucking bullshit. Star Wars Expanded Universe verkar funka

Vi har helt tydligt mycket olika ramar för att man ska kunna kalla någonting "fungerande". Påstår du att SW-universat är mer konsekvent än marvel? Isåfall är jag rädd att jag måste skratta en stund...

, trots avsaknad av comic book death.

Fast... SW-universat är ju vare sig jättekonsekvent, sammanhållet eller så. Det är ju för fan 99% crap.

En bra kollaborativ enhet av det här slaget har någon form av vettig kommunikation mellan olika författare, eller helt enkelt en huvudansvarig, så att de kan ta diskussioner som "jag vill gärna skriva om X, så kan du skriva om Y, låter det bra?".

Vilket är anledningen till att Marvel har mer koherens än DC, eftersom sådana diskussioner helt tydligt faktiskt görs. Mary Jane dör inte varje vecka, liksom. Det går oftast ett bra tag mellan varven. Det handlar inte om att alla ska få döda Mary Jane, utan om att det bara är fjantigt att nya författare ska behöva skapa nya nästan-identiska personer för att kunna berätta sina berättelser bara för att nån innan dem dödade karaktären som behövs för plotten.

Öh...nej? Varför det? Döda av folk i lagom takt, introducera nya karaktärer i lagom takt, behåll lagom många gamla karaktärer. Jag ser inte problemet öht, förtydliga gärna vad du menar här.

Det finns ett värde i att kunna använda sig av det som kommit innan. Dödar man Wolverine för gott, till exempel, så spelar det ingen roll om någon om ett par år kommer på världens bästa plot som passar perfekt för Wolverine, man måste ändå hitta på en helt ny karaktär som ingen har någon egentlig relation till, eftersom man inte kan använda wolvie.

Som du gör med DC menar du?

Absolut. Alltså, det finns grejer jag gillar med DC också, men det finns helt klart massor som jag skulle må bra av att läsa in mig på och lära mig gilla utifrån dess egna förutsättningar. Jag skulle vilja kunna tycka att bristen på koherens i DC-universat vore charmig.

Det finns många, många andra intressanta saker utöver döden som du kan utsätta Captain America för. Förklara gärna varför just döden skulle vara så central för det här scenariot.

Jag är inte serieförfattare, och har därmed inget scenario i huvudet. Det är du som argumenterar för döden som nåt som har stark dramatisk potential; comic book death är en lösning på problemet att man inte både kan äta kakan och ha den kvar; man kan inte både döda karaktärer som folk byggt upp en relation till under många år och sedan berätta berättelser som bygger på karaktärer man lärt känna.

Öh...och publiken skulle inte kunna bry sig om nya karaktärer? Jag gillade Penance så fort hon dök upp, och Dust likaså. Att en karaktär ska behöva ha en massa års utgivningshistoria bakom sig för att publiken ska bry sig om den är ett helt befängt påstående.

Att bortse från det känslomässiga band som uppstår av att ha lärt känna en karaktär under längre tid är minst lika befängt. Själv tycker jag mycket sällan om karaktärer redan från deras introducerande, jag måste lära känna en karaktär innan jag tycker om den. Jag kan inte bara gå efter ytan, vilket är det enda man får från början, origin story eller ej.

Vore det sant hade inga tv-serier någonsin blivit bra förrän i säsong 7 eller nåt, men i själva verket gäller snarast motsatt förhållande generellt.

Välddigt, väldigt, väldigt få TV-serier har en bra första säsong. Det är först i andra säsongen man kan avgöra om serien är värd att fortsätta kolla på, för då har karaktärerna fått växa lite, utvecklas, och man har fått lära känna dem lite mer. Tycker jag.

Det är kanske lite gjort. Hitta på något nytt istället. En hämmad kinesiska utan långtidsminne kanske?

Och det skulle ju inte kännas krystat alls, när man egentligen kom på en plot som passade wolverine som hand i handske...

Jag tycker mest det är lite synd när potentiellt bra stuff sabbas av kommersialism och dåliga utgivningsformat.

Ditt problem tycks snarare vara att du valt att tycka att allt bra är resultatet av bra författare (individer) medan allt dåligt är resultatet av kommersielism (systemet). Jag menar att allt det som är bra med Marvel också är ett resultat av exakt samma kommersialism som du vill mena ligger bakom allt dåligt.

 

[Ulfgeir]

Re: illogik

Mycket bra poänger.

Marvel lider av alldeles för många crossovers. Bortsett då från problemet att en gästande karaktär i en serie ju aldrig får vara tuffare än huvudpersonen.

/Ulfgeir

 

[Örnie_UBBT]

Tips till krank: Grant Morrisons 12-delars miniserie "All-Star Superman". Hans nya "Batman & Robin" ser ut att kunna bli rätt OK (säger jag som tyckte att Morrisons senaste mer "alternativa" verk, Seaguy: Slaves of Mickey Eye", gick ganska mycket på tomgång).

Alla tokdissar senaste spindelmannen-retconnen och på papperet är den verkligen suspekt, men om man kollar på resultatet (fem trades hittills - Brand New Day 1-3, Kraven's First Hunt och New Ways to Die) så är det verkligen bra tycker jag, första gången jag velat läsa Spindelmannen sen typ 1983. Verkligen back to the roots-spindelmannen utan att bli vattensjukt av nostalgi.

Kontinuitet har onekligen både goda och dåliga sidor. Att ha ett gemensamt universum uppskattas ju av nördar och det är coolt på nåt sätt, samtidigt som det också leder till behov av allmänt krystade reconnar och megacrossoverevents.

Att Marvel per se har mer "koherens" än DC tror jag inte ett skvatt på, det där är mer i "eye of the beholder" än nåt annat. Båda förlagen har ju en rätt klockren historia av att göra om karaktärer som det passar och att retconna hej vilt. Att det ena skulle vara större syndare än den andra förefaller vara mer av fanboymässigt önsketänkande, men to each his own antar jag.

Marvel vs DC-debatten rasar vidare... lite som serievärldens svar på PC vs Mac?

hälsar
Örnie

 

[Pendragon]

Vaddå senaste trenden? Att populära litterära figurer inte förblir döda har pågått sen Sherlock Holmes, och antagligen längre. Så länge en figur är populär nog är oddsen små att de förblir döda. Se serien Fables för en skoj variant på detta.

Spoiler för de som tänker läsa Fables:

Spoiler

/Joel

 

[Pendragon]

Star Wars Expanded Universe verkar funka, trots avsaknad av comic book death.

Palpatine har dött hur många gånger?

/Joel

 

[Eleas]

Palpatine har dött hur många gånger?

Definierat som minst tre gånger, efter min räkning. En gång som byggde upp till Dark Empire, en gång i mitten av Dark Empire, och en gång mellan Dark Empire I och II. För den som nu verkligen bryr sig.

Sen får man ju inte glömma första story arcen i Young Jedi Knight, vars twist var... wait for it... att det i själva verket inte var kejsaren som återuppstått, utan bara ett par kejserliga gardister som höll i maskeraden.

--Björn, som visste att han någon dag skulle få något för att ha läst den där skitserien