Nekromanti Döden, en del av rollspel

[Laowai]

Försökte rollpersonen smyga igenom ett rum med 15 riddare - då får faktiskt spelaren skylla sig själv (inser inte spelaren det idiotiska i den planen så får denne vänja sig vid att slå fram nya rollpersoner väääldigt ofta).

Å andra sidan kan spelarens oförståelse för det idiotiska i planen bero på att SL inte varit tillräckligt tydlig med hur landet ligger och att spelaren därför agerar på annan information än hen borde ha. Att gå in i ett brinnande hus är säkert dumt, men det är också fullt förståligt om spelaren inte uppfattat att huset brinner.

Det händer betydligt oftare att man missar sådan uppenbar information i rollspel eftersom man bara har det man hör SL säga att gå på (missar man nåt SL säger för att man är ouppmärksam en sekund så kan man alltså missa sånt som i verkliga livet varit helt uppenbart).

Übereil

Jaa, jag har ju till exempel i vampire anfallit två bönder med hagelbössa i tron att de var bönder.

FEL!!!!

Varulvar!

Ifs inte SL:s fel, utan mina medspelare, men likförbaskat. Det är lätt hänt att göra tvärdumma grejjer för att man inte riktigt inser vad det är man ger sig in på.

 

[Cissi]

Försökte rollpersonen smyga igenom ett rum med 15 riddare - då får faktiskt spelaren skylla sig själv (inser inte spelaren det idiotiska i den planen så får denne vänja sig vid att slå fram nya rollpersoner väääldigt ofta).

Å andra sidan kan spelarens oförståelse för det idiotiska i planen bero på att SL inte varit tillräckligt tydlig med hur landet ligger och att spelaren därför agerar på annan information än hen borde ha. Att gå in i ett brinnande hus är säkert dumt, men det är också fullt förståligt om spelaren inte uppfattat att huset brinner.

Det händer betydligt oftare att man missar sådan uppenbar information i rollspel eftersom man bara har det man hör SL säga att gå på (missar man nåt SL säger för att man är ouppmärksam en sekund så kan man alltså missa sånt som i verkliga livet varit helt uppenbart).

Übereil

Jaa, jag har ju till exempel i vampire anfallit två bönder med hagelbössa i tron att de var bönder.

FEL!!!!

Varulvar!

Ifs inte SL:s fel, utan mina medspelare, men likförbaskat. Det är lätt hänt att göra tvärdumma grejjer för att man inte riktigt inser vad det är man ger sig in på.

Men du dog ju inte!

Själv har jag en gång fått en karaktär att, i strid med två vättar, utstöta ett stridsrop inne i vättarnas berg.
SL: Ehm... du skriker i vätteberget?
Jag: Japp!
SL: Okej... tvåhundra vättar kommer springande från alla håll.

Vi dog inte eftersom vi lyckades med den briljanta planen att fly men fan vad nära det var och attan vad vi aktade oss från dylika misstag efter det.

SL var shysst nog att ge oss en flyktmöjlighet där, vi borde nog ha dött...

 

[God45]

Jaa, jag har ju till exempel i vampire anfallit två bönder med hagelbössa i tron att de var bönder.

FEL!!!!

Varulvar!

Ifs inte SL:s fel, utan mina medspelare, men likförbaskat. Det är lätt hänt att göra tvärdumma grejjer för att man inte riktigt inser vad det är man ger sig in på.

Dude, ni borde stannat och slagits! Sure, ni hade nog dött men tänk på äran ni hade fått om ni hade vunnit! Tänk på skrytpoängen ni hade kammat hem

Gå tillbaks och slåss med dem på torsdag! Annars kommer kanske Pavel kamma hem kampanjens coolaste kill med sin 1 on 1 fight med God45

 

[Lukas]

Jag har en spelare som alltid brukar låta sina karaktärer ta självmord genom att offra sig för gruppen. Han gör det även när gruppen inte är i någon direkt fara.
Det är något jag funnit skumt i flera år.

 

[Laowai]

Om vi kan tänkas känna till att varulvar är allergiska mot silver. Men det kanske är tillräckligt väl spritt som myt för att jag ska få testa?

Edit: Förlåt för vad jag nu inser är en rätt fräck trådkapning. My bad.

 

[Hellmer]

Jag måste nog säga att jag ogillar "farliga" äventyr där det inte finns en chans för RP att dö. Även när jag spelar och när jag spelleder. Nu har jag bara spelat ett äventyr där min karaktär dog, (och det spelades inte ens klart så jag fick reda på först efteråt att vi dog för att vi ändå inte hittat rätt saker, lol.) men jag gillar att känna att man kan dö, och att man kan dra på sig skador.

En av de mest nervigaste omgångarna jag har spellet borde vara en omgång med Coriolis där ingen av spelarna riktigt kunde skjuta eller slåss och i slutändan så låg två av dem blödande för döden och fick offra ödespoäng. Självklart misslyckades även läkaren med sina två första rullar för att stabilisera dem. Där överlevde de med nöd och näppe, enligt reglerna och hjärtan bankade.

Ofta när jag spelleder så kan jag hoppas att folk ska dö, eller hamna i farliga situationer, för jag är nog lite för snäll för att faktiskt slänga in ett bakhåll som (nästan) säkert skulle slå ihjäl dem. Sen gillar jag tydliga regler för det, så att man inte sitter och funderar på hur många rundor som personen kan blöda, eller liknande saker och i ren desperation råkar vara snäll.

 

[Sodivra]

Jag har en spelare som alltid brukar låta sina karaktärer ta självmord genom att offra sig för gruppen. Han gör det även när gruppen inte är i någon direkt fara.
Det är något jag funnit skumt i flera år.

Hahahahaha

Underbart.

"Åh nej, gnollerna kommer undan med skatten....
"OROA ER INTE, MARTYRO KOMMER RÄDDA ER! OFFRA SITT LIV FÖR SAKEN!"
"Äh, eh, det ordnar sig n..."
*SPLAT*

 

[God45]

Om vi kan tänkas känna till att varulvar är allergiska mot silver. Men det kanske är tillräckligt väl spritt som myt för att jag ska få testa?

Edit: Förlåt för vad jag nu inser är en rätt fräck trådkapning. My bad.

Silver vet du om

Jag spelade en gång ett spel där vi blev dödade av den solsäkra vampyren. Var riktigt förbannad.

 

[Recca]

Diskuterade inte vi just precis exakt det här ämnet för några månader sedan? Min sida av saken i en jättesnabb och aningens överdriven sammanfattning så att det inte råder någon tvekan om vad jag tycker:

Det ger 100 gånger mer att inte ta kol på spelarnas karaktärer så att de 50 plots man knutit upp dem i förintas ögonblickligen.

De där 50 trådarna som man knutit i dem är tillräckligt av en insats för att få dem att gå försiktigt i korridoren.

Med andra ord: De har byggt upp ett nätverk av kul som kan förstöras om de gör fel. Varje handling de genomför påverkar kulet på något vis. I en sådan typ av spelarinsats och speltyp ger det ingenting alls över huvud taget (zero) att karaktären dör.

Det kan ske ändå, men jag tänker inte vara den som gör den bedömningen. Som SL är det inte upp till mig att förstöra det vi byggt tillsammans. Spelarna kan sabba för varandra istället. Det är bättre. Roligare.

Och tro mig, spelarna är försiktiga i mina äventyr. Inte för att de är rädda för att karaktären ska dö, utan för att konsekvenserna av deras handlingar har ett värde i spelet.


Att däremot hota med RP-förintelse känns bara dåligt för alla inblandade (fantasilöst rentav) och det känns som fel insatstyp för att skapa kul i den typ av rollspel jag uppskattar mest.

I grottröj där insatsen inte är värd annat än 10 minuter med tärning där man rullar/köper fram en platityd till RP, där är det säkert mycket roligare att spela med livet som insats.

 

[God45]

I grottröj där insatsen inte är värd annat än 10 minuter med tärning där man rullar/köper fram en platityd till RP, där är det säkert mycket roligare att spela med livet som insats.

Grejen med det här är att när du väll lyckas få upp en karaktär till level 7 så är du grymt stolt över det och är vid det laget enorm investerad i karaktären. Mer investerad än man är i en karaktär där man skrivit upp det mesta av bakgrunden finner jag.

Så när någon dör vid level 7 betyder det verkligen något och man har in-game begravningar och grejer, de är Private Ryan. Folk som dör vid level 1 är random soldat nummer 347. Han har säkert en familj och grejer, men man vet inte om det än så man bryr sig inte.

Det är min upplevelse i alla fall

 

[Vitulv]

I grottröj där insatsen inte är värd annat än 10 minuter med tärning där man rullar/köper fram en platityd till RP, där är det säkert mycket roligare att spela med livet som insats.

Pfft, vad vet du om insatsen och rollpersonerna i ett grottröj? När chrulls rollperson dog i Kingmaker hade han investerat ett och ett halvt år i den.

 

[Recca]

I grottröj där insatsen inte är värd annat än 10 minuter med tärning där man rullar/köper fram en platityd till RP, där är det säkert mycket roligare att spela med livet som insats.

Grejen med det här är att när du väll lyckas få upp en karaktär till level 7 så är du grymt stolt över det och är vid det laget enorm investerad i karaktären. Mer investerad än man är i en karaktär där man skrivit upp det mesta av bakgrunden finner jag.

Så när någon dör vid level 7 betyder det verkligen något och man har in-game begravningar och grejer, de är Private Ryan. Folk som dör vid level 1 är random soldat nummer 347. Han har säkert en familj och grejer, men man vet inte om det än så man bryr sig inte.

Det är min upplevelse i alla fall

Du spelar såna där spel som har levels i sådana där spel där SL tvingar dig att börja om som level 1 om du dör. Ja då förstår jag att du är fäst vid siffrorna på ditt karaktärsblad.

 

[Recca]

I grottröj där insatsen inte är värd annat än 10 minuter med tärning där man rullar/köper fram en platityd till RP, där är det säkert mycket roligare att spela med livet som insats.

Pfft, vad vet du om insatsen och rollpersonerna i ett grottröj? När chrulls rollperson dog i Kingmaker hade han investerat ett och ett halvt år i den.

Förolämpade jag ditt kingmaker nu? Hade ingen aning om att det tog 10 minuter att rulla fram karaktärer där och att kampanjen kan sammanfattas till "grottröj". Där ser man.

 

[Genesis]

Jag tycker att det är intressant att i MMO-spel verkar det vara väldigt ovanligt att ha med karaktärsdöd som alternativ. Jag har typ aldrig spelat dem själv, men efter vad jag förstår så blir du aldrig av med din gubbe i WoW och liknande spel. Får du slut på HP så måste du springa och återuppväcka dig och du typ förlorar en level och riskerar att nå'n lootar dig, men du blir aldrig av med karaktären. Undantag finns väl (Diablo II hade väl nå't som heter "Hardcore mode" där man blev av med gubben om man dog?), men praxis är att gubben aldrig riskeras. Där verkar det inte som att folk resonerar som att man måste riskera gubbens liv för att det ska vara spännande, men många resonerar så i grottröjsliknande bordsrollspel. Hur kommer det här sig? Hur resonerar man? Borde det inte räcka att man riskerar en level för att det ska bli spännande? Vad är skillnaden?

 

[God45]

I grottröj där insatsen inte är värd annat än 10 minuter med tärning där man rullar/köper fram en platityd till RP, där är det säkert mycket roligare att spela med livet som insats.

Grejen med det här är att när du väll lyckas få upp en karaktär till level 7 så är du grymt stolt över det och är vid det laget enorm investerad i karaktären. Mer investerad än man är i en karaktär där man skrivit upp det mesta av bakgrunden finner jag.

Så när någon dör vid level 7 betyder det verkligen något och man har in-game begravningar och grejer, de är Private Ryan. Folk som dör vid level 1 är random soldat nummer 347. Han har säkert en familj och grejer, men man vet inte om det än så man bryr sig inte.

Det är min upplevelse i alla fall

Du spelar såna där spel som har levels i sådana där spel där SL tvingar dig att börja om som level 1 om du dör. Ja då förstår jag att du är fäst vid siffrorna på ditt karaktärsblad.

Tvinga folk att börja om på level 1 vet jag ingen som gör faktiskt. Det är för brutalt även för mina grupper

Men man utveklar en personlighet under tiden liksom, man blir bekväm med ens karaktärs sätt att se världen och egagerad i hans kamp att, jag vet inte, rädda sina barn och döda sin fru som är en vampyr nu.

Det är som att gå in ett par skor. Det tar någon månad innan de är riktigt bekväma

 

[God45]

Jag tycker att det är intressant att i MMO-spel verkar det vara väldigt ovanligt att ha med karaktärsdöd som alternativ. Jag har typ aldrig spelat dem själv, men efter vad jag förstår så blir du aldrig av med din gubbe i WoW och liknande spel. Får du slut på HP så måste du springa och återuppväcka dig och du typ förlorar en level och riskerar att nå'n lootar dig, men du blir aldrig av med karaktären. Undantag finns väl (Diablo II hade väl nå't som heter "Hardcore mode" där man blev av med gubben om man dog?), men praxis är att gubben aldrig riskeras. Där verkar det inte som att folk resonerar som att man måste riskera gubbens liv för att det ska vara spännande, men många resonerar så i grottröjsliknande bordsrollspel. Hur kommer det här sig? Hur resonerar man? Borde det inte räcka att man riskerar en level för att det ska bli spännande? Vad är skillnaden?

Det finns en massa Rouge-like dator spel där gubben raderas om man dör för att det gör de mer spännande. Jag vet inte varför jag tycker olika i tv-spel än jag gör vid en tabletop.

Det är som att man inte kan spara och ladda i ett bordsrollspel. Det passar liksom inte in.

 

[Recca]

I grottröj där insatsen inte är värd annat än 10 minuter med tärning där man rullar/köper fram en platityd till RP, där är det säkert mycket roligare att spela med livet som insats.

Grejen med det här är att när du väll lyckas få upp en karaktär till level 7 så är du grymt stolt över det och är vid det laget enorm investerad i karaktären. Mer investerad än man är i en karaktär där man skrivit upp det mesta av bakgrunden finner jag.

Så när någon dör vid level 7 betyder det verkligen något och man har in-game begravningar och grejer, de är Private Ryan. Folk som dör vid level 1 är random soldat nummer 347. Han har säkert en familj och grejer, men man vet inte om det än så man bryr sig inte.

Det är min upplevelse i alla fall

Du spelar såna där spel som har levels i sådana där spel där SL tvingar dig att börja om som level 1 om du dör. Ja då förstår jag att du är fäst vid siffrorna på ditt karaktärsblad.

Tvinga folk att börja om på level 1 vet jag ingen som gör faktiskt. Det är för brutalt även för mina grupper

Men man utveklar en personlighet under tiden liksom, man blir bekväm med ens karaktärs sätt att se världen och egagerad i hans kamp att, jag vet inte, rädda sina barn och döda sin fru som är en vampyr nu.

Det är som att gå in ett par skor. Det tar någon månad innan de är riktigt bekväma

Jag gillar inte såna spel. Jag gillar inte att se min rollperson dö när jag spelat den i 1.5 år. Sånt gör mig ledsen. Det ger mig inget annat än sorg.

 

[God45]

Det är en smaksak. Jag gillar att dö. Det är dramatiskt ibland och annars är det bara passande kampanjen och världen.

Hade en karaktär som kissade på sig bad om nåd och tjallade en massa på gruppen innan skurken dödade honom. Det var jättekul att spela ut

Varför är det dåligt att det ger dig sorg? Det är väll som en sorglig bok eller film. Slutet på Titanic är tex sorgligt men bra. Eller är det annorlunda?

 

[Vitulv]

Jag tycker att det är intressant att i MMO-spel verkar det vara väldigt ovanligt att ha med karaktärsdöd som alternativ. Jag har typ aldrig spelat dem själv, men efter vad jag förstår så blir du aldrig av med din gubbe i WoW och liknande spel. Får du slut på HP så måste du springa och återuppväcka dig och du typ förlorar en level och riskerar att nå'n lootar dig, men du blir aldrig av med karaktären. Undantag finns väl (Diablo II hade väl nå't som heter "Hardcore mode" där man blev av med gubben om man dog?), men praxis är att gubben aldrig riskeras. Där verkar det inte som att folk resonerar som att man måste riskera gubbens liv för att det ska vara spännande, men många resonerar så i grottröjsliknande bordsrollspel. Hur kommer det här sig? Hur resonerar man? Borde det inte räcka att man riskerar en level för att det ska bli spännande? Vad är skillnaden?

Olika spel, olika förutsättningar, olika hobbies. Bordsrollspel och datorrollspel är olika saker, helt enkelt.

 

[slanfan]

Jag anpassar oftast dödligheten efter vilket spel som spelas och vad det är för "tema" på äventyret. Sedan är jag rent allmänt bekväm med att folk som ger sig in i eldstrider eller bombdesarmering riskerar att råka riktigt illa ut. Oavsett spel.