Hej!
Jag ska skriva en artikel med temat döden. Så jag tänkte kasta ut en ganska allmän fråga kring det.
Hur ser du på döden i ditt rollspelande?
Är det döden som gör det spännande att äventyra? Är döden jobbig och står ivägen för att ha kul? Är döden en antropomprfrpsoslk ... gah ... en figur, eller en tanke? Behöver vi ens döden som konsekvens, kan vi inte ha nått annat, typ skam eller vanära?
Det jag hoppas är att hitta några guldkorn till inspiration som jag sedan kan grunna på och skriva om.
Jag har själv lekt med tanken på att avskaffa döden som konsekvens för misslyckanden, och istället ha en större bredd på vad som kan hända när en figur når 0 HP. Typ att den blir tillfångatagen, förlorar alla ägodelar, tappar minnet, nått som för berättelsen framåt istället för en vägbom pang tjong. Men å andra sidan är ju skräcken inför döden något som driver de flesta tänker jag, och då blir det kanske för mesigt.
I min kampanj, i WFRP, kämpar jag med att förstå bilden av döden i ett polyteistiskt medeltida europa. Jag kan liksom inte släppa döööden som en figur som intresserar sig för de enstaka människorna, men det känns inte rätt. Döden borde vara abstrakt och totalt likgiltig för allt utom just att samla själen när döden inträffar.
Som sagt, några andra tankar?
Jag ska skriva en artikel med temat döden. Så jag tänkte kasta ut en ganska allmän fråga kring det.
Hur ser du på döden i ditt rollspelande?
Är det döden som gör det spännande att äventyra? Är döden jobbig och står ivägen för att ha kul? Är döden en antropomprfrpsoslk ... gah ... en figur, eller en tanke? Behöver vi ens döden som konsekvens, kan vi inte ha nått annat, typ skam eller vanära?
Det jag hoppas är att hitta några guldkorn till inspiration som jag sedan kan grunna på och skriva om.
Jag har själv lekt med tanken på att avskaffa döden som konsekvens för misslyckanden, och istället ha en större bredd på vad som kan hända när en figur når 0 HP. Typ att den blir tillfångatagen, förlorar alla ägodelar, tappar minnet, nått som för berättelsen framåt istället för en vägbom pang tjong. Men å andra sidan är ju skräcken inför döden något som driver de flesta tänker jag, och då blir det kanske för mesigt.
I min kampanj, i WFRP, kämpar jag med att förstå bilden av döden i ett polyteistiskt medeltida europa. Jag kan liksom inte släppa döööden som en figur som intresserar sig för de enstaka människorna, men det känns inte rätt. Döden borde vara abstrakt och totalt likgiltig för allt utom just att samla själen när döden inträffar.
Som sagt, några andra tankar?