Nekromanti Döden i rollspel

[luddwig]

Problemet med mycket av det här är att det förintar spelbalans.

Jag har aldrig upplevt det så vilket kan bero på många saker. Kanske spelar vi olika spel eller hanterar spelbalans på olika sätt. Numera spelar jag också ytterst sällan något som är rälsat.

 

[Krille]

Ja men spelet kan ju även skada karaktärer så mycket att de får bestående men.

Det är inte så säkert. Det är inte så många spel som har bestående men av skador som regelmässig konsekvens.

 

[Reddokk Fheg]

Det är inte så säkert. Det är inte så många spel som har bestående men av skador som regelmässig konsekvens.

Sant och finns inte detta i reglerna bör det inte användas av SL heller. inte i normala fall alla fall.

Finns ju dock ett gäng spel som har regler för sådant. amputationer och sådant. men finns inga regler alls för detta så bör inte en spelare tvingas på att få sin karaktär lemlestad

I så fall endast om han väljer detta. kanske hans karaktär är döende av sina skador men kan överleva men då kommer vara enarmad tex. då är det ju upp till spelaren om han hellre låter karaktären dö. en förhoppningsvis ärofull död. eller ha kvar honom som enarmad

 

[God45]

Ja men spelet kan ju även skada karaktärer så mycket att de får bestående men. Då är det väl upp till spelaren att avgöra om han ska låta sin karaktär dö, pensioneras eller om han ska spela vidare på den. kan han spela vidare och ha kul är väl det bra.

Skulle någon välja att spela med en karaktär som är så ospelbar och onyttig han blir en börda för de andra kan de ju alltid säga "nej du kan inte hänga med oss när vi ska utforska det förbannade templet i träsket med gnagare av ovanlig storlek. du är blind och skulle tyvärr bara vara en börda för oss"

dessutom är inte alla rollspel beroende av att alla kan slåss och vara dugliga i strid.

men jag kan hålla med att låta en karaktär få så bestående skador att det gör honom ospelbar. som blind bågskytt. armlös barbar. benlös spejare osv. bör väl undvikas

Fast det är det inte. Spelbalans är superviktigt i rollspel där strid är en grej. Så det här är ett inte argument i de spelen. Spelar vi Warhammer fantasy och allt är en komedi och inget spelar någon roll så är det inga problem. Spelar vi Pathfinder eller 4ed D&D så kan man inte hålla på med sådant här utanför reglerna för då förstör man spelet.

 

[God45]

Jag har aldrig upplevt det så vilket kan bero på många saker. Kanske spelar vi olika spel eller hanterar spelbalans på olika sätt. Numera spelar jag också ytterst sällan något som är rälsat.

Jag förstår inte vilken definition av spelbalans du använder om att göra en karaktär permanent mindre duglig på rollen de behöver uppfylla inte rubbar spelbalansen.

 

[Magnus Seter]

Spelbalans kanske är nästa tråd? Det verkar ju åtminstone finnas en del att diskutera kring det.

 

[God45]

Spelbalans kanske är nästa tråd? Det verkar ju åtminstone finnas en del att diskutera kring det.

Absolut

 

[Reddokk Fheg]

Fast det är det inte. Spelbalans är superviktigt i rollspel där strid är en grej. Så det här är ett inte argument i de spelen. Spelar vi Warhammer fantasy och allt är en komedi och inget spelar någon roll så är det inga problem. Spelar vi Pathfinder eller 4ed D&D så kan man inte hålla på med sådant här utanför reglerna för då förstör man spelet.

Ja i spel där i stort sett all fokus år på strid och de mesta hinder löses med strid. ja då är det viktigt det håller jag med om

Kan hända jag tänker för lite på spelarbalans på det sätter för att även om jag spelat sådana spel och kan uppskatta dem och ha roligt är det inte den typ av spel jag oftast föredrar

 

[luddwig]

Jag förstår inte vilken definition av spelbalans du använder om att göra en karaktär permanent mindre duglig på rollen de behöver uppfylla inte rubbar spelbalansen.

Som jag skrev i mitt första inlägg ogillar jag speltekniska straff som t.ex. sänkta färdighetsvärden. Sådana straff förstör mest min motivation. Andra typer av straff, t.ex. förlorad utrustning eller sociala konsekvenser (RP blir bannlysta, efterlysta, föraktade o.s.v.) går enligt min mening att använda. Om spelbalansen rubbas får man hantera det på ett bra sätt. Jag spelledde t.ex. en gång Star Wars D6. RP togs till fånga och lyckades sedan rymma men utan utrustning. Det ledde till en vandring genom ödemarken där de fick ta sig fram försiktigt samt försvara sig mot vilda djur med att kasta sten och slåss med påkar. Utan utrustning blev vildmarken således en utmaning. Spelarna fick tänka i nya banor, vissa blev en smula mer ödmjuka och alla runt bordet hade roligt.

 

[Magnamund]

Det är inte så säkert. Det är inte så många spel som har bestående men av skador som regelmässig konsekvens.

Western är onekligen ett av dem. Läker ett ben fel så blir du definitivt handikappad för gott. Spelar man Dod med Krigarens handbok kan man också få skador som ger permanenta effekter vilket verkar tämligen rimligt i min bok.

Jag tror dock inte det fungerar i ett så utstuderat stridsspel som D&d/motsvarande spel. Där finns det knappast någon poäng med att spela en svag (fysiskt eller psykiskt) karaktär. Eller är jag fördomsfull nu? Jag har spelat ytterst lite D&d men en del Pathfinder och enligt min erfarenhet handlar det väldigt mycket om optning. Jag lägger ingen vidare värdering i det. Det är nog bäst så.. ????

 

[Magnamund]

Som jag skrev i mitt första inlägg ogillar jag speltekniska straff som t.ex. sänkta färdighetsvärden. Sådana straff förstör mest min motivation. Andra typer av straff, t.ex. förlorad utrustning eller sociala konsekvenser (RP blir bannlysta, efterlysta, föraktade o.s.v.) går enligt min mening att använda. Om spelbalansen rubbas får man hantera det på ett bra sätt. Jag spelledde t.ex. en gång Star Wars D6. RP togs till fånga och lyckades sedan rymma men utan utrustning. Det ledde till en vandring genom ödemarken där de fick ta sig fram försiktigt samt försvara sig mot vilda djur med att kasta sten och slåss med påkar. Utan utrustning blev vildmarken således en utmaning. Spelarna fick tänka i nya banor, vissa blev en smula mer ödmjuka och alla runt bordet hade roligt.

Fast samtidigt kan det ju vara utmanande och motiverande att försöka lösa ett problem/klara ett äventyr trots att man har diverse defekter, precis som det är sporrande för vissa människor med fysiska handikapp att verkligen bli duktiga inom sin idrott.

 

[RasmusL]

Hösten 2013 startade Chrull en Pathfinder-kampanj som avbröts på grund av TPK. Snöpligt så klart, men vi kom inte på något bra sätt att få en ny äventyrargrupp lika investerad i kampanjen som den som togs av daga. Att en kampanj riskerar att avbrytas för att alla rollpersoner dör ger spelarna en mycket stark motivation att hålla sina rollpersoner vid liv.

Det här har jag funderat mycket på sedan en TPK i början av en sådan långkörar-PF-kampanj: Att skriva ett spel som till stor del bygger på långa kedjor av utmanande/balanserade encounters med integrerad story som hela tiden ökar spelarnas insats ju djupare de tar sig i kampanjen _men_ som totalt går sönder om bara en av dessa "utmanande/balanserade encounters" förloras måste ju bara anses vara trasigt från början. Jag tycker att det är helt rätt att avbryta kampanjen vid en TPK i stil med det du beskriver, att skohorna in nya karaktärer som på något magiskt vis tar över den ackumulerade story-vikten blir jävligt tvek, i alla fall för min personliga suspension of disbelief. Jag uppskattar att en DM som ställs inför detta har karaktärsstyrka nog att inte börja fudgea med regler och på så sätt "rädda" sina spelares karaktärer och jag stör mig alltid så jääävla hårt när jag misstänker att det är på väg att ske, när de där osannolika skadeslagen, savesen eller vad det nu kan vara sker just då och bakom någon jävla DM-screen. USCH!

 

[.113]

Litet tillägg, en blind bågskytt är ju jätteanvändbar. Speciellt i dungeons. "det är säkert här, nu går vi rakt fram bara. " övriga spelare ser på när bågskytten famlar framåt, trampar på en fälla och skriker till tvärt innan den klyvs.

Ok paladinen blir lite negg.

 

[Rymdhamster]

Ok paladinen blir lite negg.

Och kanske bågskytten som är reducerad till att spela en blind kaneriafågel tills denne har turen att dö i en fälla.

 

[God45]

Det här har jag funderat mycket på sedan en TPK i början av en sådan långkörar-PF-kampanj: Att skriva ett spel som till stor del bygger på långa kedjor av utmanande/balanserade encounters med integrerad story som hela tiden ökar spelarnas insats ju djupare de tar sig i kampanjen _men_ som totalt går sönder om bara en av dessa "utmanande/balanserade encounters" förloras måste ju bara anses vara trasigt från början. Jag tycker att det är helt rätt att avbryta kampanjen vid en TPK i stil med det du beskriver, att skohorna in nya karaktärer som på något magiskt vis tar över den ackumulerade story-vikten blir jävligt tvek, i alla fall för min personliga suspension of disbelief. Jag uppskattar att en DM som ställs inför detta har karaktärsstyrka nog att inte börja fudgea med regler och på så sätt "rädda" sina spelares karaktärer och jag stör mig alltid så jääävla hårt när jag misstänker att det är på väg att ske, när de där osannolika skadeslagen, savesen eller vad det nu kan vara sker just då och bakom någon jävla DM-screen. USCH!

Fast just att det är svårt och att om man är för dåliga på spelet så misslyckas man är ju en feature! Det är ju inte kul om det inte är svårt.

 

[.113]

Nu tänkte jag iofs på den envisa bågskytten som ville fortsätta trots den va blind och "förstörde" för gruppen, inte på den som ofrivilligt blir blind och måste fortsätta.

Och ska man vara noga tror jag inte bågskytten hinner märka något alls nästan. Lite bara.

 

[RasmusL]

Fast just att det är svårt och att om man är för dåliga på spelet så misslyckas man är ju en feature! Det är ju inte kul om det inte är svårt.

Absolut, men att det är en så stor investering både monetärt och tidsmässigt samt att "börja om" sällan är ett alternativt så är det ändå rätt jävla trasigt i mina ögon

 

[Ram]

J

Absolut, men att det är en så stor investering både monetärt och tidsmässigt samt att "börja om" sällan är ett alternativt så är det ändå rätt jävla trasigt i mina ögon

Det handlar nog en del om att köpa spelets premiss. Det är lite som att påpeka att ett storyspel är trasigt för att det inte finns ett stridssystem.

Grejen är att det spelet är designat för att det skall vara svårt och kräva skicklighet och kompetens. Att undvika sagda TPK är också en skill, en djäkligt viktig sådan.

 

[RasmusL]

J

Det handlar nog en del om att köpa spelets premiss. Det är lite som att påpeka att ett storyspel är trasigt för att det inte finns ett stridssystem.

Grejen är att det spelet är designat för att det skall vara svårt och kräva skicklighet och kompetens. Att undvika sagda TPK är också en skill, en djäkligt viktig sådan.

Jag tänker mig att en OSR-kampanj är designad för att " vara svårt och kräva skicklighet och kompetens" med stort fokus emedan de PF-kampanjer jag lirat i (RotR och Kingmaker) tydligt har försökt knyta spelarkaraktärerna till en på förhand designad historia med bakgrundstraits, planterande av NPCs som återkommer, elakingars planer som sakta tar form, osv. Yttermera tar det en jävla tid för en spelledare att läsa och förbereda en linjär historia. OM partyt dör så är det liksom tvärstopp och all investering försvinner. Det finns kanske sätt att hitta incitament att fortsätta men ptja. Jag tror inte att de kampanjerna är designade för att vara svåra, jag tror att de är designade för att vara så pass lätta att det genomsnittliga partyt inte TPK:ar förutom när tärningen jävlas till max (vilket hände oss).

Jag kan jämföra med en annan kampanj av samma stil men i annat spel: Giovanni Chronicles. En av våra karaktärer dog i typ andra eller tredje delen och 400+ år av investering, imperiebygge, kontaktnät, etc dog med den. Spelaren försökte göra en ny gumma och komma in i historien men det blev så jävla märkligt med alla återkommande NPCs, motivationen bakom hela kampanjen, osv. Spelaren hoppade av, det fanns liksom ingen väg tillbaka in i spelet.

 

[Ram]

Jag tänker mig att en OSR-kampanj är designad för att " vara svårt och kräva skicklighet och kompetens" med stort fokus emedan de PF-kampanjer jag lirat i (RotR och Kingmaker) tydligt har försökt knyta spelarkaraktärerna till en på förhand designad historia med bakgrundstraits, planterande av NPCs som återkommer, elakingars planer som sakta tar form, osv. Yttermera tar det en jävla tid för en spelledare att läsa och förbereda en linjär historia. OM partyt dör så är det liksom tvärstopp och all investering försvinner. Det finns kanske sätt att hitta incitament att fortsätta men ptja. Jag tror inte att de kampanjerna är designade för att vara svåra, jag tror att de är designade för att vara så pass lätta att det genomsnittliga partyt inte TPK:ar förutom när tärningen jävlas till max (vilket hände oss).

Jag kan jämföra med en annan kampanj av samma stil men i annat spel: Giovanni Chronicles. En av våra karaktärer dog i typ andra eller tredje delen och 400+ år av investering, imperiebygge, kontaktnät, etc dog med den. Spelaren försökte göra en ny gumma och komma in i historien men det blev så jävla märkligt med alla återkommande NPCs, motivationen bakom hela kampanjen, osv. Spelaren hoppade av, det fanns liksom ingen väg tillbaka in i spelet.

Det är liksom lite det det handlar om. Förbannat mycket står på spel. I stort sett varje situation är SPÄNNANDE!

En aspekt av det hela är att man i spel av den typen troligen kommer behöva agera mer som en grupp. Relationer bör se annorlunda ut, om man spelat så att relationerna hängs upp på en person så har man troligen spelat "fel", inte fattat eller valt att strunta i att döden finns där. Spelet bör inte gå sönder om en karaktär dör. Som jag sagt tidigare, kartan skrynklas, mycket eller lite, och den kvarvarande gruppen får nya svårigheter att hantera.