Måste säga att en av de finaste, otäckaste, snöpligaste och, om vi hade fortsatt spela, nog mest långtgående i hur det hade påverkat saker var nog Othardins död när vi spelade Sagan om Ringen i våras/somras(?).
Det hela utspelade sig i det lilla samhället Nur Athrad i norra Ithilien. Othardin var en dunedain som levde här med sin familj. Det finns här en konflikt i Othardins bakgrundshistoria mellan honom själv och hans syster, modern och fadern som går olika vägar och ett svärd som gått genom familjen i flera led. Systern har lämnat Nur Athrad för länge sedan och befinner sig någonstans långt norrut. I min prepp klottrade jag mest ner "bitter, misslyckas, alkoholiserad" kring henne.
Mina förberedelser för spelet var lite kort för mig själv om samhället Nur Athrad, om rykten om ett anfall österifrån (som var givet att det skulle inträffa utifrån det år vi spelade). En av punkterna i förberedelserna, som jag faktiskt velade kring rätt länge*, var att en grupp människor, som kommit i kontakt med Othardins syster, fått reda på att Othardin ärvt svärdet och hoppas på att det är en enkel räd mot Nur Athrad för att sno åt sig både det och annat. När de inser att samhället är hårdare försvarat än de trott så nöjer de sig med vingården och när spel inleds är det ungefär vad som precis skett. Övriga karaktärer länkades in lite på liknande sätt (vingården kom från en annan karaktärs bakgrund osv).
Vi spelade tre spelmöten tror jag, eller fyra, och sista spelmötet avslutades med en strid mot banditerna som höll en av karaktärernas barn fången. Striden ser rätt desperat ut och svänger än hit och än dit, men helt plötsligt får en av fienderna in en rejält anfall mot Othardin, vi slår allvarlig skada och en vapenarmen huggs av, mängden blödning är så hög att det inte går att stoppa utan det är givet att karaktären kommer förblöda på platsen. Fienderna -- som ju är här för att sno åt sig Othardins svärd, har insett att det är han och att det är svärdet (ett slag som jag gjort innan) som nu ligger där på marken framför dem -- slår extremt lågt när jag vill se deras reaktioner nu när Othardin fallit och de som fortfarande är på benen retirerar från platsen. Othardins vänner försöker plåstra om honom men det är för sent och de är för långt bort för att kunna göra något åt honom.
Detta kan ju kännas som ett tecken på hur Sagan om Ringen är trasigt, ingen rollperson ska väl bara kunna dö sådär? Poff så finns de inte mer. Eller, som när jag tänker på detta blir nyfiken på allt mer och blir taggad att egentligen spela vidare, vad skulle hända om vi låter döden finnas där, spela roll, markera förändring i livet för flertalet individer på platsen och låta det forma spelet framåt. Det fanns ju ingen "story" här annat än vad vi gjorde, fanns inget krav på något som skulle hända. Så, vad skulle hända om vi slog fram Othardins mor som karaktär som får reagera på sin sons död och vad vill hon göra av detta? Färdas norröver för att leta rätt på dottern? Färdas söderut för att leta rätt på fadern? Kasta svärdet i anduin och lämna Nur Athrad en gång för alla? Eller, låt oss ta Othardins maka istället, låt henne reagera på makens död, svära hämnd på banditerna, ta sin makes svärd och rida ut för att jaga banditerna? Vad som helst här är ju öppet för en fortsättning på samma berättelse och karaktärens död innebär inte bara att något är förlorat, utan det formar, kommer finnas med i våra minnen och påverka vad som görs framåt.
Den här ingången att en spelare = en rollperson = en kampanjen tror jag vore bra att luckra upp rejält. Att öppna upp för dramatisk död, för att döden ska spela roll och få långtgående innebörd framåt kan vara makalöst kraftfullt. Bara nu ser jag framför mig hur de andras karaktärer och Othardins mor, barn och fru, resande norröver bort från Nur Athrad, sittandes kring en eld sent om natten, rökandes pipa, dela bröd med varandra och sjungandes en sång till minne av Othardin.
Och bra så det är sagt: Det jag menar är inte att alla spel prompt måste ha möjligheten att sänka en fiende på ett enda hugg och att de är dåliga annars, utan mer att om det är en del av spelet så varför inte försöka hitta sätt att spela på där de aspekterna kan få inverka och påverka och fungera istället för att vi ska se spelen som trasiga?
*Anledningen till velandet är detta: Jag tycker inte alltid det är så givet att prepp ska ta avstamp från karaktärer på sådant direkt sätt, i detta fall fanns det så mycket annat så valde att dra in det. Men annars kan det lätt kännas som att allt formas gentemot karaktärerna, tror någon på forge förr kallade det "player side railroading" och kan uppleva att det blir precis det när man fokuserar på övertygelser och sådant alldeles för hårt och låter världen formas kring dessa.
