Jag tycker att Solen och månen är ungefär lika mysiga himlakroppar. Vill du att jag ska förklara varför? Inga problem.Laowai said:
Ska jag förklara min upplevelse av månen kontra Cissis upplevelse av månen så blir det med ens svårare, däremot.
Nekromanti Döden, en del av rollspel
- Thread starter Cassius
- Start date
Ska jag förklara min upplevelse av månen kontra Cissis upplevelse av månen så blir det med ens svårare, däremot.
Nej, jag ber dig att förklara varför du låter din karaktär bli någonting du inte vill att den ska bli när du har alla möjligheter i världen att den inte ska bli det.
Okej, hon vill bli gravid. Groovy, låt henne. Men det enda som försvann var ju hennes krafter och att hon inte var odödlig.
Jag menar, hon kunde ju lika gärna ha blivit människa, och sen omsiread av någon annan och sluppit sin jobbiga "Infertilitet" liksom.
Om du är missnöjd med hur din karaktär beter sig, varför gjorde hon så?
Okej, hon vill bli gravid. Groovy, låt henne. Men det enda som försvann var ju hennes krafter och att hon inte var odödlig.
Jag menar, hon kunde ju lika gärna ha blivit människa, och sen omsiread av någon annan och sluppit sin jobbiga "Infertilitet" liksom.
Om du är missnöjd med hur din karaktär beter sig, varför gjorde hon så?
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Förlåt om jag saxar ihop citaten lite, men jag vill inflika lite om det här eftersom jag först nyligen insåg vad det här handlade om. Det här har väl egentligen redan sagts flera gånger i den här tråden, men inte av mig =) Om jag missförstår några springande punkter här så ber jag om ursäkt i förväg och gör det gladeligen igen efteråt!Recca said:
Vad jag känner att Recca säger här är att även om hennes faktiska rollperson lever så gör hennes koncept för rollpersonen inte det. Sålunda är det precis som om rollpersonen faktiskt dött.
Det här var ett sätt att tänka som jag förstod under en disskution med Krille (tror jag) för några månader sedan.
På samma sätt kan en förlorad arm "döda" rollpersonen eftersom den förstör det koncept som spelaren hade byggt upp för sitt inre. Det koncept spelaren ville spela existerar inte längre, även om karaktären förvisso "lever".
Jag har själv ett annat förhållande till mina rollpersoner där jag gärna ser det utvecklas, utan att nödvändigtvis ha all kontroll över det. Om en av mina karaktärer förlorar ett ben, eller blir dödlig, så är det bara en del av det äventyr jag spelar. Ett hinder som ska övervinnas, så att säga.
Även om en rollperson i enlighet med det här andra konceptet som jag känner att Recca och då Krille kör på kan utvecklas precis lika mycket så vill dessa spelare att de ska ske på deras vilkor. De vill förändra karaktären för att de känner att det är passande, inte för att de tvingas till det. Om deras rollpersoner tvingas på en förändring så är deras koncept dött, deras rollperson är inte längre den rollperson som de skapade och njöt av att spela.
Har jag fattat det rätt? Har det blivit klarare för andra?
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Laowai said:Ja, det har det faktiskt. Tack Rh
Yay! Folk förstår varandra! Då vill jag använda mitt 666:e inlägg till att påminna om att det råder kramkalas i vrållådan! Alla som tittar in där och säger "Hamster, krama mig!" får en kram och ett uppmuntrande ord så länge jag är här!Recca said:
Anarchclown
Swashbuckler
Det är lugnt. Ni pratar i alla fall inte om MMORPG i typ en sida.Cissi said:
Er diskussion är i jämförelse intressant som sjutton eftersom den faktiskt illustrerar öden i rollspel. Vilket väl är vad tråden handlar om?Som spelledare vill jag att mina spelare ska känna att deras rollpersoner är säkra från döden, så länge de inte beter sig helt idiotiskt. Jag tycker om att spelleda långa kampanjer, med karaktärsdrivet spel och utveckling av just karaktärerna, något som oftast hindras av att rollpersonen dör.
I de allra flesta fall skulle jag inte låta ett helt random tärningsslag ta död på en rollperson. Spelar man med öppna slag kan detta bli ett problem, till exempel i spel som EON där en liten fjuttskada faktiskt kan eskalera till en dödlig skada. Jag drar mig inte för att ändra tärningsslag som jag slår dolt, för att istället för döden låta rollpersonerna få en rejäl skada, som eventuellt kan medföra komplikationer. Där får man ju också avväga vad spelaren skulle tycka vore likställt med döden. Att som en krigare helt fokuserad på två vapen bli av med ena armen kan vara likställt med döden, som Rymdhamster skrev tidigare.
Skulle spelarnas val däremot försätta dem i en potentiellt dödlig situation, och de är på det klara med det, så har jag inga problem att låta dem dö ifall det inträffar. Många dödsscener har bestått av en rollperson som offrar sig för att gruppen ska överleva. Detta kan vara nog så fint, om det spelas rätt.
Så länge spelarna är medvetna om att deras val faktiskt kan leda till att rollpersonen dör, så tycker jag att detta är helt ok, och ofta rent dramatiskt underhållande.
Som spelare vill jag att skador och händelser ska drabba min rollperson, om rollpersonen har förtjänat det, Ger jag mig in i en strid med en motståndare som är betydligt mäktigare än vad jag själv är, vet jag att döden är en realistisk utgång. Jag kan ju själv välja att fly eller att ge mig, och jag vet att ansvaret för att om min rollperson faktiskt dör ligger på mig i första hand. Spelledaren kan ju här också välja att slå mig medvetslös eller andra effekter.
Men jag fullkomligt avskyr om en rollperson som jag spelat en längre tid dör av en helt ologisk, opassande eller dramatiskt felaktig händelse. Det har hänt, och jag har verkligen inte uppskattat det.
I de allra flesta fall skulle jag inte låta ett helt random tärningsslag ta död på en rollperson. Spelar man med öppna slag kan detta bli ett problem, till exempel i spel som EON där en liten fjuttskada faktiskt kan eskalera till en dödlig skada. Jag drar mig inte för att ändra tärningsslag som jag slår dolt, för att istället för döden låta rollpersonerna få en rejäl skada, som eventuellt kan medföra komplikationer. Där får man ju också avväga vad spelaren skulle tycka vore likställt med döden. Att som en krigare helt fokuserad på två vapen bli av med ena armen kan vara likställt med döden, som Rymdhamster skrev tidigare.
Skulle spelarnas val däremot försätta dem i en potentiellt dödlig situation, och de är på det klara med det, så har jag inga problem att låta dem dö ifall det inträffar. Många dödsscener har bestått av en rollperson som offrar sig för att gruppen ska överleva. Detta kan vara nog så fint, om det spelas rätt.
Så länge spelarna är medvetna om att deras val faktiskt kan leda till att rollpersonen dör, så tycker jag att detta är helt ok, och ofta rent dramatiskt underhållande.
Som spelare vill jag att skador och händelser ska drabba min rollperson, om rollpersonen har förtjänat det, Ger jag mig in i en strid med en motståndare som är betydligt mäktigare än vad jag själv är, vet jag att döden är en realistisk utgång. Jag kan ju själv välja att fly eller att ge mig, och jag vet att ansvaret för att om min rollperson faktiskt dör ligger på mig i första hand. Spelledaren kan ju här också välja att slå mig medvetslös eller andra effekter.
Men jag fullkomligt avskyr om en rollperson som jag spelat en längre tid dör av en helt ologisk, opassande eller dramatiskt felaktig händelse. Det har hänt, och jag har verkligen inte uppskattat det.
Om min karaktär skulle ge sig in i en situation där han uppenbarligen kan dö, och sedan så ändrar SL situationen på något sätt så att det helt plötsligt inte är dödligt, så blir jag rätt putt.
Då känner jag bara att jag kan valsa omkring i spelvärlden och göra precis vad jag vill, och det finns ingen möjlighet att jag dör, vilket tar bort en hel del av spänningen för mig i spelet, oavsett vilket spel det är jag spelar. För vad som än händer, om nu någon NPC skulle få för sig att hämnas på mig på något annat sätt, så kan jag alltid gå dit och slita huvudet av dem, och eskalera händelserna tills det inte finns något annat väl än att döda mig eller göra mig til kung över hela världen.
Sen förstår jag att alla inte vill spela på samma sätt, och det finns ju absolut ingen mening att försöka övertyga folk om att ett sätt är bättre än ett annat.
Det var bara min 1,29 kronor.
Då känner jag bara att jag kan valsa omkring i spelvärlden och göra precis vad jag vill, och det finns ingen möjlighet att jag dör, vilket tar bort en hel del av spänningen för mig i spelet, oavsett vilket spel det är jag spelar. För vad som än händer, om nu någon NPC skulle få för sig att hämnas på mig på något annat sätt, så kan jag alltid gå dit och slita huvudet av dem, och eskalera händelserna tills det inte finns något annat väl än att döda mig eller göra mig til kung över hela världen.
Sen förstår jag att alla inte vill spela på samma sätt, och det finns ju absolut ingen mening att försöka övertyga folk om att ett sätt är bättre än ett annat.
Det var bara min 1,29 kronor.
Patient Beta
Swordsman
Trådnekromanti, men det är ett spännande ämne som jag också vill reflektera kring
För mig som spelare så är det i de flesta fallen viktigt, oavsett vad jag spelar, att konsekvenserna av mina handlingar finns där som möjligheter hela vägen ut.
Även om karaktären aldrig dör under kampanjens gång så skulle jag känna mig lite lurad om jag haft ett spelledarskyddsnät.
Jag vill inte att karaktären dör, och karaktären vill (oftast) inte heller dö. Men bara vetskapen att möjligheten till döden finns där gör att jag spelar bättre och har roligare. För då känns mina segrar så mycket mer värda. Andra konsekvenser finns också, och det ger också känslan av kul att möta och övervinna, hantera eller reagera på dem. Men just vetskapen om att döden finns där som en möjlighet, det gör för mig att engagemanget jag lägger ner blir värt mer.
I vissa kampanjer kanske döden också kommer, och det skulle vara tungt i de flesta lägen. Kanske är det i kampanjer där döden inte är slutet, det kanske går att kämpa sig ner i helvetet och hämta tillbaka sin kamrats själ eller liknande, men då tycker jag att det skall vara inbyggt i kampanjens premisser. I merparten av de kampanjer och äventyr jag spelat så skulle jag ha svårt att hantera min karaktärs död genom att hoppa in med en ny eller få min karaktär upplivad igen utan en passande anledning som inte känns cheesy (alltså att karaktären bara blir uppväckt för att SL känner att hen inte vill att karaktären skall dö).
Det sagt, så tycker jag att det finns en viss typ av spel som döden inte är helt ovälkommen i, och jag hittade inte något omnämnande om den typen tidigare i tråden: Dynastiska spel.
Jag spelar nu Pendragon rätt ofta, vi spelar oss igenom Great Pendragon Campaign (inga spoilers tack!!) och där går tiden fort.
Ett år per spelmöte, och mycket händer. Intriger, politik, strider, fältslag, äventyr i faerie och mycket mer. Där fokuset ligger inte bara på en karaktär utan också på dennes arvingar.
Spelet är dödligt och riskerna finns alltid där, vi har karaktärer som har kämpat sig till stor ära och sedan dött i strid eller fallit på andra sätt. När fokuset ligger lika mycket på att skaffa sig arvingar och lämna facklan vidare till dem som på att själv skaffa sig ära så har döden ett syfte.
Exempelvis så spelar jag en karaktär som nu har snart 18 år som riddare under bältet, han har blivit en inflytelserik man och är oerhört rolig att spela. Hans barn skulle, vid hans död, fortsätta hans strävan. Eller inte. De skulle iallafall ha hans skugga över sig och utgå ifrån en situation som jag själv skapat upp med min tidigare karaktär.
Då är allt jag lagt i karaktären inte bortslösat bara för att han dör. Det är ett tillfälle då döden för en karaktär ger mer liv åt karaktärens dynasti, att döden inte tar bort mitt roliga utan använder det för att ge mer krydda. Och kanske, 20 år senare i spelet, så är min första karaktär fortfarande någon som lever i spelvärlden genom historierna jag själv varit med och skapat och som hans barn eller barnbarn hör.
Just my 2 cents
För mig som spelare så är det i de flesta fallen viktigt, oavsett vad jag spelar, att konsekvenserna av mina handlingar finns där som möjligheter hela vägen ut.
Även om karaktären aldrig dör under kampanjens gång så skulle jag känna mig lite lurad om jag haft ett spelledarskyddsnät.
Jag vill inte att karaktären dör, och karaktären vill (oftast) inte heller dö. Men bara vetskapen att möjligheten till döden finns där gör att jag spelar bättre och har roligare. För då känns mina segrar så mycket mer värda. Andra konsekvenser finns också, och det ger också känslan av kul att möta och övervinna, hantera eller reagera på dem. Men just vetskapen om att döden finns där som en möjlighet, det gör för mig att engagemanget jag lägger ner blir värt mer.
I vissa kampanjer kanske döden också kommer, och det skulle vara tungt i de flesta lägen. Kanske är det i kampanjer där döden inte är slutet, det kanske går att kämpa sig ner i helvetet och hämta tillbaka sin kamrats själ eller liknande, men då tycker jag att det skall vara inbyggt i kampanjens premisser. I merparten av de kampanjer och äventyr jag spelat så skulle jag ha svårt att hantera min karaktärs död genom att hoppa in med en ny eller få min karaktär upplivad igen utan en passande anledning som inte känns cheesy (alltså att karaktären bara blir uppväckt för att SL känner att hen inte vill att karaktären skall dö).
Det sagt, så tycker jag att det finns en viss typ av spel som döden inte är helt ovälkommen i, och jag hittade inte något omnämnande om den typen tidigare i tråden: Dynastiska spel.
Jag spelar nu Pendragon rätt ofta, vi spelar oss igenom Great Pendragon Campaign (inga spoilers tack!!) och där går tiden fort.
Ett år per spelmöte, och mycket händer. Intriger, politik, strider, fältslag, äventyr i faerie och mycket mer. Där fokuset ligger inte bara på en karaktär utan också på dennes arvingar.
Spelet är dödligt och riskerna finns alltid där, vi har karaktärer som har kämpat sig till stor ära och sedan dött i strid eller fallit på andra sätt. När fokuset ligger lika mycket på att skaffa sig arvingar och lämna facklan vidare till dem som på att själv skaffa sig ära så har döden ett syfte.
Exempelvis så spelar jag en karaktär som nu har snart 18 år som riddare under bältet, han har blivit en inflytelserik man och är oerhört rolig att spela. Hans barn skulle, vid hans död, fortsätta hans strävan. Eller inte. De skulle iallafall ha hans skugga över sig och utgå ifrån en situation som jag själv skapat upp med min tidigare karaktär.
Då är allt jag lagt i karaktären inte bortslösat bara för att han dör. Det är ett tillfälle då döden för en karaktär ger mer liv åt karaktärens dynasti, att döden inte tar bort mitt roliga utan använder det för att ge mer krydda. Och kanske, 20 år senare i spelet, så är min första karaktär fortfarande någon som lever i spelvärlden genom historierna jag själv varit med och skapat och som hans barn eller barnbarn hör.
Just my 2 cents
Bedöm den här situationen.
Benjamin (Spelare 1's rollperson) går frenzy och anfaller en by i björnform i syfte att slakta alla han ser. Hans best vill ju sabba hans humanity så att den får mer makt.
Alexis (spelare 2's rollperson) bestämmer sig för att rädda byn. Han gör sitt bästa men blir till slut fångad av den vildsinta björnen som sedermera slaktar honom så att han hamnar i torpor. Då säger spelare nr 2 att "oj, nu kan ju Björnen dibba mig... Det här var ju inget bra, en okontrollerad björn som är högre generation än mig... Aja, min RP dör väl nu och jag får gå hem".
SL: OOOPS... Det är ju inget kul. "Nä björnen dibbar inte dig för den vill ju sabotera för Benjamin och det är ju snällt mot Benajamin att sänka honom en generation..."
SL har alltså i princip bestämt vad som sker i en situation där det kunde gått vilken väg som helst och kunnat potentiellt resultera i att en RP permadör. Det är inte absurt att anta SL's förklaring till varför björnen inte dibbar RP'n, men det kunde också ha rullats en tärning för att avgöra vad som skedde.
Rätt eller fel? Vad skulle du göra?
Benjamin (Spelare 1's rollperson) går frenzy och anfaller en by i björnform i syfte att slakta alla han ser. Hans best vill ju sabba hans humanity så att den får mer makt.
Alexis (spelare 2's rollperson) bestämmer sig för att rädda byn. Han gör sitt bästa men blir till slut fångad av den vildsinta björnen som sedermera slaktar honom så att han hamnar i torpor. Då säger spelare nr 2 att "oj, nu kan ju Björnen dibba mig... Det här var ju inget bra, en okontrollerad björn som är högre generation än mig... Aja, min RP dör väl nu och jag får gå hem".
SL: OOOPS... Det är ju inget kul. "Nä björnen dibbar inte dig för den vill ju sabotera för Benjamin och det är ju snällt mot Benajamin att sänka honom en generation..."
SL har alltså i princip bestämt vad som sker i en situation där det kunde gått vilken väg som helst och kunnat potentiellt resultera i att en RP permadör. Det är inte absurt att anta SL's förklaring till varför björnen inte dibbar RP'n, men det kunde också ha rullats en tärning för att avgöra vad som skedde.
Rätt eller fel? Vad skulle du göra?
Patient Beta
Swordsman
Har situationen eskalerat till det läget på spelarnas (om Benjamin själv spelar sin karaktärs frenzy) initiativ så tycker jag det är väldigt mycket upp till den överenskommelse man har med sin grupp om vad för sorts spel man är ute efter.Recca said:
Vill spelarna och spelledare ha risken med döden där så tycker jag ett tärningsrull är det rätta, kanske låta den nedslagne även fast han är i torpor komma med något bra rollspelande mot sin frenzyande kamrat för att kanske ge honom en bonus.
Vill spelarna och spelledaren hellre fokusera på den längre upplevelsen och spelarnas vidare öden så tycker jag att tärningsrullet kan undvikas, även om jag kanske även här om jag vore SL låta den i torpor ändå kunna ha en scen där han försöker tala med frenzyande kamrats best och övertyga den om att den tjänar på att låta honom leva.
Hade jag varit spelaren som var på väg att dö så hade jag gärna försökt rollspela ett försök att övertyga dödsnallens basinstinkt att den vinner på att ha mig vid liv.
Men jag hade definitivt själv velat vara den som min karaktärs liv eller död hänger på, skall min karaktär dö oavsett tärningsrull eller SLs val så vill jag att det är för att jag själv valt att sätta mig i situationen trots riskerna.
Jag spelade besten i egenskap av SL. Så tyvärr kunde jag inte lägga över ansvaret på en spelare.Empiricus said:
Grejen är att Alexis försökte resonera med besten och den hade ihjäl honom eftersom man inte kan resonera med besten (typ så). Det var typ lönlöst att slå ner den eftersom det är en brujah i bearform. Så han försökte få ur den ur frenzy genom att feeda den med känslosamma minnen medelst Telepathy. Och han stunnade besten ca 4 gånger genom att få den att tveka. Men det räckte inte för att besten hade så mycket kontroll över Benjamin som bara hade 3 i Humanity.
Däremot lyckades han försvaga bestens kontroll så pass mycket att den inte dödade hela byn utan bara brände ned en kyrka med en liten församling inuti. <.<
Patient Beta
Swordsman
I det läget då, om jag som SL hade spelat besten och alla vet om premisserna att döden existerar och att jag som SL kommer att köra enligt reglerna. Då hade jag kört så.Recca said:
Jag hade sett till att hålla alla tärningsslag öppna och låtit spelarna vara medvetna om konsekvenserna av att sätta sig i den risken.
Och, när jag brukade spela world of darkness för några år sedan, så brukade jag styra en frenzande spelares karaktär, men det fanns ju fortfarande en liten chans de kan ta för att inte döda sina vänner. Spelare kan ju spendera willpower för att hålla frenzyn en runda, jag brukade bedöma att det är perfekta lägen för spelaren att försöka spela sig bort ifrån vansinnet, ofta med hjälp av kamrater. För en snygg kort dialog i ett sådant tillfälle så kan jag tillåta self-controlslag för att återta kontrollen (med minus eller plus-tärningar beroende på hur bra scen det blir)
Då hade själva möjligheten till döden i sista minuten legat i spelarnas händer och de hade bägge fått kämpa för att överleva. Och även om karaktären då dött så tycker jag personligen att det hade varit roligare.
Konrad Konvalj
Myrmidon
HODOR!
Vet inte om du kikat på mina husregler? Jag kör inte med Willpower. Humanity/roaden är det man har. Den handlar om att hålla besten i check. Du har typ fortfarande 10 WP men om du har 4 humanity så är besten ganska stark. Du kan lägga 4 vanliga hum-poäng eller så kan du använda de andra 6 poängen som tillhör besten. För varje poäng du lägger från bestens reservoir så måste du rulla för att slippa frenzy. Om du failar så tar besten över. Och om du har lagt alla 6 på besten så är det en elak jävel. När du frenzar i en strid så kommer du ha kontroll över besten, kunna använda dess WP om du vill det men när striden är slut så kommer den leva fan beroende på hur många WP du har brännt på Bestens sida.Empiricus said:
Jag skulle kunna tänka mig att man kan använda sina Hum-poäng, den positiva sidan av humanity för att försöka ta bort WP från besten. Det skulle vara tufft.
Jag kan också tänka mig att varje gång besten gör något som inte är okay enligt din Humanity-rating så får rulla consience för att göra besten svagare.
Patient Beta
Swordsman
Tror det här börjar gå lite OT från trådens syfteRecca said:
Kanske borde brytas ut till en egen tråd?
Min första rollperson (1984-1985) dog 2-3 spelmöten in i Döda Skogen när han ramlade ner i någon slags spjutfälla. Minns det som en otroligt dyster erfarenhet.
En annan var under Svavelvinter när min rollperson kastade den dödliga kaststjärnan mot en fiende och missade varpå kaststjärnan vände och dödade RP.
Spelade något senare Paranoia. Där dog min RP på löpande band vilket bara kändes jobbigt och meningslöst.
Har själv som SL lyckats ta livet av ett antal RP (speciellt under Svavelvinter som hade många dödliga situationer) Bl.a. en dvärg som ville hämnas på Blatifagus för att han dödat dvärgarna i Kvicksilvergruvan. Han rusade ursinnig rätt in i döden trots att jag varnade honom. Episkt!
Tidigare i samma äventyr dog gruppens jägare i Kmordadruidernas drakfälla. Stressad av det stigande vattnet kokades han slutligen levande.
I Cruris gravar gick gruppens tjuv döden till mötes genom att missbruka Rirbas spegel. Han märkte dock inte att han dött (Lagobandet) förrän flera dagar senare.
En död som var intressant vad den då två RP lämnades åt sitt öde när de lootade ett grottkomplex samtidigt som rövarbandet som huserade där återvände. Övriga RP som låg gömda utanför vågade inte rädda sina vänner vilket gav mycket och välförtjänt ångest.
En annan var under Svavelvinter när min rollperson kastade den dödliga kaststjärnan mot en fiende och missade varpå kaststjärnan vände och dödade RP.
Spelade något senare Paranoia. Där dog min RP på löpande band vilket bara kändes jobbigt och meningslöst.
Har själv som SL lyckats ta livet av ett antal RP (speciellt under Svavelvinter som hade många dödliga situationer) Bl.a. en dvärg som ville hämnas på Blatifagus för att han dödat dvärgarna i Kvicksilvergruvan. Han rusade ursinnig rätt in i döden trots att jag varnade honom. Episkt!
Tidigare i samma äventyr dog gruppens jägare i Kmordadruidernas drakfälla. Stressad av det stigande vattnet kokades han slutligen levande.
I Cruris gravar gick gruppens tjuv döden till mötes genom att missbruka Rirbas spegel. Han märkte dock inte att han dött (Lagobandet) förrän flera dagar senare.
En död som var intressant vad den då två RP lämnades åt sitt öde när de lootade ett grottkomplex samtidigt som rövarbandet som huserade där återvände. Övriga RP som låg gömda utanför vågade inte rädda sina vänner vilket gav mycket och välförtjänt ångest.