Nekromanti Döden, en del av rollspel

[Xyas]

Jag ska förtydliga.

Behøvdes inte. Jag førstod vad du menade

Det var ett häftigt slut på kampanjen men för mig är det väldigt bitterljuvt. Dels för att jag förlorade en karaktär jag verkligen gillade och dels för att jag misslyckades med mina åtaganden gentemot henne. Det suger.

Ska jag tolka ditt "det suger" som att du hellre hade spelat på ett annat sætt? Det vill sæga, føredrar du att spela med døden eller inte?

Før i mina øron låter vampire-grejen du beskriver fantastiskt bra. Ett slut ska krossa ens hjærta, vare sig det ær slutet på en berættelse, eller slutet på ett liv i berættelsen. Men det kanske bara ær jag som ær någon sorts emotionell junkie som tycker att negativa kænslor ær lika efterstrævansværda som positiva i fiktiva sammanhang

 

[Recca]

...När vi kom till jaktslottet i skogen med rövarna i det så tröttnade spelledaren och sa: "De skjuter er, ni dör. Nu gör vi nåt annat."

Nästan märkligt att du blev en rollspelare med den starten.

När jag var SL första gången så skulle vi spela just det äventyret ovan (Zerim-jaktslottet). När byäldsten säger: ni får 100 silver om ni gör det här, så säger spelarna unisont "Vi har ingen lust." Jag fick panik men på nåt sätt förvandlade jag byn till skådeplats för ett intrigäventyr. Det var klockrent. Spelarna hade aldrig spelat något liknande och jag bara satt och hittade på. Minns den mystiska häxan Villerdala bäst (undrar om jag snott det namnet nånstans ifrån?). Jag blev så glad för att jag blev uppskattad och också för att det var så roligt att bara hitta på saker. Så min första bra erfarenhet av rollspel var från när jag var spelledare. Tyvärr fick jag därefter vara spelledare varje gång, och då när det inte var så roligt så blev många äventyr riktigt riktigt usla bara därför.

 

[Recca]

För mig handlar det inte så mycket om vad jag investerat i min karaktär, det handlar om att, om min RP dör, då har jag som spelare misslyckats med spelet och gjort ett dåligt jobb, missförstått, låtit mig styras av mina medspelare, gjort dåliga val, spelat dåligt helt enkelt.

Dörför upplever jag det som ett nederlag om min RP dör i spel och jag tycker inte det är kul. För vem gillar egentligen att förlora?

Oj. Det här var jättemärkligt för mig att höra. Jag upplever bara den förlusten du beskriver i tävlingsspelsammanhang. Rollspel är inte (eller ska inte vara, enligt mig) ett rollspel där man försöker vinna spelet. Rollspel för mig är att spela karaktären trovärdigt och ha roligt (det är desto värre att misslyckas med).

Jag ska förtydliga. Det handlar inte om att förlora i förhållande till de andra spelarna. Det handlar om att förlora i förhållande till sig själv. Jag åtog mig att göra något och misslyckades med det jag åtog mig att göra.
Jag åtar mig att gestalta en karaktär och dennes känslor, agerande och beslut och känner under en lång period med min karaktär när denne råkar ut för saker.
Förlusten om min RP dör är inte saknad för att RPn dör utan för att jag inte lyckdes med mitt åtagande (rädda RPs familj, ge RP ett tryggt liv, se till att RP överlever resan). Det är en förlust och en saknad över vad jag inte lyckades uppnå.

1. Men blir inte en olycklig konsekvens av det en risk till meta-överträdelser i syfte att överleva/lyckas på olika sätt?

Och...
2. Om syftet är att "vinna" så blir det ju jättesvårt att acceptera förlust även när förlusten skapar en utveckling som erbjuder nya alternativ och därför på sätt och vis är en vinst.

 

[Recca]

Jag ska förtydliga.

Behøvdes inte. Jag førstod vad du menade

Det var ett häftigt slut på kampanjen men för mig är det väldigt bitterljuvt. Dels för att jag förlorade en karaktär jag verkligen gillade och dels för att jag misslyckades med mina åtaganden gentemot henne. Det suger.

Ska jag tolka ditt "det suger" som att du hellre hade spelat på ett annat sætt? Det vill sæga, føredrar du att spela med døden eller inte?

Før i mina øron låter vampire-grejen du beskriver fantastiskt bra. Ett slut ska krossa ens hjærta, vare sig det ær slutet på en berættelse, eller slutet på ett liv i berættelsen. Men det kanske bara ær jag som ær någon sorts emotionell junkie som tycker att negativa kænslor ær lika efterstrævansværda som positiva i fiktiva sammanhang

Min rollperson dog ju också i den kampanjen kan man säga. Hon fick en chans att bli människa, dvs dödlig, bli gravid, någonting hon önskade mer än något annat (hon ville göra en childer i äventyret men hade infertile Vitae som flaw). Jag tyckte det var lite tråkigt att se min karaktär förändras så drastiskt och helt enkelt bli en annan karaktär. Hon gled mig liksom ur händerna som om hon dött. Men som en puppa blir en fjäril så blev hon mänsklig och i epilogen fastställde jag att hon levde lycklig i resten av sitt liv.

 

[Cissi]

Min rollperson dog ju också i den kampanjen kan man säga. Hon fick en chans att bli människa, dvs dödlig, bli gravid, någonting hon önskade mer än något annat (hon ville göra en childer i äventyret men hade infertile Vitae som flaw). Jag tyckte det var lite tråkigt att se min karaktär förändras så drastiskt och helt enkelt bli en annan karaktär. Hon gled mig liksom ur händerna som om hon dött. Men som en puppa blir en fjäril så blev hon mänsklig och i epilogen fastställde jag att hon levde lycklig i resten av sitt liv.

Rubb it in please...

Jag försöker ventilera att jag inte alls gillade vad som hände med min karaktär och försöker sätta ord på det i den här tråden.

Döden i rollspel är inget jag gillar. Det har diskuterats lite om olika känslomässiga band till olika former av karaktärer i olika former av spel.
Men oavsett vad andra tycker... JAG avskyr när mina RP dör, oavsett anledning, men i fall som det här, där jag i efterhand ser så många möjligheter att inte döda henne, då blir jag så jävla lessen.

Om personer som är knutna till min karaktär dör... DET är en helt annan sak att gestalta och det tycker jag är spännanade. Det ger mig mycket mer att spela med döden som insats om det är döden för anhöriga som är insatsen. Det känns som något man kan ta på, en äkta oro, en äkta sorg. Jag är inte rädd för döden, den skrämmer inte mig... men ensamhet, förlust, misslyckande... Det är mer spännanade för mig att spela.

Jag brydde mig om min karaktär, precis som du gjorde, skillnaden var att min karaktär verkligen gled mig ur händerna och det fanns inget jag kunde göra för att lösa det när det väl gått så långt.
Mina val ledde till att hon dog, en meningslös död i mina ögon och eftersom JAG avskyr att spela med livet på min RP som insats så tycker jag det är skitjobbigt.

Jag hade önskat henne ett annat slut, en andra chans och JAG misslyckades med att ge henne det.
Och haka inte upp dig på termer som "vinst" och "förlust". Jag har inte pratat om att vinna. Jag har bara pratat om känslan av att ha förlorat, av att ha misslyckats med något man åtagit sig.

 

[Cassius]

Min rollperson dog ju också i den kampanjen kan man säga. Hon fick en chans att bli människa, dvs dödlig, bli gravid, någonting hon önskade mer än något annat (hon ville göra en childer i äventyret men hade infertile Vitae som flaw). Jag tyckte det var lite tråkigt att se min karaktär förändras så drastiskt och helt enkelt bli en annan karaktär. Hon gled mig liksom ur händerna som om hon dött. Men som en puppa blir en fjäril så blev hon mänsklig och i epilogen fastställde jag att hon levde lycklig i resten av sitt liv.

Rubb it in please...

Jag försöker ventilera att jag inte alls gillade vad som hände med min karaktär och försöker sätta ord på det i den här tråden.

Döden i rollspel är inget jag gillar. Det har diskuterats lite om olika känslomässiga band till olika former av karaktärer i olika former av spel.
Men oavsett vad andra tycker... JAG avskyr när mina RP dör, oavsett anledning, men i fall som det här, där jag i efterhand ser så många möjligheter att inte döda henne, då blir jag så jävla lessen.

Om personer som är knutna till min karaktär dör... DET är en helt annan sak att gestalta och det tycker jag är spännanade. Det ger mig mycket mer att spela med döden som insats om det är döden för anhöriga som är insatsen. Det känns som något man kan ta på, en äkta oro, en äkta sorg. Jag är inte rädd för döden, den skrämmer inte mig... men ensamhet, förlust, misslyckande... Det är mer spännanade för mig att spela.

Jag brydde mig om min karaktär, precis som du gjorde, skillnaden var att min karaktär verkligen gled mig ur händerna och det fanns inget jag kunde göra för att lösa det när det väl gått så långt.
Mina val ledde till att hon dog, en meningslös död i mina ögon och eftersom JAG avskyr att spela med livet på min RP som insats så tycker jag det är skitjobbigt.

Jag hade önskat henne ett annat slut, en andra chans och JAG misslyckades med att ge henne det.
Och haka inte upp dig på termer som "vinst" och "förlust". Jag har inte pratat om att vinna. Jag har bara pratat om känslan av att ha förlorat, av att ha misslyckats med något man åtagit sig.

En lösning på de här problemet med den "meningslösa" döden är att spela personer som var knutna till ens förra karaktär. Ett syskon, en förälder, ett barn, en gammal vän osv. Då får man själv spela ut effekterna av sin döda och göra den meningsfull och ofta fungerar det bra att få in dom i spel.

 

[Recca]

Min rollperson dog ju också i den kampanjen kan man säga. Hon fick en chans att bli människa, dvs dödlig, bli gravid, någonting hon önskade mer än något annat (hon ville göra en childer i äventyret men hade infertile Vitae som flaw). Jag tyckte det var lite tråkigt att se min karaktär förändras så drastiskt och helt enkelt bli en annan karaktär. Hon gled mig liksom ur händerna som om hon dött. Men som en puppa blir en fjäril så blev hon mänsklig och i epilogen fastställde jag att hon levde lycklig i resten av sitt liv.

Rubb it in please...

Jag försöker ventilera att jag inte alls gillade vad som hände med min karaktär och försöker sätta ord på det i den här tråden.

Det här är en diskussion om döden i rollspel. Jag försöker inte jävlas med dig, jag försöker relatera.

Om personer som är knutna till min karaktär dör... DET är en helt annan sak att gestalta och det tycker jag är spännanade. Det ger mig mycket mer att spela med döden som insats om det är döden för anhöriga som är insatsen. Det känns som något man kan ta på, en äkta oro, en äkta sorg. Jag är inte rädd för döden, den skrämmer inte mig... men ensamhet, förlust, misslyckande... Det är mer spännanade för mig att spela.

Du kanske inte läst mina inlägg i tråden. Jag håller med dig i varje fall.

Jag brydde mig om min karaktär, precis som du gjorde, skillnaden var att min karaktär verkligen gled mig ur händerna och det fanns inget jag kunde göra för att lösa det när det väl gått så långt.
Mina val ledde till att hon dog, en meningslös död i mina ögon och eftersom JAG avskyr att spela med livet på min RP som insats så tycker jag det är skitjobbigt.

Jag ser ingen riktig skillnad faktiskt. Min rollperson dog också. Den enda skillnaden var att jag fick styra min epilog lite mer än du fick din.

Och haka inte upp dig på termer som "vinst" och "förlust". Jag har inte pratat om att vinna. Jag har bara pratat om känslan av att ha förlorat, av att ha misslyckats med något man åtagit sig.

Du är endast rädd för den ultimata förlusten av din rollperson, små förluster på vägen är inget du påverkas negativt av? Har jag uppfattat dig rätt då?

 

[Recca]

Min rollperson dog ju också i den kampanjen kan man säga. Hon fick en chans att bli människa, dvs dödlig, bli gravid, någonting hon önskade mer än något annat (hon ville göra en childer i äventyret men hade infertile Vitae som flaw). Jag tyckte det var lite tråkigt att se min karaktär förändras så drastiskt och helt enkelt bli en annan karaktär. Hon gled mig liksom ur händerna som om hon dött. Men som en puppa blir en fjäril så blev hon mänsklig och i epilogen fastställde jag att hon levde lycklig i resten av sitt liv.

Rubb it in please...

Jag försöker ventilera att jag inte alls gillade vad som hände med min karaktär och försöker sätta ord på det i den här tråden.

Döden i rollspel är inget jag gillar. Det har diskuterats lite om olika känslomässiga band till olika former av karaktärer i olika former av spel.
Men oavsett vad andra tycker... JAG avskyr när mina RP dör, oavsett anledning, men i fall som det här, där jag i efterhand ser så många möjligheter att inte döda henne, då blir jag så jävla lessen.

Om personer som är knutna till min karaktär dör... DET är en helt annan sak att gestalta och det tycker jag är spännanade. Det ger mig mycket mer att spela med döden som insats om det är döden för anhöriga som är insatsen. Det känns som något man kan ta på, en äkta oro, en äkta sorg. Jag är inte rädd för döden, den skrämmer inte mig... men ensamhet, förlust, misslyckande... Det är mer spännanade för mig att spela.

Jag brydde mig om min karaktär, precis som du gjorde, skillnaden var att min karaktär verkligen gled mig ur händerna och det fanns inget jag kunde göra för att lösa det när det väl gått så långt.
Mina val ledde till att hon dog, en meningslös död i mina ögon och eftersom JAG avskyr att spela med livet på min RP som insats så tycker jag det är skitjobbigt.

Jag hade önskat henne ett annat slut, en andra chans och JAG misslyckades med att ge henne det.
Och haka inte upp dig på termer som "vinst" och "förlust". Jag har inte pratat om att vinna. Jag har bara pratat om känslan av att ha förlorat, av att ha misslyckats med något man åtagit sig.

En lösning på de här problemet med den "meningslösa" döden är att spela personer som var knutna till ens förra karaktär. Ett syskon, en förälder, ett barn, en gammal vän osv. Då får man själv spela ut effekterna av sin döda och göra den meningsfull och ofta fungerar det bra att få in dom i spel.

Jag brukar, som Cissi, fästa mig vid mina rollpersoner. Döden är faktisk skittråkig (inte för att jag som spelare misslyckats - där skiljer sig våra åsikter åt) utan för att jag mister den delen av mig själv som jag gjort till en del av min rollperson.

I Unknown Armies är min föreställning redan att min rollperson kommer dö. Jag kommer sikta på att spela ett spel som leder till döden. Om jag däremot spelar ett spel i syfte att överleva och leva lite genom min rollperson i den fantasivärld vi spelar i så kommer jag inte gilla att hon dör. Det handlar nog om mitt syfte med spelet från början kanske. Jag gillar att spela spel där min karaktärs överlevnad inte står på spel och utgör spänningen.

Men nu ska här testas ett spel där jag kommer dö. Ska bli spännande det också. Jag är inte alls nervös för jag går in i spelet med föreställningen att jag dör när som helst.

 

[Cassius]

Jag brukar, som Cissi, fästa mig vid mina rollpersoner. Döden är faktisk skittråkig (inte för att jag som spelare misslyckats - där skiljer sig våra åsikter åt) utan för att jag mister den delen av mig själv som jag gjort till en del av min rollperson.

Vi håller ju bara inte med varandra om det, jag tycker döden är spännande. Det är en del av våra liv och en viktigt del för mig i rollspel. Den meningslösa döden är tråkig. Den tragiska och heroiska är spännande.

 

[Recca]

Bra. Svara bara på en liten del av mitt inlägg, gör det.

 

[Xyas]

Den meningslösa döden är tråkig. Den tragiska och heroiska är spännande.

Och jag tycker att bægge ær likværdiga på grund av emotionellt och story-mæssigt værde. Finns många uppfattningar hær

 

[Cassius]

Bra. Svara bara på en liten del av mitt inlägg, gör det.

Det är svårt att svara på saker som du inte har skrivit, du skrev ju om ditt inlägg efter att jag hade svarat. Försöker du trolla mig?

 

[Laowai]

Jag ser ingen riktig skillnad faktiskt. Min rollperson dog också. Den enda skillnaden var att jag fick styra min epilog lite mer än du fick din.

Alltså, näe, det gjorde hon faktiskt inte. Du såg till att göra henne gravid, och du valde att hon skulle stanna kvar i staden, och du valde att låta henne leva ut sina dagar som människa istället för att bli vampyr igen trots att du hade möjligheten.

På vilket sätt är det samma sak som

"Din karaktär får en påle i hjärtat och ligger nu för evigt inlåst i ett stenvalv, vaktad dygnet runt av de farligaste soldater som mänskligheten kan frambringa. Du får inte välja att det här inte händer."

På riktigt allvar alltså, hur är situationen densamma?

Edit:

Sen angående att du nu tänker försöka spela din UA karaktär till döden.

Alltså, jag förstår inte riktigt hur du menar. Varför blir du upprörd om din karaktär dör om du inte specifikt har okejat det?

Jag menar, jag blir ju inte sjukt glad om min karaktär dör. Den representerar som du säger, en del av en själv som man han arbetat in i den.

Men för mig är det rätt tråkigt om jag inte kan känna en osäkerhet inför de val jag gör. Jag personligen vill inte alltid veta "Går jag hit så överlever jag, går jag dit så dör jag." Och sedan "låtsas" göra valet som min karaktär.

Kan du inte ibland känna att "fyfan vad spännande, min karaktär kanske dör nu, men jag vet inte" Och sitter och är skitnervös och svullar popcorn liksom.

Som igår med Thijs, fine, jag visste att det var en ganska dum idé att gå till tornet, men jag visste inte om jag skulle dö eller inte, och det var stört spännande och roligt.

För mig är lite av äventyret att känna "Oh my god, vafan händer nu!?"

Och det förtas till typ 99.99% av att jag vet vad som kommer att hända av olika val.

 

[God45]

Det här kanske inte kommer hjälpa eller så men jag känner mig skyldig över att du inte är nöjd med din karaktärs slut och tänkte ta den här chansen att förklara mig.

Du hade valet att lämna din syster att plågas eller att befria Meketh. Du valde heroiskt att befria din syster vilket ledde till att hon fick dö som en människa och kanske finna frid. Sedan, när förbannelsen började släppa, hade du och alla andra tre olika val. Ni kunde fly från Prag och fortsätta vara förbannade men odödliga och mäktiga, detta valde Matheus. Ni kunde stanna i staden, inte slåss och bli människor igen, detta valde Valentina. Eller så kunde ni konfrontera Meketh, en 2:a generationens vampyr och antagligen dö. Ni visste att det enda sättet att stoppa Meketh var genom dig, detta var en möjlighet eftersom du valde att dricka din systers blod. Det sista din syster säger till dig innan hon dör är att fly din sire och komma undan. Att vara fri.

Men du valde, återigen heroiskt, att stanna i staden och konfrontera Meketh. När du trodde att Meketh skulle diablorisera din vän Thijs anföll du honom för att rädda Thijs.

Det sista som hände dig var inte ditt val. Boghdan och Pavel valde att påla dig i hjärtat och offra dig för att besegra Meketh. Men du dog inte. Du är i torpor med en chans att komma tillbaka. Och du räddade staden och din syster och resten av gruppen. Du blev kampanjens stora hjälte. Så Lou uppnåde kanske inte vad hon ville i början, men hon uppnåde en massa andra viktiga saker.

 

[Laowai]

Det här kanske inte kommer hjälpa eller så men jag känner mig skyldig över att du inte är nöjd med din karaktärs slut och tänkte ta den här chansen att förklara mig.

Du hade valet att lämna din syster att plågas eller att befria Meketh. Du valde heroiskt att befria din syster vilket ledde till att hon fick dö som en människa och kanske finna frid. Sedan, när förbannelsen började släppa, hade du och alla andra tre olika val. Ni kunde fly från Prag och fortsätta vara förbannade men odödliga och mäktiga, detta valde Matheus. Ni kunde stanna i staden, inte slåss och bli människor igen, detta valde Valentina. Eller så kunde ni konfrontera Meketh, en 2:a generationens vampyr och antagligen dö. Ni visste att det enda sättet att stoppa Meketh var genom dig, detta var en möjlighet eftersom du valde att dricka din systers blod. Det sista din syster säger till dig innan hon dör är att fly din sire och komma undan. Att vara fri.

Men du valde, återigen heroiskt, att stanna i staden och konfrontera Meketh. När du trodde att Meketh skulle diablorisera din vän Thijs anföll du honom för att rädda Thijs.

Det sista som hände dig var inte ditt val. Boghdan och Pavel valde att påla dig i hjärtat och offra dig för att besegra Meketh. Men du dog inte. Du är i torpor med en chans att komma tillbaka. Och du räddade staden och din syster och resten av gruppen. Du blev kampanjens stora hjälte. Så Lou uppnåde kanske inte vad hon ville i början, men hon uppnåde en massa andra viktiga saker.

Also: Jag frågade flera gånger om Thijs visste vad som hände med Lou men fick inget svar. För Thijs vet inte att Lou vaknar om han väcker henne, så jag tror att det finns en avgjort hög risk att Thijs letar reda på henne och väcker henne igen. De är ju kompisar liksom.

 

[Cissi]

Det här kanske inte kommer hjälpa eller så men jag känner mig skyldig över att du inte är nöjd med din karaktärs slut och tänkte ta den här chansen att förklara mig.

Du hade valet att lämna din syster att plågas eller att befria Meketh. Du valde heroiskt att befria din syster vilket ledde till att hon fick dö som en människa och kanske finna frid. Sedan, när förbannelsen började släppa, hade du och alla andra tre olika val. Ni kunde fly från Prag och fortsätta vara förbannade men odödliga och mäktiga, detta valde Matheus. Ni kunde stanna i staden, inte slåss och bli människor igen, detta valde Valentina. Eller så kunde ni konfrontera Meketh, en 2:a generationens vampyr och antagligen dö. Ni visste att det enda sättet att stoppa Meketh var genom dig, detta var en möjlighet eftersom du valde att dricka din systers blod. Det sista din syster säger till dig innan hon dör är att fly din sire och komma undan. Att vara fri.

Men du valde, återigen heroiskt, att stanna i staden och konfrontera Meketh. När du trodde att Meketh skulle diablorisera din vän Thijs anföll du honom för att rädda Thijs.

Det sista som hände dig var inte ditt val. Boghdan och Pavel valde att påla dig i hjärtat och offra dig för att besegra Meketh. Men du dog inte. Du är i torpor med en chans att komma tillbaka. Och du räddade staden och din syster och resten av gruppen. Du blev kampanjens stora hjälte. Så Lou uppnåde kanske inte vad hon ville i början, men hon uppnåde en massa andra viktiga saker.

Also: Jag frågade flera gånger om Thijs visste vad som hände med Lou men fick inget svar. För Thijs vet inte att Lou vaknar om han väcker henne, så jag tror att det finns en avgjort hög risk att Thijs letar reda på henne och väcker henne igen. De är ju kompisar liksom.

Vi har kapat tråden...

 

[God45]

Also: Jag frågade flera gånger om Thijs visste vad som hände med Lou men fick inget svar. För Thijs vet inte att Lou vaknar om han väcker henne, så jag tror att det finns en avgjort hög risk att Thijs letar reda på henne och väcker henne igen. De är ju kompisar liksom.

Grejen med det är ju lite att det där hände medan du var i en byggnad på andra sidan gatan och blev männsklig och de andra gav kroppen till jägarna och stack. Så det är mycket möjligt att Thijs inte vet.

Men eftersom jag visualiserar alla mina spel som filmer är det där inte viktigt liksom. De sista scenerna i den här filmen är slut i och med epilogerna och det sista vi ser är kamran som som zoomar ut från det där altaret under Prag borgen.

Om någon gör en uppföljare så kanske Lou vaknar igen, det vet man aldrig Men det är inte vad det här spelet handlade om.

 

[Recca]

Jag ser ingen riktig skillnad faktiskt. Min rollperson dog också. Den enda skillnaden var att jag fick styra min epilog lite mer än du fick din.

Alltså, näe, det gjorde hon faktiskt inte. Du såg till att göra henne gravid, och du valde att hon skulle stanna kvar i staden, och du valde att låta henne leva ut sina dagar som människa istället för att bli vampyr igen trots att du hade möjligheten.

På vilket sätt är det samma sak som

"Din karaktär får en påle i hjärtat och ligger nu för evigt inlåst i ett stenvalv, vaktad dygnet runt av de farligaste soldater som mänskligheten kan frambringa. Du får inte välja att det här inte händer."

På riktigt allvar alltså, hur är situationen densamma?

Allt det som var min karaktär dog iom att hon blev människa.

Det är inte samma scenario, men kontentan är ju identisk. Och jag upplevde förlusten av karaktären. Det är inte som att jag bagetalliserar förlusten, varken hennes eller min. Det gör däremot du om min. Vad vet du om mina upplevelser, Laowai? På riktigt alltså? Varför får du bedöma värdet av min upplevda förlust och hennes?

Sen angående att du nu tänker försöka spela din UA karaktär till döden.

Hela den delen av ditt inlägg är bara sjukt ovärt att besvara. Men...

Kan du inte ibland känna att "fyfan vad spännande, min karaktär kanske dör nu, men jag vet inte" Och sitter och är skitnervös och svullar popcorn liksom.

Som igår med Thijs, fine, jag visste att det var en ganska dum idé att gå till tornet, men jag visste inte om jag skulle dö eller inte, och det var stört spännande och roligt.

Ja det var ju säkert jättespännande för er. Tillåt mig dock att inte tycka det är lika spännande när min spelomgång bestod av 10 minuter i början av omgången och sedan att halvlyssna på er ytterst meningslösa fajt mot en generation 2 vampyr som var odödlig i 1 timme till.

Men jag klagar inte på SL. God45 hade inget med min karaktärs frånvaro att göra. Medan ni spelade och hade det spännande så valde jag att följa min rollpersons drift och försöka skaffa barn i det potentiellt korta fönster då hon hade möjlighet till det - som människa. Det var helt självvalt. Det jag vänder mig mot nu är att du, Laowai, jämför Cissis' karaktärs död med min karaktärs varpå du säger att hennes karaktärs död var mindre värd än min karaktärs.

För övrigt har jag redan skrivit vad jag tycker om spelardöd. Pröva att läsa mina inlägg igen om du inte minns vad jag skrivit.

 

[Laowai]

Jag ser ingen riktig skillnad faktiskt. Min rollperson dog också. Den enda skillnaden var att jag fick styra min epilog lite mer än du fick din.

Alltså, näe, det gjorde hon faktiskt inte. Du såg till att göra henne gravid, och du valde att hon skulle stanna kvar i staden, och du valde att låta henne leva ut sina dagar som människa istället för att bli vampyr igen trots att du hade möjligheten.

På vilket sätt är det samma sak som

"Din karaktär får en påle i hjärtat och ligger nu för evigt inlåst i ett stenvalv, vaktad dygnet runt av de farligaste soldater som mänskligheten kan frambringa. Du får inte välja att det här inte händer."

På riktigt allvar alltså, hur är situationen densamma?

Allt det som var min karaktär dog iom att hon blev människa.

Det är inte samma scenario, men kontentan är ju identisk. Och jag upplevde förlusten av karaktären. Det är inte som att jag bagetalliserar förlusten, varken hennes eller min. Det gör däremot du om min. Vad vet du om mina upplevelser, Laowai? På riktigt alltså? Varför får du bedöma värdet av min upplevda förlust och hennes?

Sen angående att du nu tänker försöka spela din UA karaktär till döden.

Hela den delen av ditt inlägg är bara sjukt ovärt att besvara. Men...

Kan du inte ibland känna att "fyfan vad spännande, min karaktär kanske dör nu, men jag vet inte" Och sitter och är skitnervös och svullar popcorn liksom.

Som igår med Thijs, fine, jag visste att det var en ganska dum idé att gå till tornet, men jag visste inte om jag skulle dö eller inte, och det var stört spännande och roligt.

Ja det var ju säkert jättespännande för er. Tillåt mig dock att inte tycka det är lika spännande när min spelomgång bestod av 10 minuter i början av omgången och sedan att halvlyssna på er ytterst meningslösa fajt mot en generation 2 vampyr som var odödlig i 1 timme till.

Men jag klagar inte på SL. God45 hade inget med min karaktärs frånvaro att göra. Medan ni spelade och hade det spännande så valde jag att följa min rollpersons drift och försöka skaffa barn i det potentiellt korta fönster då hon hade möjlighet till det - som människa. Det var helt självvalt. Det jag vänder mig mot nu är att du, Laowai, jämför Cissis' karaktärs död med min karaktärs varpå du säger att hennes karaktärs död var mindre värd än min karaktärs.

För övrigt har jag redan skrivit vad jag tycker om spelardöd. Pröva att läsa mina inlägg igen om du inte minns vad jag skrivit.

Jag bedömer inget värde i det du skriver, jag ifrågasätter att du sätter ett likamedtecken mellan att du väljer att låta din karaktär bli något du inte vill att den ska bli, och att cissis karaktär blev stakead i ryggen.

Edit: Eftersom jag alltså inte tycker att det är alls samma sak och ber dig att förklara hur du menar, för att jag tycker inte att det du menar har gått fram.

 

[Recca]

Bra. Svara bara på en liten del av mitt inlägg, gör det.

Det är svårt att svara på saker som du inte har skrivit, du skrev ju om ditt inlägg efter att jag hade svarat. Försöker du trolla mig?

Skulle jag?