chrull said:
Jag menar inte att din kaxiga svagis direkt ska dö. Jag menar att risken ska finnas där, annars blir det rätt tråkigt att rollspela en risktagare. Jag menar heller inte att döden alltid ska vara det första som händer.
Jag väljer att tolka ditt "ska" som väldigt subjektivt, och ger mig in i gröten här:
När
jag spelar en risktagare så är det för att jag gillar att beskriva risktagande handlingar. De behöver egentligen inte vara speciellt riskfyllda i spelet. Jag respekterar att andra har andra anledningar att spela rollspel, men "spänning" och "risk" har väldigt, väldigt lite att göra med varför jag sitter kring spelbordet, åtminstone generellt sett. Jag spelar för att utforska, lösa mysterier och problem, interagera med SLP:er. Jag har egentligen inget alls behov av att riskera min rollpersons liv.
Om jag som spelare får valet, så undviker jag generellt strid.
Om spelledaren tvingar på mig strid, så tycker jag att det är mycket roligare att få fortsätta spela min rollperson men förnedrad/tillfångatagen/gjord till cyborg/zombie/vampyr eller vad man nu kan hitta på. "Döden" är lite sista utvägen, att pensionera en rollperson för gott tillför liksom inte spelet något
för mig, och att riskera just döden ger mig inte så värst mycket heller. Det är lite som datorspel där man kan få slut på liv helt, total Game Over och behöva börja om från början - jag är inte speciellt road av dem heller.
När det gäller inlevelse är det såhär
för mig: Om jag vet att min rollperson riskerar att dö pga ett taffligt tärningsslag i andra äventyret i kampanjen, så har jag svårt att riktigt engagera mig i rollpersonen eller leva mig in i den. Varför ska jag investera i rollpersonen när den ändå nästan helt säkert (baserat på min tärningstur...) kommer att dö inom 1-2 äventyr?
Det är alltså inte en fråga om huruvida det är realistiskt att ha hög dödsrisk eller inte, utan en fråga om "is it worth it?". Rollpersonsdöd i "vanligt spel" sätter upp en tröskel mellan mig och rollpersonen. Och ja, jag känner flera spelare för vilka det funkar precis tvärtom, att de inte kan leva sig in i en rollperson som inte riskerar att dö hela tiden. Jag accepterar att det här
bara handlar om hur det fungerar för
mig.
Därmed inte sagt att rollpersonsdöd aldrig sker - om spelare efter flera SL-varningar om "om du gör det där skitdumma så kommer du antagligen att dö, är du säker på att du vill det?" så får det väl bli så, då. Om spelaren väljer att rollpersonen ska dö så kan den såklart dö.
Märk väl att det inte gäller "alltid", utan bara när jag spelar den sorts spel jag oftast spelar. Skulle jag spela D&D eller något OSG:igt så skulle jag naturligtvis ha andra åsikter om saken.