Nekromanti Döden, en del av rollspel

[Recca]

Nu undrar jag varför just det här ämnet är så jävla allvarligt att vi mästrar varandras spelstilar istället för att förstå dem?

Det handlar ju om døden. Blir inte allvarligare æn så

Nu upplever jag det som att du hånar oss som diskuterar insatser i spelet.

Det var tråkigt, før det var verkligen inte min intention. Tycker diskussionen ær intressant att følja, æven om jag inte har något att tillføra i nulæget.

Jag skojade. Haha, gotcha!!

 

[Anarchclown]

Nja. I bordsrollspelen så är det ju inte (med undantag för just DND 3.+ och 4th edition) inte alls samma fokus på att man måste skaffa best in slot på allting. Och eftersom det tänket i dataspel faktiskt började innan detta så antar jag att det handlar om att rollspelen på ett oföredömligt sätt har härmat dataspelen.

Den här samla utrustningsgrejen är ju inte direkt ny i dataspelen heller liksom. Zelda samlar man väl saker i och Super Mario samlar man svampar och stjärnor... eller? (Har inte spelat dessa spel så mycket).

 

[chrull]

De här spelen kallas RPG för att de har fantasytema och en story, men i princip har de inte ett skit med rollspel att göra. I alla fall inte rollspel i någon form jag har stött på under de 25+ år jag spelat rollspel. Om inte annat för att MMORPGs är skapade för att skapa oändlig repetition medan rollspel som upprepar sig i sina uppdrag fort får spelarna att hitta ett annat rollspel/kampanj.

En annan sak som gör att de knyter an till rollspelen är även karaktären, att du kan välja olika förmågor, bli mäktigare och utrusta den. Det måste väl ändå vara direkt lånat från bordsrollspelen?

Med "rollspels-bitar" i tv/datorspel idag så menar man just karaktärsutveckling och möjligheten till builds.
I de flesta fall innebär detta XP och levels, och när viss level är uppnådd får du välja förmåga eller utrustning som kan påverka hur du spelar.

Titta bara på de japanska rollspelen som är så älskade även i väst, ofta en helt rälsad story, med färdiga karaktärer, utan dialogval eller möjlighet att påverka vem huvudpersonen är annat än genom utrustning (som ofta inte ens påverkar utseendet på avataren) och några valbara abilities.

 

[Vitulv]

Nja. I bordsrollspelen så är det ju inte (med undantag för just DND 3.+ och 4th edition) inte alls samma fokus på att man måste skaffa best in slot på allting. Och eftersom det tänket i dataspel faktiskt började innan detta så antar jag att det handlar om att rollspelen på ett oföredömligt sätt har härmat dataspelen.

Den här samla utrustningsgrejen är ju inte direkt ny i dataspelen heller liksom. Zelda samlar man väl saker i och Super Mario samlar man svampar och stjärnor... eller? (Har inte spelat dessa spel så mycket).

Men alltså.. även i gamla, gamla D&D gick det ju ut på att bli bättre, få förmågor och hitta magiska vapen. Eller har jag helt missförstått old-school?

I Zelda samlar man absolut prylar. Super Mario är i de tidigare varianterna lite annorlunda eftersom de bonusar du fick från mynt och power-ups inte var varaktiga på samma sätt. Du hade liksom inget inventory.

 

[chrull]

Nja. I bordsrollspelen så är det ju inte (med undantag för just DND 3.+ och 4th edition) inte alls samma fokus på att man måste skaffa best in slot på allting. Och eftersom det tänket i dataspel faktiskt började innan detta så antar jag att det handlar om att rollspelen på ett oföredömligt sätt har härmat dataspelen.

Den här samla utrustningsgrejen är ju inte direkt ny i dataspelen heller liksom. Zelda samlar man väl saker i och Super Mario samlar man svampar och stjärnor... eller? (Har inte spelat dessa spel så mycket).

Super Mario kan knappast ses som influerat av bordsrollspel (inte räknat Super Mario RPG och Paper Mario då...)

I Zelda är utrustningen ofta (nästan enbart) av typen: Hitta en handske, så kan du lyfta på stenar som tidigare blockerat din väg och använd den sen för att kasta stenblock på nästa boss! Sen har du "uppgradera svärdet så det gör mer skada" och det gör du mest för att du behöver springa igenom områden du redan egentligen klarat, och då ska det gå snabbare att slå ihjäl de monster du redan är trött på.

 

[Anarchclown]

Som sagt. Min erfarenhet av de spelen är ringa. Jag vill inte heller hävda att det inte finns massor med inspiration ifrån rollspel till dataspel och tvärt om. Det jag ville säga är att "best in slot"-runket inte nödvändigtvis kommer ifrån rollspelens håll.

 

[chrull]

Som sagt. Min erfarenhet av de spelen är ringa. Jag vill inte heller hävda att det inte finns massor med inspiration ifrån rollspel till dataspel och tvärt om. Det jag ville säga är att "best in slot"-runket inte nödvändigtvis kommer ifrån rollspelens håll.

Nej, best in slot i PNP är ju ofta inte en exakt vetenskap, i VG däremot är det ofta just exakt vetenskap.

Mest för att PNP innebär en gränslös föränderlig värld med utrymme för improvisation. Något VG-spelen inte gör.

(tiden jag har lagt på att skapa listor över just best-in-slot föremål till wow vill jag gärna ha tillbaka...)

 

[Anarchclown]

Tiden jag inte lagt ner på att bygga best in slot listor i WoW utan bara spelat spelet, har jag redan spelat PNP-rollspel på.

Men jag inser att jag drivit detta jävligt OT. Jag ville från början göra poängen att även det taffligaste rollspelet fortfarande inte är samma som ett MMO.

Själv tycker jag att både "randomdöd" och dramatisk död kan passa. Jag har mördat spelare för att de gjort dum skit, jag har dödat spelare vid jätteepiska tillfällen och hela spelargrupper har dött på slump. Det varierar ifrån spel till spel. När jag dör själv så blir jag skitsur och brukar försöka undvika att göra det genom att spela så fegt som krävs. Med detta sagt vill jag ju spela hjälten och dör ändå ibland PGA detta.

 

[Recca]

Själv tycker jag att både "randomdöd" och dramatisk död kan passa. Jag har mördat spelare för att de gjort dum skit, jag har dödat spelare vid jätteepiska tillfällen och hela spelargrupper har dött på slump. Det varierar ifrån spel till spel.

Snälla skriv rollpersonsdöd...

 

[krank]

Det varierar ifrån spel till spel.

QFT.

Ibland får jag ungefär den här känslan av såna här diskussioner:

" - Man måste kunna dö i D&D, annars finns det ingen spänning!"
" - Vafan säger du, man kan väl inte hålla på och dö i Vampire hela tiden, man har ju investerat jättemycket i rollpersonen!"

Eller ja, klart man kan investera mycket även i D&D och klart det kan tillföra spänning med dödsrisk i Vampire, men, you know. Det är typ så det låter. Polariserat och inte speciellt intressant.

 

[Recca]

Det varierar ifrån spel till spel.

QFT.

Ibland får jag ungefär den här känslan av såna här diskussioner:

" - Man måste kunna dö i D&D, annars finns det ingen spänning!"
" - Vafan säger du, man kan väl inte hålla på och dö i Vampire hela tiden, man har ju investerat jättemycket i rollpersonen!"

Eller ja, klart man kan investera mycket även i D&D och klart det kan tillföra spänning med dödsrisk i Vampire, men, you know. Det är typ så det låter. Polariserat och inte speciellt intressant.

Diskussionen hade väl typ hämtat sig ganska lagom tills att du gjorde det här inlägget där du fann det av vikt (märkligt nog) att håna deltagarna i den.

 

[Anarchclown]

Point taken. Men jag tror folk fattar vad jag menar. De flesta inbillar sig nog inte att jag har en köttkrok vid min spelledarstol som jag brainar folk med när jag tycker de varit stygga.

 

[krank]

Diskussionen hade väl typ hämtat sig ganska lagom tills att du gjorde det här inlägget där du fann det av vikt (märkligt nog) att håna deltagarna i den.

Det är klart, man kan välja att tolka allt personligt och som hån. Men man måste inte.

Faktum är att jag varmt rekommenderar att inte göra det.

Ta istället ett djupt andetag och fundera över om du tror att jag tycker illa om dig. Tolka sedan det jag skrev i ljuset av det du finner.

 

[Ond bråd död]

Diskussionen hade väl typ hämtat sig ganska lagom tills att du gjorde det här inlägget där du fann det av vikt (märkligt nog) att håna deltagarna i den.

Det är klart, man kan välja att tolka allt personligt och som hån. Men man måste inte.

Faktum är att jag varmt rekommenderar att inte göra det.

Ta istället ett djupt andetag och fundera över om du tror att jag tycker illa om dig. Tolka sedan det jag skrev i ljuset av det du finner.

Dina inlägg antyder ofta en överlägsen inställning till andra. Typ: "Så här dumma är ni som skriver i den här tråden".

 

[krank]

Dina inlägg antyder ofta en överlägsen inställning till andra. Typ: "Så här dumma är ni som skriver i den här tråden".

Om du väljer att tolka in att det handlar om personerna snarare än de argument de framför så får det stå för dig.

"Så här dumma/orelaterade/irrelevanta tycker jag att en del av de argument som framförts av en del i den här tråden är" ligger betydligt närmare både det jag skrev och det jag menade.

Jag tycker att det finns flera debattörer här som överlag sagt väldigt bra saker. Det har jag också skrivit.



Jag försöker så gott jag kan att undvika att recensera personer. Om någon kommer med ett korkat argument så har jag inga problem att visa varför jag tycker att det - argumentet, inte personen - är korkat.

 

[Recca]

Diskussionen hade väl typ hämtat sig ganska lagom tills att du gjorde det här inlägget där du fann det av vikt (märkligt nog) att håna deltagarna i den.

Det är klart, man kan välja att tolka allt personligt och som hån. Men man måste inte.

Faktum är att jag varmt rekommenderar att inte göra det.

Ta istället ett djupt andetag och fundera över om du tror att jag tycker illa om dig. Tolka sedan det jag skrev i ljuset av det du finner.

Jag är mest irriterad över att ingen har svarat på de senaste av mina inlägg i den här tråden. Jag tror du svårligen skulle kunna tolka dem som överensstämmande med den kritik du uttrycker. Jag skrev:

Spoiler

Men det finns ju andra insatser, så klart. I Kingmaker (sorry att jag tjatar om det, men det är mitt färskaste exempel) så är rollpersonerna ganska rädda om sitt kungadöme och sina allierade NPC:er. När jag som SL hotade dem så blev det en till synes ganska stark drivkraft att agera.

Det här låter ju som den typen av insatser jag kör med. Jag tycker de är mycket roligare och intressantare än föreställningen om och rädslan kring karaktärsdöd.

För mig är risken att min rollperson dör så pass avskräckande i inlevelsesyfte att jag inte riktigt kan spela min karaktär på det sätt jag skulle önska; likna det vid ett förstapersonsperspektiv eftersom liknelser till tv-spel är så populärt ändå. Jag måste spela den i ett tredjepersonsperspektiv för att få den nödvändiga distansen från min RP för att kunna hantera dess död. För mig blir distansiering en naturlig konsekvens av att känna döden gäcka min rollperson. Det upplever jag är negativt för min egen immersion i kampanjen och i rollpersonen.

Spoiler

Jag inbillar mig att min spelarimmersion skulle förändras av att spela ett dödligt spel eftersom min immersion kommer att ligga på en metanivå - jag som spelare vill inte att min rollperson ska dö...

Om jag spelar immersionistiskt vill jag inte att min RP ska kunna dö eftersom det begränsar min inlevelse i min rollpersons liv. Jag vill kunna ohämmat spela min karaktär. Leva mig in i dess vardag och fatta beslut logiska för dess existens. Detta uppstår inte om mitt kul är knutet till rollpersonens överlevnad. Det uppstår om insatserna är dess materiella och emotionella investeringar i världen.

Och jag får inga svar eller synpunkter i hela tråden på detta för folk snackar om MMO's istället.

Sen läser jag ditt inlägg och du skriver:

QFT.

Ibland får jag ungefär den här känslan av såna här diskussioner:

" - Man måste kunna dö i D&D, annars finns det ingen spänning!"
" - Vafan säger du, man kan väl inte hålla på och dö i Vampire hela tiden, man har ju investerat jättemycket i rollpersonen!"

Eller ja, klart man kan investera mycket även i D&D och klart det kan tillföra spänning med dödsrisk i Vampire, men, you know. Det är typ så det låter. Polariserat och inte speciellt intressant.

Och då tänker jag: Har krank ens läst vad jag skrivit?

 

[krank]

Och då tänker jag: Har krank ens läst vad jag skrivit?

Tja... Det var inte menat som ett svar till det du skrev, utan som reflektion över en viss (tidigare) del av diskussionen.

 

[Recca]

Och då tänker jag: Har krank ens läst vad jag skrivit?

Tja... Det var inte menat som ett svar till det du skrev, utan som reflektion över en viss (tidigare) del av diskussionen.

Ursäkten motvilligt accepterad.

 

[Gurgeh]

Vänligt påpekande

Dina inlägg antyder ofta en överlägsen inställning till andra. Typ: "Så här dumma är ni som skriver i den här tråden".

Om du har något problem med ett inlägg ska du anmäla det till moderatorerna, inte skriva ett eget inlägg med en recension av det misshagliga inlägget eller en annan användares person eller stil.

/tobias

 

[Rymdhamster]

För mig är risken att min rollperson dör så pass avskräckande i inlevelsesyfte att jag inte riktigt kan spela min karaktär på det sätt jag skulle önska; likna det vid ett förstapersonsperspektiv eftersom liknelser till tv-spel är så populärt ändå. Jag måste spela den i ett tredjepersonsperspektiv för att få den nödvändiga distansen från min RP för att kunna hantera dess död. För mig blir distansiering en naturlig konsekvens av att känna döden gäcka min rollperson. Det upplever jag är negativt för min egen immersion i kampanjen och i rollpersonen.

Jag inbillar mig att min spelarimmersion skulle förändras av att spela ett dödligt spel eftersom min immersion kommer att ligga på en metanivå - jag som spelare vill inte att min rollperson ska dö...

Om jag spelar immersionistiskt vill jag inte att min RP ska kunna dö eftersom det begränsar min inlevelse i min rollpersons liv. Jag vill kunna ohämmat spela min karaktär. Leva mig in i dess vardag och fatta beslut logiska för dess existens. Detta uppstår inte om mitt kul är knutet till rollpersonens överlevnad. Det uppstår om insatserna är dess materiella och emotionella investeringar i världen.

Jag brukar alltid ha så jäkla många karaktärsidéer så mina rollpersoner behöver nästan dö ibland för att jag ska få spela med ens en bråkdel av dem =)

Det sagt så vill jag ju väldigt sällan att min karaktär ska dö vilket för mig snarast höjer min inlevelse. Jag vill inte att karaktären ska dö, karaktären vill inte dö. Där har jag och min karaktär någon gemensamt.

Sen har man ju då problemet med om man som spelare vet mer än sin karaktär i en situation. Jag vet att min karaktär kommer dö om han går in genom den där dörren, det vet inte min karaktär. Här blir det ju faktiskt lite svårt, samtidigt ser jag det som en utmaning: kan jag komma på något sätt att hindra min rollperson att gå in i genom den där dörren som är rimligt för karaktären?

Det sagt så har jag på sista tiden i de fall jag varit spelledare börjat leka mer med andra åkommor istället för döden. I ett sci-fi-spel jag spelleder har en person än så länge förlorat en arm och ett ben (det finns cybernetiska proteser så det är inte riktigt lika hårt som det låter). I ett fantasyspel jag kör grunnar jag istället på att ge spelarna valet att förlora en kroppsdel eller minska en relevant egenskap istället. Även förlorad utrustning och liknande är sånt jag funderar på.