Krille
Super Moderator
Jag är såååå avundsjuk! Jag vill också spela Curse of Strahd!
Nekromanti [D&D5] Curse of Strahd
- Thread starter Bolongo
- Start date
Spelmöte 14
Manfred finner sig själv i en större, finare, och mystiskt dimfylld krypta. Han tar några steg fram och ser hur dimman börjar tätna och bilda fyra humanoida skepnader...
Under tiden gör sig åtminstone Dietmar redo att följa efter, han kliver in i nischen men inget händer omedelbart. Efter några sekunder, däremot, teleporteras även han iväg. Just som han försvinner hör de mer alerta i gruppen vad som låter som pansarklädda stövlars fotsteg borta vid ingången till katakomberna.
Det hela utvecklar sig till en komplex och nagelbitande slutstrid. På ena sidan de fyra äventyrarna tillsammans med 4 SLP (den nyligen återuppväckta alvkvinnan vill inte utsätta sig för fara, utan smyger iväg när det börjar gå hett till) och en robot (shield guardian). På andra sidan Strahd, hans 4 "fruar" (vampire spawn), hans kammarherre Rahadin (en gammal hård alv), Strahds animerade rustning (mäktigare än en normal dito), en Hell Hound och en Wraith.
Striden böljar fram och tillbaks mellan Strahds egen krypta och katakomb-salen utanför, med mycket teleporteringar hit och dit (dels de fasta anordningarna, dels kan många inblandade Misty Step och/eller Dimension Door), Strahd kan ju gå genom väggarna i sitt eget hus och så vidare.
Flera på den goda sidan blir slagna medvetslösa vid olika tillfällen, men alla räddas till livet i slutändan. Strahd själv avlivas enligt den klassiska proceduren för en vampyr, och nästan alla hans underhuggare blir krossade. Enda undantaget är Rahadin, som finner det bättre att fly än illa fäkta.
Ireena finner sig dragen till en balkong med utsikt över dalen. De kan nu se att dimmorna har skingrats, och i gryningens ljus uppenbaras en vision av Sergei. Han sträcker ut sin hand til Ireena - eller är det Tatyana - som tar handen och själv förvandlas till en skepnad av ljus, varpå de två stiger upp mot himlen och försvinner.
Barovia är räddat!
Eller...?
P.S.
Jag visste att detta skulle bli slutstriden eftersom korten bestämt att kryptan är platsen där Strahd gör sin "last stand". Med så mycket hjälp spelarna samlat på sig kände jag att bara Strahd och hans vampyrer inte skulle vara någon match för dem - de har om inte annat mängder av sätt att skapa solljus, vilket är oerhört dåligt för vampyrer. Så jag tänkte att Rahadin nog skulle komma till sin herres hjälp, och samla ihop några andra slottsinvånare på vägen. Genom tur eller skicklighet blev motståndet jag svängde ihop väldig väl avpassat efter gruppens styrka.
I stundens hetta glömde jag totalt bort teleporterings-fällorna utanför Strahds krypta, men det var nog tur. Det hade blivit en TPK om de varit i spel.
Vi bryter den här kampanjen nu för att spela något annat ett tag, men alla spelarna var intresserade av att komma tillbaks för en fortsättning någon gång i framtiden. Däremot tror Manfreds spelare att han kommer att behöva en ny karaktär, och jag håller med. Manfred har gått för långt åt det egoistiskt onda hållet för att vara en bra lagspelare i en mindre "instängd" situation. Naturligtvis blir det jag som får hitta på en egen fortsättning, men det är OK. Jag har en del idéer.
Manfred finner sig själv i en större, finare, och mystiskt dimfylld krypta. Han tar några steg fram och ser hur dimman börjar tätna och bilda fyra humanoida skepnader...
Under tiden gör sig åtminstone Dietmar redo att följa efter, han kliver in i nischen men inget händer omedelbart. Efter några sekunder, däremot, teleporteras även han iväg. Just som han försvinner hör de mer alerta i gruppen vad som låter som pansarklädda stövlars fotsteg borta vid ingången till katakomberna.
Det hela utvecklar sig till en komplex och nagelbitande slutstrid. På ena sidan de fyra äventyrarna tillsammans med 4 SLP (den nyligen återuppväckta alvkvinnan vill inte utsätta sig för fara, utan smyger iväg när det börjar gå hett till) och en robot (shield guardian). På andra sidan Strahd, hans 4 "fruar" (vampire spawn), hans kammarherre Rahadin (en gammal hård alv), Strahds animerade rustning (mäktigare än en normal dito), en Hell Hound och en Wraith.
Striden böljar fram och tillbaks mellan Strahds egen krypta och katakomb-salen utanför, med mycket teleporteringar hit och dit (dels de fasta anordningarna, dels kan många inblandade Misty Step och/eller Dimension Door), Strahd kan ju gå genom väggarna i sitt eget hus och så vidare.
Flera på den goda sidan blir slagna medvetslösa vid olika tillfällen, men alla räddas till livet i slutändan. Strahd själv avlivas enligt den klassiska proceduren för en vampyr, och nästan alla hans underhuggare blir krossade. Enda undantaget är Rahadin, som finner det bättre att fly än illa fäkta.
Ireena finner sig dragen till en balkong med utsikt över dalen. De kan nu se att dimmorna har skingrats, och i gryningens ljus uppenbaras en vision av Sergei. Han sträcker ut sin hand til Ireena - eller är det Tatyana - som tar handen och själv förvandlas till en skepnad av ljus, varpå de två stiger upp mot himlen och försvinner.
Barovia är räddat!
Eller...?
P.S.
Jag visste att detta skulle bli slutstriden eftersom korten bestämt att kryptan är platsen där Strahd gör sin "last stand". Med så mycket hjälp spelarna samlat på sig kände jag att bara Strahd och hans vampyrer inte skulle vara någon match för dem - de har om inte annat mängder av sätt att skapa solljus, vilket är oerhört dåligt för vampyrer. Så jag tänkte att Rahadin nog skulle komma till sin herres hjälp, och samla ihop några andra slottsinvånare på vägen. Genom tur eller skicklighet blev motståndet jag svängde ihop väldig väl avpassat efter gruppens styrka.
I stundens hetta glömde jag totalt bort teleporterings-fällorna utanför Strahds krypta, men det var nog tur. Det hade blivit en TPK om de varit i spel.
Vi bryter den här kampanjen nu för att spela något annat ett tag, men alla spelarna var intresserade av att komma tillbaks för en fortsättning någon gång i framtiden. Däremot tror Manfreds spelare att han kommer att behöva en ny karaktär, och jag håller med. Manfred har gått för långt åt det egoistiskt onda hållet för att vara en bra lagspelare i en mindre "instängd" situation. Naturligtvis blir det jag som får hitta på en egen fortsättning, men det är OK. Jag har en del idéer.
Där hade vår grup den första av många TPK.Bolongo;n204382 said:
Inte orimligt att Vistani ("sjörövarna" som jag kallade dom, för att göra dom mindre lika romer) el Krezk har möjlighet att ordna detta också.
Ett... exoskelett!?
Jag har också fått för mig att det är så. Har för mig att det är från 5e Monster Manual men orkar inte kolla.Bolongo;n212801 said:
P.P.S.
Glömde nämna att för slutstriden buffade jag upp alla fiender genom att ge dem maximala HP. Hade de haft de vanliga genomsnittsvärdena hade striden varit mycket kortare.
Jag gör faktiskt detta ganska ofta när PCs kommit upp några levels. Det är så tråkigt när mina monster dör innan de fått visa sina coola krafter...
Glömde nämna att för slutstriden buffade jag upp alla fiender genom att ge dem maximala HP. Hade de haft de vanliga genomsnittsvärdena hade striden varit mycket kortare.
Jag gör faktiskt detta ganska ofta när PCs kommit upp några levels. Det är så tråkigt när mina monster dör innan de fått visa sina coola krafter...
Det gjorde inte jag. Ändå tog det tre - fyra spelmöten innan dom dödade Strahd. Den första striden var lång och svår. Det var nere i den stora guanokryptan. Strahd använde alla sina knep, teleportering etc och lyckades splitta upp partyt i olika rum. Dom gjorde dock mer skada på honom än vice versa. (BTW, Esmeralda, som varit en bra allierad för partyt, blev vampyriserad av Strahd i vår kampanj men spelarna dödade henne utan större problem.) Men innan dom hann döda Strahd så teleporterade han bort sig sen tog det ett flera sessions innan dom hittade var han var (jag drog ett nytt kort nämligen, utan att visa det för dom, och han visade sig vara i en dold skattkammare som dom aldrig hittat trots att dom genomsökt slottet flera varv). Jag hade riggat upp så jag kunde släcka ner till kolmörkt med foten under bordet så när dom kom till Strahd så gjorde jag det. "Mitt herrskap," sade jag, "ni har hittat Strahd. Han sitter uppkurad på toppen av tornet. Och där fortsätter vi nästa gång." (Försökte kanalisera repliken från Läderlappen: År Ett. "Det är Gotham ni frossar på. Hoppas det smakar.")
Och sen nästa gång så spammade dom solljus och tog ner honom fort som ögat och det var ok.
Det händer då och då att spelarna inte får se monstrens coola förmågor för att dom dödar dom fort — eller själva dör fort, som mot Baba Lysaga där det blev TPK innan dom hann se huset vandra omkring. Jag har bestämt mig för att vara OK med det. Att köra allt by the book har en del nackdelar men man vinner också mycket på det.
Nu är "att buffa monstren i förtid, commita den buffen och skriva ner den" en extremt mild och ibland rimlig tumning — har hittills inte gjort det, men jag dömer dig inte! Bara att jag värdesätter snabbheten i 5es strider så mkt att jag inte vågar mucka med matten. Spelarna blev dörädda första gången dom mötte en Nothic. Och när dom väl slogs mot den några möten senare så dödade dom den innan den kom till sin plats i initiativet. Så kan det gå. Jag är OK med det, jag tänker 5e är en glas-kanon-utgåva och fördelen med det är rappa strider.
Det handlar inte alltid om vad som händer i striderna utan what you bring to bear i dom. Hotet som striden representerar och faran i den, risken. Att man kan dö.
I Caverns of Thracia när en rollperson låg död i avgrunden under bron, spetsad av en stalagmit, en annan låg medvetslös i 1d4h bredvid honom, och den tredje var vaken och försökte tysta sitt eget bultande hjärta när ödlemännens fotsteg hördes på bron ovanför -- upptäck oss inte, upptäck oss inte, upptäck oss inte -- det var ett mer awesome ögonblick än något i någon strid. Det är stridssystemet som gör ett vandrande-monster-rull så spänt även om striderna i sig inte alltid är så märkvärdiga. Det är stridssystemet som gör att spelarna blir döskraja när dom ser Strahd. Även om dom hade en massa dagsljus-items. Så fanns risken att deras rollpersoner skulle dö.
Och... jag tänker alltid "dom dör ändå", jag behöver inte buffa eller fubba, dom dör ändå. Och det gör dom. Vi gick igenom säkert tolv tretton karaktärer i den där Barovia-kampanjen. 3d6 wolves var oftast anledningen
Och när dom till slut dödade Strahd så var dom stolta. Dom hade kämpat hårt över nästan trettio spelmöten, och till sist lyckats.
Och sen nästa gång så spammade dom solljus och tog ner honom fort som ögat och det var ok.
Det händer då och då att spelarna inte får se monstrens coola förmågor för att dom dödar dom fort — eller själva dör fort, som mot Baba Lysaga där det blev TPK innan dom hann se huset vandra omkring. Jag har bestämt mig för att vara OK med det. Att köra allt by the book har en del nackdelar men man vinner också mycket på det.
Nu är "att buffa monstren i förtid, commita den buffen och skriva ner den" en extremt mild och ibland rimlig tumning — har hittills inte gjort det, men jag dömer dig inte! Bara att jag värdesätter snabbheten i 5es strider så mkt att jag inte vågar mucka med matten. Spelarna blev dörädda första gången dom mötte en Nothic. Och när dom väl slogs mot den några möten senare så dödade dom den innan den kom till sin plats i initiativet. Så kan det gå. Jag är OK med det, jag tänker 5e är en glas-kanon-utgåva och fördelen med det är rappa strider.
Det handlar inte alltid om vad som händer i striderna utan what you bring to bear i dom. Hotet som striden representerar och faran i den, risken. Att man kan dö.
I Caverns of Thracia när en rollperson låg död i avgrunden under bron, spetsad av en stalagmit, en annan låg medvetslös i 1d4h bredvid honom, och den tredje var vaken och försökte tysta sitt eget bultande hjärta när ödlemännens fotsteg hördes på bron ovanför -- upptäck oss inte, upptäck oss inte, upptäck oss inte -- det var ett mer awesome ögonblick än något i någon strid. Det är stridssystemet som gör ett vandrande-monster-rull så spänt även om striderna i sig inte alltid är så märkvärdiga. Det är stridssystemet som gör att spelarna blir döskraja när dom ser Strahd. Även om dom hade en massa dagsljus-items. Så fanns risken att deras rollpersoner skulle dö.
Och... jag tänker alltid "dom dör ändå", jag behöver inte buffa eller fubba, dom dör ändå. Och det gör dom. Vi gick igenom säkert tolv tretton karaktärer i den där Barovia-kampanjen. 3d6 wolves var oftast anledningen
Och när dom till slut dödade Strahd så var dom stolta. Dom hade kämpat hårt över nästan trettio spelmöten, och till sist lyckats.