Det gjorde inte jag. Ändå tog det tre - fyra spelmöten innan dom dödade Strahd. Den första striden var lång och svår. Det var nere i den stora guanokryptan. Strahd använde alla sina knep, teleportering etc och lyckades splitta upp partyt i olika rum. Dom gjorde dock mer skada på honom än vice versa. (BTW, Esmeralda, som varit en bra allierad för partyt, blev vampyriserad av Strahd i vår kampanj men spelarna dödade henne utan större problem.) Men innan dom hann döda Strahd så teleporterade han bort sig sen tog det ett flera sessions innan dom hittade var han var (jag drog ett nytt kort nämligen, utan att visa det för dom, och han visade sig vara i en dold skattkammare som dom aldrig hittat trots att dom genomsökt slottet flera varv). Jag hade riggat upp så jag kunde släcka ner till kolmörkt med foten under bordet så när dom kom till Strahd så gjorde jag det. "Mitt herrskap," sade jag, "ni har hittat Strahd. Han sitter uppkurad på toppen av tornet. Och där fortsätter vi nästa gång." (Försökte kanalisera repliken från Läderlappen: År Ett. "Det är Gotham ni frossar på. Hoppas det smakar.")
Och sen nästa gång så spammade dom solljus och tog ner honom fort som ögat och det var ok.
Det händer då och då att spelarna inte får se monstrens coola förmågor för att dom dödar dom fort — eller själva dör fort, som mot Baba Lysaga där det blev TPK innan dom hann se huset vandra omkring. Jag har bestämt mig för att vara OK med det. Att köra allt by the book har en del nackdelar men man vinner också mycket på det.
Nu är "att buffa monstren i förtid, commita den buffen och skriva ner den" en extremt mild och ibland rimlig tumning — har hittills inte gjort det, men jag dömer dig inte! Bara att jag värdesätter snabbheten i 5es strider så mkt att jag inte vågar mucka med matten. Spelarna blev dörädda första gången dom mötte en Nothic. Och när dom väl slogs mot den några möten senare så dödade dom den innan den kom till sin plats i initiativet. Så kan det gå. Jag är OK med det, jag tänker 5e är en glas-kanon-utgåva och fördelen med det är rappa strider.
Det handlar inte alltid om vad som händer i striderna utan what you bring to bear i dom. Hotet som striden representerar och faran i den, risken. Att man kan dö.
I Caverns of Thracia när en rollperson låg död i avgrunden under bron, spetsad av en stalagmit, en annan låg medvetslös i 1d4h bredvid honom, och den tredje var vaken och försökte tysta sitt eget bultande hjärta när ödlemännens fotsteg hördes på bron ovanför -- upptäck oss inte, upptäck oss inte, upptäck oss inte -- det var ett mer awesome ögonblick än något i någon strid. Det är stridssystemet som gör ett vandrande-monster-rull så spänt även om striderna i sig inte alltid är så märkvärdiga. Det är stridssystemet som gör att spelarna blir döskraja när dom ser Strahd. Även om dom hade en massa dagsljus-items. Så fanns risken att deras rollpersoner skulle dö.
Och... jag tänker alltid "dom dör ändå", jag behöver inte buffa eller fubba, dom dör ändå. Och det gör dom. Vi gick igenom säkert tolv tretton karaktärer i den där Barovia-kampanjen. 3d6 wolves var oftast anledningen
Och när dom till slut dödade Strahd så var dom stolta. Dom hade kämpat hårt över nästan trettio spelmöten, och till sist lyckats.