Nekromanti Dags att lägga ner sociala färdigheter?

[Rymdhamster]

Jag har aldrig riktigt förstått syftet med sociala färdigheter - social interaktion mellan RP och SLPs sker ju naturligt runt bordet. Varför lägga till ett artificiellt spelmekaniskt moment?

Till skillnad från fysiska aktiviteter, då

För de gånget då det inte sker naturligt av diverse anledning; tunghäfta, hjärnsmälta, bristande verklig erfarenhet av dylika situationer när karaktären borde vara van vid dem.

 

[Leon]

För de gånget då det inte sker naturligt av diverse anledning; tunghäfta, hjärnsmälta, bristande verklig erfarenhet av dylika situationer när karaktären borde vara van vid dem.

Fast som spelare borde man ju åtminstone _försöka_. Vad är syftet med att spela om man bara skall sitta och sura?

 

[God45]

Bort med dem och kör det som player skill!

Eller, om det är för radikalt, så kan man antingen rollspela ut det och slipper slösa xp på sociala färdigheter eller så,kan man få rulla.

Det finns ALLTID saker man inte kan få folk att göra med social färdigheter. Är du på en brottsplats eller ens lite mordmisstänkt kommer inte polisen bara låta dig gå. Det kommer aldrig hända. Det är sådant man behöver övernaturliga krafter för att kunna göra.

 

[Anchorman]

Intresanna analyser och det har gett mig en del att tänka på så tack för det

Jag är ok med att låta en spelare säga precis som Eksem säger, nämligen förklara hur man ska övertyga någon och inte nödvändigtvis exakt vad man säger.

Men ja mycket kanske handlar om att inte ha det så svart vitt, spelaren kanske inte måste komma förbi vakten när han lyckas övertala hen utan kanske bara får information eller liknande.

Ska läsa mer noggrant alla svar och komma med mer tankar imorgon

 

[nyvinter]

Fast som spelare borde man ju åtminstone _försöka_. Vad är syftet med att spela om man bara skall sitta och sura?

Man säger andemeningen av vad rollpersonen säger. Slår tärning för färdighet. Alla inblandade agerar efter resultatet istället för att SL bedömer spelarens retoriska förmåga efter en graderingskruva. Inget surande alls.

Vad är syftet med att spela om allt bara bedöms efter spelarens egna förmågor och aldrig rollpersonens?

 

[Mutanten]

Samtidigt är det grundläggande fet att påstå att det inte finns någon "kostnad" för spelaren som försöker bluffa sig förbi vakten, även om kostnaden i den specifika situationen är noll. Alternativet är ju alltid att sätta alla poäng i Svärd, så alternativkostnaden bestäms helt och hållet av hur vanligt förekommande det är med strid. Alltså kan man säga att den rollperson som bluffar sig förbi vakterna gör det med liten kostnad i just den situationen, men med livet som insats i ALLA ANDRA situationer.

Detta stämmer om spelsystemet och äventyren är i balans på den här punkten. Jag tvivlar på att många spel är så välbalanserade att det du vinner på ett högt värde i Svärd det förlorar du på att du tvingas utkämpa fler strider pga låga värden i sociala färdigheter dvs det är inte säkert att detta kan ersätta negativa konsekvenser för sociala färdigheter.

Jag upplever att rollspelskonstruktörerna tar med en lista färdigheter som de tycker kan komma till användning i den typ av rollspel det handlar om och sedan har de ett system för att köpa värden i de färdigheterna. Jag tvivlar starkt på att spelkonstruktörerna har räknat på färdigheterna så att det går jämnt ut om man prioriterar sociala färdigheter eller stridsfärdigheter. Det går nog att optimera rollpersonen i de flesta spel så länge spelaren får välja rollperson och så länge spelaren har någorlunda koll på vad det är för typ av spel.

Hela den här tråden får mig att tänka att det bästa kanske ändå är att låta tärningarna göra jobbet. Både när man skapar rollpersoner och när man använder sociala färdigheter mm. Det är mest rättvist eftersom spelreglerna och äventyren knappast är rättvisa om spelarna får bestämma. Det gynnar istället den spelare som är smartast vilket inte är så kul för de spelare som inte är lika skickliga på att argumentera, prioritera rätt färdigheter osv.

 

[Caligo]

Detta stämmer om spelsystemet och äventyren är i balans på den här punkten. Jag tvivlar på att många spel är så välbalanserade att det du vinner på ett högt värde i Svärd det förlorar du på att du tvingas utkämpa fler strider pga låga värden i sociala färdigheter.

Jag upplever att rollspelskonstruktörerna tar med en lista färdigheter som de tycker kan komma till användning i den typ av rollspel det handlar om och sedan har de ett system för att köpa värden i de färdigheterna. Jag tvivlar starkt på att spelkonstruktörerna har räknat på färdigheterna så att det går jämnt ut om man prioriterar sociala färdigheter eller stridsfärdigheter.

Vad är det för konstigt med att väga sociala färdigheter mot stridsfärdigheter? Jag har definitivt gjort det du pratar om i mitt spel QuestCore.Dessutom bör ju sociala färdigheter också kunna användas i strid på olika sätt.

 

[Sapient]

Detta stämmer om spelsystemet och äventyren är i balans på den här punkten. Jag tvivlar på att många spel är så välbalanserade att det du vinner på ett högt värde i Svärd det förlorar du på att du tvingas utkämpa fler strider pga låga värden i sociala färdigheter.

Fast det där handlar väl till merparten om HUR gruppen spelar, och i synnerhet vad SL instigerar för handlingar genom SLPer eller accepterar för spelarhandlingar.

Om SL på olika sätt visar att sociala färdigheter är ett fullgott alternativ till strid, kommer nog de flesta spelare att lite oftare än annars välja sådana handlingsalternativ och prioritera sociala färdigheter högre.

Om SL däremot slentrianmässigt spelar alla motståndare som stridsglada, frustande monster som på köpet får ett frislag om spelarna försöker underhandla, då tar det nog effektivt död på alla försök att använda sociala färdigheter istället för strid.

Det kan ju faktiskt tillämpas på de allra flesta spelsystem och majoriteten av alla köpeäventyr jag sett - även om äventyren nog implicit förutsätter strider i 100 fall av 99.

För visst, det finns många spelsystem MED sociala färdigheter, där monster vanligtvis inte är utrustade med sådana. Det kräver ju mer av SL och det kan ju så klart tas till intäkt för att spelmakarna just förutsätter strid. Så visst, igen, strid tycks väldigt ofta vara en "default mode".

Men det är ju långt ifrån oöverkomligt om en vill ändra på det.

 

[Mutanten]

Fast det där handlar väl till merparten om HUR gruppen spelar, och i synnerhet vad SL instigerar för handlingar genom SLPer eller accepterar för spelarhandlingar.

Om SL på olika sätt visar att sociala färdigheter är ett fullgott alternativ till strid, kommer nog de flesta spelare att lite oftare än annars välja sådana handlingsalternativ och prioritera sociala färdigheter högre.

Om SL däremot slentrianmässigt spelar alla motståndare som stridsglada, frustande monster som på köpet får ett frislag om spelarna försöker underhandla, då tar det nog effektivt död på alla försök att använda sociala färdigheter istället för strid.

Det kan ju faktiskt tillämpas på de allra flesta spelsystem och majoriteten av alla köpeäventyr jag sett - även om äventyren nog implicit förutsätter strider i 100 fall av 99.

För visst, det finns många spelsystem MED sociala färdigheter, där monster vanligtvis inte är utrustade med sådana. Det kräver ju mer av SL och det kan ju så klart tas till intäkt för att spelmakarna just förutsätter strid. Så visst, igen, strid tycks väldigt ofta vara en "default mode".

Men det är ju långt ifrån oöverkomligt om en vill ändra på det.

Jo ytterst så avgörs det av hur man spelar spelet. Men jag tror det blir väldigt svårt att som spelledare få vågskålarna att väga lika. Jag tror mer på negativa sociala konsekvenser av att misslyckas med sociala färdigheter än att skapa någon sorts övergripande rättvisa sett till alla färdigheter.

Ett alternativ är att ha "kroppspoäng" för alla färdigheter. Misslyckas du med sociala färdigheter så förlorar du x kp i Rykte. Går ryktet ner till 0 så blir rollpersonen lynchad av lokalbefolkningen. Ryktet läker precis som kroppspoäng läker. Folkets minne är kort. Detta påminner lite om hur jag har uppfattat Smallville RPG dvs att man kan vinna en strid på olika sätt. Istället för att slå ett svärd i huvudet på motståndaren så kan rollpersonen slå ett argument i huvudet på motståndaren. Missar rollpersonen med argumnetet så kan motståndaren få in en träff med sitt argument. För att undvika tennismatcher så kan man använda passiva motståndsvärden som gör x i skada om spelaren inte lyckas slå över motståndarens värde. Ju tuffare motståndare ju högre försvarsvärde och ju större skada om rollpersonen misslyckas. Man har då också anledning att göra det som du själv var inne på tidigare i tråden dvs analysera vilken vakt man ska försöka blåsa. Den korrupte vaktchefen är enklare att blåsa än den hederlige praktikantvakten.

 

[Sapient]

Ja, olika former av ryktesmekanik etc kan mycket väl platsa, inte bara i kampanjer fokuserade på intriger etc utan också i vilken medeltidsinspirerad setting som helst där ens ära och rykte betydde mycket mer än en genomsnittlig fantasyvärld ger stöd för idag. (Eller för all del i SF-miljöer. Sociala medier av olika slag lär ju finnas där också. Rykten och smädelser sprids säkert av den settings motsvarighet till flashback-troll...)

Men jag skulle nog vilja se det som något dynamiskt, något som kan riskeras. Dvs en spelare kan satsa två "ryktespoäng" för att kanske få en bonus/extratärning motsv på slaget - men misslyckas det ändå, ryker poängen. (Kanske motsvarande att negativa rykten sprids, "har ni hört att den riddar von Oben försökte muta sig in på Hertig Blååbodhs bal och blev påkommen av köksdrängarna. Sååå pinsamt!"

Eller omvänt, att rollpersoner som trasslat in sig i en härva, måste bluffa sig ur - påstå att de är någon annan - för att *inte* riskera att förlora i rykte.

Det skapar ett slags pris för misslyckande, om inte annat.

 

[Genesis]

Om det inte finns något intressant som kan hända vid misslyckande, låt rollpersonen lyckas automatiskt. Det känns som om det tar hand om det grundläggande problemet.

Jag tycker att sociala konflikter oftast är intressantast när de sker mellan rollpersoner, för övrigt, eller när spelledarpersoner slår för att övertyga rollpersoner om något. Det är då det blir riktigt intressant! När jag som spelare tvingas ändra vad min rollperson gör som resultatet av ett tärningsslag. Några av mina bästa rollspelsupplevelser har kommit från detta, men jag har spelat med grupper (mest när jag var yngre) där detta var tabu. Men ska man slå för att övertyga andra måste man vara beredd på att andra slår för att övertyga en själv, annars är man en hycklare!

 

[Leon]

Man säger andemeningen av vad rollpersonen säger. Slår tärning för färdighet. Alla inblandade agerar efter resultatet istället för att SL bedömer spelarens retoriska förmåga efter en graderingskruva. Inget surande alls.

Vad är syftet med att spela om allt bara bedöms efter spelarens egna förmågor och aldrig rollpersonens?

Det är upp till SL, och bordet, att bedömma spelarens insats utifrån dess RPs förutsättningar. Jag har inget emot någon form av värde eller deskriptiv som indikation på hur vältalig RPn är. Det är själva färdighetsslaget som är överflödigt och kan hindra kul.

IMHO - Det roliga med rollspel är att spela ut scener och skeenden, inte att slå tärningar.

 

[Sapient]

(...) när spelledarpersoner slår för att övertyga rollpersoner om något. Det är då det blir riktigt intressant! När jag som spelare tvingas ändra vad min rollperson gör som resultatet av ett tärningsslag. Några av mina bästa rollspelsupplevelser har kommit från detta, men jag har spelat med grupper (mest när jag var yngre) där detta var tabu. Men ska man slå för att övertyga andra måste man vara beredd på att andra slår för att övertyga en själv, annars är man en hycklare!

Samma här, upplever att det är ganska tabu. Och det förvånar mig iofs inte - spelarnas agens tas ju ganska mycket ifrån dem, i sådana lägen. Det gäller att de accepterar en sådan premiss som en del av spelet och kan leva med att använda resultatet i sitt rollspelande. (Vilket ju, givet att de GÖR det, återger dem agensen. Men bara då.)

Men samtidigt håller jag med om att en viss form av reciprocitet bör finnas vad gäller sociala färdigheter. Jag tror dock det bäst erhålls genom någon form av konsekvenssystem, där "övertalning tillbaka" kan bli konsekvensen av att spelarna ger sig på att använda sociala färdigheter.

Jag är mer skeptiskt till att - om det inte är mycket motiverat i storyn - låta en SLP ge sig på att försöka övertala rollpersonerna, via färdighetsmekanik.

Att initiera ett sådant beteende som kan tvinga fram inte bara ett tillfälligt stopp och strid/resursförbrukning, utan potentiellt influera spelarnas val under en större del av äventyret, tycker jag är tveksamt. Det skulle jag diskutera ordentligt med spelgruppen innan jag införde det.

 

[Snow]

Det är upp till SL, och bordet, att bedömma spelarens insats utifrån dess RPs förutsättningar. Jag har inget emot någon form av värde eller deskriptiv som indikation på hur vältalig RPn är. Det är själva färdighetsslaget som är överflödigt och kan hindra kul.

Det roliga med rollspel är att spela ut scener och skeenden, inte att slå tärningar.

Jag gillar inte när det blir bedömningssport av rollspel. En tjusning med rollspel är när galna och oväntade händelser måste spelas ut på grund av tärningarna (tycker jag).

 

[Leon]

Jag gillar inte när det blir bedömningssport av rollspel. En tjusning med rollspel är när galna och oväntade händelser måste spelas ut på grund av tärningarna (tycker jag).

Det är ofrånkomligt, även med tärningsslag, att rollspel består av SLs och spelarnas bedömning och tolkning. Även i de mest mekanistiska spel måste den här länken mellan vad som händer i verkligheten runt bordet och vad varje deltagare tänker sig i sin fantasi finnas.

 

[Rymdhamster]

Fast som spelare borde man ju åtminstone _försöka_. Vad är syftet med att spela om man bara skall sitta och sura?

Om det inte är äpplen måste det vara apelsiner? Du går från en ytterlighet till en annan här i någon slags villfarelse (som är väldigt vanligt förekommande, du är i gott sällskap här) att alla tycker att konversationen är hela poängen med rollspelandet. Jag tycker inte att det är hela poängen med spelandet, utan snarare att det är en av de tråkigaste bitarna.

Ibland har jag en bra dag, då flyter orden bara på och jag kan vara finurlig och kvicktänkt (jag gillar att spela sånna karaktärer, fastän jag själv inte är det utan måste sitta och klura ett tag för att få till något bra). Då är det rätt kul, absolut. När jag inte har en bra dag så är jag lite mer trögtänkt och då funkar det inte. Detta betyder inte att jag är sur, eller att jag är för trött för att spela rollspel. Det betyder bara att jag inte är intresseard av den där lilla tråkigaste aspekten av rollspelande. Då vill jag istället fokusera på de roliga bitarna i rollspel, nämligen handlignen, intregen, äventyren och de häfta platserna.

Det är fullkomligt görbart att köra rollspel med ett upplägg som påminner mer om peka-och-klicka-spel än improvisationsteater. Det betyder inte att jag missar "hela poängen med att spela rollspel". Allt det betyder är att jag missar en liten, liten del av vad rollspel innebär. Sen att den lilla, lilla biten råkar vara väldigt viktig för dig är en annan sak. Jag menar, en del personer skippar ju mer eller mindre strid i sitt rollspelande, något som för mig vore helt otänkbart. Det är ju en av de roliga bitarna =)

Så jag är rädd att jag inte riktigt kan svara på din fråga "Vad är syftet med att spela om man bara skall sitta och sura?" eftersom det inte handlar om att sitta och sura. Om jag istället omformulerar frågan till något lite mindre fördömmande och mer rättvisande, säg "Vad är syftet med att sitta och spela om man inte tänker sitta och staka sig och fumla fram dåligt formulerade repliker för att bli totalt nedskjuten av en spelledare bara för att den enda raggningsreplik som poppade upp i huvudet var tjena kexet sitter du här och smumlar när min rollperson egentligen har maxat alla sociala färdigheter som finns?" så är svaret: för att ha roligt.

Det är ofrånkomligt, även med tärningsslag, att rollspel består av SLs och spelarnas bedömning och tolkning. Även i de mest mekanistiska spel måste den här länken mellan vad som händer i verkligheten runt bordet och vad varje deltagare tänker sig i sin fantasi finnas.

Ja, men det går att minimera, exempelvis via regler för saker som sociala färdigheter.

 

[God45]

Om det inte finns något intressant som kan hända vid misslyckande, låt rollpersonen lyckas automatiskt. Det känns som om det tar hand om det grundläggande problemet.

Jag tycker att sociala konflikter oftast är intressantast när de sker mellan rollpersoner, för övrigt, eller när spelledarpersoner slår för att övertyga rollpersoner om något. Det är då det blir riktigt intressant! När jag som spelare tvingas ändra vad min rollperson gör som resultatet av ett tärningsslag. Några av mina bästa rollspelsupplevelser har kommit från detta, men jag har spelat med grupper (mest när jag var yngre) där detta var tabu. Men ska man slå för att övertyga andra måste man vara beredd på att andra slår för att övertyga en själv, annars är man en hycklare!

Det finns en jättebra podcast om varför jag tycker det här är en dålig ide och de formulerar det mycket bättre än jag kan göra här: http://slangdesign.com/rppr/2010/03...-43-forcing-friends-and-brainwashing-enemies/

 

[Leon]

Om det inte är äpplen måste det vara apelsiner? Du går från en ytterlighet till en annan här i någon slags villfarelse (som är väldigt vanligt förekommande, du är i gott sällskap här) att alla tycker att konversationen är hela poängen med rollspelandet. Jag tycker inte att det är hela poängen med spelandet, utan snarare att det är en av de tråkigaste bitarna.

Villfarelse? Jag pratar om hur jag gillar att spela. Om du inte tycker att det är roligt så är det förstås så att det jag säger inte gäller dig.

Mitt ord är inte universell lag.... tyvärr.

Och...

Vad är syftet med att spela om man bara skall sitta och sura?

...var menat som en retorisk fråga, inte som en anklagelse. Jag ber om ursäkt om du tog det som en sådan.

Jag har väldigt svårt att se poängen med sättet du gillar att spela. Men, guess what, det är inte jag som bestämmer vad du tycker är kul.

Mitt syfte med mina inlägg var inte att hamna i klinch om spelstilar, utan att visa logiken i min spelfilosofi. Alltför ofta känns det som att spel nuförtiden uppfattas som ofullständiga om de inte har regler för sociala konflikter. I min mening är det helt bakvänt.

 

[Rymdhamster]

Villfarelse? Jag pratar om hur jag gillar att spela. Om du inte tycker att det är roligt så är det förstås så att det jag säger inte gäller dig.

Mitt ord är inte universell lag.... tyvärr.

Och...

[saknade citat]

...var menat som en retorisk fråga, inte som en anklagelse. Jag ber om ursäkt om du tog det som en sådan.

Jag har väldigt svårt att se poängen med sättet du gillar att spela. Men, guess what, det är inte jag som bestämmer vad du tycker är kul.

Ask a silly question...

Det sagt så googlade jag lite snabbt på just "ask a silly question" i hopp om en rolig och passande gif att använda, vilket istället ick mig att upptäcka något som kallas "Elvenking" som verkar riktigt lovande. Ett band som nog annars gått mig helt förbi om det inte varit för just det här meningsutbytet mellan oss. Lite off topic, men ändå kul.

 

[Leon]

Typ Blind Guardian...?


P.s. kommentar till ovan - jag menar inte att alla sociala scener "skådespelas" - beskrivningar är också en del av det hela. Man kan sammanfatta sociala interaktioner på ett sätt som är svårare för fysiska utmaningar. En karaktär gestaltas inta bara genom skådespeleri, utan även genom berättande, beskrivningar, val och handlingar. Man kan göra rätt mycket med minimala medel.