Nekromanti Darkelves, Drows...

[solvebring]

Undrar över en sak. De engelska rasbenämningar DarkElv och Drow. Vad är dessa, ibland verkar det som om DarkElv är en synonym för Drow, och ibland verkar det just ha betydelsen MörkerAlv - alltså som våra svenska mörkeralver. Nå, kan någon ge mig klarhet i detta?

 

[Robert Jonsson]

Det beror ofta på...

...i vilket spel du använder dig av. Drow kommer från Dungeons & Dragons, medan jag associerar Dark Elves till Warhammer-världen (även om jag tror dark elves har cirkulerat i andra spel också). Drows däremot är knutna till D&D-världarna.

 

[rax]

En Drow är alltid en Dark Elf men en Dark Elf är inte alltid en Drow. Så enkelt är det.

Dark Elves är det vanliga namnet på 'onda' alver i nästan alla rollspelsvärldar. Senare kom speltillverkarna på att detta var lite tradigt och började hitta på egna namn till sina onda alver. I D&D (och dess föregångare AD&D) blev det Drow eller Drow Elves, i Warhammer blev det Druchii, i Rolemaster Dyar. D&D ville distansera sig ytterligare och valde därför att göra sina Drow Elves till svarthyade, vithåriga, spindeldyrkande, matriarkaliska alver som lever under jorden - förmodligen så att de skulle kännas riktigt tuffa och originella.


Rax, som f ö anser att Eöl, alvsmeden från Silmarillion är den enda riktiga 'mörkeralven'

 

[Jarre]

Originalnamnet kommer med största sannolikhet från farbror Tolkien, även om drow inte har mycket med dessa alver att göra. I Midgård var mörkalver (dark elves) en sammanfattande beteckning på alla de alver som inte ville färdas västerut till Valinor, utan stannade kvar i Beleriand och östra Midgård; på quenya (?) heter de moriquendi, för mörk- och -alver . Namnet här syftar snarare på att de aldrig såg Trädens (som i Träden i Valinor; Telperion och Laurelin) ljus, inte att de levde i fysiskt mörker. Dessa alver blev inte lika mäktiga som de som färdades åt väst, hur det är inom den generella fantasy kan jag inte svara på men drow är väl inte underlägsna andra alver - Midgård är inte en balanserad spelvärld utan en saga, är kanske det bästa svaret.

 

[Pom]

Dark Elves är det vanliga namnet på 'onda' alver i nästan alla rollspelsvärldar. Senare kom speltillverkarna på att detta var lite tradigt och började hitta på egna namn till sina onda alver. I D&D (och dess föregångare AD&D) blev det Drow eller Drow Elves, i Warhammer blev det Druchii, i Rolemaster Dyar. D&D ville distansera sig ytterligare och valde därför att göra sina Drow Elves till svarthyade, vithåriga, spindeldyrkande, matriarkaliska alver som lever under jorden - förmodligen så att de skulle kännas riktigt tuffa och originella.

Nja, Drow i AD&D var såvitt jag vet före alla andra spel du nämner (Warhammer är från 1983, Rolemaster från 1980). I första boken till AD&D, Monster Manual från 1977, nämns "Drow" som underjordiska, högmagiska och onda svarta alver. Så i den mån andra system har porträtterat dem annorlunda är det för att distansera sig från D&D-familjen, inte tvärtom.

 

[Gordeg]

Jag tror inte att vi behöver bry oss om vem som var först med dark elves, det är ju snarare ett koncept som kan visa sig i alvisk form men det finns många varianter.

Konceptet är att man tar något som är gott, oförstört och fint, i det här fallet de klassiska alverna, vänder på steken och gör något ondskefullt av det. Det återkommer ständigt inom skräckromantiken (gotiken). Obehagsfaktorn får dubbel botten genom att man inte bara skapar en ondska, det är dessutom en ondska som egentligen borde varit något gott.

Gordeg

 

[Gordeg]

Instämmer i att själva namnet antagligen är plockat från Tolkien. Men Tolkiens mörkalver är dock inte onda, bara oupplysta. Bildligt och bokstavligen.

Däremot använder Tolkien "snällt folkslag blir ondingar"-modellen på andra ställen, tex de svarta numenoriterna varav Saurons språkrör är en.

Gordeg

 

[Krille]

Det mytologiska ursprunget

Ehrm... till att börja med så är alver i folktron en spegling av naturen. Det gör att de snarare speglar egenskaper hos naturen än är spelbara raser i rollspel. I den mån man kan hitta någon moral hos alver så är det snarare moralen hos de naturfenomen som de speglar.

Alver rent generellt har aldrig haft så gott rykte som nu. Sedan urminnes tider så har alver varit lika goda som snöfall, det vill säga vackert att titta på och leka i ibland och rejält otäckt ibland. Nånstans med romantiken så infördes tanken på att naturen i grunden är god, och då följde alver med av bara farten. Men innan dess...

...leta upp Goethes Erlkönig (Alvkungen), tonsatt av Schubert, eller den gamla scoutlandsplågan Ridum Ridum. De alver som gestaltas där är inte snälla. De är egotrippade och förbaskat opålitliga. De ligger klart mycket närmare folktrons alver innan romantiken.

Hoppar vi tillbaka en tid så är naturen cyklisk. VInter följer på sommar som följer på vinter, och så vidare. Det är rätt naturligt att alver också är cyliska: på vintern är de mörka, kalla och farliga, på sommaren är de varma, lekfulla och inte riktigt lika farliga. Detta märks framförallt i två kultursfärer, den nordiska och den keltiska. Den keltiska har två sorters alver, daoine sidhe ("ljusa alver") och kia sidhe ("mörka alver"), och det har den nordiska också (ljúsalfar respektive dokkalfar). Både mörka och ljusa alver var farliga att interagera med, men de mörka var ännu farligare än de ljusa, på samma sätt som en snöstorm är farligare än en sommarstorm.

Naturligtvis så finns det ingen given beskrivning på hur ljusalfar, dokkalfar, kia sidhe och daoine sidhe ser ut. Det varierar mellan varje lokalt område och legend.

 

[Rising]

Bean sidhe

Den keltiska har två sorters alver, daoine sidhe ("ljusa alver") och kia sidhe ("mörka alver")

Hur är det med bean sidhe (det vi kallar för "banshee")? Jag gjorde någon sökning och såg att bean betydde kvinna, men vi skulle ju ogärna översätta banshees med "kvinnliga alver" (alltså älvor). Finns det någon manlig motsvarighet till bansheerna? Finns det andra sorters sidhe som går utanför dessa mallar?

Här har jag lite dålig koll, faktiskt, så om någon vill räta ut frågetecknen så vore det glitter.

 

[Krille]

Re: Bean sidhe

"Finns det någon manlig motsvarighet till bansheerna? Finns det andra sorters sidhe som går utanför dessa mallar?"

Det finns mängder med älvor som inte passar in i mönstret, och banshee är en av dem. Eller rättare sagt, det finns mängder med olika naturfenomen som alver får representera. Årstidsväxlingarna representeras av kia sidhe/daoine sidhe, medan banshee representerar något helt annat, förmodligen stroke eller någon annan oförklarlig död.

 

[Nightowl]

Re: Det mytologiska ursprunget

Naturligtvis så finns det ingen given beskrivning på hur ljusalfar, dokkalfar, kia sidhe och daoine sidhe ser ut. Det varierar mellan varje lokalt område och legend.

Dessutom berättas samma legend om olika väsenden med olika namn på olika platser och tidpunkter - ibland är det en näck som sägs göra något, ibland ett troll, ibland en tomte.

I vissa regioner är vissa av folktrons väsen så viktiga att dom snor legender av andra, sas - i de delar av Ångermanland där jag kommer ifrån berättas alla legender om vittra, inklusive de som berättas om så olika väsenden som jättar, skogsrån och troll i andra regioner.

Om man ska utnyttja detta i en rollspelsvärld är det kanske ett bra trick att tänka sig legenderna som roller (bergtagaren, förförerskan, vårdanden) som kan antas av olika arketypiska väsenden - namn på dem är något som människor hittat på och varierar därför.

I ett spel där man spelar folktroväsenden är det antagligen mer spelmässigt att de är mer definierade väsenden, och att förvirringen är något som råder bland människor. Fast Risings älskade templater skulle säkert passa här.

Erik

 

[rax]

Nja, Drow i AD&D var såvitt jag vet före alla andra spel du nämner (Warhammer är från 1983, Rolemaster från 1980). I första boken till AD&D, Monster Manual från 1977, nämns "Drow" som underjordiska, högmagiska och onda svarta alver.

Fair enough (även om poängen med mitt inlägg inte var att peka ut vem som var först ). Min egen Monster Manual från 1977 ligger nerpackad i källaren, men jag är tämligen säker på att Drow inte beskrevs med några egna "stats" i den och att infon inte var mkt utförligare än det du själv återger i ditt inlägg.


Rax, ringlar sig

 

[Rising]

Re: Det mytologiska ursprunget

Om man ska utnyttja detta i en rollspelsvärld är det kanske ett bra trick att tänka sig legenderna som roller (bergtagaren, förförerskan, vårdanden) som kan antas av olika arketypiska väsenden - namn på dem är något som människor hittat på och varierar därför.

Det där har jag också varit inne på. En eskapixlösning kunde vara att vissa väsen saknade självbild och därför uppenbarade sig på det sätt som folk omedvetet valde att föreställa sig dem som. Om man har problem med riktiga, fysiska troll i ens hemby så kan väsendet "gäckaren" uppenbara sig som ett troll i dessa trakter. När väsendet sedan besöker ett barn som älskar eldflugornas sken så kan gäckaren plötsligt anta formen av ett ljussken istället. När barnet berättar för sina föräldrar om gäckaren hon har sett så fortsätter de att brodera ut gäckarens utseende, och på fantasins krokiga omvägar så kan det kring gäckaren växa fram en komplicerad mytologi inom kort som ger upphov till både irrbloss, foxfires och lyktgubbar.

I Trudvang låter jag mina varelser vara på rätt specifika sätt, men alla byar har olika namn på knytten. Ingen pratar om att "ett kungstroll har kommit till skogen", utan de säger "här i skogarna har gamla krokbergagubben börjat gå igen." Han är inte ett "troll", utan han är "krokbergagubben". Några personer kan ha sett alver, men de använder inte ordet "alver", utan kan dra till med "björkemän" eller "lindfolk", vilket gör att spelarna inte tjänar något på att ha läst igenom monsterboken när de får höra rykten, sägner och myter från spelledarpersonerna.

Om man blandar de här två idéerna med min gamla idé om pusselregler där man har en massa pusselbitar för kategorin "förförare" som kan utmynna i båda bäckahästar, skogsrån, näcken och maror... Då skulle det nog bli lite väl jobbigt för spelarna. Det skulle liksom inte finnas någon möjlighet att skaffa sig en ledtråd överhuvudtaget. Men två av tre skulle funka.

 

[Cybot]

Tja. Orcher är ju förvridna alver så nog använder han alver även i det sammanhanget.

 

[Pom]

(...)poängen med mitt inlägg inte var att peka ut vem som var först

Det absolut enda som är viktigt någonsin är att AD&D/D&D var först med allt som är roligt!

Äsch, det där kan jag inte ens säga själv utan att le generad, och då är jag ändå en grov fanboy.

(...)jag är tämligen säker på att Drow inte beskrevs med några egna "stats" i den och att infon inte var mkt utförligare än det du själv återger i ditt inlägg.

Det stämmer. Det var därför jag skrev som jag gjorde . Det dröjde ända till 1978 innan det kom utförliga värden på Drow och detaljer om deras spindeldyrkan, matriarkat och annat sexigt.

 

[Feliath]

Irish mucky-muck

Béan sidhe tillhör för det första antagligen en äldre tradition än Daoine och Kia sidhe; ursprungligen fanns det liksom bara Túatha dé Danann, vad det verkar, och sedan har den tron brutits upp. Fragmenteringen är alltså ett senare (och fortlöpande) förlopp, och det är därför som det finns en massa överblivna bitar kvar när man väl bankat ihop dualiteten. (Och sedan blev den snodd av vikingarna, bland annat. Som ju kajkade runt Irland en hel del.)

För det andra har ännu senare traditioner, bland annat våra egna rollspelsimplementationer, skruvat till bilden av Béan sidhe. Från början är det alltså bara så att alvkvinnor har för vana att skrika utanför ett hus där någon snart ska dö; caoine är liksom inte deras funktion utan bara en del av deras beteende. Det är alltså först senare som banshees har blivit en särskild sorts varelse för just det syftet. Därför finns det inte heller någon manlig motsvarighet.

Öh, jag är rädd att det här blev lite virrigt, för jag är trött. Men du vet ju var jag finns om du vill ha förklaringar


/Feliath - boing boing

 

[Gordeg]

Visst var orcherna alver från början med de är inte dark elves i den betydelse som används i diverse rollspel. Jag menar att man får mycket gratis när man tar ett välanpassat folkslag och korrumperar dem men inte mer än att de fortfarande går att känna igen. Förutom känslan av att något vackert har blivit besudlat så uppstår det genast ett mer eller mindre invecklat förhållande mellan den "goda" och den "onda" versionen av folkslaget.

Jag gillar Earthdawns variant, blood elves. De var en gång i tiden ledstjärnan för hela det alviska släktet men är nu irreversibelt vanställda. De "vanliga" alverna känner sig naturligtvis kluvna gentemot dem.

Gordeg

 

[oolaa]

I det här sammanhanget anser jag att den mytologiska
bakgrunden är tämligen irrelevant. Om man ser till den
populära synen på "onda alver" som de framställs i rollspel
såsom D&D och liknande så finns det två typer:
Drows är de gråhynta alver, med spindelvävslikt hår, som lever i underjordiska riken. Darkelves, eller på svenska "mörkeralver", är de alver som har svart hår och blek hy. Ofta bor de i karga bergstrakter i gigantiska borgar. Båda sorterna är mycket ondskefulla.